Merkel sitter kvar medan SDP får slicka såren efter ett rekordsvagt val

Observerat och värderat:

Angela Merkel sitter kvar men för SDP blev det en bitter valförlust
Tyska socialdemokraternas, SPD:s, historiska svaga valresultat i förbundsdagsvalet 27 septermber 2009 underträffade de värsta farhågorna. Koalitionen mellan kristdemokraterna och socialdemokraterna är nu historia. Frågan nu är: när kommer SDP åter i regeringsställning? Sannolikt kan det dröja mycket länge. Utförslöpan för de tyska socialdemokraterna kan mycket väl fortsätta ytterligare, trots att partiet redan nu fick rekordlåga 23,1 procent i väljarstöd. Delvis förklaras detta med att bara 72 procent av de tyska väljarna kände sig motiverade nog att rösta. Många tidigare SDP-väljare gick i stället till soffan eller valde att rösta på vänsterpartiet Die Linke som gick kraftigt fram till runt 12 procent i väljarstöd. Även de gröna - som också gick fram lite (+2,5 % till 10,6 %) - tog sannolikt en del tidigare SDP-väljare.
SDP:s förbundskanslerkandiat, den tidigare utrikesministern och mångårige Gerhard Schröder-medarbetaren Frank-Walter Steinmeier och andra ledande SDP-politiker har inte förmått vända det senaste årens allt uslare opinionssiffror i något bättre valsiffror på valdagen. Tvärtom blev också valresultatet på svaga 23 procent det sämsta någonsin. Sedan förra valet har SPD tappat en tredjedel av sina väljare. Den tidigare bottennoteringen på 28,8 procent från år 1953 skulle efter en längre tids kräftgång ha uppfattats som en succé. Om man förmått upprepa den siffran i 2009 års förbundsdagsval.

De som möjligen förväntat sig ett mått av självprövning och självkritik från SPD:s ledning blev besvikna. Visserligen talade Steinmeier om att det var ett bittert nederlag och en bitter kväll. Men han vill fortsätta som oppositionsledare och har redan fått klart att han också blir gruppledare i den nya förbundsdagen. Som om ingenting har hänt.

Ännu på 1990-talet hade de två så kallade "folkpartierna" SPD och CDU/CSU stöd av nittio procent av väljarna. Sedan kriget har de dominerat tysk politik och samhällsliv. Men det senaste decenniet har SPD och CDU tappat trettiofem procent av sina väljare. Vinnare är de tre mindre (fast inte längre så små) partierna: de gröna, vänstern och liberalerna. Det tyska politiska landskapet har på sätt och vis europeiserats. Tyskland är i dag ett land med fem politiska partier, inte två stora och dominerande klassiska folk- och maktpartier utan också liberalerna i FDP (ligger ideologiskt till höger om kristdemokraterna; CDU/CSU), De gröna och Die Linke på vänstersidan.

Under Gerhard Schröders tid styrde SPD högerut. Sedan har partiet, men lite valhänt och tvehågset, försökt korrigera kursen. I koalitionen med CDU har socialdemokraterna drivit igenom en aktiv och effektiv men fördelningspolitiskt ibland väl hårdhänt krispolitik. Från höger har kritikerna snarare hävdat att det är CDU och Angela Merkel som "socialdemokratiserats". Men väljarna straffade likafullt framför allt SPD. Efter elva år i regeringsställning är partiet nere i ett absolut bottenläge. Och det kan mycket väl fortsätta utför ytterligare innan det möjligen vänder lite uppåt igen. Mycket beror på vilken kurs SDP efter det senaste bittra men väntade valnederlaget nu väljar att slå in på.

Under alla omständigheter väntar nu förmodligen en hård inre politisk strid mellan de olika fraktionerna i SPD. Den fackliga chefsekonom Dierk Hirschel talar emellertid om den "socialdemokratiska familjen": SPD, vänstern Die Linke och Die Grünen. Men en röd-röd-grön allians förefaller inte vara en tänkbar möjlighet på kort sikt. SPD vill inte ta i Die Linke med tång. Die Linke - med den f d SDP-ledaren och karismatiske talaren Oskar Lafontaine som ledare - i sin tur vill knappast på kort sikt och med senaste valframgången i ryggen just nu kompromissa bort möjligheten att vinna ytterligare väljarstöd och växa ytterligare något i styrka (+3,3 % till 12,0 %).

Opinionsvinden i Tyskland blåste i krisens spår något åt vänster. Men valvinden drog samtidigt den politiska balanspunkten inom den nya tyska regeringen högerut. Liberalerna under Guido Westerwelle är valets segerherre (+ 4,1 % till 14,6%) och representerar en stark nyliberal politisk linje (bl a i skattefrågan), som tidigare inte riktigt varit företrädd i tysk politik. CDU har historiskt sett stått för en social marknadsekonomi. Men nu tar liberalerna plats i regeringen och det politiska receptet fyra år av koalition mellan CDU/CSU (-1,5 % till 33,7 %) och FDP stavas skattesänkningar och mer av marknadsliberalism.

Men verkligheten - i form av ett rekordstort budgetunderskott - gör dock att manöverutrymmet för alltför stora skattesänkningar knappast är särskilt stort för den nya CDU/CSU- och FDP-regeringen under Angela Merkels ledning i Berlin de kommande fyra åren.

I SDP-högkvarteret i Willy Brandt Haus kommer det däremot att efter valnattens gravöl att bli en tid av eftertanke, analys och tövande innan man möjligen kan se embryot till en ny, klokare och - i bästa fall - också valvinnande politisk kurs. Men låter det sig göras utan att det "gamla gardet" av Schröder-folk byts ut mot nya kvastar i SDP-ledningen?

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

följer bl a tysk politik sedan många år

Riksdagens budgetdebatt - krisläge och växande utanförskap inför valåret

Observerat:
Historiskt krisläge, växande utanförskap och jobblöshet - men hur går det i valet?

Efter finansminister Anders Borgs budgetpresentation i Sveriges riksdag måndagen den 21 september 2009 kan följande konstateras: Läget lika uselt som under 90-talets värsa kris.

Enligt finansminister Anders Borg ­befinner sig Sverige i ett ”historiskt krisläge”. Förvisso. Det kan man hålla med om. Läget är lika uselt som under 90-talet. Absolut inte bättre.

