Friday, December 21, 2012

Apropå den "stulna generationen" i Australien

Apropå den stulna generationen i Australien, här en kort kommentar apropå Ingegerd Thunegards artikel om “den stulna generationen i Australien” i Gotlands tidningar/Folkbladet den 20 dec. 2012 Den var ingen koalition utan enbart en klar majoritetsvalseger för Labor, arbetarpartiet, som år 2007 förde Sverige-vännen Kevin Rudd till makten efter John Howards mångåriga, konservativa styre i Australien. Och först med Rudd kom den senkomna sorry-ursäkten till aboriginerna, som även Thunegard skriver i GT. När däremot Labor under Julia Gillards ledning sedan vann, mera knappt så, år 2010 fick hennes Labor-regering däremot stöd av tre oberoende parlamentsledamöter samt den enda Green party-medlemmen i representanthuset samt The Greens senatorer i senaten så att Labor därmed har fortsatt majoritet i parlamentet. Och på den basen kommer Gillard och Labor att styra fram till kommande val, sannolikt någon gång under 2013. Exakt när valdagen sker bestämmer regeringen. Visst är det korrekt att kritisera många tidigare aussie-regeringar för den usla behandling som ursprungsbefolkningen aborigines blivit utsatta för. Precis som framgår av Thunegards artikel. Men möjligen kan man nyansera det något och konstatera att en av orsakerna till att barn togs ifrån aboriginfamiljerna i åtminstone en del fall berodde på alkoholmissbruk bland föräldrarna och som gick ut över barnen. Inte minst kyrkliga – särskilt katolska – organisationer agerade då inte sällan på ett sätt som gick över alla gränser och som med rätta har kommit att kritiseras i efterhand. Något som för övrigt också kom att omfatta en del barn som under andra världskriget kom till Australien från England och vars mammor påstods ha dött och papporna var borta i kriget. Också en del av dessa barn kom senare i vuxen ålder att återfinna och förenas med sina mammor medan åter andra fick reda på att de hade dött och att det var för sent med en återförening. Också dessa kan med viss rätt räknas in i den stulna generationen – om också inte i samma höga grad som urbefolkningen aboriginernas barn. Vi är nog många som borde skaffa oss och lyssna på aboriginen Kuchka Edvards bluesmusik! Robert Björkenwall

Tuesday, December 18, 2012

Från ett givande Helsingforsbesök

Helsingfors är en fin vinterstad med bättre fungernade snöröjning och halkbekämpning än i Stockholm. Fina konstmuseer med just nu en synnerligen bra utställning om symbolismen på maffiga Atheneum och en kanonfin version av Kristina från Duvemåla med läcker och smart scenografi och utmärkt rollbesatt på Svenska teatern, nära Stockmann. När jag var i Helsingfors strax före tredje advent så blev det – för utom en massa prat om politik, bostadsbyggande och facket samt folkbildning - också en del “socialt turande” gjort där. Var runt med journalisten Henrik via spårvagn (utmärkt så här års) till Berghäll, Rödberget, övre och nedre Tölö och andra kända, gamla kvarter med en journalist som känner områdena väl. Lunchen intogs på folkliga Juttutupa i Folkets hus granitborg nära Hagnäs torg. Även ex-presidenten och f d jägarsoldaten Maunu Koivisto brukar ses där på Juttutupa någon gång, trots hög ålder! Helsingfors är verkligen en besöksvärd vinterstad.Gick förresten under mitt "turande" även förbi gamle frisörsarbetaren och senare både statsministern och humoristiske talmannen K A Fagerholms hem under många år. Hans dotter Judit såg jag förresten sittande ihop med en känd Kekkonen-dam på fiket i Akademen (= Nordens bästa bokhandel!). Enligt en Helsingfors-kompis (som pensionerades rätt nyligen från en chefspost på finska TSL/ABF) så brukar de ses där rätt ofta. Fiket är förresten en fin oas i detta vackra böckernas tempel! Själv inhandlade jag bl a senaste Finlandia-pristagarens prisbelönta bok Is och lite annat. Gamla kulturarbetarkrogen Kosmos – dit ju Pentti Saarikoski på sin tid gärna gick, liksom Arvo Salo m fl – har numera blivit ett dyrt inneställe för börsfolket. Bättre hade jag det då med att ute på Skatudden få inmundiga ett pensionerat kansliråds hemmagjorda älgfärsbiffar med svampsås samt som förrätt några saltgurksträngar med en sträng honung och rysk smetana ovanpå. Mycket gott! Mellan tuggorna och till kaffet avhandlade vi nordiskt samarbete, EU, relationerna Sverige-Finland och mycket annat. Tyvärr klarar vi lite för ofta inte ens av att samordna oss på ett nordiskt plan och ha en gemensam plattform när det ska brytas arm i Bryssel om olika EU-förslag och standards. Nordiskt samarbete blir nog aldrig så framgångsrikt som det var på 50- och 60-talet. Möjligen kan man ibland i vissa sakfrågor - noga utvalda - finna det klokt nog att agera samnordiskt. Så ser verkligheten ut på 2010-talet. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

