Friday, January 29, 2010

Obama och hans andra år i Vita huset

Några observationer om USA och Obamas andra år i Vita huset:

USA:s president Barack Obama visade med sitt State of the Union-tal häromdagen att han ingalunda har gett upp och att han är en bättre president än vad landets politiska kultur egentligen förtjänar. Yes, we can och Change finns fortfarande i hög grad med i hans ledarskap som USA:s president när han nu går in på sitt andra år i Vita huset.

För oss som häromdagen (onsdag 27 januari) såg hans andra State of the Union-tal från en europeisk och svensk horisont, var det ändå ett på många sätt befriande tal. Kampen mot terrorn och de amerikanska krigen stod inte i förgrunden som den alltid gjorde när George Walker Bush höll sina motsvarande tal. I stället var det ett tal som handlade om vanliga amerikaners liv och Obama ställde med all den retoriska kraft han besitter arbetslösheten i centrum. 

Kanske var det, jämte talet han höll när hans valseger var klar, ett av de bästa tal han hållit. Men hur stor är risken att det är sina tal, inte sin politik, han ska bli ihågkommen för? Visst finns den risken, risken att han ses mera som en kampanjpolitiker än en "doer". Sedan demokraterna förlorade sin supermajoritet med 60av 100 senatsplatser i kongressen hänger Obamas sjukförsäkringsreform på en lös tråd och mycket riktigt dröjde det långt in i talet innan han ens nämnde den.

I sitt tal - och det uppskattas säkert av många i USA - riktade han sina hårdaste ord riktade han mot finansvärlden och bankerna på Wall Street - de som mer än andra bidragit till den djupa lågkonjunktur som resulterat i miljoner arbetslösa i USA och som var nära att kasta ner landet i en depression av 30-talskaraktär.

Från det breda, folkliga Amerika kunde man nästan tvärs över Atlanten förnimma jublet när han deklarerade att trettio miljarder dollar ska tas från de stora bankerna för att användas av lokala utvecklingsbankerna så att småföretagare kan få lån och börja växa igen. 

Det imponerande med talet var att Obama lyckades ge ett intryck av att ännu vara en obruten, i grunden optimistisk reformkraft: Vi ger inte upp! Jag ger inte upp!

Men alla de moltysta och revanschistiskt ruvande republikanska ledamöterna i kongressen vittnade om svårigheterna för varje president med minsta progressiva agenda att få igenom sin politik i kongressens förhandlande grottekvarn. Inte sedan F. D Roosevelts dagar har USA:s politiska system haft förmågan att reformera och förnya sig självt.

Kanske är det så att USA helt enkelt är så låst i sina olika och varandra blockerande maktcentra att nationen inte längre äger förmågan att längre reformera sig självt? Trots att verkligheten där ute borde säga annat. Och trots att den här stolta, inte sällan lite självgoda nationen är på väg att mista den självklara position som ekonomisk och politisk stormakt till det snabbväxande och allt mäktigare Kina.

Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com)

Observerat om en pratglad minister som fick rätt

Observerat apropå en pratglad minister:
Den pratglada arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (M) träffade mitt i prick när han i en intervju sade att 2009 skulle bli ett riktigt "skit-år".

Färsk jobbstatistik (28/2-10) från Statistiska Centralbyrån visade nämligen att sysselsättningen mellan december 2008 och samma månad 2009 minskade med hela 67 000.

Under samma period ökade arbetslösheten med 108 000 till 417 000 eller 8,6 procent av arbetskraften. I kategorin unga människor (15-24 år) har arbetslösheten ökat med 32 000 på bara ett enda år.

Långtidsarbetslösheten har samtidigt ökat med 52 000 till hela 139 000.
Så nog blev det ett riktigt "skit-år" alltid.

Och med Littorins eget vokabulär får vi samtidigt konstatera att regeringen inte har gjort ett "skit" åt saken.

Alltså återstår bara att se till den här högerkartellen till regeringen - som mest sett till de besuttnas intressen - nu får respass i höstens riksdagsval.

