Saturday, November 27, 2010

Hur länge ska direktörsfrälset tillåtas sko sig?

Observerat om direktörsfrälset och lite annat:

Näringslivsdirektörerna - också i Sverige - är sanslöst överbetalda i förhållande till de relativt måttliga insatser de ofta gör och jämfört med andra viktiga beslutsfattare som våra politiskt förtroendevalda som ofta har ett tuffare jobb. Deras kraftiga överlöner har numera hamnat långt över varje rimlighets gräns. För t ex Electrolux nye vd Keith McLoughlin kommer 2011 att bli ett bra år. I bästa fall landar hans årslön på 74,5 miljoner, inte sämsta fall 64 miljoner, det senare i händelse av att bonusen uteblir. Den astronomiska lönen beror på att McLoughlin får 45 miljoner i en engångssumma för att matcha de höga pensionsersättningar som är vanliga i USA. Men nu är det så att han ska verka i en svensk miljö och då får han väl av sina chefsrekryterare ges beskedet att här har vi inga amerikanska direktörslöner. Passar det inte, så tar vi någon annan i stället.

Svenska storföretag opererar på en global marknad och då måste man kunna erbjuda marknadsmässiga löner vid ledarrekryteringar, brukar det heta. Från fackligt håll har man - och det med rätta - inte lika förstående inför den nye vd:ns alltför övergenerösa villkor.

”Bolagets chefer måste inse att minimala löneökningar till de anställda och stora lönepåslag till toppcheferna påverkar motivationen hos många”, säger t ex Gunilla Brandt, ordförande i tjänstemannaförbundet Unionen.

I den senaste avtalsrörelsen sades att löntagarna endast kunde förvänta sig minimala löneökningar. Inför förhandlingarna flaggade Svenskt Näringsliv och industrins motpart Teknikarbetsgivarna rent av för möjligheterna till nollavtal. Anledningen var just det kärva ekonomiska läget för många företag. Jo, jo. Anställda - som håller igång produktionen och ser till att produkterna kommer fram till god kvalitet - ska vara nöjda med noll eller bara ytterst lite i påslag. Men direktörsfrälset ska fortsätta sko sig, och det ohemult mycket.

När Konjunkturinstitutet, KI, och Medlingsinstitutet i efterhand analyserat utfallet av de tecknade avtalen är slutsatsen att lönebildningen kommande år kommer att bidra till att mildra effekterna av lågkonjunkturen. Löntagarsidan visade återhållsamhet och tog - som svensk fackföreningsrörelse är känt för sedan länge - sitt ansvar i en problematisk tid. Allt medan direktörsfrälset tog gräddfilen och oblygt och med stort mått av dubbelmoral svingade sig upp till än högre ersättningsnivåer.

Inför nästa avtalsrunda som nu snart förestår borde det vara snarare vara de fackliga organisationerna som nu kräver nollavtal – för direktörsfrälset. De har tillåtits sko sig länge nog. Nu räcker det! Dags att städa upp i direktörernas höglöneträsk.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Var härom dagen på en intressant redovisning och diskussion om Finlands kommun- och regionreform - genomfört uppifrån, inte möjligt i Sverige - och en efterföljande paneldiskussion med bl a jordnära och kloka Leif Nilsson från Smedjebacken (med 60 % i s-väljarstöd), prof. Erik Westholm, inst. för framtidsstudier (ville göra som i Finland men insåg svårigheten; demokratiunderskottet), en chefstjänsteman från SKL (Bo Per Larsson) och bl a en insiktsfull förbundssekreterare från statstjänstemannafacket ST. lite annat folk. Någon i s-riksdagsgruppen borde kanske, apropå det, interpellera nya statsrådet på finansen (den där AP-fondsdirektören) om när han ska omsätta den kloka Lars Högdahls utredning om statliga servicepunkter i alla landets kommuner! Nu har den utredningen länge nog legat som hyllvärmare. Den förtjänar ett bättre öde än så.

***

Förre informationschefen på SAS, Bertil Ternert, blir ny informationschef på Hovet. Säkert en alldeles utmärkt rekrytering. Han borde veta allt om vad man ska göra när någonting kraschlandar.

* * *

Antalet barn som lever i familjer som försörjs genom det vi tidigare kallade för socialbidrag har nu ökat fem år i rad. Föregångslandet Sverige? Eller hur var det nu Moderaterna formulerade det hela i valrörelsen?

***

Elpriset rusar och har ökat med 40 procent på en vecka. Men ännu går inte landets alla kärnkraftsreaktorer för fullt. Snart dags igen för ännu ett kafferep på näringsdepartementet och utlovade krafttag från Maud Olofsson? Men händer något sedan? Ytterst tveksamt - igen!

/Robert Bj.

Thursday, November 25, 2010

Ungdomsarbetslösheten - nya initiativ men också en passiv regering

Observerat: Bra att ungdomsarbetslösheten nu åter diskuteras men regeringen bara tövar och är passiv.

Åter har den viktiga diskussionen om ungdomsarbetslösheten flutit upp till ytan i offentligheten. Bra så. Noterar dock hur aktörerna har bytt plats. Nu är det de fackliga organisationerna som har idéerna medan regeringen Reinfeldt sitter passiv och trött.

Onsdagen den 24 november släppte TCO en bra rapport och lanserade där tanken på en utbildningsgaranti för ungdomar. Skolmisslyckanden - 30 procent har ingen fullt genomförd gymnasieutbildning - är en av de förklaringarna till att ungdomar inte kommer in på arbetsmarknaden. Och sambandet med långtidsarbetslösheten är ännu starkare.

För de här ungdomarna – och de är många – hjälper varken jobbskatteavdrag eller den lägre arbetsgivaravgiften för unga. De hamnar ändå sist i kön. TCO vill i stället se ett program där kommunerna bygger upp utbildningscentrum för unga avslutade studier ska ges stöd så att de senast vid 25 års ålder har fullföljt sin gymnasieutbildning. Alla ska ha rätt till fullföljd gymnasieutbildning innan de fyllt 25 år är TCOs krav. Till detta kopplas krav om att fullborda den för att få fullt studiesocialt stöd.