Om två år beräknas 570 000 personer gå utan jobb. 570 tusen utan jobb är ingen liten siffra och deras egen prognos är att det så kallade utanförskapet - paradfrågan i valet 2006 när det vann makten - har då till hösten 2010 ökat med 270 000 personer. Knappast en framgångssaga ens sett med den blå alliansens ideologiska glasögon.

Under valåret 2010 lånar svenska staten - via Riksgälden - upp 106 miljarder kronor för att kunna sänka inkomstskatterna, höja bidragen till kommuner och landsting, stimulera företagandet och öka antalet utbildningsplatser.

Det räcker inte. Delvis därför att satsningarna på bland annat kommunsektorn och vuxenutbildningen kommer för sent och är av högst tillfällig nödhjälpskaraktär. Trots miljardregnet nästa år fortsätter arbetslösheten att öka. Från 393 000 personer i augusti till omkring 570 000 personer i genomsnitt under helåret 2011. Under sommarmånaderna kommer långt över 600 000 personer att gå utan jobb.

Läget på arbetsmarknaden är med andra ord lika uselt som under början av 1990-­talet. Men då var krisen hemmalagad. Nu är nergången global och det lilla exportberoende Sverige drabbas särskilt hårt.

Hittills har 100 000 jobb försvunnit sedan toppnoteringen i mitten av förra året. Ytterligare 200 000 försvinner innan det vänder. Hur många kommer aldrig tillbaka i jobb igen? Kanske en av tre, som statliga Konjunkturinstitutet, TCO och andra tror.

Sämst ser det ut i det privata näringslivet där sammanlagt 240 000 jobb går upp i rök, förhoppningsvis tillfälligt. I den offentliga sektorn; stat, kommun och landsting, pulvriseras 60 000 jobb. Utan de höjda statsbidragen hade ytterligare 23 000helårsanställda drabbats enligt finansministern.

På valdagen nästa år kommer det med största sannolikhet inte se lika bra ut för regeringen och dess ibland väl "slickade" PR-budskap. Det kommer att krävas rasande skickliga ­allianspedagoger för att förklara varför den regering som misslyckats med sin absolut viktigaste fråga bör väljas om.

Men som finansminister Anders Borg visade i svenska riksdagens budgetdebatt den 21 september är han både smart och rätt skicklig, han får alls inte underskattas trots att verkligheten just nu jävar hans budskap. Det var onekligen ingalunda osmart gjort när han i duellen med oppositionens - socialdemokraternas ekonomiske talesperson - Thomas Östros valde att citera valda delar ur S senaste budgetar innan maktskiftet hösten 2006. Klassklyftorna växte också då - delvis som en följd av krisbekämpningspolitiken på 90-talet och, delvis för att S då i regeringsställning ibland "tog i för mycket" och sedan inte hade förstånd att återställa vissa ting i tid.

Här borde S - med olika fördelningspolitiska studier som grund - varit snabbare med att självkritiskt våga erkänna att riktigt allt blev inte riktigt så bra som deras väljare hade velat och önskat. Hade man gjort det i tid, hade läget opinionsmässigt och taktiskt sannolikt varit något bättre nu - sett utifrån ett samhälls- och regeringskritiskt perspektiv. Och det som brukar vara lite av klassisk socialdemokratis främsta signum. Men på senare år har det nog varit lite sämre beställt med just detta.

Så finansminister Borg och - delvis även - statsminister Reinfeldt är en svår motståndare, skicklig - absolut. Men i replikväxlingarna med oppositionen blir han - som fallet var i debatten den 21 september om regeringens sista riktiga budget före valet - lite för agressiv och självgod. Sånt brukar göra att man tappar i trovärdighet, och just det gjorde Borg också i budgetdebattens dueller med oppositionens Thomas Östros. Östros håller ibland en väl vag och försiktig ton men denna gång "tog han för sig" på ett sätt som uppfattades som positivt av många också utanför den närmaste hejaklacken.

Som sagt: Det kommer att krävas rasande skickliga, borgerliga ­allianspedagoger i sittande regering för att förklara varför den regering som misslyckats med sin absolut viktigaste fråga - jobben. Å andra sidan kan också det lyckas, om oppositionen uppträder för svagt, tövande ängsligt och om man inte våga vara tydliga och väljarstödsvinnande i sin alternativa politik. Då kan det ändå möjligen gå att vinna ett omval för den borgerliga alliansen. Men verkligheten kommer valåret 2010 - med rekordarbetslöshet och växande utanförskap etc - inte att vara på den sittande Reinfeldt-ledda, borgerliga regeringens sida.

Så sköter den rödgröna oppositionen sina kort hyggligt bra så har de med den här verkligheten i ryggen ändå - som även opinionssiffrorna visar - rätt goda chanser att vinna kommande val den 19 september 2010. Men opinionssiffror är en sak, verkligheten och valrörelser något helt annat.

Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com)

PS. I sin senaste OECD-publikantionen Employment Outlook skaffar sig OECD nu mer än en armbågs lucka till en ensidig aktiveringspolitik, som främst fokuserar på jobbcoaching och hårdhänt disciplinering. (Det som Borg på finansen och den där statssekr. Sönnergård m fl är stora advokater för.) I den lågkonjunktur vi nu är mitt uppe i, när antalet lediga arbetstillfällen är kraftigt begränsade, menar OECD att denna politik är otillräcklig. Dessutom lyfter man fram att olika ”garantiinsatser” i regel tenderar att sättas in för sent. Precis det som nu är fallet med den typ av ungdomsinsatser och Jobb- och Utvecklingsgaranti som regeringen Reinfeldt nu för fram.

När kommer motsvarande erkännande om att denna väl ensidiga aktivitetspolitik inte räcker för att på allvar föra många av dem som nu hamnar helt utanför i nåt som ens närmar sig en anställning, om så bara på halv- eller deltid?

Väljarna, valet och den politiska taktiken

Observerat och värderat:
Vägvalen i politiken - och vad högern ytterst vill men taktiskt mörkar inför väljarna

Samhällen kan bara förändras i små steg, inte genom skatterevolutioner a la den tidigare m-ledaren Bo Lundgren, numera chef på statliga Riksgälden. Det har numera den svenska högern under "tvålen" Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och m-strategen Schlingmann förstått. Det gäller att agera smart, ta det steg för steg i stället. Stegen, ibland rätt små, ska ändå alltid gå i "rätt" riktning och aldrig vara längre, aldrig mer omvälvande än att man riskerar att göra folk så upprörda över de gradvis växande klassklyftorna att man riskerar sitt återval. Så har den blå alliansen under Fredrik Reinfeldts ledning agerat i regeringsställning.

