Friday, February 27, 2009

Om det stora värdet av whistleblowers och kritiska medier

Observerat och värderat om whistleblowers och yttrandefriheten

Att vara "whistleblower" eller "djävulens advokat" är alltid den svåraste och mest otacksamma av roller. Men det är samtidigt det som många gånger har fört verksamheter vidare och utvecklat saker på sikt. Även jag har personlig erfarenhet av detta och även fått en hel del skit för det. Man måste stå på sig en hel del för att klara sig ur det förtal och inte sällan falska beskyllningar som man utsätts för efter att ha "blåst i pipan".

Helt klart är att det blivit tystare i media också vad gäller visslingarna. Fallen där politiker slutat prata med reportrar som kommit med misshagliga sanningar har ökat - sådana politiker som uppenbarligen inte insett att de har ett offentligt uppdrag i förtroendebranschen och att media har sin bevakande roll.


Intressant debatt om whistleblowers på SVT1 Debatt torsdag kväll (26/2). Dels om bristande respekte bland vissa chefer för grundlagsstadgade rätten till meddelarskydd och skydd mot trakasserier och förföljelse av de modiga som törs slå larm och uppträda som whistleblowers samt om hur privatiseringar av offentliga tjänster upphäver detta skydd helt och gör anställda än mer utsatta vid olika slag av missförhållanden.

För övrigt har det i dagarna kommit ut en nyttig och intressant forskaranalys av U-C Hedin, S-A Månsson och R. Tikkanen - "När man måste säga ifrån" - om vad som händer när modiga personer som Ingvar Bratt (Bofors), Sarah Wägnert (äldreomsorgen; med lex Sara) och andra tillämpar sin yrkesetik och sin yttrandefrihet. Kontakt med medier leder ofta (men inte alltid) till problem för whistleblowers; hot, konflikter och anklagelser för att man skadar verksamheten när olika missförhållanden avslöjas. Även om medierapporteringen samtidigt kan fungera som ett visst skydd för den som utnyttjat sin rätt till meddelar- och yttrandefrihet.

I privata näringslivet leder det inte sällan till omplaceringar eller att man blir av med jobbet med hänvisning till att man skadat företaget. Som fallet var exempelvis med ingenjören Ingvar Bratt på Bofors i Karlskoga.

Den andra sidan av samma mynt är när företagen hotar med annonsbojkotter m m vid uppseglande, misshaglig publicitet. Och dessa tidningar och tidningsägare som pressar på och talar om att om man vill behålla jobbet så gäller det att skriva positivt om det som sker i spridningsområdet. Ett annat sätt är ju att dra in resurserna från grävande journalistik, något som utmärkt väl kom fram på senaste Publicistklubbens möte i Stockholm den 16 februari - och om hur illa ställt det numera är även bland stora drakar som DN eller radions P1. Och det faktum att även fackförbundspressen blir "allt tunnare" - resursmässigt - och har allt glesare utgivning bidrar också.

Vad man skulle önska sig att varje verksamhet som vill vara någorlunda sund och positivt problemlösande borde inse värdet av och tolerera att man har ett antal modiga personer som när situationen så kräver också törs slå larm och vara whistleblowers. (Hur ont var det inte om whistleblowers i bankerna och finansbolagen när finansmarknaden till betydande delar gick i drickat i september, oktober etc år 2008 och drog ner världen i en ekonomisk depression av 30-talssnitt?)

Kritiker som vågar säga ifrån och ifrågasätta beslut, lyfta fram i stället för att sopa problem under mattan och nagelfara ett ledarskap är nödvändigt för att motverka "bunkermentalitet" och en alltför stel och dogmatisk mono- och ofelbarhetskultur.

Varje ledningsgrupp borde följaktligen också ha någon som tolereras och uppmuntras ha rollen som emellanåt också vågar säga att även högsta chefen är dödlig och faktiskt kan kan ha och göra fel ibland. Eller åtminstone någon eller några rådgivare "runt fursten" som har den rollen i mångt och mycket.

Det borde vara ett tungt urvalskriterium vid olika rekryteringar i varje organisation eller verksamhet att åtminstone några tillåts "bryta mönstret" och våga ifrågasätta och ställa de kritiska frågorna. Det mår varje verksamhet bra av - i längden.