Tisdagen den 23 november presenterade IF Metall ett annat initiativ, ett avtal om yrkesintroduktion för ungdomar under 25 år. Förutsatt att det finns ett lokalt avtal ska en arbetsgivare under ett år kunna betala ner till 75 procent av lönen till en ung person som introduceras i jobbet.

Visst går det att rikta invändningar mot förslagen. Frågan är sig om TCO:s hot om avstängning från de sociala trygghetssystemen verkligen är det stöd ungdomar med dåliga skolerfarenheter ­behöver? Och rädslan för att arbetsgivare ska missbruka systemet var mycket nära att stjälpa IF Metalls avtalsplaner. Godkännandet av uppgörelsen i IF Metalls avtalsråd skedde bara med en knapp majoritet och de varnande rösterna för missbrukande arbetsgivare var alls icke få.

Gränsen på 25 år är knappast självklar. Det kan vara unga människor utan förpliktelser, men lika gärna familjeförsörjare med ett stort ansvar. Så förutsättningarna är högst olika. 25 procents lägre lön för en familjeförsörjare i unga år med kanske därtill stora bostadskostnader är högst kännbart.

Men det faktum att både TCO och IF Metall verkligen vill försöka angripa ett av våra största samhällsproblem - den svåra ungdomsarbetslösheten är bra. Det står i skarp kontrast till regeringens passivitet och synnerligen tövande attityd mot detta allvarliga problem.

I grunden - höjd kompetens och mer av lärande - som TCO förespråkar är rätt väg att gå. TCO förtjänar beröm för sin färska rapport och för sitt sätt att driva frågan!

Arbetsmarknaden – inte minst industrin – behöver nya vägar in, men de unga som misslyckats i skolan lär inte få plats innan de först har avslutat sin utbildning. Och de kan inte vänta på att rottingmajoren, utbildningsminister Jan Björklund slutar skylla socialdemokratin för skolans brister. Det kommer han sannolikt aldrig att göra. Trots att han nu är inne på sin andra mandatperiod i regeringsställning och borde lära sig att nu är ansvaret sedan länge hans och den blå alliansregeringens för misslyckandet med den växande ungdomsarbetslösheten.

Bra dock att ungdomsarbetslösheten nu åter diskuteras men synnerligen illa att regeringen bara tövar och är fortsatt passiv i denna viktiga samhällsfråga.

/Robert Björkenwall ;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

(Införd i bl a Vasabladet 2 december m fl)

Monday, November 22, 2010

Varför så stort intresse i media för S partiledarval?

Varför är så många intresserade i media av socialdemokraternas ledarval?

Nu har det gått någon vecka sedan socialdemokraternas ledare Mona Sahlin meddelade att hon avgår. Sedan dess har media - nästan mest frekvent i borgerlig press - dag efter dag haft sida eller sida av "diskussioner" och "förstå-sig-påar"-analyser om möjliga efterträdare och i allehanda förnumstiga råd om vilken annan principiell grundhållning som valförlusterna 2006 och 2010 bör resultera i. Vad visar det? Ja, vad de än säger så inte är socialdemokraterna ett parti som andra. Vore det så, skulle intresset vara långt mindre.

Kommentatorerna och alla dessa mer eller mindre självutnämnda "sosseloger" önskar inte bara överta valberedningens uppgift. De är också ivriga att ge så kallade goda råd om politiken. Önskedrömmen om ett Sverige utan Socialdemokraterna föreställer sig uppenbarligen inte bara Moderaterna ska gå att förverkliga och entusiasmen känner därför inga gränser.

Visst kan man tycka det vara lite illavarslande att Socialdemokraterna inte mer offensivt förmår hävda sin integritet när motståndarna går till attack. Samtidigt är det också lite ironiskt och långsiktigt uppmuntrande, att det finns så många som anser uppgiften att ”avsossifiera Sverige” vara så viktig. Centerns Maud Olofsson och andra inom C har ju länge trott sig ha just den uppgiften på entreprenad men uppenbarligen finns det långt fler som nu vill vara med i den "avsossiferings"-uppgiften.

En sak visar uppenbarligen den här redan nu mycket omfattande publiciteten: Vad man än säger är Socialdemokraterna tydligen inte ett parti bland andra. (Till den positionen - så hett åtrådd - har moderaterna ännu en bit kvar!) Även tidigare politiskt likgiltiga börjar undra, varför idén om solidaritet, jämlikhet och att "alla ska med" förtjänar att så hämningslöst bekämpas. Det kanske ändå inte är en så galen politisk idé, när så många tycks så oerhört intresserade av vilken ledare och vilken politisk kurs som ledaren vill slå in på i det partiet.

Det som Moderaterna ännu inte öppet vill erkänna, men som är deras vägledande grundtanke, är en attack mot det som är Socialdemokraternas tidlöst viktiga grundvärderingar om solidaritet, jämlikhet och allas rätt att få räknas och tillhöga samhällsgemenskapen. Ska Moderaterna lyckas med sin hett åtrådda uppgift att bli "statsbärande" så kräver det att Socialdemokraterna avviker från dessa grundvärderingar och i stället blir ett moderaterna light-parti. Därför gör de nu vad de kan för att Socialdemokraterna ska resignera och ge upp sina tidlösa värderingar.

Gör de däremot inte det, så blir Moderaternas eget politiska uppdrag svårare. Fria och starka fackföreningar och en socialdemokrati som bjuder hårt motstånd försvårar M-strävandena att via lönepress nedåt stimulera fram uppkomsten av en lågproduktiv tjänstehjonsmarknad.

Det försvårar ett genomförande i Sverige av M-önskan att efter internationellt mönster driva igenom en ökad differentiering av lönerna, allt med syfte att även fler svenska ska behöva ha flera jobb - arbetande fattiga - för att kunna överleva.

