Thursday, December 31, 2009

00-talet är slut - Obama och om "skitår" samt en dröm om bättre

Observerat och värderat om 2009, 00-talet och den nära framtiden:

Vad var 2009 för ett år och 00-talet? På sätt och vis kan hela 00-talet - med den gräslige George Walker Bush i Vitaq huset - och år 2009 året beskrivas med hjälp av den amerikanske presidenten Barack Obama. När han svor presidenteden i januari 2009 stannade världen till för ett ögonblick. Nu fanna - och finns - ändå lite hopp om en något bättre, tryggare och lite rättvisare värld.

Den föregående presidenten, George W Bush, var en krigspresident av värsta cowboytyp och hade regerat världen under ett årtionde som i efterhand framstår som en krigstid. Obamas tillträde gav världens alla USA-kritiker en chans att bejaka den kärlek till USA som varenda människa också har inom sig.

USA var i nästan hundra år det självklart ledande landet när det gäller kultur - jazzen! rocken! filmen! romanen! - och när Obama vann presidentvalet kändes det som om ”det andra Amerika” klev in i Vita Huset.

Visst, förhoppningarna var överdrivna. Mot slutet av samma år, 2009, äntrade den nyvalde presidenten talarstolen i Oslo efter att ha tagit emot Nobels fredspris. Men den som då talade var den amerikanske överbefälhavaren, som nyss sänt tiotusentals nya soldater till Afghanistan. Men på något års sikt kanske han ändå kan bli en "fredspresident", trots allt.

När han strax därpå susade fram på den avstängda motorvägen in till Köpenhamn och Bella Center för att delta i klimattoppmötets slutförhandlingar fanns fortfarande förväntningarna på att han skulle dra fram ett förlösande ess ur ärmen. Men det gjorde inte denne amerikanske president. Han hade faktiskt ingenting att komma med. Inte nu, inte i den frågan. Bakbunden som han var av en senat som ännu inte gett Obama något mandat att förhandla om i 10-talets ödesfråga - klimatet. Kanske får han det till nästa klimatmöte i Mexico om ett år!?

Ändå slutade året - sett genom Obamas gestalt - i ett slags hoppfullhet: Han lyckades baxa ett förslag till reformerad sjukförsäkring genom kongress och senat. Det var ganska urvattnat. Men det kan på sikt markera något helt nytt: att USA till slut kliver in i skaran av välfärdsstater.

På sikt kan det här betyda mycket för inte bara USA:s 47 miljoner som idag saknar sjukvårdsförsäkring utan också för Obamas möjligheter att agera från en lite starkare politisk plattform - i Mellersta östern, på klimatområdet och annat liknande.

*
I Sverige var 2009 ett riktigt "skitår" (arbetsmarknadsminister Littorins eget ord) för den växande skaran arbetslösa, de långtidssjukskrivna och andra i den borgerliga alliansens växande stora "utanförskap". Det ledarskap som lett landet ser i nuläget ut att gå mot ett valnederlag i september 2010. Förhoppningsvis blir det också så.

*
Själv kan jag då inte låta bli att tänka på en politisk klassiker från 1982 som håller än

Olof Palmes replik i partiledardebatten 1982 är utmärkt att tänka på när vi nu lämnar 00-talet och "skitåret" 2009 bakom oss. Palmes replik från 1982 håller bra än.

"Är du socialist,Olof Palme? ", undrade centerledaren och den borgerlige statsministern Thorbjörn Fälldin i den avslutande partiledardebatten inför riksdagsvalet 1982.

I replik efter replik upprepade Fälldin frågan. Till sist gav Olof Palme svar
på tal.

Palmes replik är en politisk klassiker som äger giltighet än i dag. Stycket om de ökade klyftorna och den stigande arbetslösheten under det borgerliga styret 1976-82 är dessutom kusligt aktuellt även 2009. Historien upprepar sig.

"Jag är en demokratisk socialist med stolthet och glädje.

Jag blev det när jag for omkring i Indien och såg den fruktansvärda fattigdomen
fast en del var oerhört rika, när jag for runt och såg en på sätt och vis ännu
mer förnedrande fattigdom i Förenta Staterna, när jag som ung kom öga mot öga
med kommunismens ofrihet och förtryck och människoförföljelse i kommuniststaterna. När jag kom till nazisternas koncentrationsläger och såg dödslistorna på socialdemokrater och fackföreningsmän.

Jag blev det när jag fick klart för mig att det var socialdemokratin som bröt
marken för demokratin i Sverige, när jag fick klart för mig att det var
socialdemokratin som lyft landet ur fattigdom och arbetslöshet med 30-talets
krispolitik. När jag själv fick vara med och arbeta för ATP och fick möta de
privilegierades socialistkampanjer när vanliga löntagare ville trygga sin
ålderdom, det var det ni höll på med då.