Finansminister Anders Borg - som han gjort ända sedan finansfirman Lehman Brothers gick i putten den 15 september 2008 och världen gick in i en svår recession - budskap om att "krisen är i allt väsentligt ett internationellt fenomen.", är i grunden fotad i samma taktiska mönster. Skyll på omvärlden, också när Sverige - som fallet är - haft ett betydligt snabbare ras i ekonomisk tillväxt och sysselsättning än det stora flertalet EU-länder. Och därmed kan regeringen friskriva sig också från att man uppträder passivt och tövande i krispolitiken i stället för att i tid ge exempelvis kommunsektorn en hjälpande hand. Samtidigt som den här "skylla på omvärlden"-taktiken gör att man tycker sig kunna köra på med sina fortsatta skattesänkningar - till tidigare 85 miljarder läggs nu ytterligare 10 miljarder - och med klar profil att de som redan har mest ska nu få ännu lite mer. Men i retoriken heter det tvärtom - men sakligt sett helt oärligt - att vanligt folk får nu mer i plånboken som så kallat jobbskatteavdrag.

Nämligen att redan genomförda skattesänkningar därtill till nästan hälften lagts ut så att de systematiskt gynnar den fjärdedel av befolkningen som tjänar bäst och endast till sex procent går till den fjärdedel som tjänar minst. Och samtidigt som en pensionär med en inkomst på 14 000 kronor i månaden efter förslagets ikraftträdande ska betala 700 kronor mer i skatt varje månad än en löntagare som tjänar lika mycket. Trots att pension ingenting annat är än uppskjuten lön.

På skatteområdet - som deras strategi i stort - är dock en sak helt uppenbar: De blå i regeringsställning måste hela tiden ompacketera sitt budskap för att inför medborgarna i gemen mörka vilket mål deras steg för steg-systemskifte egentligen har. Men gjorda fördelningspolitiska studier av deras politik visar klart att den obönhörligen leder till större klyftor mellan olika medborgargrupper. Somliga får det hela tiden sämre för att andra ska få det bättre och det gillar inte folk i allmänhet. Men om tillräckligt många kan få det bättre tror högerpartierna att de ändå räcker för att de kan bli återvalda i varje fall av dessa.I bästa fall.

Det är dock tveksamt - om oppositionen sköter sig som den ska - om det kan fungera i Sverige. Den enda möjligheten är om den politiska riktningen kan bäddas in i dimmor och omskrivningar av politiska signalord. Ett exempel är ordet arbetslinje som de använder i stället för ökat utbud av arbetskraft. Om utbudet av bilar eller timmer ökar på världsmarknaden så sjunker priset på dessa produkter. Det förstår alla. Och om utbudet av arbetskraft ökar så sjunker priset på arbete och priset på arbete är detsamma som människors löner till mat och hyra etc. Men det säger de inte utan de kallar det för arbetslinje. Och hur ökar man då arbetsutbudet? Jo, genom - som nu har skett - att a-kassan görs dyrare, sänker ersättningen, försvårar att få a-kassa, tvinga ut sjuka och funktionshindrade i arbete (men som arbetsgivare inte vill anställa), genom ökad arbetskraftinvandring etc. Dessa "strukturella åtgärder" gör i sin tur att den fackliga organisationsgraden sjunker (är nu nere i 71 %) och lönerna pressas nedåt. Hela pratet om utanförskapet - som förresten ökat med 150 tusen de senaste tre åren! - var ett annat signalord för att legitimera sänkta reservationslöner och försvagade kollektivavtal.

Ett annat exempel på de små stegens systemskifte är hyckleriet kring om lagen om anställningsskydd, LAS. Hela borgerligheten med moderaterna i spetsen har sedan lagens tillkomst i 70-talets mitt varit högljudda motståndare till LAS. För att vinna valet 2006 och för att vinna nästa val försvarar nu de taktiska moderaterna LAS med näbbar och klor. Inte av omsorg om löntagarna utan av omsorg om en ny, eventuell valseger hösten 2010. Samtidigt pågår ett infernaliskt krypskytte mot LAS från de andra, dvärgstora regeringspartierna, med center-Maud i spetsen - allt i syfte att göra LAS till problemet för den höga ungdomsarbetslösheten. Det kallas att ta greppet om problemformuleringsprivilegiet för att vid rätt tidpunkt, troligen i början av nästa mandatperiod öppna för försämringar av anställningsskyddet. Om de nu klarar omvalet hösten 2010.

För att fullt ut förstå högernsstrategin måste vi - bättre än vad vi hittills gjort -tydliggöra och identifiera deras långsiktiga vision. De menar i grunden att den privata marknaden kan sköta allt (också vård, skola, omsorg på sikt) i ett samhälle. Allt utom tre områden: försvar, polis och rättsväsende. Allt övrigt - menar de - vi gradvis växande grad, kan skötas av kommersiella krafter på marknaden. Det är deras vision.

Men de säger det inte rakt ut. Antyder det inte ens. Utan väljer att smyga och trixa med att de gärna går i och skapar ett marknadssamhälle som det vi har i dagens USA. Men utåt - i sin retorik - använder de otaliga andra argument för att "sälja in" sin politik. Men ett vet vi: högerns långsiktiga mål är åstadkomma en svagare stat och att gradvis åstadkomma detta genom stora skattesänkningar och en krympande offentlig budget. De vill ha marknad på alla områden såsom allt fler privatskolor och vinstdrivande vårdföretag men också på arbetets marknad där tillgång och efterfrågan på arbetskraft ska bestämma nivån på löner och anställningsvillkor - och där chefen ytterst är den som bestämmer den enskildes lön och övriga anställningsvillkor. Det är deras vision och ideal - men dit kan man bara gå i små och vid varje tillfälle inte alltför utmanande steg.

