Dags att kliva ur AMF-styrelsen nu och överlåta åt andra

AMF Pensions styrelse försöker rädda sina egna skinn med en präktig "halvpudel" enligt följande upplägg: Skyller vi ifrån oss slipper vi ansvar och då kan vi sitta kvar. Men är det så klokt? Knappast, därom var vi som samtalade om det här vid fikat i anslutning till ett intressant och självkritiskt arbetsmarknadspolitiskt seminarium i Stockholm den 31 mars 2009 tämligen ense.

Detta som nu skett i AMF-såpan är bara ännu ett av många exempel på ett lika fegt som icke-ansvarstagande agerande från förtroendevalda ledamöter som är utsedda att hantera andras pengar. Det har - även om beloppet är långt blygsammare - därtill vissa drag som påminner om den sanslösa Skandia-skandalen för ett antal år sedan, och då styrelseordföranden Lars Ramqvist också skyllde på andra med än den ena än den andra bortförklaringen.

Varken LO:s Wanja Lundby-Wedin, AMF-styrelseordföranden Göran Tunhammar, f d Svenskt näringsliv, eller de övriga styrelseledamöterna kan dock dribbla bort sitt eget ansvar för det skedda. Har de godkänt verksamhetsberättelserna i AMF och därmed pensionspremiebetalningarna för VD Elmehagen under ett antal år utan anmärkningar så har de. Även om de nu säger sig ha låtit sig bli duperade/lurats att göra det. Rimligen borde de ärligt erkänna att de gjort så och säga rakt ut att visst har jag ansvar för detta - och sedan lämna styrelsen.

Aktiebolagslagen och god förvaltningssed gäller även för AMF-styrelsen ("lurad" eller inte, så gäller det ändå). Det tar inte lång tid att även läsa det finstilta och ställa frågor om något är ”otydligt”. Svårare än så borde det inte vara.

Sätter man sig i en styrelse med ett årsarvode på 80 000 kronor för en vanlig ledamot och 310 000 kr per år för styrelseordföranden så har pensionsspararna i AMF rätt att kräva att ledamöterna lägger ned tid och energi på att ta reda på hur bolaget sköts.

Sannolikt har det för samtliga styrelseledamöter varit så att pensionsbolaget AMF - förvaltar 289 miljarder kr och med 3,8 milj. sparare - gått "lite för bra" ett antal år och gjort hela styrelsen "fartblind" och lite "slapp" i sin kontroll av verksamheten. Men det hjälper föga. I ett så stort och viktigt företag har allmänheten och pensionsspararna i bolaget all rätt att kräva en professionell skötsel av såväl bolagets förvaltning som vad gäller det praktiska styrelsearbetet. Och skriver man sedan under verksamhetsberättelsen år efter år utan anmärkningar och reservationer så är man också ansvarig. Punkt.

Så varför inte erkänna faktum i stället för att börja med att skylla ifrån sig på andra!? Det är alltid bäst att börja med att erkänna sitt eget ansvar och inte försöka smita undan. Det senare lönar sig sällan.

Förtroende är en färskvara. Det tar tid att bygga upp men går ibland rasande fort att förbruka. Nu är AMF-styrelsens förtroende förbrukar i allmänhetens och spararnas ögon. Så nästa steg är/borde vara nu att kliva av i styrelsen och låta andra ta över, eller hur? Någon annan rimlig lösning gives inte som den här AMF-såpan nu utvecklats.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Varför tilllät man - utöver att man själv undlät att snabbt erkänna sitt ansvar och misstag - den här sorgliga skandalen växa ytterligare i media i stället för att snabbt gå in i en förlikning med den tidigare VD:n och se till att åtminstone några miljoner återbetalades till AMF av de "överpremier" som styrelsen själv i praktiken sedan 2004år efter år sanktionerat och godkänt att AMF betalat ut till f d VD Elmehagens framtida pension?

Mycket att fundera på när medieföljetongen AMF har avklingat

Observerat och värderat:
Mycket att fundera på när AMF-storyn och annat liknande avklingat i media

I den massmediala hårdgranskning som sker i Elmehagen-affärens spår i pensions-djungeln dyker det upp rätt märkliga uppgifter. Också att Elmehagen tydligen - men varför upptäcks det först nu? - fått för stora avsättningar till sin avgångspension från AMF, som framgick av det extra styrelsemötet i AMF söndagen den 29 mars.

Där blir väl resultatet rimligen nu en förlikningsförhandling och att den tidigare VD:n Christer Elmehagen väl "köper" sig lite sinnesfrid och avstår - inte 20 mille som LO:s Wanja Lundby-Wedin nu kräver - kanske 10 mille eller så i snart förestående förlikningsförhandling. I så fall kan väl LO-ledningen till slut - men skadeskjuten av skandalen - gå ur det här med en halv seger. Och Wanja Lundby-Wedin - med skadad trovärdighet - ändå bli kvar som ordförande i LO.
Men LO-tidningens färska avslöjande att försäkringsbolaget AFA:s VD Torgny Wännström under två år hade pension samtidigt som han hade full chefslön är inte heller bra i sammanhanget.

VD-lönen där uppgick till 3 miljoner om året. Dessutom hade han 75 procent av lönen i pension. Sådana här förmånsbestämda pensioner som man får ut även om man fortsätter att jobba är helt oacceptabla.

Gräddfiler på samhällsstegens högre topp för vissa utvalda borde LO sluta med i de företag, där man har intressen. I alla fall kunde man väl åtminstone reservera sig mot sådana beslut. Men så har man tyvärr icke gjort.

Så nog finns ett och annat att fundera över i LO-borgen vackra tornrum när medieföljetongen med AMF och andra liknande händelser väl är över.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Avstå en del av styrelsearvodena och bygg upp en tankesmedja

Observerat och värderat:
Dra lärdomar av det skedda i AMF och gör något konstruktivt nu

Apropå direktörsbonusar och rekordstora pensionsavtal och VD-löner och misslyckandet för LO att stävja detta i bolagssyrelser i AMF, AFA med flera...

Nu finns chansen att göra något mera konstruktivt av lärdomarna av dessa misslyckanden. Att allmänt bara prata om etik och ägarpolicy är nog bra men lite längre än så borde man kunna gå inom fackföreningsrörelsen.

Det gäller oavsett om sedan Wanja Lundby-Wedin blir kvar eller inte som LO-ordförande. Att trovärdigheten blivit allvarligt skadat av det nu skedda behöver vi däremot inte tveka om. Inte heller att krishanteringsförmågan i LO-borgen varit en ren katastrof de första två - tre dygnen.

Kanske dags tajmingen nu också är rätt att ta nya tag och återknyta till tidigare lärdomar från 90-talet men som då aldrig verkställdes. Nämligen då Stig Malm själv tog sin mats ur skolan lämnade LO-ordförandeskapet efter direktör Lövgren-avtalet i BPA år 1993.

Nu har detta system med bonusar och överstora pensionsavtal för direktörfrälset kapsejsat. För en tid i alla fall. Pengarullning som nyss passerade utan protester framstår idag åter som absurt stora. De superrikas förmåner ( har väl aldrig varit så sanslöst stora) är inte bara är ett moraliskt problem utan också en ekonomisk börda för företag, organisationer och samhället i stort. Utöver att dessa exesser också djupt demoraliserande. Det är just därför nu hög tid för en ny fördelningspolitisk debatt. Ty klyftorna växer i samhället och folk är med rätta förbannade - och arbetarrörelsen har inte förmått agera med kraft här. Och har nu själva ertappats som "medskyldiga". Eller i vart fall inte förmått protestera vid styrelsebordet så att det märkts och gjort skillnad. Så är det. Det går inte att prata bort.

Om fackföreningsrörelsen ska kunna spela en roll i denna diskussion krävs ett vidare perspektiv och en förnyad diskussion om fackföreningsrörelsens eget agerande och ansvar för en bättre tingens ordning. Nu ska LO, sägs det (för vilken gång i ordningen?) ta fram en ny ägarpolicy vad gäller bonusar och direktörslöner. Den borde ha formulerats redan för 15 år sedan när Stig Malm själv valde att avgå efter en annan bonus- och pensionsskandal (BPA 1993). Men räcker det? Nä, rimligen inte.

En central fråga är vad de fackliga representanter ska göra i olika bolagsstyrelser. En inte oväsentlig pusselbit i sammanhanget är styrelsearvodena. Tysk fackföreningsrörelse införde redan på 1970-talet ett system som innebär att fackliga representanter avsäger sig styrelsearvoden över en viss nivå. Dessa pengar går till den fackliga tankesmedjan Hans Böckler Stiftung. Konstruktionen fungerar bra, berättade Friedrich Ebert Stiftungs representant i Sverige i ett samtal utanför ABF-huset i Stockholm för några månader sedan.

Inte minst så blir det tydligt för en sådan stiftelse/tankesmedja vem som är uppdragsgivaren. Och på köpet har facket i Tyskland fått ett starkt forskningsinstitut och en tankesmedja som inger respekt och spelar roll. Något fackföreningsrörelsen i Sverige saknar helt, trots att den sägs vara starkast i världen. En kris innebär också en möjlighet till förändring. Men då det kräver ledarskap - och mod att agera.

Kanske har tidpunkten nu blivit den rätta för att äntligen lära av det fackföreningsrörelsen inte lärde av 1993 men möjligen och i bästa fall kan göra efter 2009 års motsvarande "tillkortakommanden" och misstag!?

Det här är i vart fall ett uppslag att jobba vidare på. Borde vara det.

För övrigt borde väl också socialdemokratiska politiker som har bolagsstyrelseuppdrag kunna avstå arvode över en viss nivå på motsvarande sätt och låta det sedan gå till uppbyggnaden av en sådan tankesmedja.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Change var ordet - och nu i en ny tappning

Efter allt som hänt den senaste tiden kan det vara läge för en ny, passande valslogan för arbetarrörelsen i kommande valrörelse. Vad sägs om följande?

"Change your life and keep the change".

I dessa Obama-tider är det väl lika så gott att vi kör allt på engelska också.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Finanskrisens ideologiska rötter och behovet av ett globalt vänsteralternativ

Observerat och värderat:
Om finanskrisens ideologiska rötter och behovet av ett globalt vänsteralternativ

Det finns i dessa tider av svår global finanskris och ekonomisk depression skäl att påminna om Ronald Reagan och Margaret Thatchers intåg på världsscenen i början av 1980-talet. De gjorde en marknadsliberal revolution mot all statlig inblandning i ekonomi och näringsliv.

De amerikanska och brittiska ledarna tog avstånd från nationalekonomen John Maynard Keynes klassiska statliga konjunkturpolitik, som präglade det ekonomiska tänkandet långt in 1970-talet. (Men nu skriver även Financial Times att fanns inte Keynes och hans idéer skulle vi behöva uppfinna dem på nytt!)

Marknaden skulle, enligt den nyliberala ideologin, rå sig själv utan inblandning från politiken, enligt Reagans och Thatchers doktriner. Avreglering, marknadsanpassning och privatisering blev riktmärken för all politik.

Men nu har den politiken gjort totalt fiasko i och med kollapsen i det finansiella systemet i USA och i världen i stort.

Den förre, synnerligen misslyckade amerikanske presidenten George Walker Bush rekryterade alla sina finansministrar från ett och samma ställe, den ansedda investmentbanken Goldman Sachs, som även den numera kontrolleras av amerikanska riksbanken FED.

Det var ekonomisk-politiska makthavare som hade en bottenlös tilltro till de fria marknadskrafterna och predikade samma budskap som Reagan och Thatcher.
Men nu talar till och med Hank Paulson (Bushs siste finansminister) om att det inte bara behövs statlig tillsyn utan statligt ägande för att trygga det finansiella systemet. Han som gjorde alla tänkbara fel när investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs den 15 september 2008 och det sedan blev startpunkten för den amerikanska finansmarknadens kollaps - och med raska följdverkningar globalt. Och vars effekter i form av negativ ekonomisk tillväxt, massiv jobbdöd och krisande banksystem vi nu är mitt uppe i och som det sannolikt tar ett par år innan världen har övervunnit.

Högerns haveri har skapat utrymme för ett globalt vänsteralternativ. Men så här långt saknar ännu ett sådant alternativ.

Vad man skulle önska är att EU-länderna kunde enas om åtgärder som var tillräckligt kraftfulla och effektiva för att stoppa nedgången och vända utvecklingen. Men han har ännu inte sett några sådana gemensamma initiativ från EU. Häromdagen stod förresten nån konstig tjeckisk politiker (Topolanik) som just nu extraknäcker som EU-ordförande och råskällde i TV på USA för att man bedriver en aktiv stimulanspolitik.