Jag blev det under många år av samarbete med Tage Erlander då jag lärde mig vad
demokrati och humanism är och med nära vänner som Willy Brant, Bruno Kreisky
och Tryggve Bratteli, som riskerade livet i kampen för människovärdet.

Men viktigare är att jag bestyrks i min övertygelse när jag ser ut i världen,
när jag ser krigen och kapprustningen och massarbetslösheten och klyftorna
mellan människor.

Jag bestyrks i min övertygelse när jag i vårt eget land ser orättvisorna öka,
arbetslösheten tillta, spekulation och fiffel gripa omkring sig. När jag ser
hur högerpolitiken i land efter land driver ut människor i arbetslöshet, slår
sönder tryggheten men ändå inte löser de ekonomiska problemen. När jag ser in i
den framtid de borgerliga tydligen har att erbjuda där löntagarna ska bli
fattigare och de rika rikare, där den social tryggheten blir bräckligare och
lyxbåtarna fler, där solidariteten blir svagare och egoismen starkare, där de
starka kan ta för sig och de svaga får ta skeden i vacker hand.

Visst är jag demokratisk socialist. Jag är det med stolthet över vad denna
demokratiska socialism har uträttat i vårt land, jag är det med glädje för jag
vet att vi har viktiga arbetsuppgifter framför oss efter det borgerliga
vanstyret. Och med tillförsikt, för nu vet människorna vad som händer med
jobben och tryggheten och stabiliteten när högerkrafterna har ansvaret.

Jag är det på sätt och vis med ett roat leende för jag vet att den moderna
svenska historien är full med värdefulla reformer som ni har skildrat som elak
socialism men sedan slåss ni om att få äran av reformerna när människorna fått
erfarenhet av vad den betyder.

Visst är jag demokratisk socialist; som Branting, när han genomförde rösträtten; som Per-Albin när han bekämpade arbetslösheten på 30-talet och talade om folkhemmet; som Erlander när han byggde ut den sociala tryggheten och ATP. Det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan."

Fotnot: I valet i september 1982 röstade 45,6 procent av svenskarna på Olof
Palme och Socialdemokraterna. Partiet återvann regeringsmakten. De borgerliga förpassades till opposition.

Fälldins försök att skrämma väljarna med "socialistspöket Palme" i den TV-sända partiledardebatten hjälpte föga. Den borgerliga perioden vid makten i Rosenbad var slut och ersattes av en för landet bättre regering och politik. Förhoppningsvis blir det så också i september 2010.

Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com);
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Monday, December 21, 2009

Om en svart decembermånad för regeringen

Observerat och värderat:
Om en usla opinionssiffror, en svart regeringsmånad och ett svenskt bilföretag som nu går i graven

Det näpperligen någon överdrift att - mot bagrund av usla opinionssiffror i synnerligen tillförlitliga SCB-partisympatimätningen häromveckan och annat - påstå att december månad är den svartaste för den svenska regeringen Reinfeldt på mycket länge.

Möjligen är den i konkurrens med de inledande veckorna i Rosenbad efter valet 2006, då de moderata statsråden föll som käglor efter att ha visat sig ha en privatmoral (svartjobbande hemhjälp, obetalda TV-lincenser och anant) som lämnar en del i övrigt att önska för förtroendevalda som ska vara föredömen för vanligt folk.

De två största genomklappningarna i december månad står näringsminister Maud Olofsson (C) och socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson (M) för.

Det meddelades veckan före jul att arroganta amerikanska bilföretagen General Motors lägger ner Saab Automobile i Trollhättan och att detta anrika bilmärke - med två nya bilmodeller i pipen - nu går till bilskroten. Regeringens passiva näringspolitik blev därmed närmast övertydlig. Särskilt i jämförelse med hur tufft och tydligt den tyska regeringen och förbundskansler Angela Merkel agerat visavi GM för att rädda det i Tyskland tillverkade, GM-ägda Opel-bilmärket.

Staten ska, enligt den svenska men icke tyska regeringen, inte lägga sig i. Inte ens försöka rädda några jobb och någon produktion, utan låta marknadskrafterna ha sin gång. Maud Olofsson - som tidigare sagt att de SAAB-anställda kan väl producera vindkraftverk i stället - står nu, föga förvånande, i skottgluggen för kritik och besvikelse.

Vad holländska Spykers nya bud på företaget, som dök upp efter GM:s nedläggningsbeslut möjligen kan leda till återstår dock att se.

