Da capo på politiskt familjemöte - men ingen framgång

Om ett försök till da capo på familjärt svenskt politikermöte med de fyras gäng – men utan större framgång: Den just nu i opinionen och internt svårt trängda centerpartiledaren och näringsministern Annie Lööf kan andas ut. Efter åtskilliga borgerliga suckar och stön, himlande alliansögon och demonstrativa gäspningar, kom så beskedet att hennes sommar-inbjudan från 2012 till alliansens övriga partiledare (Reinfeldt, Björklund och Hägglund) om ett toppmöte mellan de fyra i Lööfs hemby äntligen har besvarats positivt. De andra partiledarna i alliansregeringen kommer och mötet kan bli av. Den 25-26 februari samlades regeringens fyra partiledare i 28 år unga Annie Lööfs barndomshem i småländska Maramö utanför Värmamo. Ska ändå ses som en liten fjäder i hatten för den utsatta Centerpartiledaren att det föreslagna mötet, trots allt och efter långt funderande av hennes regeringskollegor, ändå blir av. Fredrik Reinfeldt,m, Jan Björklund, fp och Göran Hägglund, kd (också lika illa trängd av opinionen som Lööf) ser förmodligen hela aktiviteten som en ren barmhärtighets­gärning. Centerledaren Annie Lööfs föräldrar var inte hemma så det blev “föräldrafritt” när de fyras gäng samlas för samtal och samkväm vid brasan. För Annie Lööfs del handlade självklart initiativet om att försöka sätta sitt parti i strålkastarljuset på ett positivt sätt – efter alla motgångar med ett hårt kritiserat förslag till nytt c-partiprogram och lite annat. Hon hoppas dock sannolikt förgäves på en repris av hennes företrädare Maud Olofssons grepp från hösten år 2004 i västerbottniska Högfors. Det var då alliansen bildades på Olofssons gård i Högfors i Robertsfors kommun framför alla fotoblixtar (bland skogsplantor) och flitigt antecknande politiska reportrars pennor. Och den badtunna som partiledarna aldrig kom att bada i trots förhandslöfte om just detta. Även om inte mötet i Maramö i Värnamo inte direkt blev samma framgång som samkvämet med de fyra ledarna i Högfors, så lär nog några symboliska, nytillsatta arbetsgrupper presenteras där. Möjligen också något förhandsbesked i någon sakfråga om innehållet i kommande vårbudget i april. Men viktigast för de fyra som möttes i småländska Maramö blev nog fotobilderna på de fyras gäng. Tillsammans igen, leende och med löfte om en nystart av den just nu rätt tröttkörda och sedan en tid tillbaka rätt idéfattiga regeringen Reinfeldt. Men givetvis kom statsministern Fredrik Reinfeldt själv också denna gång återupprepa att han och hans tre partiledarkollegor är det enda regeringsalternativet. Trots att både Centerpartiet och Kristdemokraterna hänger på gärdsgården och riskerar att inte komma över den fyraprocentiga spärren för riksdagsrepresentation vid valet hösten 2014. Och mest klyschigt av de fyra kommer sannolikt också denna gånga unga Annie Lööf att uttrycka sig, som de politiska reportrarna och kommentatorerna allt oftare brukar notera. Dock var läget nu ett helt annat. Det är liksom inte samma sak att bilda en allians i ett läge där man varit borta från regeringsmakten i tio år, och något helt annat och mycket svårare att försöka ingjuta lite ny energi i ett samarbete som går på tomgång och som sedan länge tycks ha tappat både idéer och energi. Efter dryga sex år vid makten står det klart att syftet med alliansbygget egentligen bara har lyckats fullt ut på en punkt, nämligen att byta regering. Övriga förutsättningar, att det skulle bli en majoritets­regering och att alla i alliansen deltagande fyra partier skulle gynnas, har däremot grusats. Regeringens tre småpartier har hamnat i skuggan av det helt dominerande Mode­raterna. Centerpartiet och Kristdemokraterna är, rent av, på väg ut ur riksdagen. Fredrik Reinfeldt regerar under sin andra mandatperiod på nåder av det främlingsfientliga Sverige­demokraterna. Röster de aktivt emot – vilket de dock bara gör ungefär en av tio gånger – så faller regeringens lagförslag i Sveriges riksdag. Men just risken att så kan ske har gjort att regeringen allt oftare inte vågar lägga fram några skarpa förslag alls för votering i riksdagen. Därför karakteriseras nu löpande riksdagsår att växande låg aktivitet i riksdagens utskott eftersom regeringsförslagen är färre än på mycket länge. Visst, de fyras gäng har ännu regeringsmakten – men vad mera vill de åstadkomma nu? Detta när fyra jobbskatteavdrag (=skattesänkningar på närmare 120 miljarder kr) har genomförts, a-kassan sänkts kraftigt, sjukförsäkringen försämrats rejält och särskilt så för de långtidssjuka och arbetsskadade och den offentliga sektorns resurser som andel av BNP krympts kraftigt för att man skulle ha råd att finansiera de genomförda inkomstskattesänkningarna. Och när arbetslösheten ökar och hotar att ligga på uppåt 8,5 procent av arbetskraften lagom till valåret 2014. Inte minst på denna sista punkt – massarbetslöshetens bekämpande – råder en allt större osäkerhet om vad regering vill och önskar göra åt saken. När varken sänkt bolagsskatt på 16 miljarder kr, halverad restaurangmoms med 5,4 miljarder kr och annat inte heller olika oberoende utvärderare och ekonomiska bedömare anser ge just någon som helst påvisbar, positiv sysselsättningseffekt. Kanske inte så förvånande då att Fp-ledaren och utbildningsministern Jan Björklund och Moderaterna bråkar allt mera högljutt bråkar om försvarsanslagen (42 miljarder kr stort). Kristdemokraterna och Folkpartiet bråkar om EU och euron. Småpartierna bråkar med Moderaterna om arbetsrätt och värnskatt (marginalskatten på de högsta inkomsttagarna) samt att de i största allmänhet får för lite uppmärksamhet. Centerpartiets hårt kritiserade partiprogram med nya idéer om månggifte, platt skatt och avskaffad arvsrätt har fått politiker inom hela det borgerliga blocket att markera distans till Centern och Annie Lööf. Av alla uppskruvade förväntningar på en nystart för den avstannade alliansmaskinen blev det bara en några hostningar, lite flagghissning och korvgrillning tillsammans. De fyra partiledarna lät meddela att det blir ett allianskonvent i juni år 2014. Detta som en alliansmarkering inför valet i september 2014. Fem nya arbetsgrupper tillsätts för att förbereda det gemensamma valmanifestet inför 2014 års val. Borgerliga företrädare ska ut och resa i landet och några allianskaféer ska öppnas. Det var egentligen allt av betydelse. Så det återstår verkligen att se vad en på många punkter rätt vilsen och inbördes kivande regeringsallians förmår att reda ut när stomatolleendena ska sitta som en enda stor sol när fotoblixtarna och tv-kamerorna nu har släkts i småländska Maramö. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

Tysk delstatsseger ger SDP ny energi inför kommande förbundsdagsval

Om tyska SDP i kommande förbundsdagsval efter senaste delstatsvalvinsten: Det blev – om också knappt – ett rödgrönt maktskifte i den viktiga tyska delstaten Niedersachsen (med 8 milj. inv.). Och det fanns skäl för det. Spänningen gällde främst SPD:s och det liberala partiets resultat. Socialdemokraterna fruktade negativa konsekvenser efter debatterna kring partiets kanslerkandidat Peer Steinbrück medan oron i FDP gällde partiets politiska existens. Flera gånger under valkvällen den 20 januari skiftade majoritetsläget i delstatshuvudstaden Hannovers lantdag mellan de poltitiska blocken. Sluträkningen kom inte förrän efter midnatt. Resultatet innebär främst ett sensationellt glädjeskutt för de tyska socialdemokraterna. SPD kommer under de närmaste fem åren att leda en röd-grön regering. SDP fick till slut 32,6 procent (+2,3%) av rösterna och har tillsammans med De grönas 13,7 procent (+5,7 %) ett mandats övervikt över det borgerliga blocket i delstatsparlamentet. Att det liberala FDP, trots urusla opinionsmätningar under en längre tid, ändå ökade med 1,7 och hamnade på nästan 10 procent av rösterna var den andra stora överraskningen i detta viktiga tyska delstatsval. Men på grund av CDU:s jordskredsförluster på 6,5 och 36 procent av väljarkåren kommer den svart-gula koalitionen inte att fortsätta i regeringsställning.Och detta i sin tur påverkar majoritetsförhållandena till förbundskansler Angela Merkels nackdel i tyska förbundsdagens överhus, förbundsrådet. Förklaringen bakom liberalernas oväntade succé är främst en väljarvöverströmning på över 103.000 röster från CDU till FDP. "FDP lever främst tack vare en transfusion från kristdemokratiska väljare", var SPD-ordföranden Sigmar Gabriels kommentar under sena valkvällen. Ytterligare en omständighet som bidrog till det röd-gröna maktskiftet är att väljarna i Niedersachsens delstatsparlament representeras av fyra partier under den kommande mandatperioden. Varken vänstern (Linkspartei) eller piratpartiet klarade fem-procents-ribban för representation i