Och då är det i sammanhanget synnerligen trist men inte direkt förvånande att den borgerliga, svenska regeringen hör till de som är motsträviga och stillasittande.
Vi har i praktiken en regering som som inom EU driver linjen att EU ska säga och göra ingenting i stället för att försöka bidra med stimulansåtgärder som gör den globala krisen något mindre svår och mindre djup än den annars riskerar att bli. Men Sveriges regering gör ingenting i EU-sammanhang för att driva på för gemensamma stimulansåtgärder, ex.vis satsningar på utbildning, kompensutveckling och investeringr i infrastruktur. Det är tyvärr en realitet. Och lär så fortsätta att vara så också under det svenska EU-ordförandeskapet andra halvåret 2009.

Ett globalt vänsteralternativ - finns det?
Den som söker efter ett globalt vänsteralternativ får med andra ord leta på annat håll än hos Fredrik Reinfeldt, Angela Merkel, Nicholas Sarkozy och andra EU-ledare på den borgerliga sidan.

Kanske finns embryot till ett sådant alternativ i stället hos "Progressive Governance". Men vad finns kvar av den idag? Nu när den skulle behövts som bäst.

Progressive Governance är ett internationellt nätverk som bildades i slutet av 1990-talet av bland andra Bill Clinton, Gerhard Schröder, Tony Blair och Göran Persson. Tanken var att skapa en mötesplats för politiker och organisationer som står till vänster om den enkelspåriga marknadsliberalismen.

Organisationen har fört en undanskymd tillvaro sedan Bill Clinton lämnade Vita Huset 2001. Men nu tas nya initiativ för att blåsa liv i "Progressive Governance".

Många hoppas att nye amerikanske presidenten Barack Obama ska ge en nytändning. Han och hans vice president Joseph Biden skulle kunna blåsa liv i den grupperingen - om de bara vill. Sedan finns också andra som Brasiliens president Lula, Australiens Laborledare och premiärminister Kevin Rudd (lika underskattad som okänd hos oss) och andra som också skulle kunna bidra till att börja formera det globala vänsteralternativ som så världen så väl behöver just nu.

Det är bara att hoppas att så också sker snart. Behovet av ett sådant är stort, mycket stort.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Två sanningar som närmar sig varann (Tomas Tranströmer)

När två sanningar närmar sig varandra

Tomas Tranströmer (borde få nobelpriset i litteratur)skriver i en ofta citerad dikt:

"Två sanningar närmar sig varann.
En kommer inifrån,
en kommer utifrån
och där de möts har man en
chans att få se sig själv."

Värt att tänka på inte minst för ledare på olika nivåer inom arbetarrörelsen som tyvärr i åtminstone vissa fall har en tendens att mer eller mindre permanent segla i en egen kometbana.

Gamle E-luxchefen, dalmasen Hans Werthén, som brukade förresten säga till alltför giriga direktörer: "en sak ska ni ha klart för er gubbar, att svepningen när ni begravs har inga fickor"... Bra sagt och värt att påminna om i dessa bonus- och överkompensatoriska pensionsavtalstider.


/Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Pålästhet, ansvarstagande och krishanteringsförmåga

Observerat och värderat:

Om "pålästhet", ansvarstagande och krishanteringsförmåga när "olyckan" är framme

Jag minns vad s-partisekreterare Sten Andersson lite skrattande brukade berätta: "När Gunnar Sträng kom på VU-mötena i socialdemokratiska partiet så gällde det fan att ha svar på hans frågor. VU-handlingarna var sönderlästa till minsta kommatecken och marginalerna fullklottrade med blyertsanteckningar och frågor."

Grundlurad, fanns inte i hans vokabulär, trots att det var klent beställt med hans betyg i statskunskap eller nationalekonomi. Men det var liksom inget hinder. Han bara läste på tills han begrep, och det han tyckte var oklart ställde han frågor om. Ett mönster för dagens ledare inom arbetarrörelsen.

När man säger "grundlurad" är det som att ge en signal om att möteshandlingarna sprättar man upp vid sittande styrelsebord. Ungefär som en annan styrelseordförande i ett stort statligt bolag jag kände rätt väl brukade säga innan han öppnade styrelsemötena. "Vi tar väl en kvart så alla hinner kolla igenom handlingarna."

Men det är andra tider nu, som det heter. Och kanske sitter Wanja Lundby-Wedin kvar -men till vilket pris? Och med vilka följder för LO och för arbetarrörelsen vad gäller förtroendet och utfallet i kommande val...???

Avsaknaden av en genomtänkt krishanteringsstrategi

Det är och förblir svårt att begripa hur man i LO-borgen runt den i "mediecentrifugen" snurrande Wanja Lundby-Wedin tänkt när det gäller krishanteringen? Har man alls tänkt? Eller bara varit godtrogen?

Det är alltid en riskabel mediestrategi att säga att man inte tar ansvar. Wanja Lundby-Wedin har ju i olika sammanhang tydligt sagt att hon känner sig "grundlurad" och att hon inte varit med om att fatta några beslut som fått sådana konsekvenser. Följdfrågan blir då genast: vem har grundlurat henne? Det är riskabelt att gå ut så... Särskilt om man inte då klart ut kan svara på följdfrågan om vem som varit den som grundlurat en själv.

Visserligen sägs att man måste avvakta den interna utredning som krävts och satts igång för att klaragöra omständigheterna kring de beslut som AMF-bolagets styrelse tagit om den f d AMF-VD:ns rekordstora pensionsavtal. Men det egna ansvaret som varje styrelseledamot har kommer man aldrig ifrån, inte heller att man själv har att ta initiativ till frågor och krav på klargöranden därest man inte förstått eller någon oklarhet råder innan beslut.

I grunden finns krishanteringsmässigt bara ett par vägar att gå i sådana här fall:

o Antingen säger man att inte förstått, vilket indirekt innebär att man misskött medlemmarnas förtroende. Som styrelseledamot i ett pensionsbolag måste man bara förstå vd:s pensionsvillkor. Det är helt grundläggande ur förtroendesynpunkt.

o Men nu säger ju hon att hon känner sig grundlurad. Det väcker ju frågan om något har "mörkats" för henne. Så kan det ju vara på detaljnivå, fakta som inte hela styrelsen i sin helhet känner till. Bara de tre som ingick i ersättningskommittén som omförhandlade Elmehags pensionsavtal 2004, rimligen. Det kan man inte bortse ifrån. Det kan ligga en del i det. Men i så fall drabbar den kritiken LO:s Erland Olauson som var en av de tre i kommittén, och som väl Wanja litade på..

Men också bortsett från detta så har nog LO-Wanja begått ett par rejäla fel, rent krishanterings-strategiskt.

Hon tog semester i helgen när AMF-härvan exploderade (åkte till Köpenhamn) och gjorde sig oanträffbar. Det ska man aldrig göra. Och hon uttalar sig även för hela styrelsen när hon säger att ingen känt till detta. Vet hon verkligen det???

Sedan har hon varit oförsiktig och sagt att det aldrig fattats något styrelsebeslut om villkoren. Styrelseordförande Tunhammar sa ju tvärtom i radioekot 24.3 och att ingen då reserverade sig när förslaget drogs. Tvärtom godkändes det utan reservationer. Så är det Tunhammar som "grundlurat" Wanja? Eller vem?

Krishanteringsstrategin kunde nog varit bättre och mera genomtänkt, tycker jag det verkar som

Och ytterligare en liten sak: man ska aldrig – som LO-Wanja ibland gjort - använda det "kompisfrotterande" förnamnet Christer när man pratar om VD-direktören Christer Elmehagen. Det är inte heller klokt. Bättre med en stram linje med både för- och efternamn när man pratar om näringslivsdirektörer.

Nå, vi får se vad den där "utredningen" kan ge. Om det går att visa att det skett nåt "mörkande" för styrelsen inför beslutet. Kanske i enskilda detaljer men i stora hela kommer man aldrig ifrån att sitter man i en styrelse så har man ansvar. Särskilt om man därtill inte reserverat sig mot ett visst beslut.

Men efter föredragningen av det omförhandlade pensionsavtalet våren 2004 hade det väl på styrelsemötet varit fullt möjligt att först åtminstone kräver en bordlägga för att styrelsen ska kunna få möjlighet att närmare studera det hela och sätta lite siffror och beräkningar på det som visade hur det omförhandlade avtalet "slår" (vilka samlade förmåner det ger)!? Och först sedan detta var gjort att på nästa möte anse sig vara "mogen" för beslut i ärendet om VD-pensionen. Eller att man gjorde om pensionsavtalet för att göra det lite "mindre förmånligt". Du borde LO-basen Wanja Lundby-Wedin självkritiskt kunna ha sagt nu, rimligen.

Argumentet om "grundlurad" är också problematiskt med tanke på att det ju i AMF:s senare verksamhetsberättelser framgår att man avsatt 770 000 kr extra i månaden till pensionsinbetalningar. Enbart de senaste åren har premier motsvarande 9 mille om året betalats in för VD:s pension. (Ger totalt 27 mille på tre år och 36 mille på fyra år med enkel matematik.) Av AMF:s egen verksamhetsberättelse för år 2007 framgår vidare att pensioner för VD och "ledande befattningshavare" år. 2007 handlade om drygt 16 miljoner kronor.

Men som sagt: också den efterföljande krishanteringen av AMF-härvan kunde varit proffsigare skött. Välskött är den är den helt klart inte. Långt därifrån. Hur det till slut går med LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedins person och olika förtroendeuppdrag återstår att se. Men sitter hon kvar, så talar nog mycket för att hon och LO-ledningen kommer att skada arbetarrörelsen i stort och riskera att bli ett sänke i valrörelsen...

Saker och ting, särskilt när olyckor ska förebyggas eller krishanteras, kokar alltid ner till följande: har ledaren en tillräckligt bra omgivning som både är kunnig samt frimodig och vaksam nog att "slå larm" - och uppmuntras göra det så att ledaren ändå går någorlunda "torrskodd" ur "minfältet"?

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Slöseri kontra investeringar - och medieturbulensen kring direktörernas ersättningar

(Publicerad i bl a tidningen Broderskap 26 mars 2009 m fl)

Observerat och värderat:
Skillnaden på slöseri och goda investeringar av offentliga medel
- och medieturbulensen kring direktörernas ersättningar

Sverige befinner sig - som så många andra i djup kris. Arbetslösheten är redan över 8procent av arbetskraften och landets samlade ekonomiska tillväxt faller med fyra procent - och än är krisen långt ifrån över. Och nu pågår en draghjälp och mediekamp om krisen inom kommunsektorn.

Det är slöseri att höja statsbidragen till kommuner och landsting, säger statsminister Reinfeldt och finansminister Anders Borg. Själva har de dock, påpekar kritikerna, i stället för att spara i ladorna inför krisen under sina två år sänkt skatterna med ofattbara 85 miljarder kronor. Det är pengar som hade behövts nu, när konjunkturen viker nedåt. Och dessutom i år fortsatt att ytterligare sänka skatterna med 16 miljarder kr på lånade pengar.

Lägg så till detta också sänkningar av arbetsgivareavgifter på 10-15 miljarder kr med högst tvivelaktigt effekt.

Så när de påstår att det är slöseri att höja statsbidragen nu till kommunsektorn är det rent och skärt struntprat.

Däremot är det ett långt större slöseri att den borgerliga alliansregeringen sänker förmögenhetsskatten med sju miljarder kronor, samtidigt som sjuksköterskor, och lärare får lämna sina jobb inom kommunsektorn när statsbidragen inte höjd som de borde nu..

Regeringens politik gör tyvärr att krisen och arbetslösheten i Sverige kommer att bli värre än vad den hade behövt vara. Det är inte utan orsak som ungdomsarbetslösheten ökar snabbare i Sverige än andra jämförbara länder.

I februari ökade ungdomsarbetslösheten i Sverige till 25 procent, enligt färska siffror från SCB. Det är siffror som är rent ut sagt bedrövliga. En hel ungdomsgeneration döms till "utanförskap", samtidigt som finansminister Borg,statsminister Reinfeldt och deras regeringskollegor sitter med armarna i kors och säger att att allt som behöver göras redan är gjort.

Samtidigt kan dock konstateras att tyvärr inte heller den socialdemokratiska oppositionen - så här långt - riktigt har förmått agera med tillräcklig kraft för att öka trycket på en passiv och handlingsförlamad regering.

Läget för oppositionen hade troligen varit bättre om oppositionen (s) redan senhösten 2008 förstått krisens allvar och då lagt fram ett rejält stimulanspaket. Då hade man suttit långt bättre till i opinionen och när det gäller trovärdigheten i sin kritik av den passiva och "armarna i kors"-sittande regeringen Reinfeldt.

