Ovädret Sandy och presidentvalet

Observerat: Ovädret Sandy, presidentvalet och den amerikanska drömmens problem: Monsterovädret Sandy stoppade valkampanjens slutspurtvecka i USA. De två presidentkandidaterna Romney och Obama kunde inget annat göra än att ställa in sina valmöten. President Barack Obama fick fullt upp med sina arbetsuppgifter som president med anledning av Sandys framfart i flera stater (värst i New Jersey-delstaten) i nordöstra USA. Beslut av presidenten om att utlysa undantagstillstånd gör det möjligt för den federala staten att hjälpa de drabbade staterna. Lokala och regionala politiker och myndighetsutövare, som polis och andra, fick träda fram och utdela sina förhållningsorder till folket. Ett par av dessa var Mike Bloomberg, borgmästare i New York, och Chris Christie, guvernör i New Jersey. Båda är republikaner och just Christie - f.ö en av utmanaren Mitt Romneys starkaste supportrar – berömmer Obama för hans agera i detta krisläge. Intressant också eftersom Obama är en tydlig företrädare för en stark, skattefinansierad federal stat och dess insatser verkligen behövs nu för att hjälpa folk och Mitt Romney som – i likhet med andra republikaner vill ha en “begränsad stat” – mest är en aktör för privata initiativ för att skänka pengar frivilligt till folk med hjälpbehov ger i miniatyr en bild av de politiska alternativen. Staten som hjälpare respektive det privata som frivillig hjälpare. Det här speglar tämligen väl det vägval som amerikanska folket nu står inför i valet av president och kongress nu i november. Vem som vinner på Sandy? Sannolikt Obama. Romney riskerar, trots sin insamlingsaktivitet för privata krisstödpengar, att hamna i skymundan dessa dagar av naturkatastrof. President Obama kan däremot – i motsats till hur Bush agerade efter orkanen Katrina - framstå som handlingskraftig och ansvarstagande president. Men en annan sak är sedan hur valdeltagandet blir. Kommer färre att rösta när folket har annat att tänka på än politik? Och minskar inte förhandsröstningen när möjligheterna på sina håll är svårare att ta sig till vallokalen som fallet är på en del håll? Eller skjuter man där på valet en vecka? Ting som riskerar att slå mot Obama och hans väljarandel. Särskilt om det skulle visa sig att amerikanska myndigheter inte snabbt nog förmår åtgärda och hjälpa folk efter Sandys härjningar. Just detta med valhänthet och senfärdighet var ju något som den tidigare presidenten George W. Bush drabbades av efter orkanen Katrinas härjningar i New Orleans och ledde till ett minskade förtroendet för Bush. Men så här långt har Obama agerat långt kraftfullare än Bush då gjorde! Däremot skulle svårigheterna (praktiskt att förhandsrösta etc) nu kunna leda till ett minskat valdeltagande i viktiga stater, vilket i så fall bedöms drabba Obamas och demokraternas väljare eftersom det är främst de som drabbas av orkanen eftersom de bor i hus av sämre kvalitet med mera. Någon stat i nordost som innan Sandy sågs som trolig att Obama får majoritet i skulle därmed – lite paradoxalt - kunna komma att vinnas av Romney i presidentvalet. Hans väljare, i bättre hus, klarar sig i högre grad från Sandys effekter och har också en större vilja att verkligen gå och rösta. Det som händer i USA påverkar också världen i stort. Sverige och övriga världen. Exempelvis