Thursday, April 29, 2010

Åsa Torstensson och verkligheten i tågvärlden

Ibland kan man om den där infrastrukturministern Åsa Torstensson (c) har alla hästar inne...

Morgan Hjalmarsson, folkpartistiskt kommunalråd i Borås, beskriver Torstensson som "dummare än tåget" och kräver hennes avgång. Borås Tidning (M) undrar på ledarplats vad Torstensson egentligen har att göra på näringsdepartementet.
Skälet är Torstenssons kritik mot de rödgröna partiernas förslag om höghastighetståg mellan Göteborg och Borås.

"Vad ska göteborgarna göra i Borås?" undrade Torstensson i en TT-intervju häromdagen. Tydligen har Torstensson inte koll på att sträckan Göteborg-Borås är Sveriges tredje största pendlingssträcka.

Bara Uppsala-Stockholm och Malmö-Lund är större.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Tuesday, April 20, 2010

Ovisst brittiskt parlamentsval - och kanske(?) en ny trend i svenska valet i höst

Observerat och värderat:

Storbritannien håller val 6 maj. Häromdagen hölls den första TV-debatten inför det med de tre stora partiernas ledare. Det var inte bara första TV-debatten inför valet utan, faktiskt, den första någonsin mellan partiledare i Storbritannien.

Detta Storbritannien, som sägs ha ett tvåpartisystem där partierna är socialdemokratiska Labour och högerborgerliga, konservativa Tory, har numera de facto ett trepartisystem. Redan efter valet 2005 fick det tredje största partiet, Liberaldemokraterna, var femte röst. Men i det brittiska valsystemet med enmansvalkretsar gav det bara var tionde plats i parlamentet, 60 av 650.

Labour, då under Tony Blair, fick med bara 35 procent av rösterna ändå en stor utdelning i mandat med över hälften av parlamentets platser. Tory fick med drygt 30 procent av rösterna drygt 30 procent av platserna. Ungefär så har läget varit sedan 20-talet. Det av de två stora - Labour och Tory - som blir störst i valet "belönar" det här valsystemet så att då också får en stor andel av parlamentets platser. Inför årets val väntades det att regeringsmakten, efter 13 års Labourstyre, skulle gå över till Tory under partiledaren David Cameron. Premiärministern för Labourregeringen, Gordon Brown, som 2007 tog över efter Tony Blairs tio år som premiärminister, har visat regeringströtthet och haft det motigt de senaste åren. Men både premiärministern och Labour har repat sig sista tiden så pass att de ändå verkar kunna göra ett rätt gott val.

Det har också sedan en tid tillbaka sett ut som valet den 6 maj skulle kunna bli jämnt mellan de två stora partierna med små partier, som Skotska nationalistpartiet eller Liberaldemokraterna, som vågmästare.

TV-debatten häromdagen blev dock ett genombrott för Liberaldemokraterna och dess ledare Nick Clegg. Hälften av tittarna ansåg att han gjorde bäst ifrån sig mot cirka en femtedel för vardera Cameron och Brown. I opinionsmätningarna efter debatten har Liberaldemokraterna vunnit väljare, främst från Tory men även från Labour. I en mätning gick Liberaldemokraterna fram med tolv procentenheter till 32 procent i en färsk opinionsmätning och blev i den största parti.

Att en TV-debatt kan ge så stor effekt på väljarnas partisympatier är ovanligt. Om valresultatet skulle bli drygt 30 procent för de tre i opinionen just nu ungefär lika stora partier parti skulle Liberaldemokraterna gå fram mest och Nick Clegg skulle kunna bli regeringsbildare.

Troligen kommer det dock inte att bli så. Men om Liberaldemokraternas framgångar kvartår snuvas Torys ledare David Cameron på den valseger som många tagit ut i förskott. En möjlig ny regering kan komma att bestå av en koalition mellan Labour och Liberaldemokraterna.

I Sverige kan det vara stora förändringar mellan partier inom respektive block. Mellan blocken är förändringarna däremot ofta små mellan valen; rörelsen över blockgränserna är i regel bara någon eller ett par procentenheter.

Ändå finns många faktorer nu på plats som möjligen även hos oss öppnar för lite större förändringar än vad som är normalt mellan val och då särskilt i valrörelsen, som det brittiska exemplet nu visar på. Möjligen blir det så också i årets svenska val i september.