Direktörsbonusar och pensioner i medieturbulensens stormöga

Parallellt med en diskussion om dessa och andra realekonomiska fundamenta och vägvalet ur dessa pågår också en annan diskussion. Den om direktörernas bonusar, pensionsersättningar och övergoda lönevillkor som upplevs som särskilts stötande i tider när folk i växande grad blir arbetslösa och tvingas åse hur pensionerna försämras samt köerna av arbetslösa växer till kommunernas socialkontor. Exempelvis i det av privata arbetsgivare i Svenskt näringsliv och privatanställda arbetares genom fackliga centralorganisationen LO gemensamt förvaltade AMF Pension. Och där den före detta VD:n Christer Elmehagen fått en uppenbarligen extremt generös överpension på kanske 30-talet miljoner mer än han borde fått.

Särskilt LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin - en av fyra LO-representanter i AMF:s bolagstyrelse - är mest illa ute i medieturbulensen. Bland annat för att hon sagt sig vara "grundlurad" och inte "förstått" att det handlat om så enormt stora överavsättningar till den tidigare VD:n Elmehagens pension som följde med styrelsebeslutet år 2004.

Det absolut enda som kan rädda LO:s Wanja Lundby-Wedin nu är att det går att bevisa att Elmehagen fick sin jättepension på felaktiga grunder. Men hur sjutton, frågar sig många, kan man ta ett beslut vid sittande styrelsebord i AMF år 2004 utan att någon alls reserverar sig? Varför inte åtminstone bordlägga och säga att man vill ha siffror och beräkningar etc innan man är "mogen" för beslut i ärendet om VD-pensionen!?

Dessutom framgår det ju i AMF:s verksamhetsberättelser på senare år att man avsatt 770 000 kr extra i månaden till pensionsinbetalningar. När man ser sånt borde man väl fråga vilka avser det och hur mycket ger det till ex.vis nuvarande ex-VD Elmehagen i total pension (visade sig bli minst 32 mille). Men icke det. I stället heter det bara att man blivit "grundlurad". Grundlurad av vem? En styrelse är alltid ansvarig - oavsett om man sedan förstått beslutets konsekvenser eller inte.

Och konsekvensen av det här?, oavsett om sedan LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin kan sitta kvar eller inte. Nu är fackföreningsrörelsen - och indirekt även den socialdemokratiska oppositionen - nu åter "lame duck" i bonus- och direktörsdebatten. Trovärdigheten i deras kritik av näringslivsdirektörernas bonusar och girighet har blivit allvarligt skadat.

Samtidigt gav det en åtminstone tidigare stor "bonusvän" som näringsminister Maud Olofsson (c) m fl i regeringen chansen att slippa ur "mediecentrifugen" och att i hägnet av mediecirkusen kring AMF pensions-skandalen "trumpeta ut" att man nu (24.3.2009) ger direktiv om att man helt slopar de rörliga lönedelar som regeringen själv införde för statliga bolagsdirektörer så sent som sommaren 2008. Inte minst då just på näringsminister Maud Olofssons initiativ.

Det har onekligen varit - oavsett var man sedan kan ha sina sympatier - några intressanta dagar och veckor i svensk inrikespolitik. Och följetongen kring dessa och andra frågor är ingalunda över.

Facit på dessa dröjer det ännu tills vi får. Delvis får vi det först i riksdagsvalet i september 2010. I den valrörelsen kan LO:s Wanja Lundby-Wedin då bli en belastning (sänke) för socialdemokraterna. Den risken är uppenbar.

Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Vi lever i dystra och solkiga tider samtidigt som våren dröjer

Observerat och värderat:
Vi lever sannerligen i dystra och solkiga tider

Vi lever i deppigt, dystra tider. Världen i stort befinner sig i depression av 30-talssnitt. Arbetslösheten här hemma är rekordhöga 8 procent och stiger allt raskare upp mot 10, kanske 11 procent i öppen arbetslöshet. Och kommunernas budgetar spricker i mer än hundra av landets kommuner, inte minst p g a den växande arbetslösheten, minskande skatteinkomster och kraftigt ökande socialbidragskostnader (alla a-lösa som saknar eller har otillräcklig a-kassa). Pensionärer har sedan en tid tillbaka högre skatt, straffskatt, på sina pensionsinkomster jämfört med andra inkomsttagare. Och av färsk studie framgår att Sveriges omläggning av sitt pensionssystem och "börsifiering" av delar av pensionerna (PPM-delen) så här långt har gett ett minus för svenska folket på hela 33 miljarder kr för det nya premiepensionssystemet, PPM. Det är resultatet av det kraftigt fallande börsen som har gett detta sorgliga resultat. Bankerna och försäkringsbolagens fondmäklare har däremot inkasserat vinster på åtta miljarder under samma tid, tack vare införandet av detta system.

Vad som är mest lönsamt på sikt avgörs både av vilket år man väljer som utgångspunkt för beräkningarna, och på vad som händer framöver. Tydligt är ändå att var och en av oss bör intressera sig för vilka avgifter varje fond tar ut för sina tjänster. Men framför allt så visar det här hur riskabelt det var att lägga delar av den egna pensionen på börsen och i händerna på fondmäklarna som blev följden av den blocköverskridande pensionsuppgörelsen som vi fick på 90-talet.

Och i blickfånget för media står nu speciellt AMF Pension, det av Svenskt Näringsliv och LO samägda försäkringsbolag som i sin reklam går fram med en slogan som lyder ”lite mer att leva för”. Nu är ju problemet att de anslutna pensionärerna, i första hand LO-pensionärer, på grund börsraset just nu har fått sänkt pension.

Samtidigt exploderar nyheten att AMF pensions tidigare VD Christer Elmehagen under sina tio år inte bara fått lön och bonusar på 42 miljoner kronor. Han har därtill fått 62 miljoner i pensionsavsättningar. Till detta ska läggas att han själv lät flytta 33 av sina egna miljoner innan AMF:s beslut om så kallat återtag, alltså sänkt pension med åtta procent trädde i kraft.

I juridisk mening är det lagligt. Men vanligt folk vinner det oacceptabelt och blir rejält förbannade. En vice VD som gjort samma sak i samma bolag har nu fått gå. För de nya i bolagets ledning och dess gamla styrelse är det stora problemet nu den välmotiverade ilska som skötseln av AMF Pension möter. Till och med den gamle SAF/SN-VD:n Tunhammar gör avbön. Men det stora politiska priset lär krävas av LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin. Det är framstår för allt fler som oförståeligt hur hon och hennes tre LO-kompisar i AMF-styrelsen kunnat åse miljonrullningen utan att reservera sig. Eller kunnat undlåta att kräva en "revision" och omförhandling av sådana överstora betalningar till några bolagsdirektörer när det började uppdagas i media hur statliga och privata bolag systematiskt betalat ut rekordbonusar och andra ersättningar även när bolagen gjort förluster.

Vad gör alla dessa överbetalda direktörer med sina övermiljoner som de inte förtjänar?, frågar sig folket. Och varför låter man denna miljonrullning fortgå som man ingenting har lärt i bolagstyrelser och deras presidier? Och vem i hela världen kan man lita på?, frågar sig folket i sin ilska och besvikelse.

Depressionen i ekonomin och jobbkrisen kommer med stor sannolikhet att vara i flera år till, inte gå över redan under 2009. Samtidigt är ledarskapet - med något enstaka undantag när (Obama) - inte i närheten av de krav som krisen ställer på "gott och klokt ledarskap".

Ack jag, vi lever sannerligen i deppigt dystra och solkiga tider. Sannolikt blir det ännu värre innan det möjligen sedan blir lite bättre. Och "där ute" håller vintern ännu grepp om landet och våren lyser med sin frånvaro.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Reinfeldts och andra EU-regeringschefers passivitet förvärrar krisen

Observerat och värderat:
Passiva och håglösa regeringschefer gör krisen värre

Sveriges statsminister Reinfeldt och hans finansminister Anders Borg hävdar gång efter annan i den allt djupare ekonomiska och jobbdödande krisen att det nu gäller att värna "kärnan i välfärden; vården, skolan och omsorgen. Men regeringen föregår knappast själv med något gott exempel då man mitt i krisen, i januari månad år, beviljade de högavlönade 20 miljarder i skattesänkning samt tidigare dessutom sänkt skatterna med ytterligare 85 miljarder kr i generella skattesänkningar. De är knappast "kärnan" i välfärden.

Alla dessa generella skattesänkningar - och mest till de bäst situerade - är rätt bortkastade pengar vad gäller att stimulera jobbskapande och efterfrågan i ekonomin.. Sådana här allmänna skattesänkningar utan större riktning har, visar erfarenheten och forskningen, ytterst små jobbskapande effekter.

Att låna till skattesänkningar knäckte förtroendet för Bildt-regeringen i början på 90-talet. Nu gör regeringen Reinfeldt om detta misslyckade reptrick. Det är lika dåligt med den allmänna sänkningen av arbetsgivaravgifterna på nio miljarder som Reinfeldt håller på och stoltserar med.

I stället är det riktade och väl avvägda åtgärder som ger effekt. Det är inte fråga om att smeta ut överallt utan om strategiska, riktade insatser som gör skillnad. Exempelvis att genom höjda statsbidrag till en kommunsektor som krisar och där var tredje kommun - 100 kommuner i landet är särskilt illa ute - nu planerar att säga upp personal på grund av stora och snabbt växande problem med sin ekonomi.

Om Sveriges kommuner och landsting, SKL, bedömer att en förstärkning med tre miljarder kronor i år skulle betyda att 15 000 jobb kan behållas. Och för valåret 2010 skulle landets kommuner och landsting behöva ännu mer - runt åtta miljarder kr i ökade, riktade statsbidrag för att klara just "kärnan" i välfärden.

Men några sådana statsbidrag lär det inte bli från regeringens sida i år. Däremot sannolikt till valåret 2010, bl a för att regeringen då ska ha det som "valfläsk" inför ett annars hotande valnederlag i september 2010.

I nuläget blir det dock inget. Regeringens budskap är i stället: håll i pengarna. Precis samma budskap som EU:s regeringschefer också säger på senaste EU-toppmötet när omvärlden - USA:s Obama, nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman (New York Times 16.3) och andra - kräver att Europas ledare gör mer för att stimulera ekonomin och jobbskapandet i den värsta krisen sedan 1930-talet.

Och följen blir givetvis som brev på posten att med en sådan oklok politik blir krisen bara ännu värre och djupare än den annars skulle kunna bli med en klokare och mera proaktiv politik.

Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Professor Krugman fortsätter att granska ledarskapet

Observerat:
Nobelpristagare Krugman fortsätter sin kritiska granskning av ledarskapet i en färsk NYT-kolumn

Paul Krugman, ekonomen och Nobelpristagaren, skrev i sin kolumn i New York Times måndagen den 16 mars att han bryr sig om Europa och om hela världen därför att det inte finns några säkra hamnar för den globala ekonomiska stormen. Men professor Paul Krugman är bekymrad över utvecklingen i Europa. ”But the situation in Europe worries me even more than the situation in America” (Krugman, NYT 16 mars 2009).

Krugmans bekymmer handlar dock inte, som hos somliga andra amerikanska professorer, om att skatterna skulle vara för höga eller att välfärden skulle vara för generös i Europa (annars en vanlig villfarelse i Amerika). Nej, dessa faktorer är snarare faktorer som mildrar och dämpar krisen för europeerna, skriver han. Krugmans kritik är i stället riktad mot Europeiska centralbanken för att den sänkt räntan i för långsamt tempo och att de europeiska bankerna fullständigt har missat djupet i den finansiella och ekonomiska krisen samt att europeiska ledare i många fall har uppträtt för passivt inför krisen. En kritik som bland annat skulle kunna sägas drabba även Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt. Även den monetära unionen (euron) får en släng av professor Krugmans kritiska färla i New York Times.

Paul Krugman skriver dock att Europa emellertid fortfarande kan visa att skeptikerna (han och andra) har fel. Men då måste de politiska ledarna i Europa visa bättre ledarskap. Nu krävs det stimulanser och ett proaktivt ledarskap för att krisen inte ska bli ännu värre och långvarigare.

En annan sak är sedan om de olika stats- och regeringscheferna i de olika EU-länderna - särskilt de stora - verkligen förmår uppvisa det ledarskap i kriser som professor Krugman nu efterlyser i sin färska kolumn i New York Times.

Det skulle förvåna om den så här långt i EU-regeringschefernas gäng synnerligen tövande, bromsande och reaktive Fredrik Reinfeldt i Sverige kommer att tillhöra de europeiska ledare som tar intryck av nobelpristagare Krugmans i det stora hela rätt befogade kritik av det europeiska ledarskapet och sätt att hantera den globala finansiella och jobbdödande efterfrågekris som vi just nu är mitt uppe i. Och sannolikt tvingas leva med ytterligare ett eller ett par år.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Sahlin-Reinfeldt-duellen en början men ännu saknas många besked

Observerat och värderat:
"Rakt på"-duellen mellan Sahlin och Reinfeldt en början men när kommer den riktiga offensiven?