Socialdemokratins - den fackliga och politiska arbetarrörelsen - ambition och vision är (och borde vara) att skapa ett jämlikt och rättvisare samhälle, ett samhälle där alla tillåts växa och få förverkliga sina drömmar. Högeralliansen vill motsatsen men mörkar om att de vill skapa ett gradvis allt mera ojämlikt och djupt klasskiktat samhälle.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com---

Sverige halkar efter på IT-området

Det sägs - bl a i senaste Dagens samhälle (17/9) - att Facebook och bloggar påstås avgöra valet. Men vad ska vi med Facebook, Twitter och bloggar till utan bra infrastruktur? I hela landet - inte bara Tyresö, Täby och Tumba. Och här halkar nu Sverige efter i den internationella utvecklingen.

Det är - apropå IT och dess infrastruktur - förståndigt av nya aussie-Labor och prem.minister Kevin Rudd i Australien att nu satsa på att bygga bredbandsfibernät till 90 % av befolkningen och även finansiera utbyggnaden. Det är en klok framtidsinvestering!

Vet ni förresten att Finland planerar offentliga investeringar på 1,25 miljarder kr till 2015 för att bygga ut sitt fiberoptiska bredbandsnät? Riktnivån är ju där 1 megabit per sek till alla (som jag tidigare berättat för dig).

I Sverige har vi bara avsatt 0,17 miljarder kr på 5 år i regeringens infrasturkturprop. för kanalisation (alltså nedgrävning av fiberanslutningar för bredband). Och får målsättning är ju genereande låga 0,02 megabit per sek. Storbritannien har motsvarande mål på 2 megabit per sek. och Tyskland hela 50 megabit per sek och där investerar man 1,7 miljarder kr medan Storbritannien investerar 1,5 miljarder per år för att nå sitt mål. Sydkorea investerar 7,5 miljarder kr per år för sin utbyggnad etc etc.

Vad vi behöver nu är en nationell plan, en strategi för utbyggnaden. Idag finns 150 stadsnät för bredband via figer men landet har ju 290 kommuner så här finns lite kvar att göra om Sverige ska förbli en nation i IT-toppskiftet!

Det här är bara ännu ett - av många - område där Sverige nu halkar efter...

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com ;http://rbjorkenvall.blogspot.com

De rödgröna sitter kvar fyra år till i Norge

Observerat och värderat:
Inget maktskifte i Norge - de rödgröna sitter kvar fyra år till

Det var val i Norge häromdagen. I det rika och välmående grannlandet har ett missnöjesparti fått ordentligt fäste. I Stortingsvalet för fyra år sedan noterades Fremskrittspartiet (FrP) för 22,1 procent. I en färsk opinionsundersökning precis före valdagen (13-14 sept.) fick de borgerliga oppositionen 49,7 procent och partierna i regeringsblocket 47,4 procent. Men när rösterna var räknade sent på valnatten blev vann ändå den sittande vänsterblocksregeringen fyra nya år vid makten - efter en stark valspurt av främst det ledande regerigenspartiet Arbeiderpartiet och dess ledare Jens Stoltenberg.

Under hela valkampen fanns det två tydliga statsministerkandidater: nuvarande regeringschefen Jens Stoltenberg, Arbeiderpartiet, och Siv Jensen som leder Fremskrittspartiet. Utfallet i valet - och det märktes tydligt redan under slutspurten - så visade norrmännen i ökad utsträckning sin uppskattning över Stoltenbergs sätt att sköta jobbet som landets statsminister. Sannolikt kom detta att spela en inte obetydlig roll för valutgången och den knappa men dock med en handfull fler mandat segrande regeringsblockets nya valvinst - och fyra nya år vid makten.

Sedan år 2005 har Arbeiderpartiet regerat tillsammans med Sosialistisk Venstreparti (SV) och Senterpartiet (Sp). Om regeringssidan försvarar sina positioner lär samverkan fortsätta. Och så blev också utgången den 15 september Att Senterpartiet valt att samarbeta åt vänster är lite "udda" men avspeglar den lite annorlunda politiska geografin (EU-frågan, regionalpolitiken m m) i oljelandet Norge. I Sverige har ju däremot motsvarande systerpartiet utvecklats till ett genuint borgerligt parti till höger om moderaterna. Och i Finland finns i nuläget ungefär samma utveckling.

Under i stort sett hela valrörelsen - allt mera intensivt i slutspurten - spekulerades det friskt i vad händer om Fremskrittspartiet och dess allierade får majoritet. En lösning - men den blir inte aktuell nu - föreföll tämligen troligen, nämligen att populistpartiet FrP under Siv Jensens ledning går samman med Höyre, tidigare det dominerande borgerliga partiet. Numera är det FrP sedan några val tillbaka. Men en sådan kraftig kantring åt styrbord, var alltför kraftig för de borgerliga mittenpartierna. Särskilt så för liberala Ventre, vars ledare klart ut sade i valspurten att han inte ville ha Jensens parti med i en eventuell borgerlig flerpartiregering. Sannolikt bidrog detta också till att de borgerliga inte förmådde vinna regeringsmakten heller i detta stortingsval. Men nu slapp Norge att hamna i en vansklig minoritetsregeringssituation i och med att ap-sv-sp vann valet med några mandats övervikt och kan fortsätta ytterligare fyra år i regeringsställning.

Faktum är också att en del på den borgerliga kanten tycker att Jens Stoltenberg är ett mindre dåligt alternativ än att ha populisten Siv Jensen med i en regering med borgerligt flerpartiregering.

Lägg därtill att i Norge finns inte systemet med extraval så politikerna är piskade att finna en lösning på regeringsfrågan.

Det såg länge sett ut som om loppet var kört för den röd-gröna trepartikoalitionen under Jens Stoltenberg. Men onsdagen den 9 september kom den första opinionsmätningen som gav Arbeiderpartiet (Ap) och dess samarbetspartier, Socialistisk Venstre (SV) och Senterpartiet (Sp) fortsatt egen majoritet i Stortinget, om än en knapp sådan med en övervikt med 3 mandat (86 mot 83 mandat).