Färre är medlemmar i ett parti. Diskussionerna om politik blir mindre vanligt förekommande i spåren av den minskande fackliga organisationsgraden och när allt fler står utanför det fackliga medlemskapet. Färre väljare har en stark partiidentifikation. Fler väljare bestämmer sig i valrörelsen. Allt fler väljare splittrar sin röstning så att de röstar på olika partier i kommunal-, landstings- och riksdagsval , och alldeles särskilt så i val till Europaparlamentet (där dock valdeltagandet är mycket lågt jämfört med de knappa 80 procent som brukar rösta i riksdagsvalen).

Blir det så också i svenska valet den tredje söndagen i september skulle det bli lite av en ny trend i vårt land. Säkert är det inte - men om det är så, skulle de inte vara lika klart med hur det till slut går i valet som annars den stora, pålitliga SCB-partisympatimätningen (9 200 tillfrågade) i början av juni normalt brukar ge en rätt säker indikation om. Men normalt - hittills - har den stämt tämligen väl (plus/minus någon enstaka procentenhet) med hur det sedan går på själva valdagen. Dock har t ex socialdemokraterna jämfört med SCB-mätningens resultat i juni haft en tendens sedan många valrörelser tillbaka haft en klar tendens att tappa något lite i själva valspurten. Återstår att se om det blir fallet också i valet nu i september.

Men håller tidigare tumregler streck, så behöver socialdemokraterna ha lite "fallhöjd" i SCB-mätningens opinionssiffra i juni för att också klara ett litet tapp i själva valspurten och ändå klara sig så bra att ett maktskifte i september ändå blir resultatet.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Saturday, April 17, 2010

Finansminister Borgs PR-trixande

Observerat och värderat om Borgs PR-aktiviteter som nog gradvis blir genomskådade av allt fler:

Anders Borgs vårbudget rymmer den väntade men i grunden rätt magra godisutdelningen till pensionärer och barnfamiljer, utan en enda långsiktig tanke om framtiden. Hur klokt är det att finansiera några hundralappar i sänkt skatt för pensionärer med att dra in utlovade 17 miljarder kr i extra statsbidrag till kommunerna 2011? Den skattesänkningen får antagligen pensionärerna själva betala i form av sämre äldreomsorg i kommunerna.

Det är inte fel att regeringen nu höjer flerbarnstillägget, inte i sig. Men beloppen är futtig, jämfört med det guldregn som förmögna villaägare fått under de gångna åren. Trots att regeringens egna siffror säger att inkomstklyftorna snabbt växer, var Borg fräck nog att i riksdagen häromdagen tala om vikten av att "hålla ihop landet". Men ingenting av budgetens småplåstrande kan läka de öppna sår i samhället som hans egen politik har skapat.

Var finns den långsiktiga satsningen på innovationer och ny företagsamhet, som ska ersätta de förlorade industrijobben? En politik som Borgs, som försöker öka utbudet av arbetskraft utan att öka efterfrågan, haltar betänkligt. Näringspolitik måste vara mer kraftfull än att skattesubventionera fram på i bästa fall några tusen städjobb för företrädelsevis redan välmående hushåll, bara droppar i ett hav av förlorade 100 000 arbetstillfällen.

Finansministern påstod i uppskruvat, närmast desperat tonläge i riksdagen att han bedriver en keynesiansk politik. Men den ekonom som visade vägen ut ur 30-talskrisen pläderade inte för massiva skattesänkningar, utan för offentliga arbeten. De investeringar i infrastruktur som kan göras nu, borde därför tidigareläggas. Men så sker inte. Så var finns det keynesianska i Borgs politik annat än i retoriken? Alls icke i handling.

Finansministerns glädjebudskap torsdagen den 15 april var att han har klarat statsfinanserna och att "nu kommer jobben". Det stämmer till eftertanke att Göran Perssons huvudbudskap inför valet 2006 var bokstavligen detsamma, och han fick ju som bekant lämna regeringsmakten.

