USA:s dränkta städer och klimatmötet COP21 i Paris

Oavsett vad vi gör för att minska växthuseffekten så kommer New Orleans och Miami snart att ha sjunkigt under havsytan skriver Robert Björkenwall i lördagsdebatten. Redan 2012 fick USA skadeståndskostnader för naturkatastrofer på 780 miljarder kronor. Och trots att tre fjärdedelar av Floridas 18 miljoner invånare bor i kustnära områden tas frågan inte på allvar, varken av politiker eller hos väljarna. Frågan är vad man kommer att komma fram till i Paris som gör att klimatfrågan kommer att tas på allvar även i USA. Annars kommer miljoner människor stå utan boende i framtiden. Oavsett vad vi gör för att minska växthuseffekten så kommer New Orleans och Miami och en räcka andra amerikanska kustnära storstäder snart att ha sjunkit under havsytan, visar en ny amerikansk studie. De här två ikoniska metropolerna i sydvästra USA är två av 144 amerikanska städer som är garanterade att på sikt dränkas på grund av den stigande havsnivån. Tyvärr finns inte heller i övrigt någon quick fix som kan rädda oss från den allt mera besvärande klimatfrågan. Allra minst så i USA, där klimatfrågan (särskilt bland republikanerna) spelar nära nog ingen roll alls i det förestående amerikanska president- och kongressvalet hösten 2016. President Obama inser dock varan men har mycket svårt att få en motspänstig kongress på att i tid börja möta det växande klimathotet med olika åtgärder. Så också solstaten Kalifornien där den akuta vattenbristen (efter torka 4 år i rad) blir allt mera besvärande och guvernören Jerry Brown, demokrat, gör vad han kan (ransonering i väntan på mera långsiktiga lösningar med dyr avsaltning av havsvatten etc) för att få folk att förstå att vattnet är en allt mera begränsad resurs och inte folk längre kan slösa med hur som helst. Men i en annan solstat, Florida (porös och ihålig som en schweizerost, säger forskarna) är nonchalansen och den politiska cynismen långt större. Särskilt så bland republikanska politiker (med mycket få undantag). Och varifrån två av Hillary Clintons republikanska motståndare, ex-guvernör Jeb Bush, Florida och senator Mario Rubio, Florida – har sin politiska bas. Men trots att USA i takt med allt fler återkommande extremväderförhållanden, stigande havsnivåer etcetera redan år 2012 fick skadekostnader för naturkatastrofer på 780 miljarder kronor är en vanlig reaktion att man ignorerar problemet. Tre fjärdedelar av Floridas 18 miljoner invånare bor i kustnära områden som på lite sikt riskerar att dränkas att stigande havsvattennivåer (60 centimeter fram till 2060, säger en amerikansk klimatrapport). Det borde få de amerikanska väljarna att se allvaret, men klimatfrågorna möts med tystnad, ignorans eller en allmän inställning att ”jag får väl flytta om havet stiger”. – Det är nästan som om man vill säga: tyst, tala inte om det, så går det nog över, säger till exempel professorn i miljörätt Richard Grasso vid Nova Southeastern University i Fort Lauderdale, lite norr om miljonstaden Miami (med överhängande stor riks på sikt att hamna under vatten). Nästan hälften av Floridas 133 mil av sandstränder håller redan på att erodera bort. Och värdet av anläggningar och byggnader längs Floridas hotade kuster har ett uppskattat värde på 15 biljoner kr och där de tre fjärdedelar av Floridas 18 miljoner tillsammans arbetar ihop fyra femtedelar av delstatens ekonomi. Så enbart dessa fakta borde övertyga folket om klimatfrågans växande betydelse. Men tyvärr har hittills bara ett ytterst fåtal yttrat sig i frågan. Stadsplaneraren Don Craig och Phil Stoddard, borgmästare i South Miami (och professor i biologi vid Florida International Univ. i Miami) och några till. Stoddard förutspår – i takt med att havsnivån börjar stiga med 30 centimeter, fler återkommande orkaner och ett framtida ras på såväl befolkningstillväxten som fastighetspriserna (nu skyhöga). Redan nu säger han: Jag råder folk här att “köpa högt och sälja lågt” liggande fastigheter för att vara lite mera säkra inför framtiden. Enligt honom är det de unga som bäst tagit till sig budskapet medan deras föräldrar ännu inte har förstått att många inte kommer kunna bo kvar i strandnära lägen ut mot Floridas kust. Kraftiga nedskärningar av koldioxidutsläppen och byten till förnybara energikällor skulle kunna rädda miljontals människor kring USAs kuster men knappast Miami, anser t ex Ben Strauss vid Climate Central (miljöorganisation). Kan vi hoppas på att beslut under klimattoppmötet i Paris ger den miljö- och klimatmedvetna opinionen och forskarvärlden i USA lite draghjälp? Eventuellt kan vi det – om positiva beslut och åtaganden verkligen kommer till stånd. Inte annars. Jag tänker lite på allt det här (och på Don Craigs råd till unga i Key West att flytta) Miama Marathon och Iron man närmar sig. På nätet kollar jag närmare på banprofilen och sträckningen över alla broar och lågt liggande gator och bostadsområden som Miamis triathlonare och maratonlöparna avverkar. När de (tillsammans med min min dotter som bor i Miami och pluggar på universitetet) avverkar sträckorna, hur ser det ut då? Hur ser det ut här om 20 år? Eller om 30-35 år? Dränkt av vatten, tänker jag när jag reser runt lite i Florida. Visst är det något surrealistiskt över en klimatpåverkande utveckling som många förnekar, låtsas om inte finns eller inte berör dem (men säkert deras barn!). Vilken som – med få undantag i den mera lokala debatten – ännu spelar nära nog ingen märkbar roll alls (mest tydligt så bland republikanerna) inför den uppseglande amerikanska president- och kongressvalsracet inför partikonvent, kandidatkröningar och långa valrörelsecirkus inför avgörandet i november 2016. Men nog vore det lite bättre då om demokraternas Hillary Clinton snarare än republikanernas Bush, Rubio (troligare än Jeb Bush) eller Ohio-guvernören Kasich (en bubblare, möjligen), eller någon annan då flyttar in i Vita huset. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Folkbladet i Västerbotten 28/11,Sundesvalls tidning 30/11, tidskriften Ny Tid m fl) http://www.st.nu/opinion/debatt/klimatmote-i-paris-vita-huset-och-den-politiska-cynismen

