För lite politik och för mycket personstrider

(Publicerad i Östra Småland, Gotlands tidningar och Piteå-tidningen den 26/1,tidn. Ångermanland 26/1, Skånska dagbladet 27/1,Dala-Demokraten 4/2)

Håkan Juholt fälldes av tre samverkande skäl. Krypskyttet inom det egna partiet, det hårt uppskruvade drevet inom media och egna misstag.

Misstagen har i pressen uppförstorats och ältats till den grad att Juholt inte fick en ärlig chans som partiledare och avgången blev oundviklig. Ett antal VU-ledamöter avsatte den kongressvalde ordföranden utan tanke på konsekvenserna.

Folk på gator och torg beklagar nu att S-partiet hamnat i kris. En bred opinion svenskar vill ha ett tydligt socialdemokratiskt alternativ. Håkan Juholt försökte – men utan tillräcklig uppbackning av andra – få igång en nystart med att föra fram den ökade barnfattigdomen, skojeriet med övervinster i välfärdstjänsterna, skadorna som avregleringen av energin, järnvägen och apoteken lett till och genom att lyfta fram kulturens viktiga roll. Juholt är en skicklig retoriker och debattör som kommer att saknas i partidebatterna.

S-krisen är större än Juholt. Det finns strukturella orsaker till socialdemokratins tillbakagång. De är 90-talets ekonomiska kris, ett oskickligt hanterat EU-inträde som ledde till en omotiverat stor övergång till marknadslösningar och att Västeuropas socialdemokrati politiskt själv drabbades av kommunistiska systemets fall, trots att den varit dess starkaste motståndare. Andra orsaker till nuvarande kris har att göra med oförmågan och splittringen inom de egna leden som delvis kan beskrivas i höger-vänster-termer. ”Högerfalangen” som svepande förespråkat ”förnyelse” och vinstuttag på välfärdstjänster har applåderats i borgarpressen, av Svenskt näringsliv och haft lätt att få en plattform på DN-Debatt.

Kravet på full sysselsättning har tidigare varit partiets viktigaste mål i samarbete med facket, men det har gradvis tonats ned och ersatts av andra mål. Valet 2006 förlorades till stor del på att jobben inte prioriterades i valkampanjen, och moderaternas ”nya arbetslinje” och jobbskatteavdrag kunde ta över. LO:s ledning var därtill osynlig i de senaste valrörelserna.

Mona Sahlins ledarskap hade modiga inslag. Hon stod upp för alla människors lika värde och rättigheter, med ökat stöd för invandrare och sexuella minoriteter, som också resulterade i bakslag i form av Sverigedemokraternas inmarsch i riksdagen.

Jobb- och fördelningspolitiken under hennes ledning var för svag och det rödgröna samarbetet blev ett misslyckande. Den ovärdiga behandlingen av landets sjuka människor under den nuvarande regeringen gav Sahlin möjlighet till en stark valspurt 2010 och socialdemokraterna lyckades mycket knappt behålla ställningen som landets största parti. Ett byte på flera poster i partiledningen blev nödvändig efter senaste valet, men kvar blev några av de ansvariga som nu hållit i yxan vid Juholts avgång.

Partiets vilsenhet som har sina rötter från 90-talet förstärktes under Mona Sahlins ledartid. Medlemsantalet har rasat. Politisk retorik har inte följts upp av politisk handling och handfasta förslag på olika områden. Sahlin nämnde t ex i sitt jungfrutal som två av fyra prioriterade frågor klimathotet och kärnvapennedrustningen. I fortsättningen märktes knappast något av detta.

Partiledningen godtog privata vinster i välfärden och bäddade därmed i praktiken för Caremaskandalen och de miljardbelopp som förts till skatteparadis utomlands i stället för att förbättra välfärden. 2009 års kongressbeslut om vinster i välfärden tillhör de mindre lyckade i partiets historia.

Sammanfattningsvis behöver det av interna strider sargade partiet – efter all turbulens och mediecirkus – inte bara en ny ledning, utan också ett klart och tydligt socialdemokratiskt program och en partiorganisation som förmår entusiasmera igen.

Robert Björkenwall
Gunnar Lassinantti

--Kommentar eftet ledarskiftet ---------
Inte förvånande att Löfvén tar över i SAP

Det är inte att förvånande att de svenska socialdemokraterna nu har kunnat enas (26 och 27 januari 2012) om att till ny partiledare utse IF Metall-fackets ordförande Stefan Löfvén, med rötter i det röda Ådalen och Örnsköldsvik.

Löfvén ses som en person som nu – efter de uppslitande personstriderna och krypskyttet internt inom partiet – anses ha bäst förmåga att ena ett splittrat och sargat parti där det varit för lite politik och för mycket personstrider det senaste halvåret. Det lägger en god grund för en nystart. Men fortsättningen avgöras sedan av bl a hur klokt och väl laget runt Löfvén byggs upp och att det sedan följs av konkret programarbete med konkreta åtgärder och förslag på olika, tunga politikområden.