Ett strategiskt delsteg på vägen dit är då att börja med att slå in en kil mellan ”oss skattebetalare” (samhällsbärarna som Reinfeldt ofta säger) å ena sidan och ”dem som lever på bidrag” å den andra – pensionärer, studerande, sjuka, arbetsskadade och arbetslösa. När sedan den processen drivits tillräckligt långt - kan kräva minst ett par mandatperioder vid makten - så anses sedan Sverige mera "moget" att ta nästa steg. Ett mera brett genomförande av en lågproduktiv och lågbetald (sänkt "reservationslön" under en anständig a-kasse- och sjukförsäkringsnivå) tjänstehjonsmarknad där man behöver ha flera jobb för att överleva.

I takt med att detta tydliggörs i en politiska debatten (och delvis i verkligheten), lär det nog bli väsentligt lättare för socialdemokratiska värderingar att - i kombination med ett ledarskap som inte sviktar i självförtroende och svajar i sin politiska kurs - att återta initiativet och att få fler väljare att förstå vägvalets avgörande betydelse i kommande val 2014, 2018 och framåt.

Så det kan vara klokt att reflektera lite över nu varför så många är så intresserade av just socialdemokraternas ledar- och politiska vägval just nu i media. Ty bakom det som synes vara finns - som så ofta - inte sällan en dold agenda.

Robert Björkenwall ;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Thursday, November 18, 2010

Sluta gnäll på tågkaoset - ta i stället gemensamma tag

Det gnälls med rätta över den usla tågtrafiken i landet. Visserligen är det sant att en borgerliga regeringen har lagt mer pengar på att rusta järnvägsnätet än vad den förra socialdemokratiska gjorde. Men anslaget för 2011 är lägre än det för i år och tyvärr alldeles otillräckligt. Det säger SJ och Trafikverket med en mun.

SJ:s ordförande Ulf Adelsohn (moderat) beskriver det svenska banunderhållet som det sämsta i Europa. Trafikverket hävdar att det saknas en miljard kronor för det akut underhållet och servicen av järnvägsnätet. Anslaget för 2011 blir 700 miljoner kronor mindre än vad Trafikverket önskat.

Lägg så till detta att det, enligt pålitlig KTH-studie av en järnvägsforskare från sommaren 2009, finns ett eftersläpande underhållsberg för järnvägens del på hela 8 miljarder kr. När ska detta börja "betas av"?

Konsekvenserna av otillräckliga anslag för underhållet av vår nedgångna järnväg blir, enligt Trafikverket (f d Banverket m fl) ännu fler försenade tåg och risk för nya problem vid oväder. En annan konsekvens blir att olika godsbeställare styr över fler godstransporter från järnväg till redan hårt belastade vägar och vissa järnvägssträckor riskerar dessutom att läggas ner.

Men regeringen med infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd, m, skyller ifrån sig och pekar finger åt sina företrädare. Det är deras fel, de gjorde för lite. Må så vara, men det är i grunden en helt meningslös lek att ständigt tala om hur S-regeringen eftersatte underhållet å det grövsta för snart fem år sedan. Även om det är sant att s-regeringen inte minst den sista mandatperioden 2002-2006 gjorde för lite, så har ändå nuvarande m-ledda regering sedan hösten 2006 inte heller gjort vad man borde för att åka anslaget för järnvägsunderhållet i tillräcklig grad. Och nu kommer situationen snarare att försämras än att förbättras under nästa år. Och följden? Allt fler litar inte längre på SJ och Trafikverket (som ansvarar för banunderhållet med spår, växlar, ställverk, signalsystem, snöröjning etc) utan tar i stället bilen eller flyget när de ska ut och resa i tjänsten eller privat.

När fler och fler resonerar så, så är det ett praktiskt bevis på att regeringen inte satsar tillräckligt mycket för att trafiken ska fungera och tågen hålla tidtabellen. I stället för att skylla på varandra borde beslutsfattarna - och särskilt då infrastrukturministern - tillsammans driva frågan att öka anslagen till underhållet. Inte skylla på någon annan hela tiden. Och nerslitna, 20 år gamla X 2000-snabbtåg är inte längre mycket till framtidssatsning jämfört med övriga Europa.

Blir det en ny kall och snörik vinter kommer nämligen problemen från förra vintern att bestå, eller rent av förvärras. Det håller inte längre att lappa och laga ett nerslitet järnvägsnät, där stora delar konstruerades för 150 år sedan. Förra årets tågkaos kostade samhällsekonomin 3 miljarder kr, så vad väntar vi på!?

Ska regionerna utanför Storstockholm - som växer så det knakar men där bostadsbristen är svår - också leva och utvecklas är goda kommunikationer en nyckelfråga, och det behövs både bra vägar, fungerande, upprustade järnvägar med reguljär och pålitlig trafik. De olika länsbänkarna i riksdagen borde göra gemensam sak för att se till att det också blir så. Det duger inte att någon annan - ständigt denne annan, men aldrig jag! - ska göra jobbet som fler gemensamt borde kunna bidra med att det verkligen också bli gjort. Och det medan tid är!

Det förtar inte att det sedan också måste finnas ett hyggligt bra nät av fungerande flygtrafik i olika delar av landet. Bland annat för olika näringsliv- och tjänstekontakter och för besöksnäringens framtida, goda potential att bli dubbelt i närtid jämför med dess nuvarande andel av vår ekonomi och samlade sysselsättning.