Hur mår det svenska partiväsendet?

Observerat om hur det svenska partiväsendet mår just nu: Den fråga de så kallade etablerade partierna måste ställa sig är om de verkligen har rätt organisation för att kunna leva upp till rollen som bland medborgarna väl förankrade folkrörelser. Sedan 1980-talet har de politiska partierna i Sverige förlorat mer än en miljon medlemmar. Vem finns de svenska politiska partierna egentligen till för? Hur ser deras framtidsvisioner ut och finns där några andra drivkrafter än kortsiktiga valvinster, makt och pengar? Om de politiska partiernas ska kunna leva upp till de medborgarförankrade folkrörelser som de gärna beskriver sig som måste de i grunden förändra sitt sätt arbeta. I en rapport från Demokratiutredningen noteras att av landets över sju miljoner röstberättigade är bara omkring 100 000 i dag så pass partiaktiva att de någon gång går på ett möte. Och trots att den kraftiga nedgången från främst 1980- och 90-talen planat ut något och lite fler börjar visa intresse för de politiska partierna är den svenska demokratiska modellen med ett folkstyre byggt på partier och partidemokrati i påtaglig fara. Det mesta av den lilla ökningen partimedlemmar har i huvudsak gått de äldre partierna förbi. För Socialdemokraterna har trenden förvisso inneburit att man åter är över 100 000 medlemmar, men den stora ökningen ligger hos Miljöpartiet, Sverigedemokraterna, Piratpartiet och FI. Av de äldre partierna är det endast Vänsterpartiet som fått en större tillströmning av nya medlemmar. Den fråga de så kallade etablerade partierna måste ställa sig är om de verkligen har rätt organisation för att kunna leva upp till rollen som bland medborgarna väl förankrade folkrörelser. Har de den vidden och öppenheten mot samhället som de gärna refererar till? Vilka når de med sin organisation? Vilka företräder dem? Och vilka blir i dag överhuvudtaget medlemmar i ett politiskt parti? Demokratiutredningens bild av de politiska partierna är organisationer som blivit allt mer av en i cirkel stående socialt sammanhållen grupp med ryggarna utåt och de partiaktiva bestående av en högutbildad politikerelit. Deras studier visar att det är främst personer med lägre utbildning och arbetarklassbakgrund som lämnat de politiska partierna. Det är också från så kallat socioekonomiskt svaga bostadsområden som partierna har svårast att få medlemmar. Rollen som politiker tycks dessutom gå i arv. Av landets samtliga kommunfullmäktige har i stort sett hälften föräldrar som själva varit politiker. Risken att partierna och politiken hamnar allt längre bort från den helt vanliga väljarens vardag ökar och de 70 000 förtroendeuppdrag som finns i Sverige delas av allt färre. Följden blir att makten koncentreras och uppdraget som politiker professionaliseras och steg för steg förvandlas från förtroendeuppdrag till hel- eller deltidsarvoderat arbete. Samtidigt som politikerrollen förskjutits har också partierna och partiorganisationerna förändrats. Från att i huvudsak vara koncentrerade på sina medlemmar och sin basorganisation har partierna satsat allt mer på professionella “idéutvecklare”, PR-konsulter och politiska kommunikatörer som allt oftare blir inplockade utan att någonsin själva varit aktiva som partimedlemmar eller förtroendevalda. Det som i en folkrörelsedemokrati tidigare hanterades i partiföreningar och bland medlemmar är i dag flyttat till anställda (utan direkt förtroendevalt mandat) med uppdrag att ta fram och föra ut idéer till folket. För den fortsatta demokratiska utvecklingen är den förändring som pågått i partierna alarmerande. Om partierna ska kunna återfå den förlorade karaktären som i hela samhället djupt förankrade folkrörelser måste de se över både sin organisation, rekrytering, arvoden och arbetsformer. Om de ska bli till något annat än väloljade valmaskiner måste det till både vilja och förmåga att inse vikten av inte förvandlas till instrument för en församling maktsträvande elit med ryggen vänd mot folket. Robert Björkenwall tillsammans med Jaan Ungerson (Publicerad i bl a Gefle Dagblad och Arbetarbladet 11/11-15, LT i Jämtland 14/11, Folkbbladet i Östegötland, Arbetarbladet i Hfors m fl)