Sunday, April 17, 2011

Rekordframgång för finskt populistparti i finska riksdagsvalet

Populistiska Sannfinländarna tredje största parti – och sannolikt snart också ett regeringsparti

Det finska riksdagsvalet den 17 april är det riksdagsval i vårt mesta grannland Finland gjorde finska populist- och protestpartiet Sannfinländarna till landets tredje största parti med runt 19 procent i väljarstöd. Nästan lika stort som socialdemokraterna, SDP, som bara blev så där en halv procentenhet och några få mandat större och med Samlingspartiet – ett högerliberalt parti – som största parti och den givna regeringsbildaren. Också det ett väntat men lika fullt ett historiskt val eftersom partiet nu efter många försök nu är störst i den nyvalda finska riksdagen med sina nästa 21 procent i väljarstöd.

Det senaste årens “statsministerparti” Centern tappade och föll ner till runt 15,8 procent i väljarstöd och kan nu mycket väl hamna i opposition för första gången på många år. I regeringen ersätt Centern troligen av såväl socialdemokraterna som Sannfinländarna och den förväntade statsministern, Samlingspartiets ledare Jyrki Katainen. Men svåra förhandlingar lär stunda om den kommande koalitionsregeringens program, och där möjligen också Svenska folkpartiet och De gröna lär komma att ingå som juniorpartners.

Var det då en överraskning att protesten och “mot makten och Bryssel röstande” finska väljare från det man kallar för “det glömda folket” (arbetslösa, pensionärer, missnöjda småföretagare, storstädernas förortsbefolkning) bar fram Sannfinländarna och dess karismatiske ledare Timo Soini till en nästan femdubblad väljarandel? Nä, det låg tidigt i luften att det skulle bli ett utpräglat protestval, vilket också tidigt märktes även för en tillfällig besökare när man gjorde sina nedslag i finska valdebatten och pratade med journalister, riksdagsledamöter, fackliga företrädare och vanliga medborgare på stan i Helsingfors och annorstädes.

Alla de stora partierna i finsk politik tappade till Soini och hans Sannfinländare men relativt sett mest Centern, därnäst Socialdemokraterna och Samlingspartiet och t ex Vänsterförbundet (ett knappt 8 procentsparti till vänster om SDP).

Trots växande arbetslöshet, nya varsel som duggar tätt – pappersindustrin, viktiga mobiljätten Nokia (i kris med tusentals i varselläge), växande köer till sjukvården, missnöjda pensionärer etc – och ökande klassklyftor och fler fattiga som även märks i Helsingfors så förmådde aldrig riktigt Socialdemokraterna i opposition mot den sittande centerledda och med Samlingspartiet som andra tongivande parti med tillräcklig trovärdighet och styrka utmana regeringen. I stället blev det protestpartiet Sannfinländarna med den mycket slagkraftige och retoriskt skicklige Timo Soini som tog hem spelet om väljarna och blev finska riksdagsvalets stora segerherre. Också ute på arbetsplatserna märktes tydligt hur bra Soini och hans protest gick hem mot “herrarna och damerna som styr”. Det är “märkligt hur kamplusten nästan helt har runnit av socialdemokraterna”, som en av personerna runt ett lunchbord på Kosmos sa till mig när vi några veckor före valdagen diskuterade den länge så tama finska valrörelsen.

- Om det gick dåligt för de svenska socialdemokraterna i senaste valet, så är läget ännu lite lite sämre för de finska s-partiet SDP inför stundande riksdagsval, sade mångåriga f d statsrådet och en av de tunga SDP-riksdagsledamöterna Erkki Tuomioja i finska riksdagshusets granitborg lite innan valdagen. Och i stort sett så fick Tuomioja rätt i sin förutsägelse. Även om SDP tog sig något på slutet och ändå med några tiondelar till godo lyckades bli näst största parti, knappt före valkometen Sannfinländarna (Perussuomalaiset).

Men märk väl detta: SDP gjorde sitt sämsta riksdagsval sedan 1962, och då var de finska socialdemokraterna svårt splittrade. Därför krävs nu en kall och ärlig analys om varför så många missnöjda med den sittande borgerliga regeringen inte gick till oppositionspartiet SDP utan till populistiska Sannfinländarna.

Statskassan har tömts under senaste centerledda borgerliga koalitionsregerings politik, Underskottet i finska statsbudgeten på 8 miljarder euro (70 miljarder kr), euroländernas stöd till krisande sydeuorpeiska EU-länder inom euro-gruppen, den rekordhöga arbetslösheten, de sociala orättvisorna och de växande inkomstklyftorna och det försämrade hälsoläget i landet blev alla effektiva frågor i händerna på den skicklige kampanjpolitikern Timo Soini. Samma sak med det faktum att barnfattigdomen ökat och att hela 700 000 finländare nu lever i fattigdom.