Det kan dock ske först efter en riktig arbetsseger av de rödgröna. Annars väntar nya "skitår" för svenska folket.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Läs gärna den nya debattboken "Bokslut Reinfeldt" - en granskning av högerkartellens fyra år vid makten - som precis har kommit ut på förlaget Ordfront. Ett hanterligt format med bra innehåll till det facila priset av 50 kr per ex. Billigare än fem ex av Expressen eller Aftonbladet.

Tuesday, January 26, 2010

En småtråkig Agendadebatt om valets huvudmotståndare

Några observationer om söndagens Agendaduell i SVT:

Vi som nu tog oss tid att se söndagskvällens (24/1-10) Agendadebatt mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin i SVT:s Agenda inte går till historien som någon duell som påverkade valresultatet.

Det blev en väluppfostrad och relativt tam historia där man stundtals fick intrycket att debattörerna läste upp förskrivna inlägg med korthuggna budskap från en teleprompter.

I sak vann naturligtvis Mona Sahlin debatten.Inte överlägset men ändå. Statsministerns situation var och är hopplös, sakligt sett. Verkligheten är inte på hans och regeringens sida.

Regeringen har uppenbart misslyckats i de frågor som den själv pekade ut som de viktigaste i förra valrörelsen.

Bara det senaste året har sysselsättningen fallit, arbetslösheten ökat, ekonomin krympt, investeringarna hållits tillbaka, sociala försörjningsstödet exploderat och ojämlikheten vuxit.

Konjunkturpolitiken har utvecklats till ett rent haveri, där regeringen mera har inriktat sig på att hårdhänt trycka ut människor att söka jobb än att skapa goda förutsättningar för fler arbeten att växa fram.

Statsministern har mot denna bakgrund föga trovärdighet när han försöker angripa oppositionen från vänster för att få de rödgröna partiernas sjukförsäkringsreform att framstå som hjärtlös.

Ett litet misstag gjorde måhända Mona Sahlin när hon i debatten utfärdade det väl kategoriska vallöftet om att aldrig låna till några skattesänkningar.

Det kan hon och partiet få äta upp, eftersom oppositionen - så här långt - faktiskt lägger förslag om att låna till den skattelättnad som man tänker sig ge till pensionärerna, allt för att börja jämna ut klyftan i beskattningen mellan de som förvärvsarbetar och de som har gått i pension.

Också i s-alternativet går nämligen den offentliga sektorn med underskott; och även om inriktningen givetvis är annorlunda så är skillnaden när vi kommer till saldot på sista raden mer symbolisk. Sett i väljarnas ögon och det granskande journalisternas.

Mannen utan egenskaper - Fredrik Reinfeldt - gjorde dock ingen glad, och vann nog inte heller något ökat stöd på den här debatten. Får se om radios studieett-debatt ändrar på den saken. Men det är föga troligt eftersom verkligheten inte är med honom och regeringen det närmaste året.

Dessutom är denne man - "tvålen", "mannen utan egenskaper" etc - därtill sövande tråkig i sitt bisarra psykologiserade av sina motståndare. Det där är knappast något vinnande koncept.

Men som sagt, söndagens Agendadebatt går inte till historien. Bättre än så här krävs om människor ska orka igenom den här valrörelsen hela vägen fram till den tredje söndagen i september.

Och socialdemokraternas ledande personer måste tydligare och oftare våga och vilja artikulera även vreden över massarbetslösheten och utslagningen. Och samtidigt också visa upp den spontana humorn och självironin som t ex Tage Erlander var så rasande skicklig på - också i trängda lägen. Och var finns det mustiga bildspråket och formuleringarna som i likhet med Olof Palme sätter hjärtan i brand?

Tyvärr saknades lite för mycket av detta i söndags i en överdrivet försiktig och kontrollerad debatt där rädslan för att göra bort sig och förlora tycktes större än lusten att vinna.

Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com)

Thursday, January 21, 2010

En partiledardebatt som tydliggjorde alternativen i svensk politik

(Krönika i bl a Gotlands tidningar 28 januari 2010 m fl)

Några observationer om en partiledardebatt som tydliggör alternativen i svensk politik

Med en tioprocentig ledning i opinionen, enligt Novus/TV4, och klar egen majoritet i ryggen, gick den rödgröna oppositionen in i årets första partiledardebatt i Riksdagen den 20 januari. Och nog märktes att de borgerliga partiledarna var frustrerade över "otacksamma medborgare" som belönar dem så illa.
Deras strategi för att försöka återta initiativet var dels att skrämma med att vänstern kommer med en skattechock och dels att dra en skrytvals om allt fantastiskt man uträttat.

Värsta dimridåerna svarade statsminister Fredrik Reinfeldt för i sitt inledningsanförande, som nog får betraktas som det mest innehållslösa statsministertal som hållits på mycket länge. Statsminister Reinfeldt (m) gav ett intryck av att leva i en bubbla med begränsad eller ingen kontakt med verkligheten. .

Det var framtidsbludder à la m-partisekreterare Per Schlingmann med till intet förpliktigande fraser tillsammans med moderata käpphästar som hårdare tag i rättsväsendet med kamp mot våld och droger utan närmare preciseringar om hur.
Det var allmänt fagert tal om fortsatta sänkta skatter och full sysselsättning när vi har en massarbetslöshet på nära tio procent och kommuner och landsting varslar stora grupper om uppsägning. Och där 343 personer varje dag gått ut i arbetslöshet det senaste året, 50 000 kommer att utförsäkras från Försäkringskassan i år och 500 000 har prisats ut från a-kassan. Allt detta resultatet av den perverterade moderata så kallade arbetslinjen. .

Ett enda konkret löfte kunde dock noteras: Vi ska tillbaka till överskottsmålet på en procent, men inte när. Det ska dessutom ske utan nedskärningar och utan utgiftsökningar, påstod han.

Vem ska då betala den springnotan? Man kan väl inte krama ännu mer ur straffbeskattade pensionerärer, de sjuka och de arbetslösa?

I partiledardebatten i riksdagen var s-ledaren Mona Sahlin på offensiven. Hon förenade socialdemokratisk politik med socialdemokratisk retorik på ett sätt som verkligen bar. Mona Sahlin fick in en femetta på Fredrik Reinfeld när han upprört frågade henne utifrån de rödgrönas politik om vad arbetslinjen egentligen är. Sahlin var rapp i repliken när hon sade: "Jag förstår att du frågar, det har du uppenbarligen ingen aning om."

Oppositionsledaren Mona Sahlin förmådde därtill också att tämligen väl tydliggöra skiljelinjerna till den borgerliga politiken.

Hon reagerade också starkt mot Fredrik Reinfeldts prat om att de rödgröna "lovar allt till alla".

"Det är ni som tar en springnota. Det är ni som lånar till skattesänkningar. Det är ni som har förvandlat överskott till underskott", markerade Sahlin.
Så är det. Reinfeldt och hans regering har verkligen inte stått för samhällsansvar och regeringsduglighet, vilket även Miljöpartiets Peter Eriksson påpekade i onsdagens debatt.

"Det har blivit 100 000 fler arbetslösa sedan ni började regera. Det tidigare överskottet i statens affärer har förvandlats till ett underskott på 70 miljarder kronor. Ni har slarvat igenom stora förändringar i a-kassan och sjukförsäkringen. Det är ingen ansvarsfull ekonomisk politik", framhöll Mp-språkröret Eriksson.

Det är också denna politik som gör att regeringspartierna tappar mark i opinionsmätningarna. Människor vänder sig emot en politik som skapar nya klyftor.
De reagerar mot en politik som jagar alla sjuka och arbetslösa utan urskiljning, samtidigt som de som redan har det ganska bra får det ännu bättre.