delstatsparlamentet. Förlusten med fyra procent för vänstern Die Linke kan innebära ett slut på partiets försök att etablera sig i Tysklands västra delstater. Omröstningen i Niedersachsen var det sista testet inför i höstens avgörande viktiga förbundsdagsval och förbundskansler Angela Merkels förhoppningar om ett omval för hennes CDU/CSU-FDP-koalitionsregering i Berlin. "Det kommer att bli bra", hade en optimistisk exkansler Gerhard Schröder, SDP, spått inför delstatsvalet i Niedersachsen inför valet. Han fick visserligen rätt i sin spådom. Men dramatiken blev långt större och det var på håret att SDP fick sitt önskade maktskifte i Hannover ihop med De gröna. Med facit in hand var lättnadens suck särskild tydlig för kanslerkanditaten Peer Steinbrück. I en första självkritisk kommentar erkände han att medierapporteringen kring hans person – och hans privata miljoninkomster på olika anföranden i näringslivet - knappast hade hjälpt SDP i valrörelsen i Niedersachsen. Att socialdemokraterna ändå fick medvind i seglen och nya förhoppningar och motivation av maktskiftet i Niedersachsen inför kommande svåra kraftmätning med Angela Merkels CDU i förbundsdagsvalet i september ger tveklöst de SDP-aktiva nu ökad motivation och energi i kommande valrörelse. För att öka SPD:s chanser mot Angela Merkel och hennes koalition ytterligare några grader vädjade Sigmar Gabriel i ett teve-framträdande främst till vänsterns och piratpartiernas väljare. "Vill man åstadkomma ett regeringsskifte i Berlin så är röster för småpartier meningslösa", slog SPD-ordföranden Siggi Gabriel fast i en kommentar när valsegern var hemma i Niedersachsen. Och så är det onekligen. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

S-kongressen i Göteborg - en vägvalskongress

Om S avgörande viktiga vägval inför kongressen i april i Göteborg: Det räcker tyvärr inte att enbart kalla sig framtidsparti för att faktiskt vara ett. Först om Socialdemokraterna på sin partikongress i Göteborg verkligen sätter ner foten i ett antal centrala politiska frågor gör man skäl för att kallas ett framtidsparti. Alltså tydligt vågar peka ut färdriktningen och ambitionen att reformera skattepolitiken så att vi åter får mer rättfärdiga skatter, slår fast en strategi mot full sysselsättning, visar på vägar att bygga bort bostadsbristen, beslutat om hur skatteorättvisan för pensionärskollektivet ska tas bort, a-kassan höjas så att den verkligen ger minst 80 procent av inkomstbortfallet, vågar kliva fram och säga att offentligt finansierade välfärdstjänster ska gå till höjd kvalitet och mer personal och att de privata alternativen som där erbjuds ska få sina vinstuttag reglerade enligt non profitprincipen. Bara för att nu nämna några centrala politiska frågor det det nu saknas en tydlig S-politik av mera klassiskt snitt. Socialdemokraterna partikongress i Göteborg i början av april 2013 måste med andra ord göra upp med sin ängsliga och med motståndarna i regeringskansliet nu väl ängsligt följsamma linje. Om inte, så ökar risken att det blir fyra nya år med Reinfeldt och Borg. Så aprildagarna i Göteborg kommer på många sätt bli avgörande för det vägval om framtiden för partiet. Under 2012 gick Socialdemokraterna tyvärr vilse i sitt alltför ängsliga sneglade på Borg & compani. Vågade i alltför liten grad driva en egen linje. Det blev tydligt i partiets alltför svaga alternativbudget till regeringens hösten 2012 och när utnämnde sig till politikens framtidsparti med dess så kallade affärsplan för Sverige. Det luktade PR-branschsnickeri lång väg och substansen i det som erbjöds var mer än lovligt tunt. Dessutom kan man fundera över ordvalet, som ju i mångt och mycket luktar ängslighet och svagt självförtroende samt klassiska s-värdeord nära nog helt lyser med sin frånvaro. Tyvärr måste samma sak sägas om särskilt det svaga ekonomiska avsnittet i förslaget till nytt partiprogram. En produkt som när det presenterades under senhösten möttes av rättmätig kritik från de egna leden. Också här lyste ängsligheten och det dåliga självförtroendet igenom. Dessutom var det inte nog framtidsinriktat för ett påstått framtidsparti. Annat som kritiserades var att det saknar tillräckligt fokus på exempelvis den allt viktigare klimatfrågan. Kommer det här programförslaget verkligen att överleva kongressbehandlingen i Göteborg? Den nya partiledningens har uppenbarligen en del problem