I motsats till Socialdemokraterna förmådde Timo Soini effektivt “göra politik” och vinna väljarnas stöd och ge dem en kraftfull proteströst mot regeringspartierna. Därför blev valet den 17 april en så stor framgång för Sannfinländarna och Soini som det nu blev. Men utan Soinis karismatiska och skickliga kampanj hade Sannfinländarna aldrig blivit till närmelsevis så stora som de nu blir i den nya finska riksdagen. Och därtill sannolikt – efter svåra regeringsförhandlingar om programmet och fördelningen av taburetterna – även lär göra Soini och några av hans partikamrater till nya statsråd i en Jyrki Katainen-ledd koalitionsregering. Och där – sannolikt – även Socialdemokraterna, SDP, tar plats på Centerns bekostnad.

Om ytterligare ett år följer sedan ett presidentval. Det valet lär riksdagens talman, Samlingspartiets Sauli Niinistö ta hem, bara han ställer upp i valet.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Monday, April 11, 2011

Dags att ta nya grepp om svensk järnvägstrafik

Observerat om hur svensk järnvägstrafiks olika experiment nu haft sin misslyckade tid:

Som bekant har regeringen nu – inför sin vårproposition – utlovat 800 miljoner extra till det kraftigt eftersatta järnvägsunderhållet. Förstår dock tyvärr inte långt när det vägs mot verklighetens behov. Men givetvis bättre än ingenting. Regeringsorganet Dagens nyheter var på ledarplats snabbt klar med sin slutsats:

"Ska man utvidga spårkapaciteten bör det ske i storstadsregionerna, där många tjänar på att forslas förbi bilköerna ... I glesare bebyggda trakter blir ofta kombinationen bil och flyg mer miljövänlig än tåget", skrev DN i sin ledare den 9 april.

Absolut så att det finns problem med trängsel på spåren, kontaktledningar som rasar ner, ställverk som inte håller måttet och växlar som borde få värme för att inte frysa fast etc etc. Men det gäller inte bara i storstadsregionerna. Också näringslivets behov – frakt av stålämnen, malm, skogsprodukter – och vår samlade export drabbas med kraftiga förseningar och leveransproblem när järnvägsinfrastrukturen inte håller måttet.

Trafikverkets bedömning av investeringsbehovet på landets järnvägar är 25 miljarder på fem år, dvs 5 miljarder per år. Vi ligger nära den bedömningen, sade nyvalde s-partiledaren Håkan Juholt på en presskonferens fredagen den 8 april. Han sa också – och hänvisade till sina många år som försvarspolitiker – att det inte lönar sig att skicka in pengar i en organisation som inte fungerar. Alltså måste järnvägen åter- och/eller omregleras. 800 mille nu i en extra engångsinsats förslår därför inte långt när behovet är flera miljarder ytterligare varje år de närmaste 5-10 åren för byten av växlar, ställverk, kontaktledningar, spår och byggande av fler och lite längre tågmötesplatserna på järnvägslinjerna.

De 25 miljarder på fem år i underhåll som Trafikverket talar om tydliggör vilka summor som saknas. Det åskådliggör också vilken illusion det varit att påstå att SJ:s redovisade vinster varit ett tecken på förbättrad effektivitet. Till att börja med handlade det om att allt som kunde säljas också såldes. Först bussar och färjor, senare lok och vagnar. Att i nästa skede SJ delades upp i sina beståndsdelar – det var som en reporter på presskonferensen sa tyvärr Socialdemokraten Björn Rosengren som genomförde det – var ytterligare ett sätt att minska effektiviteten. Den uppdelningen i flera olika, fristående bolag har förstört varje möjlighet till samutnyttjande av lok, vagnar, verkstadsunderhåll och andra resurser som komplexa system som järnvägen faktiskt i grunden är. De olika delarna hänger ihop och ska hänga ihop, inte splittras upp i en massa olika bolag (var och en är sin egen butik och skiter i helheten). Det som brukar kallas för suboptimeringens förbannelse. Och hade avkastningskraven på SJ varit mera sansade och rimliga hade SJ haft lite mer resurser att börja investera i nya snabbtåg i stället för att behöva hålla kvar vid det allt mera slitna och osäkra X 2000-tågen som blivit föråldrade och allt oftare bara går sönder.

Så inte bara spår, växlar, ställverk etc behöver åtgärdas de kommande åren utan även stora delar av det rullande (när de nu alls rullar!) materialet måste ersättas med nytt och sedan underhållas bättre än som nu sker under kommande år.

Hur ska då utvecklingen kunna vändas? Juholt och socialdemokraterna vill ge Trafikverket mer pengar än vad regeringen avser att göra. Vidare så vill Juholt återta banunderhållet i Trafikverkets egen regi. Att tågen från Stockholm och norrut nyligen stod still två dagar i rad eftersom det som lagats på torsdagen fick göras om på fredagen, åskådliggör vad som sker när yrkeskunskap försvinner och vinsten blir enda drivkraften.

Klart är också att det som ändå är statligt ägt kan och borde slås samman. Då minskar risken att avisningshallar står tomma för att de olika statliga bolagen tvistar om kostnaderna. Och person- och godståg kan drivas i samma bolag så att lokpersonalen kan utnyttjas mera effektivt.