Mona Sahlin, socialdemokraterna och den rödgröna oppositionen har också fel och brister. Oppositionens alternativ behöver vässas ytterligare på en del punkter och sammanfogas till en helhet som kan fungera och inge förtroende. Men redan nu framstår varje regering med Mona Sahlin som statsminister som ett bättre och roligare alternativ än ytterligare fyra år till med Fredrik Reinfeldt och hans blå högerkartell.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Den som tar sig före att idag läsa Fredrik Reinfeldts pamflett "Det sovande folket" från 1993 (f. ö redigerad av Per Schlingmann, idag m-partisekr.) kanske inte blir alldeles förvånad över den dolda agenda som likt ett isberg retoriskt ingalunda oskickligt draperats i regeringen Reinfeldts så kallade jobbpolitik (läs skattesänkningar och som därtill gett mest till de redan välsituerade) under Reinfeldt och Borgs år (2006-2010) i regeringskansliet. Och någon fortsättning där lutar det väl inte åt att bli efter höstens riksdagsval - om utfallet blir som opinionsläget nu indikerar.

Thursday, January 14, 2010

Finland - samma rekordstora klasskillnader som på 60-talet

Observerat och värderat:
Finland - en allt tydligare uppdelning i tre samhällsklasser

Om vi inte får fart på sysselsättningen är risken att det finländska samhället splittras i tre klasser, säger chefen för Löntagarnas forskningsinstitut, Jaakko Kiander. Klassklyftorna är nu tillbaks på den rekordstora 60-talsnivån ingen i Finland.

Vi kan stoppa de växande inkomstklyftorna om det finns tillräcklig politisk vilja, anser han.

- Den bästa metoden är att folk har arbete. Om vi inte får fart på sysselsättningen och samtidigt låter inkomstskillnaderna öka får vi ett samhälle med en välbärgad klass, en medelklass och en utslagen klass, som inte får tillträde till arbetsmarknaden, säger Kiander.

Arbetsminister Anni Sinnemäki i den finska borgerliga koalitionsregeringen medgav nyligen att ministeriet kan presentera mycket få metoder att råda bot på framförallt arbetslösheten bland de unga och den växande skaran arbetslösa även bland de akademiskt utbildade.

Enligt Kiander har dock arbetslösheten i Finland varit en svår fråga oberoende av vem som suttit i regeringen. Förvisso så. Men nog hade arbetslösheten varit lite lägre om regeringen i Finland vågar och velat föra en mera offensiv, sysselsättningsskapande politik. Nu har man tövat och tvekat för mycket men gjort för lite.

Men sant är att Finland haft och har större problem med arbetslösheten än andra nordiska länder, möjligen nu rekordkrisande Island undantaget.

- I Finland har arbetslösheten i själva verket alltid utgjort ett kroniskt problem i motsats till situationen i de övriga nordiska länderna, som Jaakko Kiander vid finska Löntagarnas forskningsinstitut säger till finska medier..

En orsak till det är en konfliktfylld inrikespolitik. En annan orsak är, enligt Kiander, att den finländska socialdemokratin inte varit (vågar vara?) lika ambitiös som de starka socialdemokratierna i de övriga nordiska länderna (särskilt Norge och Sverige men även Danmark).

- Man har lyckats undgå fattigdom och arbetslöshet i Norge och rätt väl klarat problemen också i Danmark.
- I Danmark har man lyckats hålla människorna i arbete. På så vis undviker man många problem. Sysselsättning och verkliga arbetsplatser är centrala då man vill bekämpa fattigdom.

Kiander vid Löntagarnas forskningsinstitut tror att den finländska ekonomin reser sig ur den ekonomiska krisen snabbare än som kommer att märkas i det finländska samhället i stort. Risken för utslagning är med andra ord även fortsättningsvis stor trots att de ekonomiska hjulen börjar rulla igen. Lite smått.