Det är nästan så att just dessa få modiga som vågar "kritisera också fursten" (Machavelli) snarare borde ha ett förstärkt anställningsskydd än vara dem som åker först om det blir "konflikter" på jobbet.

Men tyvärr är upplevelsen idag att det snarare har blivit ännu lite "tystare" i samhället. Det finns ännu färre modiga som vill och vågar slå larm när olika fel och missförhållanden uppdagas i olika verksamheter. Det var också slutintrycket av en upplysande och bra "whistleblower"-debatten i SVT:s debattprogram torsdagen den 26 februari.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Thursday, February 26, 2009

Älska kollektivavtal - ord och handling är inte riktigt samma sak

Regeringen säger sig älska kollektivavtal men vill inte i handling leva upp till detta

Regeringen Reinfeldt har inte ändrat sig i synen på vad som krävs för att i Sverige stationerad, utländsk arbetskraft ska följa svenska kollektivavtal och få betalt och ha sociala villkor i övrigt som inhemsk arbetskraft. Fortfarande säger arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin nej till en översyn av reglerna för den som arbetar utomlands, utstationeringsdirektivet, och hur den ska tillämpas (utstationeringslagen) i vårt land.

Det är illa, både i sak och politiskt. I stället för samförståndsanda kring denna frågan mellan parterna riskerar vi att få växande stora problem med ständigt nya konflikter och allt större risker för underbudskonkurrens och social dumpning.

När i stället lika lön för lika arbete borde vara en grundläggande rättighet, oavsett varifrån sedan arbetskraften råkar komma. Det stora och dominerande regeringspartiet moderaterna har presenterat sig som ”kollektivavtalskramare” men är inte beredda att av detta och slåss för bättre arbetsvillkor för den till Sverige utstationerade arbetskraften.

Politiskt skapar statsminister Reinfeldt därmed en strid med svensk och europeisk fackföreningsrörelse i en tid när det skulle behövas mer, inte mindre, samarbete och gemensamma tag. Det knappast heller bra för Sveriges EU-ordförandeskap andra halvåret 2009. Risken är växande stor att kraven i de olika EU-länderna på att stänga gränserna för utländsk, utstationerad arbetskraft ökar när makthavarna i olika EU-länder inte bryr sig om den sociala verkligheten och de växande konfliker som blir följden när det inte råder likabehandling i lön och övriga anställningsvillkor mellan inhemsk (=värdlandets) och utländsk, utstationerad arbetskraft.

Inte minst i de ekonomiska- och jobbmässiga kristider som vi just nu lever i ökar det riskerna för ökande motsättningar och mer eller mindre svåra konflikter på arbetsmarknaden i såväl Sverige som andra EU-länder.

Visst hade varit klokt om Sverige åtminstone skaffat sig ett författningsmässigt hållbart tillägg i Lissabon-fördraget (nya EU-fördraget) som slagit fast att i Sverige ska svenska kollektivavtal alltid gälla oavsett om arbetskraften har svenskt eller utländskt ursprung. Men tyvärr blev det inte så.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Obamas löftesrika tal och försök att häva krisen

Observerat och värderat:

Obamas USA - nu görs ett rejält försök att vända krisen

I skuggan av den mediala hysterin i Sverige inför förlovningen och det nästa sommar förestående bröllopet mellan kronprinsessan och Daniel Westling försökte USA:s nyvalde president Barack Obama ingjuta lite mod och hopp i sin av kris och krig hårt prövade nation.

I sitt första stora tal efter sin stora valvinst i november och den i januari därpå följande, överväldigande presidentinstallation förklarade president Obama för kongressen - och övriga världen via CNN:s livesändning - att det nu handlade om återuppbyggnad och att vad som krävs är omfattande investeringar och tålamod för att ta upp USA ur det ekonomiska moraset.

Trots gigantiska, från Bushåren ärvda offentliga budgetunderskott avser presidenten både göra stora satsningar på att häva finanskrisen, stimulera ekonomin och uppfylla de närmast osannolikt omfattade vallöften som ställdes ut i höstas.