detta att det varit stängt där i två dagar i New York-börsen på Wall Street, något som inte hänt sedan terrordåden där den 11 september 2001. Vem som än vinner valet – men jag tror trots allt Obama - i början av november i USA påverkar hur utvecklingen i USA och världen blir. Med Obama som president kommer världen att vara något tryggare och det federala ansvarstagandet för vanligt folk att fortsätta vara något större än om Mitt Romney nu skulle vinna. Särskilt som kongressens representanthus förväntas få fortsatt republikansk majoritet och då kräver en demokratisk president som motvikt och återhållande kraft är nödvändig för att republikanernas politik inte ska få fullt genomslag. Något som annars lär bli fallet om republikanen Mitt Romney i stället också tar över i Vita huset från 2013. Men med Romney som president kommer republikanerna att få full kraft för sin politik. Och den går ut på att avveckla de få och små sociala trygghetssystem som finns i USA. De klyftor som redan är stora och växande i USA, liksom de skattefördelar och annat som gynnat och gynnar den rikaste tiondelen av befolkningen, skulle komma att öka ytterligare om republikanerna skulle få makten också i Vita huset och inte bara i kongressens budgetlagstiftande representanthus. Så presidentvalet i USA är – trots Sandys härjningar just nu – av stor betydelse för såväl det amerikanska folket som världen i stort. Utan Obama i Vita huset också de kommande fyra åren hade nog “den amerikanska drömmen” – är allt oftare sedan länge just en dröm – blivit möjlig att förverkliga för ännu många färre än som redan nu är fallet. Så bra ändå att Obama vann över republikanernas Mitt Romney den 6 november 2012. Om detta och annat som gjort och gör förhoppningarna att mera osannolika om ett förverkligande av den amerikanska drömmen skriver Kent Werne i sin bok läsvärda bok “Amerikansk höst” (Ordfront förlag). Han har grävt ner sig i den allt råbrutalare amerikanska råa verkligheten, som den ter sig förmånga tiotals miljoner amerikaner, arbetande fattiga och andra. Ken Werne har besökt bostadsutmätningarnas Florida i Fanny May-bolånebubblans efterdyningar. Han har besökt det av orkanen Katrina förödda New Orleans där de fattiga, vanligen till hudfärgen svarta, drabbades hårdast. Han har besökt anti-fondbörsaktivisterna Occupy Wall Street i New York och läst in sig på vad de vill ha sagt i sin kritik av den oreglerade finansmarknadens och de växande ekonomiska orättvisornas USA. Detta genom väl inlästa och informativt redovisade bakgrundsfakta kombinerat med ett antal reportage ute på fältet har Ken Werne sammanfört sina intryck i en bok som ger en lite djupare förståelse av det USA som nu i november går till val av president, hela representanthuset och en tredjedel av kongressens senat. Den som vill skaffa sig lite nyttig och förklarande kunskap om det amerikanska samhället har därför en god behållning av hans bok. På köpet får man också en ökad förståelse för varför det i praktiken har blivit allt svårare för allt fler att genomföra den amerikanska drömmen i sin egen och sina barns verklighet.Och varför det i praktiken är långt lättare att förverkliga den drömmen i länder som Sverige, Norge,Danmark eller Finland än i den amerikanska drömmens USA. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