Personligen tillhör jag visserligen inte dem som har några nostalgiska känslor inför bilar och bilmärken, men till och med jag kan känna det symboliska vågsvall som nu går genom stora delar av den svenska befolkningen. SAAB - min familj har själv ägt ett par olika modeller, bra bilar - tillhörde de svenska rekordåren. Det var uppfinningsrikedom, nytänkande (frihjul, framhjulsdrift, turbo etc) och det finns en sorts framtidstro som förknippades med SAAB. Kanske hade det kunnat bli så också nu 2010 - om de nya bilmodeller som SAAB hade "i pipen" hade fått börja levereras till marknaden.
 
De långsiktiga skälen till varför företaget nu försvinner är flera. Överkapaciteten i västvärldens bilindustri är en. Det finns på sikt helt enkelt inte utrymme för så små bilmärke. En annan orsak är att SAAB hamnade i händerna på en av de mest olyckliga, synnerligen arroganta storägare man kan tänka sig: General Motors. Denna amerikanska biljätte har sitt säte i en nation som vad gäller miljötänkande kring bilar och bilism är ett rent u-land. Med en annan ägare, som resolut satsat på framtidens miljöbilar, hade SAAB kanske haft en lite större chans.
 
En ytterligare, ingalunda oviktig förklaring till SAABs undergång handlar om en mera svårtydd förändring i svensk näringslivskultur. Sedan åtminstone ett årtionde tillbaka har en mer traditionell industrikapitalism mer och mer fått maka på sig för en ny handelskapitalism. Produktion har blivit mindre viktigt än handel och det har lett till att intresset för teknologi, för produkter, för ingenjörskunnande och de anställdas hantverkskunnande minskat dramatiskt. Det alltmer dominerande draget av finanskapitalism - eller kvartalskapitalism - har också bidragit till att minska glansen kring hela den industriella och teknologiska kulturen.
 
Just detta har varit rätt tydligt i den svenska - men inte tyska eller motsvarande franska - regeringens påtagliga ointresse för att slåss för det lilla bilföretagets överlevnad. Det är ju som om Maud Olofsson inte förmått eller ens velat "ta in" i sitt huvud att SAAB inte enbara är ett tekniskt avancerat men internationellt litet fordonsindustriföretag i svensk ekonomi, utan också en avgörande faktor i ett industriellt fordonskluster med 120 000 anställda i olika led, som inte bara rör Trollhättan och Västsverige.

I den meningen markerar nedläggningsbeskedet häromdagen ett historiskt skifte, från en industripolitik och en näringslivshållning som premierade teknologisk kompetens - till en idé om att det rakt av bara är det som kortsiktigt överlever på marknaden som är värt något.

Men vad regeringen då missat är att Sverige nu blir ännu lite fattigare på industriell kompetens. Svensk industriell kompetens försvagas sannolikt av att SAAB nu försvinner. Detta i sin tur innebär - förutom de kanske 6 000 - 8 000 som direkt och indirekt förlorar jobbet - i sin tur innebär att det framtida behovet av industriellt kunnande som krävs för att exempelvis ställa om i klimatskonsammare riktning nu försvagas.
 
Lägg så till detta att trygghetssystemet idag inte heller är vad det har varit. De som nu mister jobbet, lagom till julhelgen hamnar i en otrygghet vad gäller dålig a-kassa och otillräcklig arbetsmarknadspolitik som svenska löntagare inte upplevt på mycket länge. Dessutom sker detta i ett läge med rekorthög arbetslöshet, ja massarbetslöshet.

Det är en svart december - också för regeringen. Först kom debatten (rätt förödande för regeringen) om "hjärtlöshetsförsäkringen" (den försämrade sjukförsäkringen för cancersjuka och andra långtidssjuka), sedan SAAB-nedläggningen och så de usla opinionssiffrorna för regeringen som allt tydligare pekar på att svenska folket nu är trötta på alliansregeringen Reinfeldts politik. Julemånaden december 2009 blev sällsynt svart för regeringen.

Så inte att undra på att många - som jag hörde på bussen och tunnelbanan häromdagen -rätt frekvent börjar säga att när "jag hör näringsminister Maud Olofssons väl käcka röst komma ur radioapparaten så stängde jag bara av".

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Wednesday, December 16, 2009

Andra länder straffbeskattar inte pensionärer som Sverige gör

(Publicerad i bl a Gotlands tidningar 22 dec. 2009, NSD 14 jan. 2010 m fl)

Observerat apropå "pensionärsskatten" i Sverige:

Sverige är rätt unikt att straffbeskatta pensionärer. Tittar man på jämförda länderna så tillämpar alla länder utom Sverige den motsatta principen: pensionärer betalar lägre skatt än löntagare vid samma inkomst.

Detta faktum kan till viss del förklaras med att pensionen är väldigt låg i många länder. Men av svenska pensionärer är andelen höginkomsttagare inte så stor att det motiverar motsatt behandling.