16 000 personer varslades i Sverige i februari, allt fler blir arbetslösa månad för månad samtidigt som kommunerna går på knäna och behöver ny snabbt nya friska pengar i form av höjda statsbidrag om inte fler ska bli arbetslösa också inom välfärden omsorgen och skolan. Men ännu vill inte, som framgick av "Rakt på" med K-G Bergström i SVT-debatten den 17 mars, statsminister Fredrik Reinfeldt ge några sådana besked till kommunsektorn. Men sannolikt tvingas ändå han och finansminister Anders E. Borg till slut krypa till korsen och i vårbudgeten i mitten av april ge besked om att nya pengar (om än sannolikt otillräckligt) kommer till den hårt prövade kommunsektor.

Just på den här punkten blev den annars så "coola" statsministern - "tvålen" Reinfeldt - både defensiv och lite dryg i uppträdandet när oppositionsledaren Mona Sahlin attackerade den borgerliga alliansregeringen för passivitet i den allt värre jobb- och efterfrågekrisen.

Som helhet måste man dock konstatera att duellen mellan s-ledaren Mona Sahlin och m-ledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt ändå blev för kort och därför inte riktigt hann ge SVT-tittarna (17.3) särskilt många nya besked av vägledande karaktär inför valet om ett och ett halv år.

Men inte minst för oppositionsledaren Mona Sahlin var debatten ett fall framåt. Men s-ledaren Sahlin har dock ännu lite svårt att riktigt komma "loss" och att få grepp om den tvålhala "statsmannen" Fredrik Reinfeldt. Men vad "slagväxlingen" speciellt kring jobben och kommunsektorn ändå visade var att Reinfeldt ska tas med en offensiv och konkret argumentation som fokuserar på effekterna av regeringens "Bush-passiva" krispolitiken. Då är m-ledaren som tunnast och går att få ur balans. Och drivas på defensiven.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att socialdemokraterna och oppositionsledaren Mona Sahlin skulle kunna komma ännu bättre ut av sådana här TV-dueller och andra debatter med regeringens ledare om man blev lite tydligare såväl i beskrivningen av regeringspolitikens effekter som vad gäller det egna alternativet.

Tänk som socialdemokraterna redan för ett kvartal seddan vågat och kunnat ta fram ett mer eller mindre heltäckande jobb- och stimulanspaket på motsvarande runt 3-4 procent av Sverige BNP. Rejäla satsningar på kommunsektorn, riktade infrastruktur- och miljöinvesteringar, ett brett program på arbetsmarknads- och yrkesvuxutbildning och ytterligare andra välriktade åtgärder för att stimulera ekonomin och jobbskapadet. Då hade sannolikt oppositionen och dess ledare haft ett ännu bättre läge i duellerna med statsminister Reinfeldt och hans finansminister Anders E. Borg om vem som är "mest ansvarsfull" i detta extrema undantags- och krisläge som vårt land nu befinner sig mitt uppe i. Och som sannolikt blir ännu mycket värre innan det börjar vända om ett eller ett par år eller så.

Men det även oppositionen åtminstone delvis försummade eller inte vågade göra i slutet av 2008 måste göras nu omedelbart om skiljelinjerna ska bli ännu tydligare mellan alternativen inför kommande riksdagsval om arton månader.

Socialdemokraterna måste - när regeringen är så passiv och tövande - våga visa att "Obamalinjen" med rejäla och riktade stimulansåtgärder för jobbskapande är vad Sverige behöver nu för att motverka efterfrågefallet i jobb och ekonomi. Men också för att vara ännu bättre rustad den dag konjunkturen vänder i vår omvärld och i vårt eget land.

Senast i april månad borde man komma med sådana kraftfulla åtgärder och sedan gå till offensiv och argumentera med självförtroende mot en alltför krispassiv borgerlig regering.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Goda och sevärda biorullar

Goda och sevärda biofilmer

Slumdog Millionaire - den åttafaldigt Oscarsbelönade Danny Boyle-regisserade rullen om fattigpojken Jamals väg från slummen i Mumbai (Bombay) till vinnaren av tio miljoner rupis i "Vem vill bli miljonär?" är en färgsprakande historia i högt tempo.

Berättelsen griper tag och de två filmtimmarna går fort. I denna bollywoodindiska sagovärld premieras den strävsamme drömmaren på den cyniske roffarens bekostnad.

Men några djupare resonemang blir det dock aldrig om fattigdomen blir det aldrig i detta sagotema.

I den meningen är den här färgsprakande "rullen" än den brasilianska "Guds stad" (om knarkkriget i Rios favelas) som gick på svenska biografer häromåret.

Men visst är det en sevärd sagostory som man kan förstå har gått hem bra i väst men fått mera blandade reaktioner i Indien.

Män som hatar kvinnor
Det är en lyckad filmatisering av succédeckarförfattaren Stieg Larssons Millenium-serie om journalisten Blomkvist och superhackaren Salander. Inte bara huvudrollerna -
Micke Nykvist som journalisten Mikael Blomkvist - och Noomi Rapace som IT-hackaren Lisbet Salander - utan också birollerna (S-B Taube som den sirlige Henrik Vagner, Ingvar Hirdwall som Vagners advoka,Peter Andersson som den äcklige advokaten som våldför sig på Salander m fl) är utmärkt bra besatta.

Skicklig regi skapar en mycket spännande och otäckt tät thrillerhistoria av denna succébok i Stieg Larssons Millenium-trilogi.

Dubbad till bl a franska kommer den här rullen att sannolikt även att ses av en mångmiljonpublik i Frankrike och andra europeiska länder som gillar och läser svensk spänningslitteratur (Wallander, Millenium-serien, kommissarie Winter m fl).

Och det förtjänar den.

Gomorra
Matteo Garrones filmversion av den mordhotade författaren Roberto Savianos dokumentära berättelse om Neapel-maffian Camorran är en osminkad version av den skumrask- och våldsvärld som lever och frodas i Neapel-trakten, bortom all lag, rätt och moral. Filmen är ytterst sevärd och ger en ännu "ruffare" och naknare bild av denna växande kräftsvulst i den syditalienska samhällskroppen. Gå och se den innan den ännu går på våra biografer. Eller låna hem den som DVD, när den finns tillgänglig.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Däremot har jag tyvärr ännu inte sett Sean Penn (ofta en lysande skådis) som USA:s första öppet homosexuella politiker Harvey Milk i San Franciscos stadsfullmäktige. Men den ligger nu högst på min biofilmagenda.

Håll i pengarna eller våga satsa och satsa rätt!

(Publicerad i bl a Arbetarbladet 19 mars 2009 m fl)

Observerat och värderat:
Håll i pengarna - eller våga satsa på riktade åtgärder för att rädda jobben och ekonomin

Håll i pengarna! Det är regeringen Reinfeldts återkommande men inte särskilt genomtänkta recept mot den stora depressionen, som är på väg med stormsteg. I radions luncheko måndagen den 16 mars sade statsminister Reinfeldt att budget i balans borde var ett mål även för andra regeringar i Europa:

"De enorma finanspolitiska paket som vi sett nu har nått väg ände och måste följas av strategier för att återföra de offentliga finanserna till den typ av balans som vi har i Sverige", sade Sveriges statsminister i radioekot häromdagen.

Kan låta rimligt, eller hur? Om också inte i extrema kristider som depressionen just nu. Då är det snarare högst rimligt att utifrån vad en av de fyra stora nationalekonomerna - John Maynard Keynes - lärde oss, nämligen att i sådana tider är det högst rimligt och motiverat att staten ska bedriva en aktiv efterfrågestimulernade politik för att undevika ett ännu större fall i efterfrågan och sysselsättning. Om man inte gör det, förlängs krisen och jobbdöden ännu mycket mer och det tar ännu längre tid att återkomma till jobb- och ekonomisk tillväxt igen.

En annan sak är sedan att Sveriges statsminister därtill med sitt sätt att beskriva verkligheten faktiskt "glömmer" att Sverige inte alls har någon budget i balans i nuläget. Tvärtom - trots att regeringen inte precis fört någon särskilt aktiv jobbskapande politik - så har Sverige just nu ett snabbt växande underskott. Reinfeldts alliansregering ärvde faktiskt ett överskott i statsbudgeten på 70 miljarder kronor när de fick makten i september 2006. Men tämligen snart "brände" man iväg det överskottet - som hade behövts nu till aktiva åtgärder - och sänkte skatten med 85 miljarder kronor. Profilen var dessutom sådan att de största skattesänkningarna gick till de bäst ställda i samhället. För 2009 är prognosen att svenska staten kommer att gå med stora underskott och ha ett lånebehov på 130 miljarder kr. Ändå fortsätter regeringen att sänka skatten ytterligare ett tredje steg, men nu med lånade pengar.

Så här statsminister Reinfeldt banar andra EU-länder att "återföra de offentliga finanserna" till den "balans som vi har i Sverige" så kan det påståendet ifrågasättas utifrån sakliga grunder. Dessutom har Sveriges statsminister bara rätt så till vida att det statliga budgetunderskottet är ännu större i andra, omgivande länder i Europa och USA än det är i Sverige. Några av de europeiska staterna i öst - exempelvis Ungern och Lettland, båda särskilt illa ute - står rent av på randen till statsbankrutt.

I detta läge är det kanske inte så klokt av Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt (m) att rikta bannor mot och förmana länder som dessa och andra inom EU att hålla budgetbalansen. De förutsättningarna finns liksom inte alls i nuläget. Lägg till detta att Sverige - som andra länder i Norden etc - som en starkt exportberoenden nation också är i hög grad beroende av att våra grannars ekonomi inte kraschar. Att stora och viktiga nationer som Tyskland, Frankrike, Storbritannien m fl snarare gör vad de kan för att i dessa kristider stimulera efterfrågan och inte ytterligare förvärra fallet i ekonomin.

Det förefaller inte heller att vara så klokt av statsminister Reinfeldt att han på EU-toppmötet i början av mars månad tillhörde de EU-länder som sade nej till förslaget om en stödfond för de östliga EU-ländernas krisande, bräckliga ekonomier. Att dessa länder var i "obalans" redan före finanskrisen är inget motiv att nu inte försöka lindra deras problem en stödfond och kreditgivning. Lika lite som Norden hade något intresse av att låta det krisartade ekonomiska läget på Island falla ner i ett bottendjupt svart hål.

Solidaritet och gemensamma insatser mot krisen är tvärtom till gagn också för EU-länder med en god ekonomi. Och gör fallet mindre stort för oss alla i dessa sannolikt ändå fleråriga, extrema krisläge.

Vi behöver satsa på en proaktiv "Obamalinje" för att rusta oss för framtiden

Med tanke på att Sverige och dess statsminister redan i juli månad i år därtill ska axla ordförandeskapet inom EU det kommande halvåret så skulle det nog vara klokt att agera på ett mera konstruktivt sätt än att "racka ner" på ansträngningarna att försöka samla unionen till "gemensamma tag och offensiva åtgärder" i denna extrema undantagssituation i stället för att defensivt bara betona värdet av budgetbalans när en sådan knappast är den mest rimliga politiska åtgärden just nu.

Också under den stora depressionen i början av 1930-talet var det just den överstarka betoningen på budgetbalans och sparsamhet som gjorde att den allvarliga ekonomiska krisen i spåren av börskraschen 1929 ledde till den stora ekonomiska depressionen som dödade jobb och tryckte efterfrågan i ekonomin till en bottenfrusen nivå.

Det var först med Franklin D. Roosevelts "nya giv" (New Deal)-politik i USA några år inpå 30-talet och motsvarande jobbskapande efterfrågepolitik i Sverige efter maktskiftet 1932 - och andra liknande insatser - som krisen gradvis började bekämpas och jobben gradvis bli allt fler samt de ekonomiska hjulen började snurra igen.

2008-2010 års depression kan lika lite som 30-taletskrisen bemötas med sparsamhet och passivitet från regeringarnas sida, utan kräver tvärtom - precis som Obamas stora stimulanspaket i USA - en proaktiv politik med omfattande statliga stimulanser i "riktade åtgärder" (infrastruktur, energi- och miljöinvesteringar, upprustade skolor och bostäder etc) för att få fram fler jobb och undvika ytterligare fall i den ekonomiska efterfrågan.

Vad Sverige, övriga Norden och EU-länderna i stort nu behöver är en offensiv "Obamamodell" för att undvika att krisen förvärras och vi alla står bättre rustade och inte försvagade den dag vi kommer ur krisen om något eller några år.

Det är, som TCO:s Roland Spånt och Roger Mörtvik (AB 16/3), professor Paul Krugman i USA och andra säger, slående hur olika effekt samma satsade belopp kan få. I ena fallet - allmänna skattesänkningar utan större riktning - får de ytterst små och jobbskapande effekter. I andra fall - med riktade och välavvägda insatser och investeringsstimulanser - ger det flerdubbelt tillbaka (multiplikatoreffekt) på varje satsad krona. Det senare är den långt klokare vägen.