Ingen bra söndags-Sifo för S men heller inte för regeringen

Ingen bra Sifo för socialdemokraterna men heller inte för regeringspartierna Sifo publicerade söndagen den 14 oktober utfallet av sin mätning av väljarnas partisympatier i oktober. Där framgår att Socialdemokraterna hade minskat till 32,1 procent, från 33,3 i september. Möjligen är detta effekten av s-ledaren Stefan Löfvens och s-skuggfinansministern Magdalena Anderssons väl yviga prat om att partiet har en affärsplan och ett stimulansförsiktigt budgetalternativ i lågkonjunkturen som stött bort väljare. Löfvens S-parti ligger visserligen ännu över Mona Sahlins notering på 30,7 procent i riksdags-valet 2010. Men Löfvens Socialdemokrater är nu under 2010 års kommunalvalsresultat på 32,3 procent. Miljöpartiet har ökat drygt en procentenhet och får tio procent. Partiet ligger bra till, men riskerar bli nervöst för att stöta bort de nya anhängarna. Tidigare utstickande kanter, om arbetstidsförkortning och hårda miljökrav, tonas ned i förslaget till nytt partiprogram. Vänsterpartiet ökar till 6,5 procent, från 5,9 förra månaden. Med tanke på att partiet har en tydlig profil, nämligen nej, gällande den centrala frågan om vinster i välfärden och många väljare håller med om det borde stödet för V kunna vara högre. Alla regeringens tre små allianspartier backar, trots att de synts och hörts mycket under hösten med budgeten och en partiledardebatt i SVT härom veckan. Socialminister Hägglunds Kristdemokraterna sjunker från septembers 3,8 procent till 3,4 procent och är därmed nu ännu djupare under riksdagens spärr. Näringsminister Annie Lööfs Centerpartiet, med tillbakagång från septembers 4,8 procent till 4,4 procent i oktober, är halverat jämfört med sina 7,9 procent då alliansen vann valet 2006. Och Folkpartiet under Jan Björklund noterar 5,6 procent, mot 6,6 i september. När FP under Ola Ullsten i valet 1982 fick 5,9 procent kallades det katastrof, men ligger kaxige utbildningsministern Björklunds parti också under den siffran. Moderaterna mår visserligen gott på 28,8 procent, även om det är under valresultatets 30,1. Men de tre allianspartier som klarar riksdagsspärren på fyra procent får tillsammans knappt 39 procent. Det är tio procentenheter lägre än de allianspartier som kom in i riksdagen hade 2010. Sverigedemokraterna, som fick 5,7 procent i valet 2010, ökar för andra Sifo-mätningen i rad till 7,7 procent mot 7,2 i september. Kanske är det ett slags protestuttryck från vissa väljare. Högerpopulistiska Sverigedemokraterna, SD hade i valet 2010 sitt stöd främst bland män med låg utbildning i södra Sverige. Enligt Sifo har SD nu ökat i storstäderna, främst Malmö, men även Stockholm där SD hittills varit svagt. I huvudstaden stöds partiet nu av fem procent. Alla tre rödgröna partier ligger i senaste Sifon alla över sina valresultat från 2010. Värt att notera är också att alla fyra allianspartier ligger under sina valresultat 2010. De nya SD-väljarna, motsvarandes två procentenheter av väljarkåren, verkar därmed komma främst från borgerligt håll. Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Piteå-tidningen 20/10-12 m fl)

Valet i Venezuela - ingen större överraskning

Utgången av valet i latinamerikanska, oljerika Venezuela nyligen har förbigåtts nästan helt i världspressen. Sannolikt för att förhoppningarna om att den sittande, cancersjuke Hugo Chavez skulle förlora mothögerliberala utmanaren Capriles kom på skam. Men direkt överraskande var det egentligen inte att det blev så – också denna gång. Capriles bakgrund när han för tio år sedan hejade på ett misslyckat kuppförsök mot Chavez låg sannolikt honom i fatet. Också nu. Han var ju – på den tiden borgmästare i en välbärgad stadsdel i huvudstaden Caracas. Så mer än runt det han nu fick – 44 procent av rösterna – som utmanare till Chavez var nog knappast rimligt. Bland annat Capriles bakgrund som tidigare påhejare av den misslyckade kuppen för tio år sedan att avsätta Hugo Chavez gör att de fattiga och andra som stödjer Chavez inte riktigt litar på att Capriles står upp för också deras intressen och fullt ut förstår deras livsvillkor – och därmed vilja föra en politik som också är till fördel för dem. Så därför vann Chavez igen och fortsätter att regera i Venezuela. Och ytterligare en tid fortsätta att vara en nagel i ögat på vissa västländer och andra som ogillar hans ibland lite svårbegripliga och “knepiga” utrikespolitiska kontakter. Hoppfullt och bra är reaktionerna efteråt. Capriles och Chavez lyckades höja sig över sig själva och gratulerade varandra efter valet. Det är ett gott tecken. Det befäster demokratin. Och även om mycket har förbättrats i Venezuela under Chavez tid är det oljerika landet ännu svårt plågat av korruption, fattigdom och, inte minst, en enorm brottslighet. Landet har ännu en lång väg att vandra mot demokrati och välstånd för också de många miljoner fattiga i landet. Men som sagt, det var inte helt överraskande att Chavez lyckades vinna igen, trots att han är cancersjuk och möjligen inte lever så många år till. Kanske inte ens halva sin nya mandatperiod. Capriles lär däremot får nya chanser i framtiden – och kanske lyckas bättre då. Troligen, möjligen. Men Capriles har nog ännu en bit kvar tills han förmår “fånga” också de många fattiga venezualernas rösterna som Chavez haft och ännu i stor utsträckning fortsätter att ha. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 10/10 m fl)