I flera länder är gapet ganska stort till pensionärernas fördel:
* Tyskland – 18 procent lägre skatt för pensionärer.
* Nederländerna – 15 procent.
* Frankrike – 13 procent.
* Australien – 10 procent.
* Danmark – 7 procent.
* Norge – 6 procent.

Men kan ju inte direkt påstå att flertalet danska och norska pensionärer är fattiga.Ändå betalar de lägre skatt än löntagare vid samma inkomst.
De borgerliga vägval i skattepolitiken förbryllar samtidigt som vi vet förklaringen: Reinfeldts regering vill göra större skillnad mellan löntagare och övriga. Precis som när det gäller försämringarna - ordet reform borde vara förbjudet att använda när det handlar om stora försämringar - för sjuka och arbetslösa så snor de skattepengar för att ha råd med sina överstora skattesänkningar till bättre bemedlade. En utpräglad klasspolitik som marknadsförs lite småsmart som "jobblinjen".

Rimligen kommer pensionärskatten - precis som jobben och den usla a-kassan och försämringarna i tryggheten för de sjuka - att bli en stor fråga i valrörelsen 2010. Allt annat än detta vore fel!

Efter hård kritik har pensionärernas organisationer fått Reinfeldts regering att backa, men det handlar om småslantar: En pensionär som tjänar 150 000 kronor får bara 680 kronor, eller 68 kronor i månaden i minskad skatt. Däremot är regeringen generös mot friska 65-plussare (ytterst sällan LO-folk) som orkar fortsätta arbeta efter sin pensionsålder (dubbelt förvärvsavdrag).

Utslitna pensionärer får indirekt vara med och subventionera skattelättnaden för friska pensionärer. För övrigt är det vanligast att jobba efter 65 i olika tjänstemannayrken.

Socialdemokraterna har lovat att partiet ska arbeta för lika beskattning mellan löntagare och övriga vid en valseger. Men det kommer att genomföras i flera, små steg. Gapet är alldeles för stort för att rättvisa ska kunna återställas omgående.Tyvärr är det en realitet, precis som fallet är med försämringarna i tryggheten för de sjuka och de arbetslösa.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Monday, December 14, 2009

Den stora gruvstrejken för 40 år sedan - resultatet av mullret från underjorden

(Publicerad i Arbetarbladet 23 december 2009 m fl)

Observerat och värderat:
Mullret från underjorden – om lärdomarna av en gruvstrejk för 40 år sedan

Fyrtio år i december 2009 sedan TV2 i Sveriges Television startade och bara några dagar senare bröt den stora gruvstrejken i Malmfälten ut. Var det bara en slump? Somliga ville faktiskt se ett samband; den nya kanalen kallades ju för "den radikala kanalen" i SVT.

Vare hur som helst med den saken men den 9 december 2009 var det 40 år sedan gruvstrejken i Malmfälten i Norrbotten inleddes. 5 000 strejkade under 57 dagar.

Det var en konflikt – formellt olovlig men reellt med ett mycket brett folkligt stöd - som verkligen skakade Sverige. Samförståndets Sverige ruskades om. Samarbete och arbetsfred hade gett löntagarna reallönelyft, miljonprogram av bostäder, ATP och ibland också lett till att drömmen om en egen bil blev verkligheten. Men myntet hade en baksida - ett grymt, hårt arbetstempo. På en banderoll under en demonstration fanns gruvarbetarnas svar: "Vi är inga maskiner". Konflikten handlade med andra ord ytterst om människovärdet, inte primärt lönen. Även om gruvarbetarna också var synnerligen upprörda över det amerikanska UMS-ackordsystemet, inköpt för en miljon kr av en amerikansk konsult.

Uppfattningen att statliga företag som LKAB skulle vara mönsterföretag för de anställda rämnade. UMS var ett nytt ackordssystem, som gjorde att tidsstudiemän svärmade runt arbetarna i gruvan som knott ett svårt myggår. En amerikansk konsult hade sålt sina 31 ledarskapsteser till företaget. Teserna låste LKAB till en hierarkisk beslutsordning, där gruvarbetaren längst ned skulle bryta malm och hålla käften.

Den 57 dagar långa konflikten lyfte fram klassamhället, där djävulen sitter i detaljerna, som att LKAB:s tjänstemän hade gratis julgran och motorvärmare till sina bilar, men inte arbetarna som i gruvorterna drog ihop bolagets vinster. Arbetsmiljöfrågorna kom plötsligt i centrum av debatten, där gruvarbetarna som arbetade i buller och med allt mera besvärande dieselavgaser och damm.
För den socialdemokratiske statsministern Olof Palme var strejken en chock. Sannolikt än mera så för finansministern och gamla lantarbetaren Gunnar E. Sträng.