12-01-27
Robert Bj.

Finska presidentval - andra valomgången kan nog bli rätt jämnt

Det blev som väntat samlingspartisten och f d finansministern Sauli Niinistö som vann tämligen klart i första valomgången av finska presidentvalet. Han kommer i den andra och avgörande valomgången den 5 februari att få möte den för många överraskande starkt kampanjande Pekka Haavisto från de gröna, ett mera EU-vänligt systerparti till svenska miljöpartiet. Trea i racet kom centerpartinestorn Paavo Väyrynen medan socialdemokraternas kandidat, f d statsministern och SDP-ledaren Paavo Lipponen förde en rätt misslyckad, trött valkampanj och hade inte skuggan av en chans att göra dessa nämnda rangen stridig.

Kommentarerna i finska pressen flödar nu över inför presidentvalets andra och avgörande omgång den 5 februari. Det kan sannolikt bli ett långt jämnare val mellan de två kandidaterna, högerns Sauli Niinistö och de grönas Pekka Haavisto.

Haavisto har allt att vinna med den kampanj som han lyckades så bra med i sin första runda av presidentracet. Haavisto är en vänlig, saklig och kunnig politiker som inte angriper sina motståndare. Niinistös popularitet –länge lika självklar som svårfångad populäritet - som i inledningsfasen låg över 50 procent har den senaste tiden befunnit sig i fritt fall. Han har två veckor på sig att bromsa upp det fortsätta fallet och nu försöka vända trenden. Det är kanske inte en omöjlig men ändå inte en helt enkel uppgift.

Mediebevakningen kommer att vara intensiv. De två kandidaternas personlighet och bakgrund kommer mer än tidigare att vara i rampljuset. Dessutom gäller det att hitta de underströmningar i väljarkåren och nu “hemlösa” väljare som är beredda att nu ta det näst bästa alternativet den 5 februari. Vart går de väljare vilka till en del blev hemlösa efter första omgången? En rimlig gissning är att en del stannar på soffan och i övrigt fördelas rätt jämnt mellan Niinistö och Haavisto. I så fall blir det ett tämligen jämnt race – med viss övervikt för högerns Niinistö – om vem som till slut tar över efter socialdemokraten Tarja Halonen som suttit sina två perioder och inte får ställa upp igen.

Ett allmänt antagande är att vänstersidans väljare har lättare att gilla sympatiska Pekka Haavisto än Sauli Niinistö, f d farbror till ex-mp-språkröret Maria Wetterstrands man Ville Niinistö från de gröna och nu miljöminister i finska koalitionsregeringen. Men vart går det stora flertalet av centerpartiets och högerpopulistiska sannfinländarnas väljare, kort sagt Paavo Väyrynens 17,5 % av valmanskåren och de 9,2 % som stödde Soini i sannfi.? Just effektivt kampanjande trean Väyrynen tog en del av populisten Timo Soini, som bara fick knapp hälften av sannfinländarnas väljarstöd på 19 % i riksdagsvalet i fjol. För många var det en stor behållning av finska presidentvalet att sannfinländarnas frammarsch nu har stannat upp. I valkampanjen slutade Soini rätt tidigt också med att tala om att han hade en halv miljon väljare bakom sig.

Populisten Soinis då i inledningsfasen förväntade möjlighet att bli tvåa i den första omgången i presidentvalet bidrog troligen till att Paavo Lipponen slutligen ställde upp för sitt parti, socialdemokraterna. Men lanseringen kom för sent. Hans valkampanj blev ett misslyckande och partiet (SDP) fick aldrig heller någon riktig fart under vingarna i presidentvalet. Följaktligen hade Lipponen heller inte skuggan av en chans (fick 6,7 % av rösterna) att ens bli två i första valomgången som väl finska S-partiet nog ett tag hade vissa förhoppningar om. Det var enbart i svenskbygderna i Österbotten och på Åland som Lipponen lyckades vinna ett bredare väljarstöd.

Men ska jag tippa, så tror jag racet – trots en sympatisk och väl kampanjande Haavisto från de gröna – ändå slutar med att nästa president i Finland kommer att heta Sauli Niinistö.

Ett vet vi dock säkert redan nu: en 30-årig period med socialdemokratiska presidenter – Koivisto, Ahtisaari och Halonen; 1982-2012 – i Finland är nu till ända

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com
(Publicerad i bl a Piteå-tidningen 4/2 m fl)

Fortsatt mest rut och rot i lyxregioner med mycket god hushållsekonomi

Observerat om mest avdrag för rut och rot till lyxregionerna i Sverige:

Om socialdemokraterna nu har så svårt att på allvar göra upp med det sysselsättningsmässigt och samhällsekonomiskt rätt misslyckade projektet (Maud Olofssons skötebarn) som går under beteckningen Rut-avdrag så borde man kunna hämta stöd i färsk Skatteverket-statistik. Rot och rutavdrag är vanligast i Danderyd, Lidingö och Täby. I Danderyd har var femte kommuninvånare sökt rot-avdrag och 13 procent rutavdrag. I Dorotea i Västerbottens inland har endast 8 personer sökt rut-avdrag eller 0,2 procent.