Thursday, December 06, 2012

Stor SCB-mätning pekar på maktskifte i Sverige

Om en stor SCB-opinionsmätning som pekar på maktskifte i Sverige men också på bekymmer: Statistiska centralbyråns, SCB:s, stora partisympatiundersökning med runt 9 000 tillfrågade görs två gånger om året och tas på större allvar än andra opinionsmätningar. Så också den senaste som kom den 5 december och ger ett antal intressanta besked. För det första: Vore det val i Sverige idag så skulle det bli maktskifte och den sittande Reinfeldt-ledda regeringen skulle få respass. De tre partier som ibland kallar sig för rödgröna skulle tillsammans nå 49,1 procent och de fyra regeringspartierna 41,8. SD blir liksom i dag vågmästare. Men i regeringspartiernas siffra ingår Kristdemokraterna, KD, som också i den här mätningen ligger klart under riksdagsspärren (4 %) och skulle åka ur riksdagen. Därmed skulle de rödgröna få egen majoritet i Sveriges riksdag. För det andra: Det i svenska medier den senaste tiden flitigt diskuterade uppseendeväckande beteendet från vissa ledande sverigedemokratiska politikers sida har så här långt inte nämnvärt försvagat opinionsstödet för SD. Visserligen hade en mycket stor del av intervjuerna gjorts innan Sverigedemokraternas skandal med järnrörshuliganerna i Stockholm briserade.Men det råder ingen tvekan om att partiet sedan valet 2010 har gjort en framryckning och att det framför allt har tagit väljare från Socialdemokraterna och Moderaterna. I denna mätning når partiet 7,9 procent av rösterna. Exakt hur utfallet hade blivit om SCB-mätningen i sin helhet i stället genomförts efter senaste veckornas skandaler är dock omöjligt att veta. För det tredje: Socialdemokraternas uppgång under Stefan Löfvens ledning har bromsats upp. Strategin att lite småängsligt vara “alla till lags” har inte riktigt betalat sig. Visserligen har partiet en statistiskt säkerställd uppgång sedan valet 2010, men har med samma säkerhet backat sedan senaste SCB-mätningen i maj 2012. Den effekt som Löfvens trygga utstrålning den första tiden fick efter allt bråk i partiet under förra vintern har alltså klingat av. Partiet når nu 34,8 procent av rösterna. I ett historiskt ljus är det självfallet mycket måttligt. Särskilt med tanke på att partiet befinner sig i opposition mot en trött regering som är inne på sin andra mandatperiod. För det fjärde: Regeringens småpartier – Fp, Cp och KD - fortsätter att krisa i skuggan av det dominerande Moderaterna. Samtliga regeringspartier backar sedan valet 2010, men för några partier är läget allvarligare än på mycket länge. Kristdemokraterna under socialminister Göran Hägglunds ledning fortsätter med sina 3,8 procent att befinna sig under fyraprocentsspärren. Folkpartiet under utbildningsminister Jan Björklunds ledning når blygsamma 5,5 procent och Centerpartiet under en allt mera osäker Annie Lööfs ledning har förlorat var tredje väljare sedan valet och har nu bara 4,4 procent i väljarstöd (= knappt över riksdagsspärren). Särskilt dramatisk är nedgången för Centerpartiet i också tidigare starka regioner i landet. När så partiet knappt heller finns till i storstäderna ger det tydliga effekter på helheten. Det går inte att komma ifrån intrycket att partiledaren Annie Lööfs val av både samarbetspartners och politisk inriktning är ett svårslaget haveri. Och, som sagt: Om partisympatiundersökningen vore valresultat så det skulle bli regeringsskifte i Sverige. Men dit är det ännu dryga ett år och nio månader – och i politiken brukar det vara en lång tid och mycket kan hända. Statsminister Fredrik Reinfeldt och Moderaternas partiledare kan dock – med nuvarande SCB-siffror i ryggen - knappast med någon större trovärdighet fortsätta kräva besked av Stefan Löfven om vem han ska regera ihop med. Detta med tanke på att hans egna allians utan KD i riksdagen efter nästa val inte är särskilt många procentenheter större ihop än Socialdemokraterna ensamma skulle vara och just nu är. Så läget är bekymmersamt för Reinfeldt. Men också Stefan Löfven och Socialdemokraterna har nu fått kvitto på i denna SCB-mätning att – om man vill lyfta ett snäpp till - att det är dags att bli tydligare som opposition och alternativ till regeringen Reinfeldt. Liksom under Mona Sahlins rödgröna period fram till valet 2010 försöker S nu under Löfvens ledning lite för ängsligt vara vän med alla och inte utmana någon. Följden av den strategin blir då också att partiets profil blir oskarp i konturerna och lite mjäkigt grå till innehållet. Partiet kan inte bara fokusera på entreprenörskap och innovationer utan måste skaffa sig en bredare dagordning som också omfattar frågor som exempelvis välfärd, miljö och jämlikhet samt presentera konkreta och rejäla förslag. Det som brukar vara av betydelse för ett partis existens är inte enbart vad det står för utan också hur det skiljer sig från alla andra partier. Och just otydliga skiljelinjer mellan politikens huvudalternativ i Sverige är en inte oviktig förklaring till populistiska SD:s stöd på runt 7-8 procent i väljaropinionen. Så både Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven har fått åtskilligt att fundera över efter senaste, stora SCB-mätningen. Och för C-ledaren Annie Lööf och KD-ledaren Göran Hägglund så lär nog huvudvärken nu bli ännu lite större. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com Se vidare: http://www.scb.se/Pages/PressRelease____344806.aspx