med att navigera i det politiska landskapet och att tolka medlemmarnas och medborgarnas förväntningar på politiken på det sätt som man borde kunna kräva att den som säger sig vilja vara framtidens parti. Känslan insmyger sig att den nya ledningen inte har självförtroende nog att våga vara just socialdemokrater. Och vågar man inte det, så riskerar alternativet till Borg och Reinfeldt att bli så suddigt att risken ökar för att nytt valnederlag hösten 2014. Detta oaktat hur ljust opinionsläget än må vara i detta nu, så är dryga ett och ett halvt år före nästa riksdagsval. För lite fokus på en progressiv fördelningspolitik, på strategier för full sysselsättning, för lite fokus på välfärden och dess framtida försörjning, för lite fokus på miljöfrågor, för lite fokus på vilken politisk väg man själv vill vandra och för stort sneglande på vilken väg Reinfeldt-alliansen har gått och går. Av allt det som presenterats i budgetförslaget i höstas och förts ut i olika uttalanden är det just bilden av Socialdemokraterna som förklarar att så många är så osäkra om Socialdemokraternas vägval och som gör att S inte lyfter mer. Trots att verkligheten där ute borde passa en offensiv S-politik som hand i handske. Också den miljonstora publik som bänkade sig för att se dokumentären om Palme, som SVT visat under helgerna kring årsskiftet samt de många kommentarerna efteråt utgör också en bekräftelse på att folk nu 2013 saknar det patos och den passion för politik av klassiskt S-snitt som Palme stod. Detta i kontrast till dagens mera ängsliga och urvattnade socialdemokrati, som många inte just nu riktigt vet vad den egentligen står för och vill. Alltför många lämnas nu i sticket och har ingen riktigt trovärdig politisk företrädare när S inte vågar vara just socialdemokrater och ett programmatiskt trovärdigt framtidsparti. Det är illa i en tid med massarbetslöshet och växande standard- och klassklyftor som borde vara lite av ett önskeläge för svensk och nordisk socialdemokrati. Delvis är det väl också så att alltför många goda krafter och kapaciteter från vitt skilda miljöer och erfarenhetsbaser inte “poolas ihop” som de borde för att gemensamt och lite djärvare våga arbeta fram politiska lösningar anpassade för att våga och vilja tillgodose samtliga medborgares önskemål och behov. Möjliggöra och ge hopp om att många fler än som nu är fallet kan ges hopp om att kunna “förverkliga sina bästa stämningars längtan” (Hj. Branting). Och det borde inte – bara S mera frimodigt och öppet vågar ta sig an uppgiften – vara en omöjlighet för Socialdemokraterna. Detta också förutsatt att partiet verkligen genuint vill – som man gjorde förr - vill attrahera och engagera de breda väljarskarorna samt visa att man förmår tala till och med samtliga väljare. Alltså ha en bas nog bred nog för att inte enbart förstå samtiden och dess problem utan även genuint vilja lyssna och föra en löpande dialog med denna bas. Nöjer man sig däremot med att enbart vara en “översmart”, PR-nissestyrd kampanjorganisation har man inte den lyhördhet och markkontakt som krävs för att formulera lösningar som bäst motsvarar de verkliga behoven. Också på den punkten – genuin folkrörelse med bred bas eller enbart en monokulturell kampanjorganisation – borde S-kongressen i Göteborg göra ett tydligt vägval. Visa att man vill det förstnämnda och inte nöja sig med den smala kampanjorganisationens strategi. Den nya tekniken borde dessutom – klokt använd – snarare underlätta än försvåra ett sådant vägval. Först med ett väl utmejslat och tydligt program på ett antal centrala politikområden i kombination med en folkrörelsebaserad och dialoginriktad organisation kan Socialdemokraterna fylla epitetet framtidsparti med ett innehåll som nu i långa stycken saknas. Lägg så till detta en rejäl dos frimodighet och bortstädad ängslighet och partiet kan se kommande val hösten 2014 an med optimism. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 7/1-13 m fl). Notera detta följande: “Seminariet "Socialdemokratin – vilken framtid?" i ABF-huset, Stockholm, torsdag 14 februari kl 18.00. Där diskuterar jag, Lena Sommestad Karl-Petter Thorwaldsson och Carl Hamilton följande frågor: Socialdemokratin säger sig nu vara ett ”framtidsparti”. Men vilken framtid är det man tänker sig. Har partiet självt en framtid som en skapande kraft i samhällsomdaningen? Samtalsledare är Carl Tham” /RBj/