På pappret och med tanke på finanskrisen ser statsfinanserna i Sverige hyfsade ut, men sanningen är att de pengar som fanns i botten på statens kassakista (70 miljarder i överskott) redan när Borg tillträdde, och de pengar som han därefter tagit från sjukpenningen, förtidspensionerna och a-kassan i princip nu är slut. Om Borgs glädjekalkyl om arbetslösheten inte stämmer, utan den biter sig sannolikt fast vid nio-tio procent de kommande åren, då blir dagens budgetunderskott på 70 miljarder kronor snabbt större, det visar historien. Samtidigt har, utan en tanke på morgondagen,100 miljarder kronor i skattesänkningar (retoriskt smart marknadsförda som jobbskatteavdrag) - delvis ofinansierade - delats ut, mest till dem som redan har det bäst ställt.

Men det ska inte förnekas att finansminister Anders Borg är skicklig i talarstolen. Han ser ut och låter som en välsmord skådespelare. Men lyssna noga: det han säger är sällan helt sant. Borg är en mästare på att glida på sanningen. I den finanspolitiska riksdagsdebatten torsdagen den 15 april om regeringens magra vårbudget tjatade han gång på gång om ”jobbstopp”. Ännu ett nytt slagord som syftar till att misstänkliggöra oppositionen, och särskilt då just socialdemokraterna.

Borg och regeringens övriga ministrar beskriver samhället utifrån sin horisont. Men det är bedrägligt. Flera av de siffror och budskap som Borg manglade ut häromdagen är tillyxade i den egna kammaren. Källa: egna beräkningar. Så står det under analysen om effekterna av regeringens politik. Den politiska retoriken bygger vare sig på vetenskapliga beräkningar eller den verklighet människor lever i.

Och här har regeringens PR-ansträngningar draghjälp av ett starkt medialt övertag med stark övervikt av borgerliga tidningar och Svenskt Näringsliv som åtminstone när det passar stöttar regeringen. Men även Urban Bäckström & co i Svenskt näringsliv börjar samtidigt tröttna på regeringens politik. Det blir inga nya företag och därmed heller inga nya jobb. Så i den meningen lever regeringen Reinfeldts redan upp till sitt eget slagord: Jobbstopp!

Men det börjar nog gå upp för fler och fler att Borgs PR-sinnade retorik är genomskådad - och det skulle heller inte förvåna om det visar sig på valdagen ge ett trots allt rätt tydligt utslag.

Det förutsatt då förstås att den socialdemokratiska oppositionen under tiden fram till valdagen verkligen förmår tydliggöra varför det är rätt att fyra år med Borg och Reinfeldt vid rodret är en maxgräns för vad det här landet tål.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rjorkenwall.blogspot.com

Friday, April 09, 2010

Brittiska valet - en oviss historia men trolig toryseger

Observerat och värderat:
Brittiska parlamentsvalet - en oviss historia men grundtipset är ändå en Toryseger

Om mindre än en månad är det parlamentsaval i Storbritannien och det är upplagt för en konservativ comeback. Toryledaren David Cameron har kallat in de överklassiga jägarna i Barbour cavalrys röda rockar för att jaga bort Labour och avskaffa rävjaktsförbudet.

Men Camerons starkaste argument är en viss trötthet på de många åren av Labourstyre på 10 Downing Street och på premiärminister Gordon Brown, en ambitiös men lite "svår" och okarismatisk person. Nu ler han skälmst från bilder på Torys valaffischer: "Jag släppte ut 80 000 brottslingar. Rösta på mig."

Crime, alltså brott och brottsbekämpning, i ett utpräglade klassamhället Storbritannien har nära nog alltid fungerat som en valvinnande fråga. Särskilt effektivt negativt budskap när det egna politiska alternativet av olika skäl är otydlig. För Tory har inte någon stark opinion i ryggen. Och har inte lyckats sätta agendan på samma sätt som Tony Blair i mitten av 90-talet. Men missnöjet med den sittande regeringen lär ändå bana väg för David Cameron och högerpartiet Tory. Men valsegern kan - sannolikt - visa sig bli ytterst knapp, långt knappare än den såg ut att bli för bara ett år sedan.

