Monday, July 06, 2009

En bra TCO-rapport ställer viktiga frågor om arbetsmarknaden

Observerat och värderat:
En viktig TCO-rapport ställer frågor av central betydelse för svensk arbetsmarknads framtid

1 042 evenemang. Så många var evenemangen under "lobby- och politikerveckan" i Almedalen år 2009. Och mycket öl, vin och minglande blev det. Men även en del politik och olika andra ting.

Men under Almedalsveckan i skiftet juni/juli har vi tyvärr inte hört mycket från de olika politiska alternativen om de sjukskrivnas eller de långtidsarbetslösas situation. Det är därför bra att TCO i dagarna publicerar en rapport ”Jakten på superarbetskraften” som handlar om just detta. Hälften av arbetsgivarna ratar sjukskrivna och långtidsarbetslösa konstaterar Roger Mörtvik, samhällspolitisk chef och Kjell Rautio, välfärdsutredare på TCO. Vid jämförelser med tidigare rapporter från 2005 och 2007 kan man konstatera att det inte skett några förändringar beträffande negativa attityder från arbetsgivarna mot långtidsarbetslösa eller personer som är sjukskrivna. Utsorteringen på arbetsmarknaden har blivit ett permanent fenomen. Rapporten visar att arbetsgivare - oavsett konjunkturläge - blivit allt mera råbrutala och undviker arbetskraft som inte presterar på topp.

Undersökningens resultat i korthet:

• Runt var fjärde arbetsgivare är negativt inställd till att anställa
småbarnsföräldrar.
• Nästan sex av tio arbetsgivare är negativa till att anställa sjukskrivna.
• Nästan fyra av tio är negativt inställda till att anställa personer över 55 år.
• Nästan var femte arbetsgivare är negativ till att anställa arbetslösa.
• Nästan hälften, 44 procent, är negativt inställda till att anställa friårslediga
som inte har studerat eller provat på annat jobb under ledigheten.
• Var femte arbetsgivare är negativt inställd även till att anställa personer som
har studerat eller provat på annat jobb under sitt friår.
• Runt en tredjedel av företagsledarna, 35 procent, tycker att personer som tagit
friår utan att studera har låg arbetsmoral.

Om inte den här trenden bryts kommer en ingalunda obetydlig andel av arbetskraften i vårt samhälle att gå från "utanförskap" till slutlig utslagning. För övrigt har t ex även statliga Konjunkturinstitutet, KI, TCO-ekonomen Roland Spånt m fl varnat för att så många som en av tre som nu blir arbetslös i jobbdöen och den ekonomiska krisens spår kanske aldrig kommer tillbaka i jobb igen.

Det som krävs nu är ordentliga satsningar på utbildning och kompetensutveckling. Det kommer att betala sig på lång sikt och det måste göras nu. "Utanförskapet" och utslagningen är en av Sveriges tyngsta framtidsutmaningar. Med en permanent andel utanför arbetskraften hotas såväl skatteinkomster som våra välfärdssystem. TCO ställer tre frågor till högeralliansen och de röd-gröna med anledning av rapporten.

– Varken högre tillväxt eller tuffare krav på de enskilda har minskat arbetsgivarnas utsortering av arbetskraft. Hur kan er politik bidra till att ändra på detta?

– En allt större del av dem – både unga och gamla - som nu sorteras ut från arbetslivet har kort eller omodern utbildning. Vilka åtgärder avser ni att vidta för att motverka det ”utanförskap” som beror på brister i utbildningssystemet?

– En stor del av dem som faller ur arbetsmarknaden upplever att de inte har fått tillräckligt stöd, rehabilitering eller utveckling. Hur ska ni förbättra stödet till de sjukskrivna och långtidsarbetslösa?

Det ska under kommande politiska höst och i valrörelsen 2010 bli intressant att se vilka svar som de två politiska alternativen kommer med på dessa centrala frågor som ställs i TCO-rapporten om superarbetskraften. Rimligen kan kvaliteten i de svaren också förväntas få betydelse för utgången i valet i september 2010.