För övrigt anser jag att det är hög tid att börja bygga dubbelspår på den synnerligen lönsamma Malmbanan i Norrbotten. Ska växande och mycket lönsamma LKAB och andra gruvföretag (Viscaria, Pajala-gruvorna) som vill nyttja den för sina malmtransporter till exportmarknaderna som kommande års ökade produktion kräver, så krävs en kraftig utbyggnad av transportkapaciteten. Låna upp pengarna via Riksgälden och sätt igång. Den investeringen är betalt med råge på tämligen kort tid. Och se till att nya Botniabanans tågtrafik verkligen fungerar som tänkt är - och får en kommande fortsättning mot Skellefteå, Piteå etc

Och investera så att persontrafiken mellan Stockholm-Gävle-Sundsvall så att restiden kan kortas med med minst en halv timme till att börja med och gradvis ännu mera konkurrenskraftig jämfört med andra transportslag. Samma sak borde gälla t ex andra relationer som Sthlm-Borlänge-Falun-Mora respektive Stockholm-Karlstad, Stockholm-Linköping-Kalmar m fl.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogpspot.com

Monday, November 15, 2010

Socialdemokraterna - ledarkrisen och vart partiet nu går

Observerat: Bara så kan socialdemokraterna i Sverige åter bli ett stort parti

Mona Sahlin gjorde söndagen den 14 november vad som krävdes av henne som partiledare. Hon insåg att det var kört och avgick. Något annat alternativ fanns aldrig efter två socialdemokratiska valförluster på raken och ett historiskt lågt väljarstöd. I ett sådant läge tar en partiledare ansvar genom att avgå. Inte genom att försöka sitta kvar, vilket inte hade gått. Därmed har också Mona Sahlin slutligen ändå satt laget före jaget och öppnar upp chansen för Socialdemokraterna att nu ta sig vidare som parti. Datera upp sin politik och skaffa en partiledare som förmår inge tillräckligt stort (förhoppningsvis) förtroende för att socialdemokraterna ska kunna vinna valet 2014, inte behöva vänta till 2018 som nog annars varit ett troligt scenario.

Men förändrings kan och får inte stanna vid Mona Sahlin och ordförandeposten. 2010 års valförlust - sämst sedan 1914 - och den kris Socialdemokraterna nu befinner sig i är inte resultatet av en enda individ och hennes handlingar. Fler kommer och borde tvingas ta ansvar för den gradvisa förstörelsen och förfallet i ett brett folkligt parti som en gång uppfattades som något större än enbart förvaltande (ofta skickligt)av regeringsmakten. Nu måste Socialdemokraterna kraftsamla och uppdatera både partikultur och politik.

Att ha förmågan att vinna val och vara bra på att förvalta regeringsmakten räcker inte om berättelsen och visionerna om vad makten ska användas till lyser med sin frånvaro. Vill partiet åter vinna folks bred förtroende och på nytt bli statsbärande kan inte några andra lojaliteter existera än den gentemot partiets idégrund: jämlikhet, arbete åt alla och en gemensamt och solidariskt finansierad välfärd. Men uppdaterad så att de svarar upp mot folks förväntningar och behov i konkret handling.

Men utan en upprustad partiorganisation med en bred, folkförankrad bas kommer Socialdemokraterna än mera att utvecklas till en toppstyrd organisation där besluten fattas i en liten grupp med alltför svag kontakt med stämningarna hos gräsrötter och väljare i stort.

Tyvärr har Socialdemokraterna de senaste fem - sex åren i växande grad försökt anpassa sig fram till ett väljarstöd genom att överängsligt marknadsanpassa sin politik i enlighet med en borgerlig alliansblå agendakopia. När man snarare själva borde i högre grad borde försökt sätta den politiska dagordningen så har man lite överfegt anpassat sig till de villkor som dikterats av de borgerliga partierna. Med ett förödande resultat. I sådana val tar väljarna hellre originalet än en blekare kopia, som skedde i valet 2010.

Socialdemokraternas ledning har uppenbarligen trott att det blåser en högervind i Sverige. Så är ju inte fallet. Det visar bland annat det starka väljarstöd oppositionen hade bland de yngre väljargrupperna vid 2010 års val. Nu gäller det för Socialdemokraterna att återvinna sitt självförtroende och visa att de är just Socialdemokrater. Partiledarens avgång borde därför nu bara vara början på en process, där partiet åter vågar ta för sig i samhällsdebatten, gå i bräschen och forma en modern politik för full sysselsättning (arbete åt alla), jämlikhet och rättvisa och med en solidariskt finansierad och gemensam välfärd för alla och inte bara vissa. Då borde socialdemokraterna - med en klok och samtidigt frimodig ledning - åter kunna bli ett 38-40 %-parti. Annars inte.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Friday, November 12, 2010

Marken skälver under socialdemokraterna - men hur är det med krisförmågan?

Analys:
Marken gungar och skälver under de svenska socialdemokraterna - men har ledningen förmågan att styra i denna svåra kris?

Marken skälver under socialdemokraterna. Krisen är både allvarlig och djup. Ett parti som på åtta månader - från förvintern 2009 till senvåren 2010 - tappar runt tio procent i opinionsstöd och sedan gör det sämsta valet sedan 1914, därtill gör en svag valrörelse och bara med knapp nöd får 30,7 procent i väljarstöd har allvarliga problem. Särskilt om man sedan efter ett så förödande valnederlag därtill visar så stor valhänthet som s-ledningen visat i sin krishantering är illa ute. Så illa att vägen tillbaka - om den alls finns - kommer att bli mycket lång och svår. Hade den gamle partisekreteraren Sten Andersson levat nu så hade han - galghumoristigt - sagt: Det fordras en inte obetydlig "skicklighet" att på så kort tid förlora tio procent i väljarstöd.

Sannolikt hade socialdemokraterna kunnat lägga ner sin valrörelse redan i maj och valresultatet den 19 september hade inte blivit mer än någon enstaka tiondels procent sämre än det nu till slut blev, så svag var också valrörelsen och oförmågan att i tid ens försöka lägga om den politiska kursen inför ett hotande svårt valnederlag. Så Reinfeldts allians vann en väntat enkel seger.

Somliga ger, rent av, intrycket inom socialdemokratin att det inte ens spelar någon större roll om partiet ens framgent förmår att bli något 35-38 %-parti i kommande, framtida val. Det är som en höjdhoppare som tidigare hoppat 2,40 men nu förklarar sig nöjd om han/hon tar 2,25. En sådan hoppare kommer aldrig mer att ens hoppa 2,32 eller 2,35. Fråga gärna Stefan Holm!