13 års maktinnehav är lika fullt en bedrift av Labour. Labour har framför allt åstadkommit en stor expansion av den offentliga sektorn, vilket har lett till många nya välfärdsjobb. Man har lyft en miljon pensionärer ur fattigdom, rustat upp skolor, infört fyra veckors betald semester, höjt minimilönen, skaffat fram en miljon dagisplatser och även något - om än ingalunda fullt ut - minskat den barnfattigdom som är så överraskande utbredd i Storbritannien. Men Labour har också gjort en del misstag. Irakkriget var ett moraliskt haveri. Och pragmatismen utvecklades till ett slags dogmatism som gjorde att man inför vissa ting blev alldeles för passiv och ängslig..

Labour accepterade den avreglerade kapitalismen och låt finansmarknaden sköta sig själv utan regleringar. Det blev några goda år. Men den finansiella kraschen hösten 2008 ändrade sedan förutsättningarna i grunden. Det blir några hårda år. Och nu sker en långsam men senkommen korrigering av Labours hållning i dessa avseenden. Men sannolikt för sent i förhållande till det förväntade utfallet i kommande parlamentsval.

De konservativa har precis som i Sverige försökt placera sig i den politiska mittfåran, göra en "make over" och sno mittenväljare från Labour/socialdemokraterna.

Men den ekonomiska krisen har paradoxalt nog samtidigt gynnat Labour och den före detta mångårige finansministern och nuvarande premiärministern Gordon Brown, samtidigt som sprickorna i den konservativa förnyelsen blivit lite tydligare. Labour accepterade omedelbart att staten nu måste träda in och hanterade den ekonomiska och finansiella krisen mera beslutsamt och effektivt. De konservativa vill i grunden ha en mera oreglerad markand och är därför motsträviga i detta avseende. I grunden handlar det om gamla ideologiska skäl och gör att man i detta "efter-kris"-läge tappat en del i trovärdighet. Nu kräver de både hårda nedskärningar och skattesänkningar. En ekvation som inte går ihop, när Storbritannien har rekordstora underskott i sina statsfinanser och i statsskuld som effekt av
sin krisbekämpande politik.

Därför ser valet den 6 maj ut att bli betydligt jämnare än förväntat. Det lär i varje fall knappast bli en konservativ jordskredsseger. Det kan till och med bli ett så kallat "hung parliament" med Liberaldemokraterna som vågmästare.Och en otillräcklig mandatövervikt för tories i förhållande till Labour för att man ensam ska kunna bilda regering. Trots att brittiska valsystemet med enmansvalkretsar klart gynnar de stora partierna i val.

Av tradition finns ett inbyggt dilemma i brittisk politik som har med valsystemet (majoritetsvalkretsarna) att göra. Liberaldemokraterna är också till skillnad från i många andra europeiska länder ett vänster-mitten parti. Även under Thatcheråren röstade en majoritet av väljarna mot Torys skattesänkningar.

Typiskt nog ger nationalteatern National Theathre i London just nu de sista föreställningarna av David Hares pjäs om jasägarna och den finansiella krisen "The Power of Yes". Både Tory och New Labour bejakade den avreglerade kapitalismen och gödde på olika sätt den "överstora", oreglerarade finansmarknaden i London City. Sällan har den politiska kurs som väntas följas av parlamentsvalet i Storbritannien den 6 maj varit så osäker som nu. Men ett står dock klart: det kommer att bli en intressant brittisk valrörelse.

Men grundtipset är trots allt att David Cameron och Tory vinner - men alls icke så övertygande som krävs för att kunna bilda en stark regering.

Robert Björkenwall ;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Wednesday, April 07, 2010

Finansminister Borg, kommunerna och kommande val

(Införd i bl a Dagbladet 12 april 2010 m fl)

Observerat och värderat om läget inför vårbudgeten och vårmotionen:

Finansminister Anders Borgs besked att kommuner och landsting får tolv miljarder kronor mindre i statsbidrag år 2011 är säkert ämnat att inför svenska folket ge ett -falskt men ändå - intryck av att det nu har vänt för Sverige. Att bättre tider stundar och den sittande högerkartellen förtjänar att bli omvald för att man skött ekonomin så väl, trots finanskrisen.

Vad finansministern (m) ser i sin kristallkula är hur den ekonomiska tillväxten kommer att stiga de kommande åren. Isolerat är denna iakttagelse med största sannolikhet ingen hägring. Det blir lite bättre men arbetslösheten fortsätter att vara rekordhög runt 9 procent av arbetskraften också nästa år.