Det visar färska siffror från Skatteverket (se tabellen nedan).
Totalt betalades 15,3 miljarder kronor ut för skattereduktion för olika reparations- och underhållsarbeten.

Klart störst var andelen rotavdrag – byggunderhåll, konjunkturpolitiskt rimlig åtgärd men inte som permanent löpande skattestöd - som var på 13,6 miljarder kronor, medan rutavdragen under år 2011 var på 1,8 miljarder kronor.

- Både rot- och rutavdragen har ökat jämfört med 2010 och rutarbete står för den största ökningen. Sedan juli 2009 har drygt två miljoner svenskar utnyttjat skattereduktionen, säger Pia Blank Thörnroos, rättslig expert på Skatteverket.

Om det här siffermaterialet ställs samman i relation till antalet kommuninvånare i respektive kommun så visar det sig – föga överraskande - att flest personer som använder avdragen befinner sig i välmående Danderyd följt av Fredrik Reinfeldts hemkommun Täby och därefter Lidingö. Men även i Lomma och Vellinge har många sökt rot-avdrag.

När det gäller rutavdragen (städavdraget) återfinns även Nacka och Vaxholms kommuner tillsammans med Danderyd, Täby och Lidingö bland fem i topp.

Detaljgranskar man sedan t ex toppande Danderyd så visar det sig att var femte danderydsbo sökte rotavdrag under 2011. Eller annorlunda uttryckt 6 153 av kommunens totalt 31 418 invånare.

Minst benägna att söka den här typen av skatteavdrag är flertalet norrlandskommuner. I botten återfinns kommunerna Dorotea, Gällivare och Arjeplog där mindre än en procent av kommuninvånarna sökte rutavdrag för städhjälp etc år 2011.

När det gäller rotavdrag ligger Kiruna, Södertälje och Haparanda i botten, där cirka 5 procent av kommuninvånarna där sökt avdraget för byggreparationer.

Om man tar det totala avdragen för rot och rut i Danderyd, cirka 139 miljoner kronor, och delar summan med antalet kommuninvånare där så motsvarar det för varje danderydsbo ett avdrag för rot på 4 448 kronor per person och för rut 1 182 kronor per person.

Av de 20 kommuner med störst andel avdrag (rut och rot) styrs merparten av Moderater, Kristdemokrater, Folkpartister och Centerpartister i olika konstellationer.

Många norrländska kommuner har mycket låg andel rutavdrag (och delvis också så för byggavdraget rot). Kommuner som oftast är starka fästen för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.

Budgetmotionen hösten 2011 föreslog Socialdemokraterna en halvering av avdraget från dagens 50 000 kronor till halva beloppet 25 000 kronor. Därtill skulle det begränsas så att det bara kan fås av pensionärer och barnfamiljer. Men ett onödigt generöst belopp också det eftersom flertalet normalanvändare – utanför “rikemanskommunernas välbärgade villakvarter – inte drar mer än max upp till 5 000 kr per år för lite fönsterputsning och flyttstädning. Så Socialdemokraterna skulle lugnt kunna skära bort nio tiondelar av rutavdraget och ha så det 1,5 miljard över för annat samhällsnyttigt att investera i stället för att fortsätta “göda” det skikt av överkonsumerande “rutare” i Danderyd, Lidingö, Täby, Nacka m fl rika villakommuner. Vill de fortsätta överkonsumera, borde de få göra det med helt egna pengar och inte bli subventionerade av skattekollektivet i stort.

Robert Björkenwall
--------------------------------------------------------

De har sökt mest Rutavdrag år 2011
Plats Kommun Rutavdrag,per inv (kr) Proc. Antal som sökt

1 Danderyd 1182 13 4 211
2 Lidingö 737 10 4 587
3 Täby 558 9 5 648
4 Vaxholm 547 7 759
5 Nacka 541 8 7 191
6 Lomma 529 10 2 191
7 Vellinge 506 10 3 283
8 Sollentuna 471 7 4 362
9 Höganäs 418 10 2 505
10 Ekerö 397 6 1 547
11 Stockholm 361 7 59 783
12 Båstad 359 8 1 095
13 Kungsbacka 354 6 4 658
14 Värmdö 353 5 1 925
15 Trosa 305 7 754
16 Österåker 299 5 2 052
17 Tyresö 299 5 2 347
18 Kävlinge 281 6 1 820
19 Vallentuna 272 5 1 514
20 Salem 265 4 660
------
(Källa: Skatteverket, SCB)