- I socialt hänseende är utvecklingen dystrare än ur ekonomiskt hänseende, säger Kiander och påminner om att inkomstklyftorna i Finland nu är tillbaka på samma nivå som på 1960-talet.

- Nu är vi tillbaka i en liknande situation som då vi började bygga upp välfärdssamhället. Samma sak har hänt i många andra europeiska länder.

Om en ny finländsk regering efter nästa riksdagsval våren 2011 förmår ändra på detta återstår att se. Den just nu rät luggslitna borgerliga regeringen förmår i stort sett bara hjälpligt administrera landet för den närmast överblickbara framtiden. Och det är allt annat än ett muntert perspektiv för det finska folket i gemen utanför de mest privilegierades skara.

Robert Björkenwall;http://rbjorkenwall.blogspot.com; robert.bjorken@telia.com

Centern och SAAB - en näringsminister som passiv åskådare

Observerat och värderat:

Just nu löper center-Maud berättigat gatlopp i särskilt kvällspressen för att hon drar till Sydafrika i stället för att ägna SAAB och GM sin tid och kraft. Hennes statssekreterare Jöran Hägglund är visserligen i Detroit men får inte ens träffa högsta GM-ledningen. Det säger allt om hur tafatt hela frågan har skötts sedan länge.

GM tycks också ha haft något grumliga avsikter med hela sitt ägarengagemang i Saab, som inleddes redan 1990. Då påstods skälet vara att bredda produktbasen; kort sagt komma in på ett nytt kundsegment. Men GM har inte lyckats få Saab lönsamt. Här finns anledning att ställa den kritiska frågan: hur mycket har GM i realiteten ansträngt sig för att utveckla Sabb till ett framgångsrikt bilföretag?

Utan att vara konspiratorisk kan man nog befara att GM ägt Saab mer med tanke på att bevaka sina marknadsandelar än för att just göra Saab till ett framgångsrikt bilföretag.

När vi nu ser sista rycket för Saab verkar inte GM särskilt intresserat av att låta någon annan konkurrerande ägare ta över. I vart fall har amerikanarna stretat emot.
Maud Olofsson, näringsministern, kan inte precis beskyllas för att vare sig vara Saab-vän eller ha personliga kopplingar till företaget. Hon har ju snarare baktalat bilmärket Saab än att se de kompetenser som finns i detta företag. (De bygger fel bilar och borde bygga vindsnurror i stället för de bilar de nu bygger och mera i den vägen har hon sagt.)

Det var trots allt lite annaorlunda med "kris-Nisse", Nils G Åsling på sin tid på 70-talets andra häflt. Han var en del av bonde- och skogsägarrörelsen och stod Gunnar Hedlund nära. Åsling var dessutom NCB:s informationschef 1963-1969. Han var med och bidrog till att statliga SSAB kunde bildas inom handelsstålindustrin i Sverige, utifrån Handelsstålsutredningens genomarbetade förslag och med aktivt stöd från de industrifackliga organisationerna och en energisk löntarkonsult (Allan Larsson).

Och när det började knaka för skogsbolaget NCB tvangs Gunnar Hedlund lämna företaget. Men Nils G Åsling kunde som industriminister hålla i taktpinnen för den räddningsaktion som Hörneforsgruppen drev, efter den nedläggningen där av NCB-fabriken.

Må vara att Åsling såg mest problem med gruppens förslag. Men han gick ändå med på att hösten 1981 på 50 miljoner i bidrag till NCB och förlängd respit för Hörneforsfabriken, som slutligen drog sista sucken 1 februari 1982.

För Åsling och andra som hade intressen i skogsägarrörelsen var industrierna i sig inte det primära utan främst det pris man kunde få ut för råvaran. Vid den här tiden började det bli brist på vedråvara och därmed hade motivet för att driva massafabriker fallit för skogsbönderna och ägarna bakom NCB-fabriken i Nordahl-brödernas Hörnefors i Västerbotten.