Det är framför allt Ap som spurtade bra och började hamna på resultat över förra valet (2005), medan SV går tillbaka och ligger rejält under valresultatet. Sp håller ställningarna i denna mätning. Och just den mätningen visade sig stämma hyggligt väl med det slutresultat som vi sedan också fick på sent på kvällden måndagen den 15 september. Ap gick fram och fick 35,3 (+2,6 %) procent i väljarstöd, vilket kompenserade SV:s tapp med motsvarande 2,6 proc i socialistiskt venstres något sämre valresultat (6,2 %). Den tredje parten, Senterpartiet, höll ställningarna och fick på 6,3 (–0,2) procent i väljarstöd. Sammantaget räckte det för att de rödgröna skulle vinna med 86 mandat mot det borgerliga blockets 83 mandat.

Störst på den borgerliga kanten blev högerpopulistiska Höyre 17,2 (+3,1), Fremskrittspartiet med 22,9 (+0,8) procent i väljarstöd medan Höyre gjorde ett lite bättre väl än väntat och nu fick 17,2 (+3,1) procent i väljarstöd. De två mindre, tänkbara koalitionspartnerna - Kristelig folkeparti (Krf) och liberala Venstre (V) -tappade däremot. Och därmed så kunde de borgerliga inte heller besegra de rödgröna i 2009 års Stortingsval.

Borgerlig förvirring och rödgrön sammanhållning
Att Stoltenberg och hans ap-parti till sist rodde hem segern, berodde det till stor del på förvirringen på den borgerliga kanten. En borgerlig valseger ska ju normalt leda till borgerligt styre, men norsk politik är inte normal. Det populistiska och främlingsfientliga Fremskrittspartiet (Frp), som är det i särklass största borgerliga partiet, gör nästan alla borgerliga regeringskombinationer omöjliga.

Kristelig folkeparti (Krf) och liberala Venstre (V) utesluter varje form av regeringssamverkan med Frp. Hur det konservativa Höyre ställer sig till att ensamt regera med Fremskrittspartiet var och är litet oklart. Även om Höyre-ledaren Erna Solberg heller inte i valrörelsens slutskede uteslöt en regering där även Jensens Fremskrittspartiet ingick. Å andra sidan var detta ytterst svårsmält eller omöjligt för Kristelig folkeparti och Venstre. Så utgångsläget var inte det allra bästa för att besegra Stoltenbergs vänsterkoalition.

Men i och med vänsterblockets knappa (3 mandats övervikt) men mandatmässigt ändå hanterliga övervikt i nya Stortinget så är den frågan nu avförd för de närmaste åren.

Rent sakpolitiskt finns - i Norge som i Finland - annars en del gemensamt mellan Arbeiderpartiet och Höyre en del gemensamt. Det gäller till exempel i fråga om energipolitiken (nya gaskraftverk, oljeutvinning kring Lofoten), norskt EU-medlemskap, minskat jordbruksstöd och mindre restriktioner för den norska styrkan i Afghanistan. Frågor där Stoltenberg troligen vill gå längre än vad SV och Sp ställer upp på. Men Ap och Höyre är samtidigt också rätt oense om mycket, till exempel skattepolitiken och "bompengen" (vägtullarna) som Höyre vill avskaffa, och så en sådan blå-röd regering av tyskt eller finskt märke är ännu inte aktuellt. Och särskilt inte nu när Stoltenbergs ap ihop med sv och sp i sin rödgröna säkrade en mandatmässig övervikt i Stortinget och nu kan fortsätta att regera ytterligare fyra år.

Faktum är också att Stoltenbergs röd-gröna regering har hållit ihop rätt bra och har under de fyra gångna åren hanterat den oljeberoende ekonomin (olje- och gassektorn står för bortåt hälften av den norska ekonomin) väl i turbulenta tider. Norge har haft en tillväxt som legat långt över EU-genomsnittet.

Men arbetskraftsbrist och hög inflation har ändå tvingat regeringen att hålla igen på välfärden, och det är inte helt lätt att förklara när oljemiljarderna forsar in i landet. Inte minst Frp lever högt på att kräva att regeringen sätter sprätt på en större del av oljepengarna.

Men tiderna har blivit sämre även i det rika Norge, och det har frestar på att regera, särskilt för mindre partier i en koalition. Har man som Socialistisk Venstre därtill haft finansministerposten (en kompetent sådan i SV-ledaren Halvorsen) i fyra år och inte kunnat redovisa att antalet fattiga blivit färre, är det inte så förvånande att SV nu tappade i årets val.

I det läget räcker det inte med att det ledande regeringspartiet håller ställningarna. Det måste också kunna kompensera förlusterna för samarbetspartierna. Och precis just detta lyckas Arbeiderpartiet nu göra, och därmed rädda återvalet för Jens Stoltenberg och hans rödgröna koalitionsregering.

Intressant nog så är det nu västsidan av Norden - Island och Norge - som nu fortsätter ha vänsterregeringar medan södra och östra sidan av Norden leds av borgerliga regeringar.

Det återstår att se om det gäller också i Sverige när rösterna är räknande på valnatten i september 2010. Oddsen just nu är en knapp rödgrön seger också i Sverige - om opinionssiffrorna håller också när valrörelsen är över nästa höst.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

------------------------------------------------
Valresultatet i procent:
De rödgröna blocket: Sosialistisk venstre, 6,2 (–2,6) %, Arbeiderpartiet 35,3 (+2,6) %, Senterpartiet 6,3 (–0,2) %. Den borgerliga sidan: Kristerlig Folkeparti 5,6 (–1,3) %, Höyre 17,2 (+3,1) %, Fremskrittspartiet 22,9 (+0,8) %, Venstre 3,9 (–2,0) %. Valdeltagandet var dock rekordlågt, bara 75. Och det är oroande låg och trenden är sjunkande. Det är aldrig ett gott tecken när nästan 25 % av väljarna inte tycker det är mödan värt att rösta i allmänna val.
/RBj

-------------

Minns valet 2006 och vad som sedan hände

(Publicerat som bl a ledarkrönika i NSD 23 september 2009 m fl)

Observerat och värderat:
Minns ni svenska valrörelsen 2006 och hur det sedan blev?

Inte minst i politiska sammanhang är minnet kort, bedrägligt kort ibland rent av. Minns ni valrörelser 2006? Minns ni hur oppositionen då utmanade den socialdemokratiska regeringen? Minns ni med vilken taktik? Tänk på hur det var då.