Därför är det av central betydelse att våga och kunna vara proaktiv i detta extrema undantags- och krisläge samt att se till att de satsade miljarderna i skattepengar används på rätt sätt. Det avgör hur väl eller illa rustade vi kommer ut ur krisen den dag det vänder.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Ett betänkligt slirande med argumenten

Också LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin har, tyvärr, slirat betänkligt och haft svårt att hålla tungan rätt i mun i turbulensen kring finansbranschens ohemula ersättningar.

Det är ju tämligen allmänt känt att finansbranschens direktörer håller varandra om ryggen när VD-löner och övriga ersättningar ska beslutas. Och inte heller de fackliga företrädarna i bolagsstyrelserna verkar ha ryggrad nog att stå emot eller att våga reservera sig mot att detta frälse tillåts sko sig på det mest ohemula sätt. Också i kristider som dessa.

Därför har också LO:s Wanja Lundby-Wedins förklaring till bonusarna på det av arbetsmarknadens parter ägda pensionsförsäkringsbolaget AMF klingat ihåligt. Vilken ryggborstande direktör som helst skulle kunna säga samma sak som Wanja Lundby-Wedin: "det fanns en uppenbar risk att vi inte fick de bästa kapitalförvaltarna". Alltså, bonusarna var nödvändiga för att kunna rekrytera bra personal. Ett uselt argument.

Samma klena argument som alla dessa så kallat kompetenta direktörer gärna också använder när de ska motivera vandra för att de ska ha en inte bara hög fast lön utan därtill också miljoner i bonusar. Och det oavsett om bolaget sedan råkar gå med vinst eller förlust ett visst år.

Efter fadäsen med AMF:s nu - efter mediakritiken - nu återtagna bonusar på ett extra styrelsemöte och ihåligheten i LO-ordförandens försvar för dessa omotverade ersättningar ska det bli intressant att följa hur hon och andra i LO-ledningen fortsättningsvis ska kunna kritisera girigheten i näringslivet.

För utomstående iakttagare framstår det som näst intill obegripligt varför personer som sitter i olika styrelser å ena sidan kan se hur det långvariga drevet löper mot direktörsbonusarna och, å andra sidan inte själva i styrelser där de ingår genast kräver att det stoppas i de bolag som de själva har inflytande över.

Läser man inte styrelsepapprena eller förstår man inte vad som där sägs om villkoren för bolagets ledning? Eller vågar man inte ställa frågor som förtydligar förslagens konsekvenser innan de klubbas? Eller vågar man inte ens efteråt - när mediedrevet går mot elitens överlöner och övriga villkor - ställa frågor i styrelsen om tillståndet vad gäller det "egna" bolagets direktörer? Och sedan kräva att de ändras om de är uppenbarligt olämpliga? Särskilt i kristider som dessa.

Så "vem i hela världen kan man lita på" i riktigt skarpt läge är det nog många som undrar i kristider som dessa.

LO:s Wanja Lundby-Wedin presterade tyvärr ett lika uselt försvar för ett uppenbart olämpligt system för direktörsfrälset som vilken ryggborstande direktörskompis som helst i fallet AMF. Det är ett trist faktum.

Vilken lärdom drar nu hon och andra LO-representanter i AMF-styrelsen, liksom i andra bolag, där de ingår som styrelseledamöter!?

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Eller är det månne den egna "löneförstärkningen" (styrelsearvodet) som lite för många styrelseledamöter är rädda att bli av med om man agerar mera kritiskt granskande och observant i styrelsearbetet?

Hade bankfolket i SEB varit politiker nu hade karriären varit över

Observerat och värderat:
Hade SEB-bankfolket varit politiker hade deras karriärer varit slut nu efter senaste girighetsexesserna

I ett läge när det är kris i banksystemet, näringslivet rekordvarslar och säger upp folk och Sveriges BNP faller med nästan fem procentenheter så är inte stämningsläget och tidsandan särskilt positiv till dem som bryter mot vad som anses vara rimligt och anständigt. Och inget undantag här för näringslivets direktörer och vilja löner de anser sig ha rätt att bevilja varandra i bolagen.

I detta läge blir stanken från SEB:s giriga direktörer vid flotta bankpalatset vid Kungsträdgården i Stockholm blir bara värre och värre. Mitt i bankens värsta kris med ett miljardras i vinst, tredubblade kundförluster, slopad utdelning och en aktie som sjunker som en sten på börsen roffar bankens nio toppdirektörer i hemlighet till sig löneökningar på 7,5 miljoner kronor.

Styrelseordförande Marcus Wallenberg trampade rejält i klaveret när dessa på bolagsstämman hemliga miljonhöjningarna till toppcheferna avslöjades. Han avfärdade dem som "marginella ökningar", vilket säger en hel del om verklighetssynen i bankens direktionsvåning.

Mitt i denna mediaturbulens och kritikstorm med SEB-direktörernas lönelyft så visar det sig att man därtill från SEB-sfären åker till lyxlirarnas Gstaad i Schweiz och hyr in sig på det svindyra Gstaad Palace med rumspriser på uppåt 108 000 kr per natt. 230 personer åker med på helgkonferensen:”Det är i dåliga tider man får mest ut av att skapa en mötesplats där man kan utväxla idéer och tankar", heter det i den rekordsvaga och omdömeslösa motiveringen från SEB.

Hade SEB:s styrelseordförande Marcus Wallenberg och bankens VD Annika Fallengren (med 2 mille i lönelyft mitt i krisen) varit politiker nu, hade deras karriärer varit slut nu. Också den rosa affärspressen är starkt kritisk till SEB-ledningens utmanande agerande. "En förbluffande brist på omdöme" heter det också från dessa.

PR-avdelningen på wallenbergarnas egen husbank försöker nu krampaktigt att återupprätta SEB:s nedsolkade rykte och har skickat fram sin styrelseordförande Marcus Wallenberg att försvara lönehöjningarna med att hävda att totalbeloppen har ju sänkts. VD Annika Falkengren hade en fast lön på 7 miljoner och en rörlig del upp till 12 miljoner. Nu har hon en fast lön på 9 miljoner kr, säger Marcus Wallenberg. Därmed avslöjar han ju att det där bluffspelet med rörlig lönedel bara var en lek med ord och inget annat.

I själva verket var den rörliga delen också en återkommande del av lönen. Det var inte baserat på någon särskild prestation.

SEB:s miljonhöjningar till toppcheferna var naturligtvis lika provocerande och utmanande som förslaget häromveckan att höja Volvochefernas löner i företagets värsta kris när man samtidigt pressar fram lönesänkningar för arbetarna.

I SEB är omdömet till och med sämre än i Volvo. På Volvo tog man i alla fall intryck av den starka kritiken mot chefshöjningarna och drog tillbaka förslaget.

Men i SEB finns det ingen självkritisk hållning alls.Noll, nada. Det är fullständigt obegripligt att "SEB:s lönekommitté", eller vilka som nu ihop med Marcus Wallenberg som låg bakom miljonrullningen till chefsgänget, inte tog någon lärdom av vad som hände i Volvo. Eller för den delen av debatten av bonuslönerna i de statliga företagen utan försökte mörka beslutets detaljer när frågor ställdes och bara körde på som om inget har hänt. Det är höjden av arrogans och elitär hybris.

Man borde dessutom ha insett den allvarliga konsekvensen för SEB av att höja chefslönerna. Man diskvalificerar sig därmed från statens bankgarantiprogram och får inte låna några pengar med staten som garanti.

Men av Marcus Wallenbergs uttalanden att döma verkar han utomordentligt angelägen att gå runt regelverket och krångla sig förbi bestämmelserna, så att SEB kan få del av bankstödet. Att ompröva beslutet om miljonhöjningarna kallar han "en hypotetisk fråga".

Men fakta är fakta och nu har SEB diskvalificerat sig för att omfattas av det statliga bankstödet. Höjs chefslöner och bonusar så blir det inget bankstöd. Så är regelverket. Och någon ändring därvidlag blir det inte, enligt statsminister Reinfeldt och finansminister Borg, trots Marcus Wallenbergs försök till dribblande med regelverket. Det är lika sanslöst korttänkt som girigt från några få redan överbetalda direktörers sida.

Miljonhöjningarna i SEBär ytterligare ett exempel på att den svenska makteliten tror sig segla i egen kometbana och lever - och vill fortsätta leva - under helt andra villkor än flertalet andra i det här landet. Det finns i Wallenberg-sfärens toppskikt en föreställning om att man är förmer och att man bara kan sko sig helt obehindrat av något så futtigt som "omdöme" eller regelverk som gäller för andra.

Men ett är dock uppenbart: Hade SEB-bankfolket varit politiker hade deras karriärer varit slut nu efter senaste girighetsexesserna. Det gäller för såväl VD Annika Falkengren som Marcus Wallenberg.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Ett väntat sammanbrott men med konsekvenser

(Publicerad i bl a NSD 17/3 m fl)

Observerat och värderat:
Ett väntat sammanbrott men med konsekvenser

Sammanbrott i förhandlingarna onsdagen den 11 mars om ett nytt huvudavtal mellan Svenskt Näringsliv, LO och PTK var mera väntat än överraskande. Varför?
Jo, de senaste åren har tuppkammarna vuxit sig alldeles för höga på arbetsgivarnas huvuden efter Laval-domen (EG-domstolen, dec. 2006), centerpartiets krav på avskaffade trygghetslagar på arbetsmarknaden och moderatregeringens ointresse att i praktiken värna kollektivavtalen. Trots all men till intet förpliktande retorik om hur moderaterna "älskar kollektivavtal".

Således ansåg Svenskt näringsliv att klimatet var det rätta för att man kunde ställa de allra tuffaste av krav, nämligen att i ett arbetsgivarevänligt nytt huvudavtal avtala bort stora delar av lagen om anställningsskydd samt begränsa fackliga rättigheter (konfliktåtgärder m m).

Vetskapen om att de har regeringen Reinfeldt i ryggen, att facket tappar medlemmar och krisen blir allt djupare gjorde att arbetsgivarna vågade ta ut svängarna mer än annars. Det är självfallet utmärkt och helt rätt att fackföreningsrörelsen då inte viker ner sig utan står på sig.

Värre är att arbetsgivarna i sin iver att åstadkomma ett systemskifte spräckte alla förutsättningar för samförstånd och stabilitet på arbetsmarknaden. Det kan visa sig vara ett stort misstag på lite sikt - också utifrån långsiktigt arbetstivareintresse av goda partsrelationer och stabila spelregler på svensk arbetsmarknad.

Men så klokt agerar inte dagens hökaktigt kaxiga representanter i Svenskt näringsliv vid förhandlingsbordet. Därför var sammanbrottet nu i förhandlingarna om nytt hvuudavtal tämligen väntat.

Och samtidigt en annan fundering: Visst var det väl i huvudavtalet som man, enligt Vanja Lundby-Wedin och Erland Olauson i LO, skulle lösa Lavalfrågan? Hur blir det nu med den målsättningen? Nu när förhandlingarna har spruckit och Lissabonavtalet är antaget av Sverige riksdag utan att det där finns någon klausul om att svenska kollektivavtal ska gälla i vårt land oavsett ursprung på arbetskraften?

Dörren till löne- och villkorsdumpning förblir tämligen vidöppen.

Robert Björkenwall,frilansjournalist; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Familjen Odells vinstklipp på privata vårdmarknaden

Observerat och värderat:
Statsrådets Odells vårdklipp på omsorgsmarknaden

Som bekant tillhör kristdemokraterna den gruppering i Reinfeldts blå alliansbygge som under flera år har varit starka pådrivare för fler privata, vinstdrivna alternativ i vården och för så kallat fritt vårdval. En av de starkaste påhejarna har varit nuvarande finansmarknadsministern Mats Odell, en av alliansregeringens allra svagaste kort som statsråd. Han som under flera års tid hade det fibblande och sedan konkursade finansbolaget Carnegies tidigare chefspersoner som sina närmaste rådgivare när statlig egendom skulle säljas ut på marknaden.

Under valrörelsen var Göran Hägglund, Mats Odell och andra KD-företrädare ute och mässade om de långa köerna, de eviga väntetiderna – och hur bra det skulle bli med fler privata alternativ och om vi själva fick välja vårdgivare.

Mats Odell visste att det går att tjäna pengar på sjuka och svaga individer. Han har i flera år själv varit nära knuten till Odellska familjeföretaget Bellstasund Omsorger AB – åtta olika dotterbolag som bedriver omsorgsverksamhet för personer med utvecklingsstörning eller förvärvad hjärnskada. Psykiska tilläggshandikapp kan också förekomma. Det har varit affärsidén i familjefirman.