Likvidationen och nedläggningen av Saab i Trollhättan har inletts, samtidigt som Spyker och ett resursstarkt investmentbolag, Genii Capital, baserat i Luxemburg lagt ett nytt bud och det påstås pågå förhandlingar med GM. En mera aktiv regering än den nuvarande - jämför här med Merkel i Tyskland och deras agerande rörande Opel (också GM-ägt) - som tror på svensk bilindustri skulle stå på tå i det här läget.

Men ministern är bortrest på privat familjeresa i Sydafrika och statssekreteraren låter inte särskilt engagerad han heller. Och lyckas därtill inte ens få tillträde till högsta GM-ledningen ens när han är på plats i bilstaden Detroit.

Om Spyker - eventuellt ihop med Genii Capital - mot förmodan får köpa Saab får näringsminister Maud Olofsson mycket svårt att ta åt sig äran för detta..
Visst har Tomas Eneroth (s) rätt när han säger att vi har "en regering som varit påfallande oengagerad i svensk fordonsindustri" när den upplever sin värsta kris någonsin.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Wednesday, January 13, 2010

En m-märkt tjänsteman hos statsministern sticker ut

Observerat och värderat:

Statsminister Fredrik Reinfeldt har en pressekreterare som tidigare varit journalist på Sveriges radios ekoredaktion. Han heter Edvard Unsgaard och är pappaledig nu. Han har hamnat i en skitdebatt, som avslöjar rätt mycket om "de nya moderaternas" i grunden rätt överklassiga (men i smart retorik dolda) människosyn.

Detta eftersom han skrivit om när bajs i hans trappuppgång städades bort en helgdag. Det gjordes av en kvinna med invandrarbakgrund (rysk). Hon arbetade för ett städföretag. Unsgaard skrev i det sociala mediet Facebook att den städningen, som gick snabbt, var ett bra uttryck för arbetslinjen enligt moderat modell.

Om detta har det, inte helt överraskande, blivit debatt. Den drar åt lite olika håll. En del menar att Unsgaards inlägg är en skitsak. Andra - också DN:s ledarsida
(12 jan.-10) - menar att den är uttryck för en nedlåtande människosyn. Detta på så sätt att Unsgaard kan tänkas tycka att fler (arbetslösa?) borde (tvingas?) ta städjobb av den typ som ofta kvinnor med invandrarbakgrund nu har i städfirmor som "rycker ut" och städar i hemmen betalda av "pigavdraget" för hushållsnära tjänster. Något som företrädelsevis överklassen huvudsaklingen nyttjar.

Vad Unsgaard exakt menade med sin arbetslinjeliknelse med städbolagsanställda invandrarkvinnans snabba trappstädning är väl lite oklart. Men formuleringarna i hans inlägg på Facebook var dock av det slaget att det gav ett intryck av "överklassigt" smådryg människosyn.

Unsgaard ursäktade sig själv efteråt med att hans inlägg blev så kortfattat att det blev öppet för "felaktiga tolkningar".

Många menar dock att Ungsgaards inlägg i grunden avslöjar en slags överklassattityd av "gammelmoderat" sort som inte den översmarta omprofileringen av partiet i Nya arbetarpartianda inte har rått på. Det skulle inte förvåna om det ligger rätt mycket i just den analysen.

Precis som den cyniska hanteringen av de långtidssjuka, de arbetslösa och andra i de växande moderata "utanförskapet" visat under 2009 när kommandoran Husmark Pehrson (socialförsäkringsministern) och arbetsmarknadsministern S-O Littorin genomförst sina nedskärningar och försämringar draperade i den retoriska figuren "reformer".

Men en "enkel" presssekreterare är väl inget att bry sig om?! Mja, en pressekreterare hos en statsminister i statsrådsberedningen är inte riktigt vem som helst. De brukar mer eller mindre väl spegla hur "valserna går på innerplan" i kretsen runt en statsminister. Dessutom brukar en sådan politisk tjänst inte sällan leda till avancemang - förutsatt att samma politiska konstellation tillåts sitta kvar vid makten.

Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com