Hur kunde det bli så här? Hur kunde, frågar sig allt fler, detta en gång så breda och folkliga parti missköta sitt intellektuella och sociala kapital så illa? Arvet från Erlander, Palme, Gunnar Sträng och andra som ett stort och folkligt 40 - 45-procentsparti. Sannolikt bland annat på grund av nonchalans, övermod och egen oförmåga, eget slarv och oförmåga att vårda arvet. Partiet har inte gjort någon ny samhällsanalys utan i mångt och mycket levt kvar i 90-talets tänkande och köpt för mycket av alliansens analys och bild av samhället (triangulerat). Det är svårt att förklara och driva enskilda frågar och få förtroende för dessa när de samlat inte vilar på en djuplodad samhällsanalys (och framtidsberättelse som förmår fånga de många människorna.

Ett stort parti som uppträder ängsligt och osäkert, skuggar den borgerliga alliansen och vågar visa upp för lite "eget" samlar krympande, inte växande, väljarskaror. Då röstar väljare hellre på originalet än på den sämre kopian. 2000-talet har därför kommit att bli något av ett växande svårt trauma i socialdemokratins själ. Och det samtidigt som Sverige ser ut att fasta i en massarbetslöshet på oacceptabla 8-9 procent i öppen arbetslöshet. Det är onekligen ett märkligt, historiskt sammanträffande i Sveriges politiska historia.

Att socialdemokraterna - också när klassklyftorna växer och det råder massarbetslöshet - ändå stelbent håller fast vid de strikta budgetreglerna som kom till under 90-talskrisen är en annan sak som många menar har hämmar partiets politik. Detta har blivit ett avgörande hinder som försämrat möjligheterna till arbetslöshetsbekämpningen och utbyggnaden av välfärden. Taket innebär att staten inte får öka utgifterna utöver det fastlagda taket även om inkomsterna skulle öka. Medan till exempel regeringens egen finanspolitiske rådgivare, professor Lars Calmfors och flera andra ekonomer och Konjunkturinstitutet, KI, talar för att det finns ett större utrymme för reformer, har normpolitiken blivit en religion i svensk politik. Och så även i alltför hög grad inom socialdemokraternas ledande personer.

För detta har inte minst den ekonomiska talesmannen Thomas Östros - när vann han en debatt mot alliansens leading star Anders Borg? - inte utan fog fått sina fiskar varma. Men inte heller partiledaren Mona Sahlin har förmått inge tillräckligt förtroende hos breda väljargrupper att hon är kvinnan att leda Sverige in i nästan tiotal under 2 000-talet.

Av Mona Sahlins uttalanden den senaste tiden att döma anser hon sig inte komma att tillhöra dem som ska bort i ledarkrisdebatten. Men kan verkligen ens Mona Sahlin vara så säker på att omväljas på extrakongressen i maj eller juni nästa år? Det största ansvaret för valkatastrofen kan hon inte springa ifrån. Särskilt inte som hon själv var den drivande chefsarkitekten bakom den misslyckade rödgröna alliansen i valet, och som luften nu har gått ur fullständigt. Till det kommer hennes rekordlåga, egna popularitetssiffror. Kan en person med klar förlorarstämpel vinna nästa val?

Fortsätter hon - i likhet med vissa i socialdemokratiska kriskommissionens ledning (Ardalan Shekarabi, liksom Thomas Östros m fl) - dessutom att strö uttalanden omkring sig om att skattepolitiken i fortsättningen inte kommer att ha några fördelningspolitiska inslag lär hon inte stärka sin kandidatur. En partiledare som vill vara framgångsrik inom socialdemokratin ska befinna sig i mitten av partiet och ha förmågan, likt Erlander, Palme m fl, att balansera höger- och vänster i partiet.

Den som inte förstår det, har - efter ett så förödande valnederlag som nu hösten 2010- en rätt dålig prognos för ett omval. Möjligen är det enda som kanske kan rädda Sahlin kvar som s-partiledare är att partiorganisationen inte kan samsas om en lämplig och valbar motkandidat. Partiledarkandidater växer inte precis på träd. Däremot har det genom åren funnits politiker som växt med sin ledaruppgift som t ex Tage Erlander. Så här långt har Mona Sahlin inte förmått göra det.

Partisekreteraren Ibrahim Baylan, s, har inte på långa vägar förmått kliva in i "meste" partisekreteraren Sten Anderssons skor, så där lär ett byte under alla omständigheter behöva ske nu i vår. Nu behövs någon på den posten som verkligen bryr sig om partiets organisation och som både vill och har förmågan att rusta upp denna svårt nedgångna rörelseorganisation. Den förmågan har Baylan inte visat sig besitta.

Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Thursday, November 04, 2010

USA efter kongressvalet blir närmast ostyrbart när ekonomin går uselt

Observerat: om ett USA som nu kommer att bli närmast ostyrbart medan arbetslösheten biter sig fast

Åter bekräftades den gamla sanningen i amerikansk politik: Det är ekonomin, dumskalle ("It is the economy, stupid", som Bill Clinton ofta sa). Det var ekonomin och att USA ser ut att nu fastna i rekordhög arbetslöshet som knäckte demokraterna i kongressvalet i USA,det medgav också en ödmjuk och självkritisk president Obama vid sin presskonferens strax efter valförlusten. Men vad kan och ska hans administration göra när USAs ekonomi bara ytterst långsamt är på väg uppåt, och arbetslösheten är den högsta på 26 år?

Visst, i sann New Deal-anda a la Roosevelt borde Obama satsa miljarder på att laga nedgångna broar och vägar, bygga järnvägar för snabbare kollektivtrafik för att minska bilismens miljöskadliga effekter. Hans administration borde också satsa på rejäla utbildningspaket för fattiga barnfamiljers ungdomar och för att rusta upp många nu nedgångna skolor i landet. Men USA som nation är luspank, landet har ett enorma budgetunderskott, och en nu ännu mera fientlig kongress kommer att blockera alla progressiva reformförslag från Obamas och demokraternas sida. Risken är överhängande stor för att USA kommer att bli i det närmaste ostyrbart och förlamat genom motsättningarna mellan president Obama och hans demokrater kontra allt mera militanta högerradikala republikaner.