Efter valet 2006 lämnade statsrådet Odell ordförandeposten i familjeföretaget, som året därpå (2007) såldes till Solhagagruppen. Ett köp som till stor del visade sig ha fått sin finansiering av två statliga pensionsfonder, AP-fonder – med minister Mats Odell som ansvarig. Rätt praktiskt, eller hur?

På den här affären tjänade familjen Odell 72 miljoner. Ett riktigt vårdklipp - och som säkerligen också är i linje med vad kristdemokrater anser man ska kunna göra när vården och omsorgen blir kommersialiserad och "fri".

Men själv har statsrådet inte velat skylta med det här vårdklippet. Först när media grävt fram uppgifterna har det kommit fram i ljuset. Själv nämner inte statsrådet Odell ens familjeföretaget och sitt eget ordförandeskap där i sin egen biografi och CV på regeringskansliets websajt. Varför? Förvisso står det i bibeln, främst Matteusevangeliet om att det ´till dem som (redan) har ska vara givet´. Så pris vare lov för "återbäringen" och det citatet, som bibelkunniga krämare ibland brukar säga. Men samtidigt sägs på annat ställe i Matteus att man inte kan tjäna både Gud och Mammon. Men lite "sinnesfrid" blir det kanske med söndagens kyrkokollekt?

Hur som helst, på ex-odellska Bellstasunds egen hemsida berättas däremot historiken: 1959 togs fröet till Bellstasunds-koncernen, Vallbostrands vårdhem över av Odells föräldrar; Hans Carlsson och Greta Odell-Carlsson. ”Under årens lopp har verksamheternas innehåll utvecklats och förändrats i takt med vårdreformerna” står det.

Är det inte vackert? Passat som hand i handske. Politiken - med beslut om vårdens och omsorgens gradvisa kommersialisering i "frihet" - har på så sätt även kommit att tjäna rent privatekonomiska syften.

Och som en följd av det har statsrådet Odell och hans familj nu gjort sig en rejäl hacka på 72 miljoner. Säkert räcker det också till en skärv då och då i kollektbössan i den frikyrka som Odell och hans familj tillhör. Parat med lite bön, smäktande sång och kanske ett och annat lämpligt bibelcitat ur Matteus och de andra evangelisterna.

Sedan är själen åter lika ren som en nypudrad babystjärt.

Robert Björkenwall, (070-578 61 95); robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Alpundrets baksmälla - nu får Österrike betala för tidigare expansion

Observerat och värderat:
"Alpundret" Österrike tvingas nu i finanskrisens spår betala för sin stora östsatsning

Genom åren har det blivit ett antal, återkommande resor till alplandet Österrike. Detta genom en kombination av intresse för utvecklingen där och för att vandra i deras vackra landskap. Att i en myggfri "sagomiljö" se på fågel- och blomsterlivet, de grönskande vackra slåtterängarna på alpsluttningarna och på 2000 - 2 700 meters höjd skåda ut över de snöklädda alptopparna. En lisa för själen och därtill också en icke oäven bonus - i form av en stärkt kondition och tilltagande välmående efter en vecka i dessa nejder, i regel i Ötztal i Türolen, lite söder om Mozart-staden Salzburg och vintersportorten Innsbruck.

Turismen/besöknäringen genererar årligen cirka 20 miljoner besökare och är därmed en av alplandets viktigaste näringar och sysselsättare.

Politiskt är landet dock märkligt, en skvader och lite "udda" i EU-familjen. I mycket för att man aldrig vågat göra upp med sitt nazistiska förflutna. I stället lät man nazikoryféer - Kurt Waldheim, senare FN-boss, och andra - övervintra och vara kvar i olika statliga och delstatliga befattningar. Och följden? Bland annat högerpopulismen förblivit fortsatt stark - Jörg Haiders tidigare parti FPÖ och sedan BZÖ med bas i delstaten Kärnten - med uppåt en tredjedel av väljarkåren bakom sig i val efter val. Så senast i förbundsdagsvalet 2008, då högerpopulistiska FPÖ och BZÖ fick 30 procent av rösterna. I lokalvalen i Kärnten och Salzburg i skiftet februari/mars 2009 höll de ungefär samma väljarandel också efter ledaren Jörg Heiders död i en trafikolycka. Detta faktum med en fortsatt stark högerpopulism har i sin tur "låst" det politiska läget för de av tradition två stora österrikiska partierna - socialdemokratiska SPÖ och liberal-borgerliga folkpartiet ÖVP.

Och oftast - som efter valet 2008 - tvingat dem att gå samman och forma så kallade stora koalitioner mellan socialdemokraterna och liberaler av mitten-högerstuk vid regeringsrodret i förbundsdagsregeringen i Wien. Mot denna "påtvingade" fortgående stora koalition finns ingen annan egentlig opposition än just högerpopulismens FPÖ och BZÖ, och dess grumliga cocktail av invandrar- och främlingsfientlighet (zenofobi), nationalism/regionalism och politisk exploatering av allt som anses "vrångt och djävligt" i samhället (populism) och som den styrande koalitionen i Wien anses vara skuld till. På ena eller andra sättet.

Några bra böcker som närmare analyserar detta - ingalunda enbart i Österrike - starka, högerpopulistiska fenomen är Cas Muddes "Populust Radical Right Parties in Europe" (Cambrigde University Press) och Angus Roxburghs "Preachers of Hate" (Gibsons Square Books). Och, som bekant, finns en hel del av samma fenomen även i våra nordiska länder, Danmark, Norge, Finland - och svagare men något lite växande också i Sverige. Vi får se i riksdagsvalet 2010, möjligen kanske redan i EU-parlamentsvalet i juni 2009.

Baksmälla efter många goda år
Ingen västeuropeiskt land har väl som Österrike samtidigt dragit revenue och tjänat så mycket på järnridåns fall och EU:s östutvidgning som detta alpland.

Gamla affärskontakter från förr - delvis ett arv från habsburgska dubbelmonarkin Österrike-Ungern (föll 1918) - kunde tinas upp på nytt. På så sätt kunde Österrike bli en del av östboomen i ekonomin. Tillväxtsiffrorna sköt i höjden och det talades allmänt om "alpundret" i ekonomiska kretsar.

Men med finanskrisen i september-oktober 2008 kom baksmällan. De stora österrikiska bankerna Erste Bank, Bank of Austria (ägt av italienska intressen), Raiffeisen International m fl hade varit våghalsigt överfrikostiga med krediter och köpt in sig i för många dotterbanker i öststaterna. Och med fallet i deras valutor blev de utställda krediterna allt skakigare och osäkra tillgångar.

Sammantaget rör det sig här om så hisnande stora och i nuläget allt mera osäkra kreditfordringar på totalt runt 230 miljarder euro i de östliga EU-länderna. Det motsvarar hela 70 procent av Österrikes samlade bruttonationalprodukt, BNP. Ett sanslöst stort berg av tillgångsvärden som blir allt mindre värda.

Dessa osäkra fordringar som nu österrikarna måste betala i form av tioåriga statsobligationer till tuffare villkor än ex.vis grannlandet Tyskland har för sina statsobligationer.

Den österrikiska koalitionsregeringen SPÖ-ÖVP och ledd av den socialdemokratisk förbundskansler har också tvingats införa ett räddningspaket för bankerna på 100 miljarder euro.

Dessutom krisar också bilindustrin i Österrike - som på andra håll - och regeringen har även här tvingats införa ett krispaket med bl a en bilskrotningspremie av tysk modell och korttidsvecka för bilarbetarna.

Och än är krisen långt ifrån över för det tidigare "alpundret" Österrike. Bedömningarna om den närmaste överblickbara framtiden varierar. Men flertalet är tämligen ense att det sannolikt blir ännu lite värre innan det så småningom vänder, kanske under 2010 eller möjligen först under 2011.

Robert Björkenwall,frilansjournalist;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Staden som flyttar - ett världsunikt projekt

Observerat och värderat:-----------
Staden som flyttar stora delar av sitt centrum - ett världsunikt projekt

För att kunna fortsätta och bryta järnmalm i den lappländska gruvstaden Kiruna (med 23 000 inv.) i norra Sverige måste delar av staden flyttas. Det har varit klart sedan några år tillbaka. Annars kommer man inte åt den rekordrika järnmalmskroppen under Kiruna stad. Redan om några år - 2013 - inleds jätteprojektet med att flytta delar av stadskärnan. Det nya Kiruna centrum planeras till omgivningarna vid berget Luossavaara som ligger i utkanten av dagens Kiruna centrum. Vissa av husen som ska flyttas tas isär och flyttas bit för bit, andra åter flytas hela som de är på stora trailers.

Det är ett unikt stort och komplicerat projekt med många viljor som ska jämkas samman. Genomförandet sker i etapper, område för område. Vissa byggnader kommer att tas isär, transporteras och sedan byggas upp igen på den nya platsen. Andra åter flyttas hela. Det riktigt svåra är flytten av det mäktiga stadshuset med dess orginella klocktorn från 1963. Eftersom det är byggnadsminnesförklarat får det heller inte rivas utan måste flyttas, antingen i ett enda stycke eller uppdelat i fyra stycken.

Stadshusflytten måste ske i god tid före 2023 då järnmalmsbrytningen är framme vid stadshuset. Och tänk så många boggiepar på trailers det krävs för att genomföra den flytten - uppdelad eller i ett stycke - av en huskropp som är femtio gånger femtio meter!

Men långt innan dess ska det unika bolagshotellet, de byggnadsminnesförklarade arbetarebostäderna Bläckhornshusen (har själv min barndom i ett sådant) och andra unika trähus som järnvägsbostäderna med mera från tidigt 1900-tal att flyttas på trailers. Ett arbete som påbörjas i en första etapp år 2013.

Däremot så kommer man vid stadsflytten inte att kopiera 1960- och 70-talsbebyggelse med Domusvaruhus och annat utan i dessa fall bygga upp nytt som uppfyller 2000-talets krav på en god och funktionell stadsmiljö. Dessa 60-talsbyggnader har inte alls samma kulturhistoriska värde som Bläckhornshusen, kyrkan eller stadshuset.

Totalt handlar det om cirka 15 procent av bebyggelsen som kommer att flyttas eller, i vissa fall, ersättas av nya byggnader. Flytten av Kiruna kyrka - förklarad som Sveriges vackraste byggnad - är ett annat jätteprojekt av stadshus-dimensioner. Det blir i etapp tre och måste ske i god tid före 2033 då malmbrytningen nått fram till kyrkan och dess omgivningar. Hur den flytten kommer att göras mera exakt är ännu långt ifrån klar.

Totalt handlar hela stadsomvandlingen av Kiruna stadskärna om miljardkostnader men ingen vet ännu exakt. Enligt gruvlagen är det rekordlönsamma, statliga gruvföretaget LKAB som ska stå för kostnaderna för flytten. Men många förhandlingar återstår innan allt praktiskt kring det ekonomiska är löst.

Återskapandet av "nya Kiruna" centrum och stadskärna ska också så långt möjligt göras enligt samma grundtanke som LKAB:s disponent Hjalmar Lundboms direktiv när staden planerades och byggdes i början av 1900-talet. Alltså en god stadsmiljö med varierande arkitektur samt hänsynstagande till klimatologiska faktorer undvikande av att skapa "onödiga blåshål". Dessutom så förlagt att snittemperaturen blir gynnsammare än i näraliggande omgivningar. Ty något "kallhål" ska framtidens Kiruna inte vara, lika lite som fallet är med nuvarande stadskärnan.

Också detta tror man sig - efter närmare studier - kunna uppnå just i omgivningarna nedanför berget Luossavaara, idag en slalompist och utkikspunkt för sommarmånadernas midnattsol. Det talas t o m om en inglasning för att ordna året runt-skidåkning som en del i stadsomvandlingen. Intressenter finns!

Detta världsunika projekt i stadsomvandling lockar mångder av utländska stadsplanerare och flyttransportörer som mer än gärna erbjuder sina tjänster och vill vara med på ett hörn i detta verklighetsbaserade projekt, fjärran från universitetens laboratorier och logistikcentra. Politiker och tjänstemän får många samtal från hugade stadsplanerare och transportörfirmor från Nederländerna, Storbritannien, Tyskland, USA, Australien m fl länder. Och det är inte svårt att förstå.

Nu är det "the real thing" och inget skalenligt modellbyggande som ska sättas i verket, så inte att undra på att många gärna vill vara med på ett sådant världsunikt projekt i norra Sveriges gruvmetropol Kiruna.