Efter några veckor fyllda av ”hemmalagade” konspirationsteorier om att kommunister (rent av finska, påstods det ibland) styrde strejken, samlade Palme - efter strejken slut den 5 februari 1970 – rätt snart ihop sig själv och partiet till ett pärlband av reformer på arbetslivsområdet: ny arbetsmiljölag, förtroendemannalagen, lagen om anställningsskydd, Las (än idag flititig debatterad), styrelserepresentationslagen och medbestämmandelagen, MBL. Konflikten i Malmfälten väckte också den fackliga centralorganisationen LO ur sitt slummer. Tonläget på 1971 års LO-kongress var att Sverige måste byggas om i grunden. Det svenska välfärdssamhället var allt annat än färdigbyggt.

Som det sades på ett ABF-seminarium i Stockholm häromveckan så ”finns det ett före och ett efter gruvstrejken. Vi såg att vi kunde tänka själva, att vi inte behövde lyssna på auktoriteter”, som en person med rötter i just Kiruna sade i seminarielokalerna i Stockholm häromveckan.

Mediarapporteringen och gruvstrejkens resultat
Gruvstrejken var också en i hög grad medial företeelse, inte bara i TV2. Därtill spelade även författaren Sara Lidmans och fotografen Odd Uhrboms rapportbok "Gruva" en viss roll för att sätta ökat fokus på gruvarbetarnas arbetsmiljöproblem. Och från stormötena i Kiruna rungade ja- och nej-ropen ut över landet och nya, tidigare okända talesmän klev fram i rampljuset: Elof Luspa, Ture Rantatalo och många andra profiler. Om en del frusna stockholmsreportrar påstods det rent av att de uppbar utlandstraktamente för att kompensera kylan och mörkret och för DN hade självaste Olof Lagercrantz , en av tidningens chefredaktörer, skickat ut sig
själv som rapportör. Därtill en omtyckt sådan även bland ”gruvisarna” när han gick ner i gruvgångarna med olika följeslagare som kunde berätta.

För gruvarbetarna själva – utöver ett omfattande arbetsrättsliga lagpaket som såg dagens ljus i 70-talets mitt – resulterade strejken även i att man fick månadslön i stället för ackord. En annan stor vinst var att underjordsarbetarna fick gruvpension från 60 års ålder. Båda dessa ting brukar räknas som de största vinsten, utöver att strejken även bidrog till att påskynda sjuttiotalets nya arbetslagstiftning. En annan effekt var att den avslöjade ett falskt samförstånd som länge legat över svensk arbetsmarknad och visade att klassamhället alltjämt var en realitet. Gruvstrejken var en unik kollektiv viljeyttring i det svenska folkhemmet, utanför och på tvärs med det etablerade regelsystemet.

Arbetarrörelsens långsiktiga försök att möta missnöjet bakom gruvstrejken skapade dock i sin tur en motreaktion från arbetsgivarna. Miljoner från storföretagen pumpades nu in i Timbrohögerns olika opinionsbildande projekt.
Det Sverige vi lever i nu år 2009/2010 är i mycket sig likt från tiden före gruvstrejken. Klassamhället finns kvar och har på nytt fördjupats, men nu som då är arbetarklassen osynliggjord. Den stora skillnaden mot 1969/70 är arbetsgivarnas övertag, genom en reservarmé av ett växande antal arbetslösa, bemanningsföretag som kan kringgå de lagar som kom efter gruvstrejken och en försvagad fackföreningsrörelse.

En viktig lärdom av det som hände för 40 år sedan är också att plötsligt en dag kan allt bara bista när man minst anar det. Ett nästan osannolikt uppror nerifrån kan skaka om "de däruppe". Men förutsättningen för att så ska kunna ske, är att det måste finnas en glipa av hopp för att man ska våga ta steget. Dessutom måste det finnas en stark och självklar solidaritet i samhället i stort mellan starka och svaga. Det är två viktiga förutsättningar för ett framgångsrikt uppror som emellertid inte ser ut att finnas i dagens Sverige när 2009 är på väg att övergå i 2010 och med växande stora arbetslöshet på 10-11 procent vinkande runt hörnet.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Friday, December 11, 2009

Framgång för oppositionen men ändå inte betryggande nog för ett troligt maktskifte

Observerat och värderat:
Framgång för oppsitionen men övertaget är ändå inte tillräckligt betryggande för helt trolig valvinst

Den tilltagande tendensen i höst att den rödgröna oppositionen återtar sitt övertag bland väljarna förstärks av SCB:s partisympatiundersökning (PSU) som gjordes i november. Oppositionen leder med 50,0 mot 42,5 för de fyra regeringspartierna. Med ett statistiskt underlag på 9 200 tillfrågade är den här opinionsmätningen klart mest pålitlig och brukar hålla hyggligt streck också som prognos inför ett riksdagsval som äger rum om nio månader.