När politiken slår knut på sig själv, kom ändå amerikanska riksbanken, Federal Reserve, häromdagen till undsättning med ett gigantisk stimulanspaket för att höja konsumtionen den amerikanska ekonomin. Riksbanken ska under ett år köpa upp statspapper för 600 miljarder dollar, allt i hopp om att den vägen kunna sänka de långa marknadsräntorna, öka efterfrågan, minska arbetslösheten och möjligen, möjligen även få lite på den nu stendöda fastighetsmarknaden. Samtidigt som vräkningarna av nyfattiga i USA bara blir fler.

För två år sedan när finanskrisen var akut tryckte Fed-bankschefen Ben Bernanke ut ännu fler miljarder på finansmarknaderna. Det funkade då, men att göra det nu, i en svagt uppåtgående konjunktur, är mera hasardartat spel på hög nivå. Rimligen kommer nu genomförda åtgärder att spä på inflationen. Det är alltid hasardartat osäkert att i kristider låta sedelpressarna rulla. Det är ungefär som att segla i främmande vatten utan sjökort eller GPS.

I bästa fall händer ingenting allvarligt, utom att dollarns värde försvagas och inflationen stiger något. Men kan en dubbel dip, en andra recession och där USA fastnar i en japansk situation med fortsatt svag tillväxt, fortsatt hög arbetslöshet och hamnar i en långvarig spiral nedåt i ekonomin. En nedgång som i Japans fall varat i två årtionden nu. Inget roligt perspektiv i så fall för USA, Obama och amerikanska folket i stort.

Det finns med andra ord stora risker för USA de närmaste åren. Nu när det allt överskuggande, avgörande problemet för USA är bristen på framtidstro och en alltför svag inhemsk efterfrågan i ekonomin. Men vad är alternativen? Alternativet till amerikanska centralbankens påspädning av penningmängden när det amerikanska politiskt styrda budgetprocesser i kongressen hotar att gå ännu mera i baklås efter det färska kongressvalet och republikanernas övertagande av majoriteten i kongressens underhus, representanthuset!?

Fungerar det här i ett läge när EU-Europa går motsatt väg och höjer sina räntor stegvis samtidigt som land efter land hårdbantar och skär ner i sina statsbudgetar och sänker sin efterfrågan kraftigt samtidigt som arbetslösheten verkar ha fastnat på rekordhöga 23 miljoner arbetslösa!?

Ingen vet men allt fler ekonomer och andra är det som varnar för att USA och Västeuropa - men inte Indien, Kina, Brasilien (världens 8:e ekonomi) m fl - kan vara på väg mot en andra djup recession, en dubbel dip. (En problematik som f.ö noga och insiktsfullt analyserades på ett Friedrich Ebert Stiftung-Arena-seminarium av goda professorskompetenser nyligen i Stockholm.)

En tidigare ekonomipristagare till Alfred Nobels minne, den ofta så kloke Paul Krugman, skriver i New York Times den 8 nov. att de nästan 15 miljoner arbetslösa - hälften har varit arbetslösa 21 veckor eller mer - kommer att få betala priset för tillståndet i amerikanska ekonomin.

Så visst finns skäl också för oss i de nordiska länderna att närmare följa vad som nu kommer att ske inom politik och ekonomi efter det amerikanska mellanårsvalet till kongressen och hur Obama nu kommer att agera som landets president.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

(Publicerad i bl a Norrköpings tidningar m fl)

Det politiska Sverige går i väntans tider

Observerat: Det politiska Sverige går i väntans tider

Svensk politik går i väntans tider. Det framgick med önskvärd tydlighet av den första partiledardebatten efter riksdagsvalet i Sveriges riksdag häromdagen. Duellerna mellan regering och opposition var få och retoriken "snäll" och saknade bett.

Landet väntar på en regering som ska ta initiativ mot bakgrund av de nya förutsättningar som minoritetsregerandet innebär. Så här långt har inget mycket hänt i den vägen. Det politiska Sverige väntar också på att oppositionen - och då inte minst

Socialdemokraterna - ska dra skarpa slutsatser av det förödande valnederlaget; och visa på nya politiska och parlamentariska vägar framåt. Vi får väl se vad som kommer ut av detta när vi väntat klart.

Ett står dock redan nu klart: Mandatperioden nu (2010-2014) har alla förutsättningar att bli minst lika intressant som den förra. Den stora frågan blir om Moderaterna kommer att ta över Socialdemokraternas hittillsvarande särställning i svensk politik.

Helt klart har moderaternas ledare, statsminister Fredrik Reinfeldt den ambitionen. Men kommer han att lyckas med det? Det återstår att se.

En annan central fråga är om Mona Sahlins socialdemokratiska parti - och hon själv som dess ledare, nu rätt skadeskjuten - ska förmå ta sig samman och försvara sin plats som Sveriges största och viktigaste politiska kraft. Det är man ännu knappt, trots valförlusten den 19 september. Men hur länge till om nuvarande kräftgång och oförmåga att "ta sig samman" fortsätter att vara lika visions- och uddlöst som den var under senaste förlustvalrörelsen? På relativt kort tid har detta en gång så stolta och självmedvetna och så oerhört regeringsdugliga parti lyckats göra sig av med 8 - 10 procent av sin väljarkår och devalvera sin roll på i huvudsak egna misstag, felgrepp och misstro mot ledarskapet.

Hur den egna, bittra hemläxan görs inom socialdemokratin fram till och på kommande extra partikongress - blir den i juni 2011?, rimligen inte senare - kommer att bli avgörande för om socialdemokratin någonsin mer kommer tillbaka till lite mer av sin forna styrka. Eller om kräftgången fortsätter ner mot ännu lägre nivåer i väljarstöd än de 30 procent man nu har.