Och redan om ett par, tre år är man igång med den första av flera etapper i den stora flytten av Kiruna stads centrumkärna med kringliggande träbebyggelse och unika kulturhistoria.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Visst förstår jag väl hur t ex Gusums-borna i Östergötland diskuterar fram och tillbaka hur de ska göra med brukets 350-åriga historia - och som fått förfalla så sorligt sedan spekulationerna på metallbörsen slutligen drev det gamla vallonbruket Gusums bruk i drickat. Nog borde några av byggnaderna kunna sparas av kulturhistoriska skäl, bara finansieringen kunde ordnas. Men vem ställer upp när kistan är tom i en "fattig" kommun som Valdemarsvik?

Men konjunkturpolitiskt och jobbmässigt vore det rätt läge nu - i dessa kristider - att sätta folk i arbete i projekt som dessa, stadsförnyelse såväl som kulturminnesvård, eller infrastrukturinvesteringar.

Medieklimatet - vem sätter dagordningen och vinner opinionskriget?

Observerat och värderat:
Medieklimatet - vem sätter dagordningen och var finns arbetarrörelsen i den diskussionen?

Hur ska socialdemokratin, eller för den delen vänstersidan i stort, kunna bryta det kompakta borgerliga medieklimatets växande överläge när det gäller att sätta dagordningen för det offentliga samtalet? Ytterst är det är en fråga om demokrati. Inte för att det saknas röster, det finns en flora av tidningar, tidskrifter och nätforum som för en vänsterdebatt och bevakar världen med andra utgångspunkter är den gängse. Med de verkar i skymundan, citeras sällan eller tas som utgångspunkt för samtal i det offentliga rummet. Snarare då nonchaleras medvetet, hanteras som något som egentligen inte finns.

Antag att en socialdemokratisk regering varit lika passiv som Reinfeldt och Borg i den blå alliansregeringen nu varit i den allt värre jobb- och ekonomiska krisen. Hur hade det då sett ut ide stora medierna, i tidningsdrakarna i storstäderna och sedan också i radio och tv. Vad hade hänt då? Jo, då hade s-regeringen i ett sådant motsvarande länge fått ett rejält mediadrev på sig för att man uppträtt passivt. Fått påskrivet med internationella jämförelser för att man satsat klart mindre än andra europeiska länder i stimulansåtgärder i relation till landets bruttonationalprodukt. Och jagats med detta dag efter dag. Svårare än så är det inte


Så kan man påstå att journalistkåren och ägarna till de stora, allt mera koncentrerade mediekoncernerna gör sitt jobb och ser till att redaktionerna har resurser nog att just leva upp till journalistikens ideal om oberoende och opartisk -sann och relevant - bevakning och granskning av makten och verkligheten "där ute"? Nä, knappast så.

Jo visst vet vi, som Publicistklubbens februaridebatt bekräftade, att makten allt oftare kommer undan på grund av bland annat att sann eller "påstådd" resursbrist. Allt färre har någon som helst grävande journalistik värd namnet. Undantaget är väl SVT:s Uppdrag Granskning - grävde fram regeringens och finansminister Borgs skrymteri kring de statliga chefsbonusar nyligen; bra jobb - och Kalla fakta i TV4 ibland. Men allt mera sällan gör tidigare så pigga Aftonbladet, Dagens nyheter eller Svenska Dagbladet m fl jobb som avslöjar sånt som "makten" gärna vill slippa undan granskning från. En liten eloge ska dock Aftonbladet ha för sina reportage om Försäkringskassans haveri och tillämpningen av regeringens överkärva, brutala regelverk vid sjukskrivningar och prövningen av de sjukas möjliga restarbetsförmåga mot arbetsmarknaden.

Men i stort ser det alls inte bra ut, snarare sämre och sämre. Trots att Östran gör ett bra jobb i Kalmar, DD i Dalarna, VF i Värmland, NSD och PT i Norrbotten etc. Har då arbetarrörelsen - vars ytterst fåtaliga egenägda tidningar brottas med växande problem, med något undantag när - någon egen mediestrategi i detta dystra läge? Nä, icke så.

Intrycket är - efter många år av initiativlöshet och borttappad, dyrbar tid och resursslöseri - snarare en växande stor känsla av uppgivenhet. Det verkar saknas idéer för hur man ska bryta den "diskreta" borgerliga världsbildens mediehegemoni. Samtalet kretsar nästan enbart vid teknikaliterer, frågan om nät eller papper. Och uppgivet konstateras - LO:s Aftonbladet-pengar i den där fonden, var tog den miljarden vägen? - det att det finns ju inga pengar i arbetarrörelsen. Annonsmarknaden är därtill stenhård, hårdare än någonsin och missgynnar alltid "andratidningarna" på utgivningsorten. Ofta också - visar presshistorien - även "förstatidningarna" när de ägs av arbetarrörelsen.

Så vad återstår då? I bästa fall - menar många - en webbtidning med nyheter varje dag och en pappersprodukt till veckoslutet (fredag). Ungefär som ex-Arbetet-redaktören och s-riksdagsledamotet Bosse Bernhardsson - aktiv i "efter Arbetet"-projektet - länge arbetat för. PÅ LO-sidan har man - hittills förgäves - försökt göra nåt motsvarande med en resursmässigt förstärkt LO-tidningen; rejälare satsning och förbundssamordning kring en webbaserad daglig LO-tidning på nätet och en ännu lite fylligare papperstidning till veckoslutet. Samtidigt kommer fackförbundstidningarna ut allt glesare och med allt tunnare innehåll. Men generellt gäller: det saknas en rejäl kraftsamling kring mediefrågan inom arbetarrörelsen, inom LO, LO-förbunden och socialdemokratiska partistryrelsen, SAP.

Visst pratas det lite om det här ibland inom rörelsen. Och tas någon gång något litet beslut. Men inte ofta, och då nästan alltid uppgivet och suckande. Sedan fortsätter man som vanligt, dvs nästan inget konkret händer.

Det dagliga "opinionskriget" - kampen om problemformuleringsprivilegiet (dagordningssättandet) - verkar man nästan ha gett upp inom "rörelsen", och val ska man numera vinna genom inhyrda konsulter, PR-nissar/nissor och "tapeter" av utereklam. Nu när organisationen också tillåtits förfalla och den gamla "stenkrossen" - giltigt ännu i 80-talets valrörelser - knappast förmår mer än att krossa något enstaka gruskort i motståndarsidans vapenarsenal.


Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

EU har problem med jämställdheten och överstatligheten

Observerat och värderat:
EU vill tillbaka till hemmafrusamhället Inom EU vill man nu under det tjeckiska EU-ordförandeskapet föra tillbaka oss till hemmafrusamhället. En tid när kvinnor var kvinnor och män var män. En tid när barnen var hemma med mamma och pappaledighet inte förekom.

EU:s nya direktivförslag om förlängd mammaledighet - mammorna tar ut 18 veckors föräldraledighet direkt efter förlossningen, inget om pappaledighet - innebär i praktiken att man inom EU-ledningen tycker att jämställdhet är förlegat. Barn ska nöja sig med att träffa sina mödrar. Sina pappor får de väl träffa när de blir lite vuxnare. I realiteten är det just detta som skulle bli följden om EU-kommissionen och det tjeckiska EU-ordförandeskapets förslag om förlängd obligatorisk mammaledighet vinner stöd hos de olika medlemsländernas regeringsföreträdare.

Åter igen blir det - för vilken gång i ordningen?; minns arbetsrätten och våra kollektivavtal! - uppenbart varför det här med överstatlighet inte precis alltid är en så himla bra idé.

Vad Europa och Sverige behöver är inte mer mammaledighet. Vad vi behöver är fler familjer där föräldraskapet handlar om just föräldraskap och delad föräldratid. Inte bara om mödraskap och mammaledighet. Var det inte häromdagen (8 mars) vi hade den internationella kvinnodagen!? Vägen till reell jämställdhet är fortfarande lång, mycket lång - inte minst inom EU-Europa.

Robert Björkenwall; (har själv varit pappaledig 2 x 6 månader med sina döttrar och insett vilken förmån det är);
/robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Reinfeldt, krisen och mediaklimatet

Det är bara två och ett halvt år sedan Fredrik Reinfeldt dag efter dag i valrörelsen 2006 jagade Göran Persson och socialdemokraterna med frågan om hans passivitet inför arbetslösheten. Då var det en stark tillväxt och antalet jobb ökade med 153 000 på ett år. Göran Persson kunde inte ge något bra svar och förlorade valet.

Nu har luften gått ur den svenska ekonomin. BNP minskar till och med snabbare än i krisens moderland USA.
I år minskar antalet sysselsatta med 100 000 personer. Nästa år förutses arbetslösheten överstiga 10 procent. För IF Metall räknar man med att 25 procent av medlemmarna kommer att vara arbetslösa före sommaren, och med ännu sämre siffror för bilindustrins Västsverige.

Men nu när ekonomin och arbetsmarknaden är i kris är det Fredrik Reinfeldts tur att vara passiv. Efter att i ett helt år ha väntat och uppskjutit sina ställningstaganden är det nu uppenbart för alla vilken riktning ekonomin rör sig: rakt ner i källaren.

I detta krisartade läge gäller följande besked från Reinfeldt och Borg:
- Inga åtgärder.
- Inga nya resurser till arbetsförmedling.
- Inga initiativ för att fler skall ges möjlighet att studera på universitet och
högskolor.
- Inga nya pengar till arbetsmarknadsutbildning och ingen upprustad a-kassa.
- Inga idéer om åtgärder mot uppsägningarna i sjukvården och omsorgsverksamheten.
- Inga initiativ för att minska risken att ungdomar som lämnar skolan bara möts av
arbetslöshet.
- Inga riktade satsningar på kulturminnesvården.
- Ingen upprustning av miljonprogrammets bostäder trots att det vore helt rätt nu.

Också i EU driver Sveriges regering aktivt samma tövande passivitetslinje: Nej till gemensamma åtgärder mot krisen i Central- och Östeuropa. Nej till gemensamma åtgärder för att lindra nedgången i efterfrågan.

Skattesänkningarna - särskilt det tredje steget i jobbskatteavdraget med i praktiken lånade pengar - borde används till annat och bättre, och klokare saker. Finansminister Anders E. Borg är - framgick av SVT:s Uppdrag Granskning häromdagen - en skrymtare som inte sopar rent framför egen dörr (medverkar till bonusar i statliga bolag) samtidigt som han i opinionsvinnande nit attackerar bankerna....

Den här regeringen har snart kraschlandat mot en hård verklighet och vet inte hur de ska ta sig ur eländet. Det man eventuellt skulle vilja göra vill man helst vänta med till valåret 2010, och då ha lite valgodis att dela ut för att om möjligt klara ett återval i september 2010.

Kärnfrågan nu är dock: vad säger man just nu om regeringen? Tycker man Reinfeldt och Borg sköter sig bra? Anser media det? Och vad säger somliga av dem som i valet 2006"klev över blockgränsen" och röstade fram Reinfeldts alliansregering till makten?

Antag att en socialdemokratisk regering varit lika passiv som högerregeringen. Hur hade det då sett ut ide stora medierna. Vad hade hänt då? Jo, då hade s-regeringen i ett sådant motsvarande länge fått ett rejält mediadrev på sig. Svårare än så är det inte. Och värt att fundera på både en och två gånger.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Om socialdemokraternas jobbkommission - många goda lösningar på jobbkrisen finns

Observerat och värderat:
Socialdemokraternas jobbkommission - en god bukett med lösningar på jobbkrisen finns

Socialdemokraterna har bildat en nationell jobbkommission som leds av Mona Sahlin, Wanja Lundby Wedin och Thomas Östros. På tisdag (10/3) har de bjudit in till en hearing om välfärden och välfärdsjobben. En idé att diskutera bör vara att återinföra plus-jobben i kommunerna, men samtidigt behålla nystartsjobben. Båda verktygen kommer att behövas, som även konstaterades i en diskussion i radions P1 häromdagen.

Redan i slutet av fjolåret och nu i början av det här året har forskare, fackliga centraorganisationer som TCO och LO, arbetsgivare och andra i olika sammanhang diskuterat vad som krävs för att trygga industrins och kommunsektorns framtid: kompetensutveckling, infrastruktursatsningar, höjda statsbidrag till kommunerna, upprustad omställningsförsäkring (a-kassa), renovering av miljonprogrammets bostäder, långsiktighet, samverkan och en fungerande finansmarknad.

Det mesta av detta var för övrigt uppe på agendan på TCO:s fullmatade, stora jobbdag i Stockholm häromdagen.

Mona Sahlin och hennes jobbkommission står med andra ord inte utan alternativ och möjliga lösningar på jobb- och efterfrågekrisen när de möts till hearing tisdagen den 10 mars.

Följ "Obama-linjen" och visa att regeringen Reinfeldts skrytiga men magra "Bush-linje" inte räcker på långa vägar för att få igång jobbskapandet igen.