Samtidigt måste sägas att den här marginalen som nu finns för ett möjligt maktskifte i september 2010 ändå inte kan betraktas som någon tillräckligt betryggande ledning för den rödgröna oppositionen. Det behövs bara marginella förskjutningar mellan blocken för att resultatet ska vara det omvända. Särskilt som det högerpopulistiska och främlingsfientliga Sverigedemokraterna, SD, i en PSU-mätningen nu för första gången kommer över riksdagsspärren och noteras för 5,1 procent. Därmed blir det allt sannolikare att Sverigedemokraterna blir vågmästare i riksdagen och att inget av blocken får majoritet. Valet 2010 riskerar därmed att bli en riktig rysare med ett eller annat mandats övervikt till det ena eller det andra blocket.

Det kan ha sitt intresse att jämföra med hur läget mellan blocken var tio månader före valet 2006. Då ledde högeralliansen med 47,7 procent mot 46,9 procent för vänsterregeringen, en marginal som som på några tiondelar när överensstämde med valresultatet (48,2-46,0).

Det bekräftar den många gånger gjorda iakttagelsen, att det inte brukar ske några stora förskjutningar i väljaropinionen under slutskedet av mandatperioden.
Statistiken talar också för oppositionen. Det block som leder i den här SCB-mätningen i november har i tio av elva fall tidigare också vunnit valet. Än mera så om samma trend också bekräftas i motsvarande SCB-mätning i maj/juni, då brukar valrörelsen – trots alla satsade kampanjmiljoner – bara leda till ytterst marginella förändringar. Däremot kan det ha en viss betydelse för röstviljan.
Det finns i den här mätningen nu två tydliga tendenser att lyfta fram i det senaste halvårets utveckling av väljarsympatierna.

Den som sticker ut är moderaternas nedgång med hela 3,7 procent, vilket betyder att partiet är tillbaka på valresultatet 2006 efter att i maj i år har snuddat vid 30-procentsstrecket.

Men 26,2 procent är ändå det bästa resultatet någonsin för moderaterna om det också skulle bli valresultatet 2010.

Motgången nu i opinionen kan förklaras av den rad av missgrepp och den handlingsförlamning som präglat den moderatdominerade regeringen det senaste halvåret. Den folkliga anstormning som i dagarna skett mot regeringens galenskap att tvinga svårt sjuka ut på arbetsmarknaden lär knappast kunna vända några opinionsvindar och göra regeringen populärare.

Fredrik Reinfeldts förhoppning att hans snart avslutade ordförandeskap i EU skulle betyda samma uppsving i opinionen som det gjorde för Görans Persson under första halvåret 2001 har hittills också kommit riktigt på skam.

Det är en nytendens att moderaterna tappar till de andra borgerliga partierna. Kanske sker detta åtminstone delvis som ett resultat av den för de moderata statsråden förödande offentliga kritik som planerade, kommande försämringar av tryggheten för de långtidssjuka som svårt sargat ”det nya arbetarepartiet” moderaterna i medierapporteringen den senaste tiden.

Det betyder förvisso att de utsatta dvärgpartierna kristdemokraterna och centerpartiet hamnar på litet fastare mark, men det ökar inte på något sätt det borgerliga blockets slagkraft. Ingen av dessa två små, borgerliga stödpartier är dock ännu ”utanför skottrisken för 4-procentsspärren”, som statsvetarprofessorn sagt apropå deras knappa 5 procentiga stöd i opinionen.

Det allvarligaste för regeringssidan är att borgerliga sympatisörer flyttar över till det rödgröna blocket.

Det är en process i två steg. Först tappar moderata sympatisörer tilltron till partiet och går till "vet ej"-gruppen. Därifrån sugs de upp av miljöpartiet, landets just nu alertaste parti, som tar väljare från nästan alla håll: centerpartiet, folkpartiet, moderaterna, socialdemokraterna och vänsterpartiet.

Miljöpartiet är på väg att etablera sig som landets tredje politiska kraft. För socialdemokraterna är det i stort sett på stället marsch jämfört med maj 2009. Denna tunga och ibland lite svårrörliga koloss tappar lika mycket till pigga miljöpartiet som man vinner från borgerligheten. Kanske räcker det ända fram, men i så fall måste nog partiet spotta upp sig betydligt från julmånaden och fram till maj 2010.
I valspurten brukar däremot socialdemokraterna alltid – undantag ex.vis valspurten 1985 – tappa lite.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Det är inte precis bekymmersfritt att S bara har 22 ,2 proc. i Stockholm (jämfört med 31,3 % i motsvarande undersökning i maj 2006) och bara 27,1 % i Stockholms län. I Malmö är minskningen däremot bara marginell jämfört med 2006 och i Göteborg håller S ställningen och ligger på ungefär samma siffra som i motsvarande undersökning 2006.