Signifikant var dock att i den färska partiledardebatten - där även statsminister Reinfeldt också höll en "sval" och lågmäld ton, trots segern - i riksdagen att oppositionsledaren Mona Sahlin inte ens fullföljde den offensiv mot regeringens politik som Socialdemokraterna ägnade sig åt under valrörelsens sista vecka, och då man ändå återvann lite väljarstöd som räckte för att dock göra S till riksdagens fortsatt största parti. Om också detta mycket knappt.

Oppositionsledaren Mona Sahlin - oklart om hon kommer att leda partiet i nästa val 2014 - uttryckte en ambition att ompröva (men oklart hur) sin politik och menade samtidigt att regeringen Reinfeldt i frågan om den fortsatt hårt kritiserade försämringen av sjukförsäkringen och den så kallade jobbpolitiken kommer att möta hårt motstånd.

Varken språkröret Peter Eriksson (MP) eller Mona Sahlin (S) valde att ta replik på varandras anförande och det är inte svårt att även tolka detta som utryck för att se att den rödgröna samarbetet (S-MP-V) från valrörelsen som nu "pausat" i praktiken innebär att Lars Ohly (V-ledaren)har knoppats av för överskådlig tid. Återkommer det samarbetet ens i valrörelsen 2014?

I riksdagens partiledardebatt häromdagen blev V-ledaren Ohly därför den ende av de etablerande riksdagspartiledarna som verkligen gick att känna igen från valrörelsen.

Han skiljde ut sig genom att gå till skarp attack mot sina före detta rödgröna samarbetspartners uppgörelse med regeringen om de svenska trupperna i Afghanistan samt mot statsminister Reinfeldt för att hans regering är i färd med att avveckla den svenska välfärdsmodellen.

Egentligen var det bara här som den annars så tama och sömniga partiledardebatten brände till på allvar och blev intressant ens för de politiska nördarna och för den bredare allmänhet som möjligen hade tid att lyssna lite mera förstrött på den.

Den helt udda fågeln i församlingen, det främlingsfientliga och högerpopulistiska Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson, fick som väntat rejäla mothugg av de andra och gjorde en slät figur.

Han stod påtagligt isolerad i varje duell, och fick inget som helst stöd för sin främlingsfientliga attityd och "falska matematik" om invandringens påstått stora kostnader för det svenska folkhushållet. En färsk utredning av Riksdagens utredningstjänst, Rut, har för övrigt nyligen gett SD kraftigt underkänt för dess våldsamt överdrivna siffror i deras eget lättviktiga budgetmotion.

Nä, inte gick den här partiledardebatten - några veckor efter ett färskt val - till hävderna som någon minnesvärd händelse i det politiska Sveriges historia.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Wednesday, November 03, 2010

Världens åttonde ekonomi - Brasilien - fick en kvinnlig president

(Publicerad i bl a Norrköpings tidningar 5 november 2010 m fl)

Observerat:

Lulas Brasilien har fått sin första kvinnliga president - Dilma Rosseff

Jag lämnar för dagen det trista mellanårsvalet i USA därhän, ty demokraternas valnederlag och populistiska, republikanska högerpolitikers framgång i det valskolkande USA var bara alltför väntat. Bra dock att inte också senaten förlorades av demokraterna och president Obama. Landet kommer de närmaste två åren att befinna sig i ett tämligen skakigt läge. Frustrerade amerikanska väljare har nu försatt det stora landet i väster i ett närmast ostyrbart läge.

Roligare då att vända sina blickar mot världens åttonde största ekonomi - på Brasilien. Där arbetarpartiet, PT, under den karismatiske och genuint populäre presidenten och ex-strejkledaren på Scania i Sao Paolo, Lula da Silva, lyft många miljoner fattiga till ett bättre och tryggare liv för sig och sina barn. Något som -tillsammans med en allmänt god och växande nationell ekonomi - i sin tur gjort honom brett uppskattad politisk figur, men som författningsmässigt kunde kunde ställa upp för en tredje mandatperiod.

Därför fick PT-partiet ställa upp med någon annan som visserligen inte har Lulas karisma och folklighet men ändå kunde vara valbar. Den personen blev hans stabschef och tidigare fleråriga minister, Dilma Rousseff. Hon visade sig nu - efter en andra och avgörande valomgång - bestå provet och besegra "socialdemokraten" Serra från karnevalstaden Rio och nu bli Brasiliens första kvinnliga president. Formellt tar hon över efter sin mentor Lula da Silva den 1 januari 2011. Valsegern i den andra omgången var inte särskilt överraskande. Hennes företrädare, Luiz Inácia Lula da Silva, hade berett marken väl, krattat manegen och med sin förhandlingsskicklighet åstadkommit mycket gott för särskilt Brasiliens fattiga befolkning.

Brasilien har - i den globala finansmarknadskrisens spår - de senaste åren gjort tvärt emot många andra regeringar: valt att minska klyftorna, bygga bostäder som lågavlönade har råd med och denna nya inriktning har satt fart på landets tillväxt.
Dilma Rousseff var energiminister 2003–2005 och Lulas stabschef 2005–2010. Hon gör klokast i att behålla Lulas politiska kurs om hon vill behålla folkets förtroende.

Brasilien - inget litet "skitland" precis - är ett av världens största länder med närmare 200 miljoner invånare och räknas i dag som världens åttonde största ekonomi. Politiskt finns det många gemensamma drag mellan socialdemokraterna inom PT i Brasilien och t ex Sverige. Med den avgörande skillnaden att socialdemokraternas ledare i Sverige måste nöja sig med oppositionsrollen i fyra år.

Dilma Rousseff får dock knappast någon enkel resa. För även inom hennes eget parti, PT, finns stridande viljor. Och det är inte givet att hon förmår balansera dessa lika väl som Lula kunnat göra. Men en fortsatt Lula-kurs är rimligen vad som är bäst för Brasiliens framtid. Fattigdomen är - trots Lula-årens många reformer och välfärdssatsningar - ännu utbredd. Med fortsatt klok politik kan dock klyftorna minskas ytterligare och det skapar i sin tur grunden för växande efterfrågan och en fortsatt god tillväxt. Det har de senaste åtta åren med Lula som president visat.