Robert Björkenwall(robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com

Friday, July 03, 2009

Bara tre av hundra har grepp om verkligheten

Observerat och värderat:
Bara tre av hundra har grepp om verkligheten när kritiken framförs

Hur ofta får man inte höra följande: varför kan kommunpolitiker skära ner i skolan och inom vården och samtidigt anse sig ha råd med alla mindre viktiga grejer? Varför prioriteras inte välfärden?

En kritik som nästan alla delar tycks dela, när den framförs i olika vardagssamtal. Men sakligt sett ack så felaktig.

Sveriges kommuner och landsting, SKL, har gjort en undersökning som visar att bara tre av hundra har ett grepp om hur mycket kärnverksamheten i kommuner och landsting faktiskt kostar.

Sex av tio tror att mindre än hälften av skatten går till kärnverksamheten. I själva verket viks hela 90 procent av budgeten till vård, skola och omsorg. Alltså den där så omtalade kärnverksamheten.

En tredjedel vet inte heller att ansvaret för det vi kallar välfärdens kärna ligger på kommuner och landsting. Vill man så kan man tolka det på det sätt som ordföranden för Sveriges kommuner och landstings, SKL:s, ordförande Anders Knape sagt, apropå undersökningen: ”en tredjedel av svenskarna vet inte vad de röstar om i kommun- och landstingsvalet”.

Klyftan mellan vad folk tror och hur det verkligen faktiskt ser ut leder i sin tur till en tämligen given slutsats: här behövs mer kunskap och folkbildning, om vem som bestämmer vad och vad vi faktiskt får för våra gemensamma skattepengar. Inte minst det är omtalade vård, skola och omsorg för nio av de tio skattekronorna just går till kärnverksamheten.

Och i det sammanhanget finns nog skäl för många (flertalet?) lokalpolitiker att fundera lite på sin egen roll i den här allmänna kunskapsbristen, liksom vad massmedia och skolan gör i sammanhanget för att folkbilda om "verkligheten där ute". Exempelvis om hur mycket kärnverksamheten vård, skola och omsorg faktiskt kostar.

Men helt lysande bra är det ju inte precis heller från ett lokalpolitiskt perspektiv om en tredjedel av väljarkåren faktiskt inte vet vilka frågor lokalpolitikerna har ansvar för i kommun- och landstingshusen!?

Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Wednesday, July 01, 2009

Måttliga förhoppningar på svenska EU-ordförandeskapet

(Publicerad i bl a Vasabladet 3 juli 2009 m fl)

Observerat och värderat:-----

Svenska EU-ordförandeskapet - lagom stora förhoppningar, inte mer

1 juli 2009 och hela EU-kommissionen med staber var på besök till Stockholm. Stor fest på Skansen. Det svenska ord­förandeskapet rivstartade. Eller kanske ändå inte mer än delvis så.

På 43 sidor förkunnar regeringen vad den vill åstadkomma med det sex månader långa ordförandeskapet för EU. 43 sidor som på det hela taget främst består av fluffigheter. Men som bekant bor djävulen i detaljerna, som så ofta. Så vi får väl se hur mycket man verkligen minns om det svenska EU-ordförandeskapet och vad som uppnåddes när vi kommer en bit in i 2010. Och hur mycket av prioriteringarna i det 43-sidiga dokumentet om det svenska EU-ordförandeskapets planer vad gäller ekonomin/krisen och dess bekämpning, jobben och klimatfrågan (Köpenhamns-mötet som kulmen på det svenska ordförandeskapet) som fått sin lösning på ett sätt som förväntades när ordförandeskapet inleddes.Tanken är också att EU:s nya författning, Lissabonfördraget - bl a efter en ny folkomröstning i tidigare nejröstande Irland -, under senhösten ska få sitt slutliga godkännande och sedan börja träda i kraft när 2009 övergår i 2010.

