Regeringens jobbpolitik - ett stort misslyckande

Regeringen Reinfeldt har på sex år förvandlat den svenska arbetsmarknadspolitiken till ett råttbo. Det hjälper inte att man bytt namn på den förkättrade Fas 3-förvisningen, en “sista anhalt” utan mening och innehåll för alla som blivit långtidsarbetslösa, till sysselsättningsfasen. Det har nu tvingats fram en undersökning av hur Arbetsförmedlingen – med den på posten rätt misslyckade chefen Bermudez-Svankvist, ex-tandläkardirektör - har skött sitt fögderi och det är förfärliga uppgifter som kommit fram. Och nu visar det sig att hon även gått på export och utsetts till ordförande i ett internationellt nätverk av arbetsförmedlande organisationer. Kanske för att hon är duktig på att prata och även haft “förmågan” att ta väl betalt för detta i olika talarforum!? Hundratals miljoner har runnit iväg utan att man haft någon som helst kontroll på hur pengarna använts och nu har man tvingats säga upp avtalen med 300 företag som tagit emot 5 000 kr i månaden för dem som hamnat i Fas 3. Det heter att företagen lämnat missvisade information, vilket är en byråkratisk omskrivning för att de fifflat till sig skattepengar. Om en enskild person skulle uppträda på det viset och lämna felaktiga uppgifter till en myndighet gör han/hon sig skyldig till bidragsbrott och straffas för förseelsen. Men de här företagen riskerar inte särskilt mycket när de suddar i böckerna som vilka ekobrottslingar som helst. För att ett företag ska åtalas krävs nämligen att uppsåt till bedrägeriet ska bevisas, vilket Arbetsförmedlingen inte anser sig klara av. Därför har inget av de här 300 misstänkta företagen har polisanmälts. Det är inga småsmulor som det handlar om. Sveriges största företag i den här “vuxendagis-branschen” – Jobbfabriken – har 600 deltagare på fem orter och ägaren tog inte bara ut 2,5 miljoner i lön år 2010 utan också 1 miljon i aktieutdelning året efter. Snacka om att sko sig på skattemedel. Fas 3 är Sveriges snabbast växande bransch. Från 25 000 sysselsatta i januari 2011 hade den växt till nära 31 000 i maj 2012, vilket gör Fas 3 till Sveriges största företag. Det har naturligtvis lett till växtverk, vilket inneburit att andelen utan en sysselsättningsplats bland dem som förvisats till Fas 3 har ökat från 13 procent t till 20 procent. Var femte går hemma och väntar. Man kunde ju tycka att Arbetsförmedlingen kunde uppträda litet flexiblare och lägga ner resurser på att anordna vettiga arbetsmarknadsutbildningar i stället, så att långtidsarbetslösa skulle få något meningsfullt att ägna sig åt. Eller stöta på så att det inrättas lite meningsfulla plusjobb i offentlig regi. Men inte heller det klarar Arbetsförmedlingen av. Man klarar bara av att ordna något meningsfullt och vettigt att göra till 3 procent av dem som går i Fas 3. Direkt olustigt är att Arbetsförmedlingen börjat skicka arbetslösa ungdomar direkt till Fas 3. De går därmed direkt till slutstationen på arbetsmarknaden, där företrädesvis äldre och utslitna lönearbetare finns, och vars yrkeskunskaper blivit starkt föråldrade eller överflödiga på grund av den tekniska utvecklingen. Från 85 ungdomar har det nu ökat till 292 i Fas 3 och där det nu visar sig att var 100:e deltagare är under 25 år. Trots att det inte ska finnas några ung­domar alls i Fas 3. Regeringen står uppenbart helt handfallen och passiv inför den höga och växande utslagningen från arbetslivet. På två år har ökningen av långtidsarbetslösheten varit 150 procent och dessa blir ständigt allt fler. Det är inget mindre än ett gigantiska misslyckandet för högerns arbetsmarknadspolitik, som inleddes med den ständigt skrattande ex-arbetsmarknadsministern Sven Otto “Totto” Littorins (avgick under buller och bång plötsligt just i Almedalen häromåret) tvångsåtgärder och nerrivningen av en fungerande, vettig A-kassa. En a-kassa som Reinfeldts regering förvandlat till en av Europas sämsta. Det har skett samtidigt som man infört generella skattesubventioner på 20 miljarder (sänkt krogmoms och sänkta arbetsgivaravgifter) som man gett till vissa företag, istället för att satsa de miljarderna på de selektiva, riktade åtgärder i arbetslöshetsbekämpningen som tidigare s-regeringar stod för. Häromdagen ställdes en bra fråga på en blogg i Fas 3-debatten: ”Varför växer Fas 3 som riksdagen mot regeringens vilja stoppade?” Är också det effekten av en överstöddig regerings nonchalans mot de folkvalda och/eller en fullkomligt oförmögen arbetsmarknadsminister att förstå vad riksdagens majoritet faktiskt har beslutat? Det enda försvar en trängd Hillevi Engström, m, hade i en TV-duell härom veckan var att den förra regeringen förtidspensionerade istället. Tja, förutom ett magert klent försvar så finns det finns rätt många bland dem som förvisats till en meningslös “parkeringstillvaro” i Fas 3 som både vill och borde ha rätt att gå i förtidspension efter ett hårt och slitsamt arbetsliv som de nu tvingas sluta på detta förnedrande sätt med klart sämre lön och arbetsvillkor i Fas3-träsket. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Folkbladet Västerbotten 30/6,Dala-Demokraten 3/7, NSD 16/7 Piteå-tidningen, Gotlands tidningar m fl)