Tänk dig en politisk opposition som gärna vill ha makten och lovar sänka skatten med 85 miljarder kronor under kommande en mandatperiod. Tänk dig att dessa skattesänkningar därtill till nästan hälften läggs ut så att de systematiskt gynnar den fjärdedel av befolkningen som tjänar bäst och endast till sex procent går till den fjärdedel som tjänar minst.

Tänk dig också att förslaget kommer att innebära att en pensionär med en inkomst på 14 000 kronor i månaden efter förslagets ikraftträdande ska betala 700 kronor mer i skatt varje månad än en löntagare som tjänar lika mycket. Trots att pension ingenting annat är än uppskjuten lön.

Tänk dig att notan för skattesänkningarna ska sedan ska betalas bland annat genom att arbetslösa och sjuka tvingas få sin ersättning sänkt och avgifter kraftigt höjda.

Tänk dig så också att den totala effekten av dessa olika åtgärder så blir att både inkomst- och förmögenhetsskillnaderna i samhället växer som aldrig förr.

Skulle en opposition som ger dessa besked få väljarnas förtroende i ett allmänt val? Skojar du?

Självfallet inte, men just detta är resultatet efter tre år med regeringen Reinfeldt.

I Sverige växer de ekonomiska skillnaderna nu snabbare än på mycket länge - och det beskrivs av borgerligheten i deras retorik som en politik där skattesänkningarna mest har gått till låginkomsttagare. Snacka om Potemkinkulisser.

Minns ni valrörelsen valrörelsen 2006? Då var det aldrig fråga om någon tydlig redovisning från de fyra kommande regeringspartiernas sida om hur fördelningspolitiken skulle verka i praktiken. Nada.

Snarare var det så att den Reinfeldtledda oppositionen då försökte låta som bättre socialdemokrater är socialdemokraterna själva. Det "nya arbetarepartiet" och annat liknande.

De hette att "utanförskapet" - detta statistiska falsikifat om "helårsekvivalenter";ihopräkning av studerande, sjuka, arbetslösha etc - skulle minska genom att fler skulle sättas i arbete. Låg- och medelinkomsttagare skulle prioriteras och pensionärerna få det bättre. Så lät det då.

I dag vet vi att just inget stämde. Just inget blev som valretoriken påstod. Snarare tvärtom.

Fakta från den rödgröna arbetsgrupp som fått uppdraget att på djupgranska regeringens politik sparkar.

Rapporten "Högerpolitiken klyver Sverige" är en i långa stycken för det politiska minnet uppfriskande och svidande genomgång av regeringens lek med ord och genomförda politik.

Särskilt intressant blir det när rapportens författare jämför skillnaderna mellan förre moderatledaren Bo Lundgren och hans efterträdare Fredrik Reinfeldt.

Hösten 2002 gick Bo Lundgren - numera chef för statens "upplåningscentral" Riksgälden - till val på rekordstora skattesänkningar.

Han talade klarspråk om vad det handlade om, och vem som skulle gynnas respektive missgynnas. Väljarna gillade inte vad de såg och hörde, varför Lundgren osentimentalt efter valförlusten fick foten som m-ledare från sitt parti. Om hans skattepolitik - där den halva av befolkningen som tjänade bäst skulle få 72 procent av skattesänkningarna - skrev Reinfeldt i mars 2004 att den skulle "gett orättvisa skattesänkningar och försvagade statsfinanser". Sedan manade den nyvalde partiledaren till omprövning.

Men hur blev det sedan, när Reinfeldt själv kom till makten efter valet 2006? Jo, resultatet blev en ännu sämre fördelningsprofil än vad Lundgren hade åstadkommit. 80,6 procent av alla skattesänkningar har med statsminister Reinfeldt (m) och finansminister Borg vid rodret gått till den hälft i samhället som tjänar bäst.

Reinfeldt är alltså ännu mer orättvis än vad Lundgren var! Reinfeldt har med råge genomfört Lundgrens "skatterevolution".

Men skillnaden är den att där Lundgren talade klarspråk så teg Reinfeldt - och med den smygtaktiken så vann han valet. Går väljarna på en sådan bluff en gång till?

Vad vi nu ser är alltså ett Sverige som allt tydligare delas upp. Gränslinjerna mellan de som har jobb och de som går utan, mellan friska och sjuka, mellan förvärvsarbetande och pensionärer, mellan rika och fattiga, blir allt tydligare.

När statsminister Reinfeldt precis läst upp sin - i bäst fall - sista regeringsförklaring vid riksdagens högtidliga öppnande så låg hans skatterevolution och klasspolitik djupt inbäddad i valfläskretoriken. Och något annat var heller inte att vänta.

Ett borde dock vara tämligen klart: det översmarta m-ledda trixandet med sanningen från valrörelsen 2006 låter sig rimligen inte kopieras i valet 2010. Nu har väl väljarna ändå sett - och förstått?!

Förutsatt då att oppositionen - socialdemokraterna främst men också mp och v - med tillräcklig kraft och uthållighet förmår påminna om vad "de blå" då lovade i sin valretorik och hur det sedan blev när de väl fick makten. Utöver att man förstås också måste uppvisa en stark egen, trovärdig och jobbskapande politik med en stark jämlikhetsskapande profil, och som därtill har starka regionalpolitiska inslag. Då kan det gå vägen i valet i september 2010.

/Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

PS. Arbeiderpartiet och dess allianspartners på vänstersidan i Norge gjorde en bra valspurt och förmådde den 15 september säkra fyra nya år vid makten. Det var starkt gjort - också om det satt hårt åt. Mest av allt var det en arbetsseger och där statsminister Jens Stoltenberg gjorde sin kanske bästa valrörelse någonsin. Men lite smolk i bägaren är att valdeltagandet blev så lågt som lite drygt 60 procent. Det är alltid illavarslande när fyra av tio väljare inte tycker det är mödan värt att gå och rösta!

Noterat om Agenda-utfrågningen av de rödgröna

Söndagen den 13 september utfrågades vänsteralliansen i Agenda. De var på gott humör och hade glimten i ögat. Det är godkänt, men inte mer. De visar att de vill någonting men de konkreta åtgärderna om hur dröjer till våren 2010. De rödgröna har en lång väg att vandra innan de kan presentera en heltäckande alternativ till alliansen.Visst är det många frågor som de är oense i, men det gäller i högsta grad också deras motståndare. Svagaste länken just för dagen var väl deras olika syn på friskolor och frågan om hur Sverigedemokraterna, SD, ska tacklas. Det sistnämnda handlar om synen på demokrati och hur SD bäst/lämpligast ska bemötas. Också här har de rödgröna lite olika syn på hur detta bäst ska ske.