Robert Björkenwall,frilansjournalist; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Bra jobbdag av TCO men regeringssidan var lika tomhänta som vanligt

Observerat och värderat:
Till TCO:s stora jobbdag kom regeringsföreträdarna åter tomhänta i den djupnande jobbkrisen

Regeringens handlingsförlamning och uppenbara ointresse för vad som nu sker med en rekordstor varselvåg och jobbslakt är av så skandalöst slag att den förtjänar den skarpaste kritik. LO:s Wanja Lundby-Wedin och TCO:s Sture Nordh gjorde helt rätt när de på TCO:s utmärkta Jobbdag-seminarium tisdagen den 3 mars visade upprördhet och stort engagemang mot passiva "vänta-och-se"-attityd när krisen djupnar på svensk arbetsmarknad och de aktiva insatserna lyser från den borgerliga alliansregeringen Reinfeldt lyser med sin frånvaro.

Ansvarigt statsråd, statsrådet Littorin väljer att utebli från TCO:s jobbdag och ersätts av en oengagerad statssekreterare Eva Uddén Sonnergård (m) med absolut inga som helst nya signaler till åtgärder, varken om behovet av utbildningsinsatser, upprustad a-kassa eller mer statsbidrag till krisande kommuner. Lika tomhänt vad gäller konkreta besked men med lite mer sympatisk framtoning uppträdde den moderata ordföranden Hillevi Engström i riksdagens arbetsmarknadsutskott på jobbdagen-seminariet. Inte att undra på att TCO:s samhällspolitiska chef Roger Mörtvik och chefsekonom Roland Spånt döpt regeringens skrytiga men till innehållet synnerligen otillräckliga krisbekämpnande åtgärder till president Bush-linjen, detta i klar kontrast till den kick startsoffensiva Obama-linjen som de och andra menar att Sverige nu borde sjösätta. Alltså klara besked om att:

* nu inrättar ett stort utbildningsprogram där de som riskerar att bli arbetslösa får chansen att uppgradera sin kompetens;

* nu återupprättar den aktiva arbetsmarknadspolitiken med omskolning så att arbetslösa kan konkurrera om de nya jobben som så småningom växer fram;

* nu sätter oss tillsammans med industrins parter och utvecklar ett stort forsknings- och utvecklingsprogram;

* nu satsar vi kraftfull i infrastrukturinvesteringar och "grön omställning" samt renovering av miljonprogrammets bostäder;

* nu sänker avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen, så att fler har råd att omfattas av denna trygghet;

* nu höjer taket i a-kassan, så att de allra flesta löntagare faktiskt får ut 80 procent i ersättning vid arbetslöshet. I stället för att forsätta som nu och ha norra Europas sämsta a-kassa som omställningsförsäkring;

* nu ser vi till att statsbidragen höjs rejält (10-15 miljarder kr) så att kommuner och landsting kan behålla sin personal och samhällsservice i stället för att varsla och säga upp personal.

Men regeringen Reinfeldt fortsätter att töva och att inte säga någonting alls av betydelse i den allt allvarligare jobb- och samhällsekonomiska krisen.

I bästa fall kommer något litet positivt besked - möjligen lite mer statligt stöd, sannolikt dock otillräckligt - om statsbidragen till kommunsektorn i vårbudgeten i april. Men inga förändringar alls om den genomusla omställningsförsäkringen a-kassan, ingen aktivare närings- och arbetsmarknadspolitik och inga nya utbildningssatsningar från statens sida för dem som nu bevinner sig i en varselsituation eller snart hotas av detta.

Men på TCO:s intressanta och välarrangerade jobbdag kom inga som helst signaler i den vägen från regeringssidans företrädare. Enbart en menlös svada om den svenska modellens förträfflighet - samma modell som just nu är i gungning därför att regeringen vägrar regera.

Här i landet fortsätter regeringen dock helt opåverkad att föra mager och felriktad krispolitik modell republikanen George Walker Bush i stället för en offensiv och kraftfull stimulanspolitik modell demokraten Barack Obama.

Robert Björkenwall, frilansjournalist; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Åke Lindman in memorial

En bemärkt nordisk kulturperson har gått ur tiden

Den fina finlandssvenska skådespelaren och filmregissören Åke Lindman är död. Han dog natten till tisdagen den 3 mars 2009 vid 81 års ålder.

Åke Lindman regisserade så sent som 2007 filmen "Tali-Ihantala 1944" (om det avgörande slaget som stoppade den sovjetryska offensiven
på karelska näset sommaren 1944) och svarade även för regin år 2004 i den uppmärksammade "Framom främsta linjen" (om finska jägarsoldaterna
bakom de sovjetryska linjerna). Två alldeles utmärkta filmer - jämte Ervin Laines lysande "Okänd soldat", där Åke Lindman medverkade som skådespelare -
om en avgörande dramatisk tid i Finlands historia och kamp för sin egen självständighet.

I sin ungdom var Åke Lindman en duktig fotbollsspelare. Han spelade i Finlands landslag 1947-57 och deltog som back under Helsingfors-OS 1952.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Permitteringslön införs inom industrin som extraordinärt krisrecept

Observerat och värderat:
Extraordinära regler att mota krisen inom svensk industri

Krisen inom svensk industri blir allt allvarligare. Ett färskt tecken på detta är att den fackliga organisationen IF Metall (organiserar arbetarna inom industrin) och motparten Teknikföretagen inom arbetsgivarevärlden den 2 mars 2009 kom överens
om en uppgörelse med extraordinära regler för att försöka mota krisen inom metallbranschen.

Överenskommelsen innebär att istället för att varsla om uppsägning ska företagen och facket lokalt komma överens om ledighet och utbildningsatsningar.

Ersättningen vid sådana krisåtgärder blir lägst 80 procent av den faktiska, avtalade lönen. Överenskommelsen kan avse hela eller delar av arbetsstyrkan i ett företag som befinner sig i en kris- och varselsituation. I praktiken införs en så kallad permitteringslön.

Överenskommelser gäller tills vidare med tre månaders uppsägning från båda parter, dock längst till och med den 31 mars 2010.

IF Metall öppnar samtidigt för lokala lönesänkningar i en krisuppgörelse med Teknikföretagen på arbetsgivaresidan. Det gör det möjligt att sänka lönerna med upp till 20 procent, i lokala avtalsuppgörelser. Något motsvarande har aldrig tidigare skett i modern tid inom svensk industri. Så här motiverar den fackliga ledaren den här uppgörelsen.

- Det är ingen normal omställning av industrin, det är ett nödläge. Krisen kräver att vi agerar för att rädda jobben och starka kompetensen inom industrin, säger IF Metalls förbundsordförande Stefan Löfvén.

Anders Narvinger, VD vid arbetsgivareorganisationen Teknikföretagen, förklarar sig nöjd med uppgörelsen med motparten IF Metall.

– Detta är ett sätt för oss att försöka minska behovet av uppsägningar och samtidigt minska kostnadsbelastningen för företagen, säger Anders Narvinger vid Teknikföretagen i en kommentar till uppgörelsen.

Han fortsätter:

– Härigenom ges även möjlighet för företagen att snabbt agera offensivt när marknadsförutsättningarna förbättras. Avsikten är att i samma anda som den gällande överenskommelsen om permitteringslön, underlätta för de lokala parterna att träffa överenskommelser för att säkerställa verksamheten och att så långt möjligt undvika uppsägningar.

Ett står klart: den här för svensk arbetsmarknad unika överenskommelsen om lönesänkningar mellan parterna inom en central del av svenskt näringsliv visar hur djup krisen redan hunnit bli och hur pessimistiskt man på allt fler håll ser på utsikterna till en vändning av krisen. Det faktum att krisuppgörelsen gäller ända till sista mars nästa år visar att ingen just nu tror på någon snabb vändning av denna depressionsdjupa kris, den värsta på många årtionden.

I värst fall är den inte ens på långa vägar över ens när den här krisuppgörelsen löper ut den 31 mars 2010. Allt fler talar för att så är fallet med tanke på att den öppna arbetslösheten i Sverige sannolikt är runt 10 procent av arbetskraften till hösten 2010 - och när Sverige går till riksdagsval.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

En professor försvarar social dumpning och fri rörlighet i utländsk press

Observerat:
EG-rätten och den fria rörligheten - argument som känns igen i utländsk press

En svensk ekonomiprofessor, Mats Persson, har i brittiska The Guardian den 12 februari hyllat EG-domstolen för att den i sin Lavaldom - lettiska skolbygget i Vaxholm - häromåret omtolkade EU:s eget utstationeringsdirektiv (artikel 3.7) från att vara ett minimidirektiv till ett maximidirektiv. Möjligheten att ställa högre krav än utländska, utstationerade företags anställda än enbart minimilön togs i praktiken bort för svenska och andra fackliga organisationer i och med EG-domen i Lavalmålet.

Eller med andra ord: domen öppnade för att rätten till olikabehandling, inte likabehandling, av svensk och utländsk arbetskraft. Samma lön och övriga villkor behöver inte betalas ut oavsett ursprung på arbetskraften. Det räcker med minimilön för den utländska arbetskraften så har en arbetsgivarde uppfyllt vad EG-domstolen menar krävs i sin omtolkning av utstationeringsdirektivet. Och efter Laval har andra EG-domar följt samma omtolkade, snäva linje.

Med Laval och andra liknande domar har slussarna öppnats för social dumpning - uppdelning i A- och B-lag - på svensk arbetsmarknad mellan inhemsk, svensk och gästande utländsk arbetskraft.

Men det menar nationalekonomen Mats Persson i sin på flera punkter grovt felaktiga artikel - "Keep European workers moving" (The Guardian, 12/2-09) - uppenbarligen är helt i sin ordning. Mats Persson - en gång rådgivare åt Allan Larsson - torgför i The Guardian i skenbart vetenskaplig drapering åsikter med nyliberal marknadsprofil av ett slag som man ibland kan höra från ogenomtänkta arbetsgivarerepresentater.

I sin artikel vill han inte heller inse att osaklig särbehandling av gästande kontra inhemsk arbetskraft riskerar att föda social oro, som fallet var i strejken nyligen i Lincolnshire när entreprenadfirman där bara valde att anlita enbart utländsk arbetskraft. Därför tog brittiska facket till konfliktåtgärder där.

Det enda hållbara i längden är och förblir likabehandling vad gäller lön och sociala villkor för såväl inhemsk som gästande, utländsk arbetskraft.

Men i Perssons oproblematiska värld av fri, oreglerad rörlighet så är det tydligen viktigare att "Europas arbetare rör på sig". Underordnat är sedan om det sker på villkor som ger dem dubbelt eller tredubbelt lägre lön och sämre försäkringsskydd än den inhemska (värdlandets) arbetskraftens i kollektivavtal reglerade löner och anställningsvillkor. Minimilön räcker, anser uppenbarligen professor Persson när han torgför sina åsikter på utländsk botten. Om denna särbehandling sedan skapar konflikter och oro på arbetsmarknaden, leder till en uppdelning i A- och B-lag, social dumpning - ja, det får man tydligen ta.

Ingenstans i Perssons artikel står det att lettiska Laval sponsrades av Svenskt näringsliv i processerna och att de lettiska byggjobbarnas lön var 35 kr i timmen. Dessutom har han fel när han i artikeln påstår att Laval gick i konkurs. Det har företaget inte alls gjort.

Men det är väl som med arbetsgivarna (se deras synpunkter i Stråths Lavalutredning) att även professor Persson tydligen underförstått önskar och vill att svensk och dansk fackföreningsrörelse ska överge sin hävdvunna praxis att reglera villkoren på arbetsmarknaden med sina motparter i avtal och inte i lag (läs minimilönelag).

På en punkt kan dock professor Persson ha en poäng i sin artikel i The Guardian, nämligen att vissa - ex.vis byggbranschens - kollektivavtal kunde vara mera genomskinliga och lättare att förstå. Men kollektivavtal bärs av arbetsgivare och fackförbund, så ansvaret för en förändring där ligger på båda parterna.

Ibland är det intressant att läsa artiklar i utländsk press av svenska forskare och "förstå-sig-påare" som lite naknare än på hemmaplan visar vad de egentligen tycker och tänker. Exempelvis att professor Persson - i likhet med nyliberala arbetsgivare - inte vill ha några "hinder" (no more barriers) för den fria rörligheten. Tar man del av sådana budskap i utländsk press av svenska forskare blir liksom lite lättare då att se var man har sina "pappenheimare".

Sedan kan man undra lite: är avsikten med sådan publicitet att dra sitt strå till stacken och försämra oddsen ytterligare något lite vid kommande framstötar i EU-systemet att försöka förändra EG-rätten så att den fria rörligheten inte ska ske på villkor som sätter löntagar- och konsumentintressena i strykklass. Ty här råder inget jämlikt partsförhållanden som det nu ser ut.

Robert Björkenwall,frilansjournalist
robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com