En politik för full sysselsättning i LO-debattbok

Om en politik för full sysselsättning i en debattbok av tre LO-veteraner: Socialdemokraterna måste göra upp med sitt förflutna för att kunna gå vidare. Det är kärnan i det budskap som förmedlas i debattboken “Så tänkte vi på LO” (H&H förlag) och med P O Edin, Leif Hägg och Bertil Jonsson som författare till boken som diskuterar socialdemokratisk politik. Dock måste konstateras att boken bitvis är lite "pratig" och hade mått bra av en lite hårdare redigering. Socialdemokraternas största och allvarligaste misstag gjordes på 1980- och 1990-talen, menar författarna. Avregleringen av kreditmarknaden i mitten av 80-talet sjösattes aningslöst och utan närmare eftertanke för konsekvenserna. Avregleringarna av elmarknaden, järnvägen m fl kunde också skötts bättre. Partiets övergav också strävandena mot full sysselsättning i början av 90-talet och gjorde i stället inflationsbekämpningen till ett över sysselsättningen överordnat ekonomisk-politiskt mål. De tre LO-veteranerna Edin, Hägg och Jonsson anser att Socialdemokraterna nu måste reda ut sin syn på den fulla sysselsättningen, inflationsbekämpningen och privatiseringarna och avregleringarna för att sedan kunna gå vidare. De tre författarna menar att det är viktigt för att kunna gå till botten med hur grundläggande socialdemokratiska värderingar idag ska omsättas i en politik som är relevant för dagens och morgondagens samhällsproblem. Det är grundläggande viktigt inte bara för att kunna välja väg utan sedan också inför medlemmar och väljare på ett trovärdigt sätt kunna motivera varför dessa val gjorts och nya görs inför kommande år. Den dialogen med folket har det ibland varit lite si och så med på senare tid. Och just detta att med trovärdighet möta folk är grundläggande viktigt när man i en förändrad omvärld kan behöva satsa på nya metoder och strategiska vägval i politiken – och att då kunna visa att valen som föreslås ibland är andra men ändå i linje med grundvärderingar och mål för partiets politik. I detta politiska handlag ligger då också att ledningen inser att mycket som en äldre generation socialdemokrater uppfattar som självklarheter måste förklaras och försvaras för nya generationer av medlemmar och väljare. Ett av flera intressanta förslag i Så tänkte vi på LO och så tänker vi nu-boken är förslaget att genomföra en ny låginkomstutredning, 40 år efter den syneförrättning som då öppnade våra ögon för klassklyftorna i det moderna Sverige. Författarna föreslår också en analys av vilka mekanismer som skapar jämlikhet respektive ojämlikhet i ett samhälle. Ett både intressant och nödvändigt inslag i en socialdemokratisk politik för 2010-talet. Tyngdpunkten i bokens framtidsperspektiv ligger dock – föga överraskande med tanke på att det kommer från LO-håll - i förslagen om jobben. Det var ju när Socialdemokraterna i regeringsställning på 2000-talet och inför valet 2006 pratade om full sysselsättning, men samtidigt inte tog en 6 procents arbetslöshet riktigt på allvar som förtroendet för partiet rasade och valet i mångt och mycket kom att förloras hösten 2006 till en hårt attackerande borgerlig allians med det växande utanförskapet (visserligen en statistisk konstruktion om “helårsekvivalenter, men ändå) som dess främsta valbudskap. Och faktum är – trots den senaste tidens Löfven-budskap om aktiv näringspolitik och innovationssatsningar - fortfarande ännu i juni 2012 känns inte den socialdemokratiska jobbpolitiken riktigt helgjutet utmejslad. Edin-Hägg-Jonsson tror, precis som kloke Carl Hamilton i S-koden (en utmärkt debattbok!), att full sysselsättning är möjlig, förutsatt att arbetsmarknads, närings- och ekonomisk politik också inriktas på just detta mål. Alltså att det finns ett överordnat sysselsättningsmål i partiets ekonomiska politik. Men för att detta ska vara möjligt måste t ex s-talespersonen i ekonomiska frågor Magdalena Andersson och partiledningen överge sin tävlan med Anders Borg om vem som står hårdast på bromsen och i stället våga börja gasa lite också. Enligt LO-författarna måste, för att klara målet om full sysselsättning, det bland annat föras en ekonomisk politik som skapar hög och stabil efterfrågan samt trygga (restaurerade från nuvarande usla nivå) socialförsäkringar och a-kassa som verkligen fungerar enligt inkomstbortfallsprincipen och som en fullgod omställningsförsäkring. Hur samhället (och partiet i sin politik) förhåller oss till den växande skaran långtidsarbetslösa som har växande, stora svårigheter att hitta jobb på den ordinarie arbetsmarknaden är avgörande viktigt i den fulla sysselsättningens politik. Arbetslöshetsförsäkringen är en omställningsförsäkring, men om man inte kan få ett vanligt jobb inom rimlig tid måste det finnas annan, av samhället subventionerad sysselsättning att erbjuda. Både LO-författarna och Carl Hamilton i S-koden menar att subventionerade samhällsarbeten är lösningen för dem som står allra längst bort från den ordinarie arbetsmarknaden. Och det är en både mänskligt och socialt högst rimlig ståndpunkt, enligt min mening. Ytterst har vi alla tillsammans ett tydligt samhälleligt ansvar för att ingen lämnas åt sitt öde utan att alla människor på ett eller annat sätt måste ges en möjlighet att delta i arbetslivet, anser LO-veteranerna P O Edin, Leif Hägg och f d LO-ordföranden Bertil Jonsson. Rimligen borde det också kunna vara Stefan Löfvens och svenska s-ledningens linje inför det val som ska vinnas i september 2014. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com