Tuesday, December 08, 2009

Ovärdig hantering av de långtidssjuka som kan stå regeringen dyrt

(Publicerad i bl a Dagbladet 21/12-09 m fl)

Observerat och värderat:
Ovärdig hantering av de långtidssjuka

Hela den hantering av de långtidssjukskrivna, som regeringen ägnat sig åt den senaste tiden, är ovärdig och olustig. Dessutom ljuger det ansvariga statsrådet, socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson, kommandoran allt oftare kallad, när hon har mage att påstå att inga remissinstanser skulle ha varnat för den nya, hårdare sjukförsäkringslagstiftningens konsekvenser för de svårt långtidssjuka. ”Vår avsikt var inte att döende människor ska jobba”, har såväl kommandoran som statsminister Reinfeldt nu sagt. Visst, så låter det nu när man står där med byxorna nerrullade och nu får välförtjäntm snisk av den allmänna opinionen.

Här har vi en borgerlighet som först i opposition och sedan i regeringsställning drivit en långvarig opinionsbildning i syfte att framställda sjuka som försoffade simulanter som borde straffas ekonomiskt. I denna anda har man sänkt sjukas ersättning och stiftat lagar om att de som har varit sjukskrivna länge ska ut i arbetslivet.

Deras "arbetsförmåga" ska, som det heter, "prövas". Ty orkar man gå ur sängen, gå fram och tillbaka till toaletten eller koka en kopp kaffe så kan man ju alltid arbeta, menar regeringen. Mot bakgrund av dessa nya regler sätter så Försäkringskassan igång med sitt arbete.

Tiotusentals långtidssjuka riskerar att vid årsskiftet kastas ut från sjukförsäkringen och till arbetslöshet och - möjligen - få ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Dessa människor lever i den djupaste oro och förståerlig förtvivlan över vad som komma skall.

Men då börjar läkarna reagera och medierna att skriva om enskilda fall. Det handlar om svårt cancersjuka människor som ska tvingas ut i arbete trots att de egentligen borde få vila. Det handlar om människor som rent av är döende och vars "arbetsförmåga" ska prövas mot hela arbetsmarknaden.

Först då backar regeringen. "Så var det aldrig tänkt", menar man nu. Ändrar sig och säger att de som har sjukdomar som "gradvis försämras" ska undantas. Detta bara veckorna innan utförsäkringarna ska gå från teori till praktisk verkställighet.
Men vad händer med dem som permanent lever med svåra bekymmer och omänsklig värk? De som nyligen haft en allvarlig stroke? Som lever med MS? Som har kol? Reumatism? Ska de också kastas ut? Oklara besked råder och ännu mer oro och förtvivlan sprider sig.
Den fackliga centralorganisationen TCO har tidigt varnat för att det kan bli 80-90 procent av de långtidssjuka som hamnar i en tämligen hopplös rehabiliteringskarusell som är helt ovärdig.

Vem blir friskare av regeringens hantering? Hur många som redan är sjuka blir nu ännu sämre?

Regeringen borde dra tillbaka sina idéer och börja om från början. Det är en skam att det har fått gå så här långt i det en gång så fina välfärdssamhället Sverige.
Det skulle inte direkt förvåna om det här blir en av de frågor – jämte arbetslösheten - som regeringen Reinfeldt kommer att falla på i näst val om nio månader.

Robert Björkenwall; httip://rbjorkenwall.blogspot.com

Thursday, December 03, 2009

Om Sverige, EU och den svenska arbetsmarknadsmodellen som nu är svårt sargad

Observerat och värderat: Om EU, Laval och svenska arbetsmarknadsmodellen

Byggnads och Elektrikerförbundet tvingas nu betala 2,7 miljoner kr plus ränta till det lettiska byggföretaget Laval. Allt enligt en färsk dom i Arbetsdomstolen, mer än fem år efter konflikten om skolbygget i Vaxholm. Lavallfallet har allvarligt skadat tilltron till den svenska kollektivavtalsmodellen och den tilltro som fanns till löftena om dess överlevnad också när Sverige gick med i EU år 1994. De löften som då gavs från olika håll har i ljuset av vad vi nu vet visat sig inte hålla måttet. Det är nu en realitet.