Synen på friskolor skiljer de tre oppositionspartierna åt. Miljöpartiet är för friskolor medan Vänsterpartiet säger blankt nej. Socialdemokraterna vacklar i frågan. I veckan blev det känt att den socialdemokratiska riksledamoten Tomas Bodström tagit plats i styrelsen i Pysslingen Förskolor och Skolor AB.
- Jag skall ta Tomas i örat. Han måste fråga sig om han har tid med detta uppdrag, sade Mona Sahlin( S) i söndagkvällens Agenda-utfrågning.

De rödgröna får väl godkänt, men inte mer, för sitt gemensamma framträdande i SVT:s Agenda. Men de har ännu en lång väg att vandra innan de kan presentera en heltäckande alternativ till alliansen. Men till våren 2010 ska alternativet vara klart.

Men innan dess behöver socialdemokraterna själva bestämma sin egen politik, vilket sker på s-kongressen i skiftet oktober/november. Det lägger sedan grunden för kommande förhandlingar om det gemensamma valplattformen med vänsterpartiet och miljöpartiet.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenvall.blogspot.com

Lärdomar från dåtid och nutid - av historien och på nutida resor

Observerat och värderat:
Lärdomar från dåtid och nutid - av historien och när man ges tillfälle att "uppdatera" sina egna kunskaper med lite nytt

Tidningarna och TV har i Norden första veckan i september varit sprängfyllda med artiklar om 70-årsdagen av andra världskrigets start och världens stora har samlats i Polen för att manifestera detta minne. Jag noterar detta - klart intresserad men delvis ändå lite i förbigående - när jag och några riksdagsledamöter är ute på en resa i norra Sverige, i Sveriges motsvarighet till finska Lappands län, alltså Norrbotten. Detta basindustrins, gruvornas, skogens, rymdforskningens och besöksnäringens/vildmarksturismens Sverige.

Bara kort om detta innan jag återvänder till krigstidsransoneringens Sverige. Resan nu i september 2009 i detta resursstarka nordliga svenska län har varit lärorikt och intressant på många sätt. Lärorikt om besöksnäringen och exemplet Icehotell i Jukkasjärvi (med sitt unika koncept som sticker ut och lockar särskilt många britter under den långa vintersäsongen till vinterstaden Kiruna, om gruvindustrin och den sannolikt 12-15 miljarder kr dyra men för den fortsatta gruvdriften (kanske 100 år till) nödvändiga stadsflytten i Kiruna. Men så här långt verkar det lättare att få klara besked från det i grunden välskötta statliga gruvföretaget LKAB som utifrån minerallagens krav är beredd att stå för sin del av flyttkostnaderna men bra mycket "knöligare" och trögare att få motsvarande besked från staten/regeringen att den ska stå för sin del av flyttkostnaden för detta rätt världsunika projekt med en flytt i tre olika etapper (2013-2033) av betydande delar av en stads bebyggelse och infrastruktur i denna nordliga 23 000 invånarestad i norr. Och när LKAB - trots att efterfrågekrisen i världen generellt sett ingalunda är över - redan nu står med fylla orderböcker och, efter en kortare sommarpaus i produktionen, nu åter måste levererar järnmalmsprodukter (pellets och annat) så mycket de bara förmår och järnmalmstransportnätet klarar av, så blir behovet av besked om stadsflytten knappast mindre pockande för kommunledningen i Kiruna stadshus.

Och gruvfacket - "tolvan" med dess lika frispråkiga som fackligt-politiskt tunga ordförande Harry Rantakyrö - med 98 procents facklig organisationsgrad bland gruvarbetarna ligger på och spelar en stor roll som partner för att LKAB ska förbli välskött, och att besked ska ges om hur det blir med framtiden för Kiruna stad. Det framgick även när vi pratade med LKAB:s ledning på bolagets huvudkontor i Luleå. De vittnade dessutom om hur goda relationerna är med facket.

Intressant på plats var också att se hur rymdforskningen i Esrange - cirka en halv timmes bilresa från Kiruna - "rullar på" och vars forskningssatelliter successivt har fått en allt viktigare roll för miljö- och klimatforskningen, havsövervakningssystem m m. Och de internationella medfinansiärerna för den forskningen blir gradvis också allt fler. Inför en inte alltför avlägsen framtid kan den den därtill få ett - i samverkan med Jukkasjärvi ishotell - "besöksnäringsben", i form av rymdresor (Virgin Galaxis) för hugade privatpersoner med gott om pengar. Bara att ta del av dessa olika ting - detaljerna kring Kiruna stadsflytt och den nya fasen i Esrange utveckling - var väl värt resan till norr. Och den blev inte sämre av de inblickar man fick när vi besökte Luleå tekniska universitet, LTU (f.ö samarbetar man en hel del med universitetet i finska Uleåborg på bl a mobiltekniksidan m m).

De två professorerna - varav en universitets rektor - hade en hel del intressanta resonemang kring viktigen av behovsstyrd, avnämarnära teknisk forskning, bl a utifrån den svenska basindustrins (malmen, stålet och skogen) högteknologiska utveckling såväl i processtyrningen som i slutprodukternas kvalitet. Sverige behöver betydligt mer av sådan behovsstyrd forskning, inte mindre.

Så det är ingen tillfällighet att gruvbolaget LKAB ex.vis finansierar 5 professorer vid Luleå tekniska universitet. Det är viktigt för dem att ytterligare utveckla kvaliteten i LKAB:s produkter och även vad gäller att ytterligare effektivisera energianvändningen - el är 10 % av LKAB:s produktionskostnader - och styrningen i olika processer. Intressant var också hur rektorn och hans kollega vid LTU framhöll Finland - liksom besöksnäringen när det gäller finska statens roll i marknadsföringens samordning - som lite av föredöme här, med dess lite starkare betoning av behovsmotiverad tillämpad forskning och samverkan mellan stat, universitet och näringsliv som ger fler innovationer och bättre tillväxt. LTU i Luleå pekade särskilt på bl a just Uleåborg med dess framgångsrika satsningar på behovsstyrd forskning kring IT, mobil- och distansöverbryggande teknik etc).