Från en resa i norra Norrbotten - lite intryck

Återvände den 7 oktober från min resa i norr med lite intryck från "verkligheten där ute": Stort missnöje och frustration i Malmfälten i norrmed en regering Reinfeldt som inte vill “ta i flyttfrågan” och ge kommunen och LKAB det rejäla handtag (lex Malmfälten-lagstiftning för fastighetsinlösen och samlade planlösningar för nytt stadscentrum etc) som krävs för att stadsflytten (2015-2030) ska kunna bli riktigt bra och infrastrukturen få en bra helhetslösning. Men den här regeringen bryr sig inte, har ingen regionalpolitik och skjuter alla problem framför sig så länge de bara kan. Inte ens åt det faktum att det behövs 5 000 nya, yrkesutbildade gruvarbetare inom 5 år i den här expansiva branschenhar de någon planering för. Men gruvbolaget är ju en bra miljardmjölkko för statskassan, rena sedelpressen. Bra samtal om det här med de två ex-kommunalråd i Kiruna, en gruventreprenör (Bergstaden) och en skolrektor samt en del andra vanliga men sannolikt rätt representativa Kirunabor... Noterade också om det faktum att Tullverket – pratade med chefen där för enheten i Kiruna - är på väg att återcentralisera och sannolikt lägga ner sin enhet i Kiruna, liksom om Rikspolisstyrelsens enhet där (bl a bilderna från landets alla fartkameror) verkar "hänga lite på repet",om den uppenbara risken att statliga Radiotjänsts 120 plus ett antal deltider försvinner från Kiruna till kanske 2014-2015 och att Lantmäteriets enhet i Kiruna också kan komma att vara borta om ett år eller så; totalt uppåt 400 statliga jobb (många många är ju “kvinnojobb”) som nu är i farozonen där i Kiruna, där dock gruvjätten LKAB fortsätter rekordinvestera.(Jag skrev ju lite om det här i NSD 2 aug. och i Norrbottens-Kuriren den 19 september samt i Piteå-tidningen den 2 oktober.) Noterar också vägsträckan mellan Svappavaara och Vittangi nu, efter ombyggnaden,är kanonfin – men måste ju hålla för de tunga malmtransporterna på landsvägen från nya järnmalmsgruvan Kaunisvaara/Pajala till LKAB-järnvägen i Svappavaara. (Där i Svappavaara drar f.ö LKAB åter igång sin järnmalmsbrytning igen.) Dock – som bl a en av dem jag pratade med i Junosuando (där Tomas Östros brukar vara någon sommarvecka varje år men orten ännu saknar tankställe!) – är det ett bekymmer att den här tunga trafiken kommer att gå rakt igenom byar som Junosuando, Vittangi etc. Åtminstone fram till dess de byggt en ny förbifart runt dessa byar – och det tar ju sin tid. Men Junosuando får ju ledningscentralen för Clifftons (svarar för malmtransporterna) som övervakar alla lastbilstransporterna. Det ger så där 20 terminalsjobb till Junosuando. Och det är mycket på en så liten ort i Tornedalen.Detta och en del annat kom fram - utöver att jag hann fiska lite och kolla på djurlivet och var i kanten på en kommande reservatbildning i ett urskogsområde med en del skyddsvärda, unika tillgångar. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com ------------------------------------------------------ PS. Önskvärt vore att såväl riksdagsledamöterna från Norrbotten som nya landshövdingen Österberg – håller det i längden att veckopendla från Skinnskatteberg till ett sånt uppdrag i Luleå? – tog i lite mer och jagade på regeringen. Ty staten måste in och ta sitt ansvar - inte bara överlåta allt på kommunen i Kiruna och LKAB - i denna gigantiska stadsomvandling i Kiruna. Hur länge dröjer det innan en Malmfälten-proposition med lex Malmfälten-lagstiftning finns på plats?