Den strategi som president Lula valde och som Dilma Rousseff nu förväntas ärva är nästan en realpolitisk tillämpning av de slutsatser som dragits av debattboken "Jämlikhetsanden", av de två brittiska forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett. De har i sin forskning sammanställt data från flera länder som visar att ökad jämlikhet lönar sig – för alla medborgare. Den som redan har det väldigt bra blir inte lyckligare eller friskare om människor som har det sämst får ännu lägre standard. Tvärtom är mindre ojämlika nationer bättre samhällen att leva i för alla än motsatsen. Folkhälsan blir bättre, skolan likaså, kriminaliteten blir mindre allvarlig - och hela samhället håller ihop lite bättre.

Brasilien har de senaste åren haft en tillväxt på cirka 4,5 procent och i år har tillväxten skrivits upp till 7,5. De fattiga har, tack vare klassisk fördelningspolitik, fått chans att höja sin standard, konsumera mera och förbättra sina livsbetingelser. Detta har i sin tur gett fart åt ekonomin. Den omfördelningspolitiken kan förväntas fortsätta under Dilma Rosseffs ledarskap.

Brasilien är egentligen inget ”socialistiskt” land, alls icke. Fattigdomen är utbredd och de ekonomiska klyftorna är enorma. Men Lula och arbetarepartiet PT har använt en klok linje för att vända skutan. Brasiliens goda utveckling de senaste åren är dock bevis för att landet valt rätt väg. I slutändan har det också gagnat de 220 svenska företag som är verksamma i Brasilien genom den ökade inhemska efterfrågan som Brasilien haft under Lulas åtta presidentår. Och en ekonomisk-politisk kurs som nu Dilma Rosseff kan förväntas fortsätta i världens åttonde största ekonomi.

Robert Björkenwall,; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com (skrev en gång för nu rätt många år sedan en studiebok om just Lula, när han var facklig ledare och bildade PT-partiet)

Tuesday, November 02, 2010

Några observationer om mytbildning kring svensk eftergiftspolitik

Observerat om påstådd, generell eftergiftspolitik mot Nazi-Tyskland:

Det finns en hel del mytbildning i efterhand om påstådd, utbredd tystnad och eftergiftspolitik från svensk sida mot Nazi-Tyskland. Visst, den fanns men var främst förekommande inom det borgerliga lägret. Inte alls på samma sätt inom arbetarrörelsen.

Som bl a historikern Martin Estvall vid Linnéuniversitetet (Växjö-Kalmar) visat i sin doktorsavhandling "Sjöfart på stormigt hav" var Svenska Sjöfolksförbundets facktidning Sjömannen ett mycket tydligt kamporgan mot nazismen.

Från vintern 1932/33 till sommaren 1945 var tidningen fylld av artiklar, dikter och politiska skämtteckningar, som avslöjade nazisterna. Den som ville - och vill - veta, kan öppna nästan vilket nummer som helst av tidningen och ta del av rapporter från nazisternas våldsamma övergrepp på både sina politiska motståndare och judarna.

Historikern Estvall har också handlett några studenter i Växjö som gjort motsvarande undersökningar av de fackförbundstidningarna tidningarna Metallarbetaren och Lantarbetaren. Samma hårdnackade motstånd fanns också i dem. De fackliga förbundstidningarna rapporterade ingående från Nazi-Tyskland och de tog med bestämdhet avstånd från vad som skedde där.

Problemet är alltså att den fackliga kampen mot nazismen i långa stycken verkar ha försvunnit ur arbetarrörelsens historieskrivning. Och än mera så i vissa "förstå-sig-påares" efterklokhetens olika skriverier i olika former, där man försökt göra troligt att arbetarrörelsen skulle ha varit lika god kålsupare i sin eftergivna hållning mot Nazi-Tyskland som utmärkte huvuddelen av den svenska borgerligheten.

Varför har det fått ske? Varför har arbetarrörelsen så passivt låtit sig inordnas i en historieskrivning, som snarare och främst beskriver den svenska borgerlighetens inställning till Nazi-Tyskland?

Estvall visar, förtjänstfullt, i sin forskning hur Redareföreningens Svensk Sjöfarts Tidning var ytterst lågmäld ända fram till dess att kriget var slut. Då tog den till orda och jämförde - fräckt men ogrundat - den socialdemokratiska ekonomiska politiken med nazisternas koncentrationsläger! Nazisterna dödade judar och SAP dödade företagsamheten. Minst sagt smaklöst, kan man tycka.

Men varför låter arbetarrörelsen de hedervärda borgare (som Torgny Segerstedt etc) som högst förtjänstfullt kritiserade det nazistiska barbariet ensamma stå som enda banérförare i kampen mot nazismen? När så inte alls är fallet, märkligt och inte så lite förvånande är det allt.

Varför accepterar arbetarrörelsen att inordnas i den borgerligt dominerade historieskrivning som säger att "Vi" - alla utom Torgny Segerstedt - höll tyst? När detta inte alls är sant.

I samarbete mellan Emigrantinstitutet och ABF Kronoberg har forskarenEstvall förtjänstfullt gjort en digital utställning om det fackliga motståndet mot nazismen.

Med denna som utgångspunkt borde, kan man tycka, arbetarrörelsen borde kunna dra igång en bred och självkritisk Gräv-där-du-står-forskning om sin egen historia, inte minst dess, faktiskt rätt omfattande men numera nästan helt okända, kamp mot nazismen. Det är ju något att vara stolt över i tider som dessa med främlingsfientliga politiska krafter i Sveriges riksdag och alla dessa politiskt bruna krafter som vuxit sig allt starkare i våra grannländer och inom EU-Europa.

Det är väl, högst rimligt, att vi måste bli bättre på att veta varifrån vi kommer för att veta vart vi är på väg. Inte minst i dessa lite ideologiskt hållnings- och kompasslösa tider som svensk socialdemokrati och arbetarrörelse just nu ger ett bestämt intryck av att befinna sig i.

/Robert Björkenwall ; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com