Med en förbättrad ekonomisk utveckling bedömer han att skatteinkomsterna i kommuner och landsting redan nästa år växer med tio miljarder kronor. Kallt räknar då Anders Borg med att kommunerna kan stå på egna ben. Trots att 40 000 förlorat jobbet inom kommunsektorn under den ekonomiska krisen de senaste året. Tolv miljarder kan alltså, enligt finansminister Borg (m), dras bort från välfärdens verksamheter och istället användas till någonting annat.

Att det kan komma att bli ytterligare skattesänkningar är det inte särskilt höga odds på. Det är ju beprövad politik för högeralliansen, som redan sänkt skatterna med 97 miljarder kr (= 3 % av vår BNP) under åren 2007-2010 och har som långsiktigt mål att sänka med ytterligare ca 196 miljarder kr; från nuvarande skattekvot på 46 % ner till en skattekvot på runt 40 % (EU-snittet).

Klart som korvspad att en sådan gradvis genomförd skattesänkning - om de får fyra år till vid makten - inte undgår att kraftigt och negativt påverka kommunsektorns resurser till barnomsorg,skola och äldreomsorg. Och då är det också slut med den svenska modellen och det välfärdssamhälle vi valt oss vid att ha - och trott vara någorlunda tryggt och säkert. 

Men också mera kortsiktigt finns en del som talar för att finansminister Borgs kalkylkan komma att slå alldeles snett. Främst därför att de stigande skatteinkomster som regeringen räknar med att kommunerna ska få år 2011 knappt kommer att räcka till att ens klara personalens stigande löner som följer med kommande kollektivavtal inom kommunsektorn.

Lägg ovanpå detta att tolv miljarder kronor i direkta statsbidrag då försvinner. Tolv miljarder motsvarar lönekostnaden för närmare 35 000 välfärdsarbetare, lärare, sjuksköterskor och hemtjänstpersonal. Då finns det inte utrymme kvar alls för en enda välbehövlig satsning, varken på vård, skola eller omsorg. Då återstår snarare nya sparpaket och fler uppsägningar

På många håll kan Borgs besked alltså innebära att fler välfärdsarbetare blir av med jobbet - utöver de tiotusentals som redan har förlorat jobbet under krisåren.
Vad vi riskerar att få se är att personaltätheten i skolan - trots fallande elevantal på många håll - blir fortsatt lägre och klasserna större. Vad vi också riskerar att få se är hur det blir färre som kan ge sjuka vård och gamla omsorg när de verkligen behöver det. Kort sagt så riskerar vi att få se är en fortsatt dränering av kvaliteten i den gemensamma verksamheten.

Som andel av vår totala ekonomi kan den offentliga sektorn komma att fortsätta krympa - samtidigt som behoven av bland annat vård och omsorg växer med en växande andel äldre och äldre-äldre. Detta i sin tur öppnar det dörren för högre avgifter, privata försäkringar och fler kommersiella alternativ i omsorgen om barn och gamla.
Stegvis och smygande blir det ett annat Sverige och en annan samhällsmodell. En sådan har knappast ett folkligt stöd vid en ärlig presentation av de verkliga konsekvenserna av den här politiken..

Alliansens partier säger visserligen i sin retorik - men retorik och handling är inte samma sak - att de satsar, värnar och utvecklar, men det som sker är att det sparas, läggs ner och säljs ut. De borgerliga försvarsadvokaterna i de stora och dominerande medieföretagen kommer säkert att tillbakavisa denna bild av framtiden. Men det är bara att gå till Anders Borgs styvmoderliga sätt att behandla kommuner och landsting för att få den bekräftad.

När ekonomin nu är på väg att börja växa igen borde det tvärtom vara tid att satsa på att göra Sverige mer tryggt och jämlikt genom nya reformer. Men den här regeringen går nu rakt motsatt väg.

För socialdemokratins del borde då en valframgång ligga serverad som på en silverbricka. Verkligheten är ju på vår sida - bara vi förmår göra politik av den fullt ut!

Socialdemokraterna och oppositionen behöver ta kamp för den svenska välfärdsmodellen och mot de nedskärningar i välfärden som följer med minskade inkomster till kommunsektorn och ytterligare skattesänkningar som gör att klyftorna växer i Sverige ännu mer än de redan gjord de senaste fyra åren.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com