Därutöver vill Juholt åter- och omreglera järnvägen. Att ha konkurrens på alltför få och redan trånga spår fungerar inte. Det som fungerar på en väg eller inom flyget fungerar inte alls eller mycket illa på våga trånga, fåtaliga och alltför illa underhållna spår. Tågen kommer inte fortare fram eller fram alls om det råkar stå något annat än SJ på loken och vagnarna. De fåtaliga andra länder som försökt göra så här har återreglerat trafiken igen efter ett antal år av s k marknadsavreglerande experiment. Och i Storbritannien öppnade en allvarlig och svår trafikolycka vägen mot en återreglering av järnvägen. Så en om- och återreglering av den svenska järnvägen som Håkan Juholt och socialdemokraterna nu kräver är högst rimlig och motiverad. Att sedan EU vill ha konkurrens på den gränsöverskridande trafiken borde vara ett överkomligt problem att hantera eftersom det mesta av järnvägstrafiken ändå är och förblir nationell. Och där sådan gränsöverskridande järnvägstrafik finns, så bör ju t ex SJ, statliga tyska Deutsche Bahn etc gemensamt kunna konkurrera om den så att EU:s önskemål uppfylls.

Efter de senaste årens kaos i järnvägstrafiken så är det nog allt fler som håller med Håkan Juholt när han säger: “SJ ska ha ett samhällsuppdrag”, och att ”det är viktigare att tågen går i tid än att de går med vinst”.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Friday, April 08, 2011

Hög tid att reparera ett sargat pensionssystem

Sveriges pensionärer drabbades häromdagen av en riktig kalldusch. Då blev det nämligen känt utanför en liten krets av experter och och förstå sig-påande insiders att pensionerna kommer att fortsätta att släpa efter och inte vara återställda förrän i början på 2020-talet.

En genomsnittlig pensionär fick under förra året 11 400 kronor i månaden i allmän pension. Och många med garantipensioner har inte ens så mycket. Vissa har upplysningsvis räknat ut att under de här tio åren kommer denna “genomsnittsperson” att förlora grovt räknat 50 000 kronor eller 500 kronor i månaden.

I stället för konsumentupplysning har Pensionsmyndigheten ägnat sig åt ren desinformation och tidigare sagt att efter två år med sänkta pensioner ska det som förlorats sedan återställas. Glöm det nu!

Men att det åren därefter blir nya sänkningar genom att bromsen slår till igen har man nogsamt förtigit.

Pensionärsorganisationerna måste – borde - bli fly förbannade nu när allting är avslöjat om vad som kommer att hända med pensionerna. Seniorerna borde vallfärda till Riksdagshuset och organisera talkörer och banka med silverkryckorna, så att det hörs in till riksdagsmännen som sitter där och alltför många där inne inte verkar ha en susning om hur pensionärernas pengar förskingrats.

Det är inte djupt otillfredsställande utan också en ren förolämpning mot alla de personer som år efter år betalat in 18,5 procent av sina inkomster i pensionsavgifter att de ska få sina knappa levnadsvillkor försämrade på det här sättet.

När Håkan Juholt på den socialdemokratiska partikongressen som den förste politiker från de för pensionsuppgörelsen 1994 ansvariga partierna ifrågasatte hela systemet och krävde en översyn visste han kanske inte fullt ut hur rätt han hade om detta krackelerande fiasko som inte klarar att leverera.

Den kritik han framförde i sitt utmärkta linjetal handlade om att många pensionärer framöver kommer att få finna sig i att deras ersättning enbart kommer att vara hälften av vad man haft i slutlön. Något som även konstaterades på ett pensionsseminarium på LO nyligen.

Nu visar det senaste avslöjandet att det t o m blir sänkta allmänna pensioner för alla Sveriges nära två miljoner ålderspensionärer.

Kravet kan därför nu inte bli något annat än att det är dags för en ny parlamentarisk utredning med direktiven att pensionärerna ska hållas skadefria och samhället måste garantera pensionsnivåerna. Uppgörelsen från 1994 höll inte vad den lovade.

Börsklipparnas trixande och samhällets oförmåga att klara att hålla sysselsättningen uppe ska inte betalas av hårt klämda pensionärer som år efter år förlorar flera hundralappar i månaden. Särskilt som de därtill inte fått del av några jobbskatteavdrag.

Den nödvändiga reparationen av pensionssystemet – kostar sannolikt 10-15 miljarder kr – måste bara fixas. En viss höjning av den där 18,5 %-iga avsättningen lär behövas. Men en stor del skulle också kunna finansieras av en skatt på finansiella aktiviteter, eftersom de kraftigt fallande börskurserna under finanskrisen är största boven till de försämrade pensionerna nu.

En sådan skatt finns – alltså en extra arbetsgivaravgift på 10 procentenheter på lönerna i finansbranschen - finns faktiskt i borgerligt styrda Danmark.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com