När Sverige ansökte, förhandlade om och sedan också anslöt sig till till EU i mitten av 90-talet sades bl a så här i olika sammanhang, av förhandlaren Ulf Dinkelspiel, utvärderare inom de fackliga organisationerna, jurister och förstå-sig-påare och många andra:

”EU utgör inget hot mot den fria förhandlingsrätten. Det är en fråga som helt regleras på nationell nivå. EU har inget mandat att reglera denna fråga. Inte heller lönefrågor och rätten att vidta stridsåtgärder faller inom EUs kompetens . Inom det arbetsrättsliga området arbetar EU med minimilagstiftning. Denna anger den absolut lägsta nivån på de villkor som ska gälla i alla länder. Att via kollektivatal förbättra villkoren möter inga juridiska hinder.”

Lät ju bra, eller hur? Men blev det så i verkligheten? Nä.

Numera finns svart på vitt att detta inte var och är korrekt, vilket först EG-domstolens utslag i Lavaldomen i december 2007 och sedan nu också AD-domen í Sverige om skadeståndet den 2 december 2009 visat. AD-domen innebär att fackförbunden Byggnads och Elektrikerförbundet nu även tvingas betala skadestånd till Laval (lettiska byggbolaget) och även dess juristkostnader, det senare dock redan
betalt av sponsrande Svenskt näringsliv.

Frågan är nu: vem, utöver chefsförhandlaren Ulf Dinkelspiel (m) vid den svenska EU-anslutningen, borde "stämmas" för att det här löftet inte höll vad som då utlovades när Sverige gick med i EU år 1994? Och detta utan att först i anslutningsfördraget ha krävt och fått en särskild undantagsbestämmelse som tryggar den svenska kollektivavtalsmodellen mot klåfingriga EG-juristers och andra som riva i ett system som önskat och önskar riva i ett system som visat sig tjäna oss så väl i många årtionenden.

Var det inte i grunden en väl blåögd naivitet och inkompetens som lurade in oss i en fälla som nu har slagit igen och vars följder - ökad risk för lönedumpning och underbudskonkurrens - nu kan komma att växa på svensk arbetsmarknad!?

Först blev vi lurade när det gäller svensk alkoholpolitik; möjligheterna att fortsätta föra en restrektiv sådan med hänvisning till folkhälsan. Och nu också när det gäller den svenska kollektivavtalsmodellen. Risken för att det här inte nu blir så alldeles lätt att rätta till och förändra är uppenbarligen tämligen stor.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Tuesday, December 01, 2009

"Utanförskapet" har vuxit med 80 000 det senaste året

(Publicerad i bl a Dagbladet 10 dec. 2009 m fl)

Observerat och värderat:
"Utanförskapet" har vuxit med 80 000 det senaste året

Det rapporteras i den i regel läsvärda veckopublikationen Riksdag & Departement att det så kallade utanförskapet - detta avskyvärda namn - har ökat med 80 000 under det
senaste året. Vad det bland annat beror på är en mycket snabb ökning av arbetslösheten som ställer människor utanför den reguljära arbetsmarknaden.

För en då kaxig men nu allt skapare borgerlig regering som vid tillträdet deklarerade att "utanförskapet" skulle minska och kampen mot arbetslösheten sättas i främsta rummet är det naturligtvis rena hånet.

Det är dessutom en lika eländig som oschyst spark på alla människor som drabbats av regeringens oförmåga att hålla den inhemska efterfrågan uppe och hävda sysselsättningen i ett läge där vår omvärld krisar i spåren av en finansmarknad som gått över styr i sin giriga "love for money" (John M. Keynes ord om den otyglade kapitalismen när den tillåts löpa helt fritt utan tuktande regelverk). Precis som konstaterades på ett av seminarierna i ABF-huset i Stocholm sista helgen i november -"finanskrisen - ett år efteråt" - så förs en bättre och mera djuplodande antikapitalistisk samhällsdiskussion i europeiska Financial Times av Martin Wolf och andra än i hela den svenska tidningspressen ihop.

Det här "utanförskapets" växande verkligheten är socialdemokraternas och de rödgrönas bästa argument i kommande valrörelse och övertyga en majoritet av svenska folket om att redan fyra år med den "blå" alliansen i regeringsställning var fyra år för mycket.

Även medelklassen - som alla strateger valsociologiskt "närsynt" nu jagar - tjänar i längden på den politisk som bygger starka sociala broar av trygghet i stället för att riva ner och försämra dessa och att göda en snöd kortsiktig egoism som ställer grupp mot grupp och släcker förhoppningar om en bättre morgondag.

Men samtidigt är det också så att europeisk socialdemokrati, som även konstaterades på seminarierna i ABF-huset i Stockholm, att det 20-talet år av politiska reträtter nu måste få ett slut och problemformuleringsförmågan,förmågan att ställa både de rätta frågorna och ge de rätta svaren, nu måste återvinnas. Och att själv både våga och vilja definiera sin egen politiska position,inte låta motståndarna göra det.

Först när det har skett, kommer vi att åter få några fler länder än Norge, Grekland och Spanien som har s-märkt styre.

Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com