Samtidigt som även just det tekniska universitetet i Luleå också tillhör de absolut ledande på bl a området distansöverbryggande teknik och olika innovationer med nära knytning till gruv- och stålindustrin. Men en ännu kraftigare satsning på sådan näringslivsnära behovsmotiverad forskning av finsk modell vore inte fel. I det avseendet är den senaste svenska forskningspolitiska propositionen från regeringens sida tyvärr ett steg i fel riktning, menade de två på LTU i Luleå. Och sannolikt har det nog rätt i denna sin iakttagelse.

Förhoppningsvis får vi snart en viss tillnyktring i detta avseende, liksom att man bland beslutsfattare i Stockholm också lite bättre förstår att kommande satsningar på en utbyggnad av Sveriges infrastruktur - järnvägar, vägar och bredband för IT-trafik, satsningar på telemedicin och e-hälsaplattformar m m - får en sådan avvägning att även våra så resursrika nordliga regioner får en tillräckligt stor del av kakan att basindustrierna (malmen, stålet och skogen) och den växande nya basnäringen turismen/besöksnäringen får sådana förutsättningar att den kan växa som de faktiskt har möjligheter att göra med rätt stöd av goda basinvesteringar i infrastruktur, tillämpad forskning och olika utbildningsinsatser. Till den kategorin nödvändiga framtidsinvesteringar hör t ex även den för basindustrin så viktiga norra kustnära järnvägen Norrbotniabana, liksom nybygget av den nya järnvägen (27 km till finska Kolari) som behövs för starten av de tre nya gruvorna (Sahavaara, Tapuli m fl) i Pajala i Tornedalen.

De som bland olika beslutsfattare i Stockholmsregionen har en tendens att hämta lite för mycket av sitt "syre" och "omvärldsorientering" bland likasinnade från geografiskt snäva Sickla strand-Stureplan-Stallmästargården i Stockholm förstår nog inte alltid hur rent ut sagt "mossig" och ouppdaterad deras syn på basindustrin, besöksnäringen, de regionala högskolorna, den moderna rymdforskningen och den behovsmotiverade, tillämpningsforskningen vid några av våra lite mindre universitet är samt hur välutbildade arbetskraften faktiskt är i dessa branscher som somliga slarvigt säger är "omoderna" och saknar framtidsutsikter.

Så annorlunda Sverige var då

Jag kan inte undgå att reflektera kring dessa mera näraliggande ting och delvis uppdaterade, nygamla kunskaper från en nordlig resa när jag tar del av olika medierapporter och tillbakablickar om hur det var den 3 september för 70 år sedan, då Tyskland invaderade Polen och andra världskriget tog sin början. Och då Finland, bara knappa två månader senare, tvingades börja utkämpa sitt första försvarskrig mot ryssarna i det kort Vinterkriget 1939-40.

Sverige var också rätt annorlunda då, om än mera förskonat än t ex Finland. Det fanns ingen bensin till privatbilar, busslinjer lades ner och taxi fick inte köra till nöjesarrangemang. Det var cykel som gällde och gengasaggregat till den reglerade bil- och busstrafiken började dyka upp.

År 1941 försvann wienerbröd (näringsfysiologiskt bra), bakelser och det svenska smörgåsbordet fick stryka på foten. Varmvatten tillhandahölls bara vid två tillfällen på hela året, mellan 8 till 11 oktober och mellan 19 till 24 december. Mjölken behövde däremot aldrig ransoneras, men en historisk händelse var att fetthalten minskades, så att mjölken räckte till flera, vilket alla mådde bättre av.

Klädransoneringen kom till nyåret 1939/40 och några månader senare var det dags för tobaken. 300 cigaretter var ransonen för fyra veckor. Till och med gröt och välling hamnade på kort och på restaurangernas matsedlar började dyka upp kupongfria maträtter som räv, grävling, kråka, ekorre och knorrhane. "Delikatesser" som vi inte sett på matsedeln sedan dess.

Hela den här ransoneringen i Sverige administrerades av en byråkratisk apparat på 100 000 personer. Man försökte också stoppa smyg- och svartabörshandeln. Ofta med rätt blandat resultat.

Minst framgång hade man med ägghandeln. En femtedel av äggen gick ut på svarta börsen. Åtta ägg i månaden var ransonen, så det fanns en marknad på "sidan om".

Grisar inackorderades hos jordbrukare för att klara julskinka och revbensspjäll, nitiska s k slaktgodemän for runt på gårdarna och kontrollerade.

Skoransoneringen var 1943 års stora smäll och ett par skor och en halvsulning skulle räcka i ett och ett halvt år. År 1944 restes förhoppningar om att ransonering kunde slopas, men istället blev det en värmekris, eftersom det sönderbombade Tyskland inte kunde leverera kol och koks till oss. Vedstaplarna utanför bostadshusen var därför en påtaglig effekt av kriget.

Effekten av ransoneringarna blev långsiktiga ur kosthållningssynpunkt. Svenska folket återgick aldrig till så fet och tung mat som vi åt före 1939 års ransoneringar.

Dem av oss som levde då drack alla tunnare mjölk. Man upptäckte att det gick att laga god kost även med grönsaker ("kaninmat" som finska grovarbetare ibland säger än i dag).

Under dessa bekymmersamma och knappa år som vi åt mindre och rörde oss mer blev svenska folket friskare och fick mindre hjärtbesvär och färre vällevnadssjukdomar.

Också värt att fundera över i nutid. Finland, som drabbades hårdare än Sverige av 1990/91 års krisbubbla, tvingades till mera drastiska nedskärningar än Sverige. Men en effekt av detta blev att man i Finland då ändå satsade kraftfullt på behovsmotiverad, tillämpad forskning när man nu inte hade råd med alltför mycket av "oberoende grundforskning". Också det en lärdom: bra sättpotatis behövs alltid - om man i morgon vill ha en god skörd. Den lärdomen gäller lika mycket i 2008/2009 års ekonomiska kris som i krisen 1990/91 - eller när vi blickar tillbaka på 70-årsminnet av andra världskrigets utbrott och vad vi som möjligen blev lärdomarna från den tidens övermod och tillkortakommanden.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/