I den svenska ordförandeagendan talas det exempelvis i rätt luddiga formuleringar om att verka för en aktiv arbetsmarknadspolitik som förbättrar omställningen och rörligheten på den europeiska arbetsmarknaden. Att stärka arbetstagarnas ställning på den gemensamma marknaden är dock en fråga statsminister Reinfeldt och kommande halvårs EU-ordförande uppenbarligen inte tänker driva under det svenska ordförandeskapet med någon större kraft. Det är nog knappast vad som önskvärt vore med tanke på att arbetslösheten kommer att fullständigt explodera i flertalet EU-länder nu i höst när den ekonomiska krisen når arbetsmarknaden med full kraft. Och med kraftigt stigande, öppna arbetslöshetstal i land efter land inom EU. Så också i Sverige.

Beskedet häromdagen (30 juni) från den tyska författningsdomstolen om Lissabonfördraget hälsar nog det svenska EU-ordförandeskapet och EU-kommissionen som en positiv sak. Lissabonfördraget går att förena med Tysklands grundlag, förklarade domarna i Karlsruhe. De lagändringar som ändå måste ske kan vi klara av i september, försäkrade de ansvariga i förbundsdagen. Återstår dock att irländarna i en ny folkomröstning byter sitt tidigare nej mot ett ja för att frågan ska vara i hamn.

Så tills vidare måste Fredrik Reinfeldt och hans EU-minister Cecilia Malmström och andra i det svenska EU-ordförandeskapet manövrera klokt för att lotsa Lissabonfördraget i hamn och för­bereda ikraftträdandet. När och om irländarna nu säger ja i oktober. Om inte, så är frågan om det nya fördraget körd.

Det senaste EU-parlamentsvalet är härvidlag ett oroande memento. Ännu färre européer röstade i årets EU-val än tidigare. Klyftan växer mellan folket och makthavarna. Då blir det särskilt viktigt att ge politiska svar på medborgarnas oro - för det svenska och för andra EU-regeringar.

Inte minst då mot bakgrund av att under hösten kommer arbetslösheten att stiga till rekordnivåer i många medlemsländer. Ändå är det svenska ordförandeprogrammet, så här långt, mycket tunt på nya initiativ för jobben.

Det räcker därför inte att tala allmänt och välvilligt men få konkreta åtgärder om full sysselsättning. EU borde tvärtom - mot krisens allvarliga natur - berätta hur människor med utländsk bakgrund ska få bättre chanser på den segregerade arbetsmarknaden. Hur barnomsorg och annat social välfärd kan ge fler kvinnor möjlighet att jobba. Hur dagens rekordstora ungdomsarbetslöshet ska kunna bringas ner gradvis men märkbart. Och, inte minst, hur en ambitiös miljöpolitik skapar tillväxt och samtidigt verksamma åtgärder för att ta ytterligare steg - efter Kyotoprotokollet - mot att hantera den globala uppvärmningen och miljöhoten. Allt detta hör hemma i utförliga slutsatser från topp­mötet i december.

I bästa fall kan vi då summera att resultatet av det svenska EU-ordförandeskapets "administrerande" av andra halvåret 2009 avkastat ett och annat som något lite flyttar fram positionerna.

Men klokast är dock att inte tro annat om det svenska ordförandeskapet - utöver en hel del medieglans och PR-fototillfällen - än att det var "nordiskt gott" i skötseln, men med måttligt stora framgångar. Detta bland annat därför att regeringen Reinfeldt tycks se ordförandeuppdraget som ett tämligen förvaltande sådant

Det kan räcka en bit ändå. Särskilt efter misslyckade tjeckiska EU-ordförandeskapet under första halvåret 2009.

Men visst skulle det vara roligt om det svenska ordförandeskapet togs till vara som den visserligen begränsade men dock möjlighet att sätta svensk prägel på den europeiska agendan. Det förutsätter dock mer av egna skarpa förslag i verktygslådan och dagordningsförberedelserna än som nu är fallet i Reinfeldt-ministärens förberedelser inför ett ordförandeskap som nu har börjat.

Det hade dock krävt en annan och mera politiskt ambitiös regering än den nu så tövande, vänta och se-regering som fortsätter att häcka i Rosenbad minst ett år till.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com