Det handlar således om att rädda hela det finansiella systemet med hjälp av hundratals miljarder dollar, reformera sjukvården, se till att alla amerikaner får en sjukvårdsförsäkring värd namnet (47 miljoner har ingen sådan), rusta upp det nedgångna på utbildningssystemet och investera dollarmiljard efter dollarmiljard på att göra energisystemet mera miljövänligt. Totalt handlar det - med alla olika paket - om satsningar runt 12 procent av USA:s samlade bruttonationalprodukt, ett par procentenheter mer än F.D Roosevelts New Deal-paket från 1933.

Samtidigt ska inte heller den svårt krisande amerikanska bilindustrin glömmas bort, lovade Obama.

Det är inte utan att man undrar hur han ska klara av denna enorma utmaning samt hantera de gränslösa förväntningar som han i valrörelsen inte såg någon anledning att dämpa. Men just detta inger samtidigt hopp. Här finns en ledare som vill och vågar ta i - och även att försöka levererar. Och det redan från start i det nya ämbetet.

Andra länders ledare kan lära av Obama Självfallet är det bara att hoppas att Obama - med stöd av den demokratiska majoriteten i senat och represenanthus - nu också lyckas få upp den amerikanska ekonomin på spår igen efter det sönderfall som den misslyckade George W Bush lämnade efter sig. Och samtidigt någorlunda i närtid ta ur USA:s militärer ur det stora Bush-misstaget med Irak-kriget, något som kostat USA uppåt tusen miljarder dollar (kalkyl av nobelpristagare Joe Stiglitz) och stora mänskliga offer.

Och ett vet vi: lyckas Obama och det börjar gå lite bättre igen för USA, så är också bra för världsekonomin - och därmed också för Sverige och övriga Norden.

Så visst är det bra att president Obama höll ett så löftesrikt och briljant tal om "tillståndet i nationen" och vad han menar nu måste göras för att bromsa fallet i ekonomin och jobbslakten och gradvis nu åter få fart på ekonomin igen.

Risken är nämligen uppenbar, som nobelpristagaren professor Paul Krugman skrev i mitten av februari i sin kolumn i New York Times stor att den kris som USA och världen nu bara befinner sig i början av kan bli mångårig. I värsta fall uppåt två, tre eller ännu fler år - om för lite och fel saker nu görs att motverka fallet i ekonomin.

Beskedet häromdagen - ungefär samtidigt med Obamas tal till kongressen - från det svenska statliga Konjunkturinstitutet, KI, var inte roliga. Stämningsläget hos både företag och hushåll är fortsatt mycket dystert. Inom detaljhandeln och bland hushållen är läget mycket svagare än normalt och tillverkningsindustrin går på knäna. Pessimismen är påtaglig, och risken är uppenbar att det närmast depressionsliknande tillstånd som vi befinner oss i kan hålla i sig rätt länge.

Och då duger det inte att sitta med armarna i kors och "analysera läget" utan handling och krafttag krävs av ett slag som åtminstone ligger någorlunda i samma härad som president Obama nu visar upp i USA.

Men tyvärr måste man konstatera, att det ledarskap som den svenska och många andra länders regeringar, så här långt, har uppvisat inte är särskilt imponerande i kategorin "försök att mildra de inhemska skadeverkningarna av den internationella krisen".

Det duger inte - om ska kunna förhindar ett långvarit och djupt ras - att som svar på Obamas "yes, vi can" från lite för många håll nu svara: "No, we can´t".

Bryts inte den trenden, finns nog risken att åtminstone somliga regeringar kan komma att straffas av väljarna för i kommande val för bristande handlingskraft och för lite jävlar-anamma i ledarskapet av nationen.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Tuesday, February 24, 2009

Vad exemplen LKAB och SSAB lär om aktiv näringspolitik

Observerat och värderat:

Vad LKAB och SSAB lär om vikten av "tålmodig" näringspolitik bortom kvartalspolitiken

Björn Wahlström, SSAB:s förste vd, intervjuad i Dagens arbete, DA (industrifackens tidskrift) konstaterar att utan statens ingripande hade Sverige inte haft någon stålindustri värd namnet. Så är det. Sverige skulle varken ha haft SSAB - jag jobbade för koncernfacken ihop med Allan Larsson 1977-78 när SSAB skapades - eller LKAB utan stöd från staten. En borgerlig regering räddade stålindustrin, en socialdemokratisk regering, ledd av Olof Palme, räddade LKAB från nedläggning.
Staten gick in med kapital och gruvledningen omorganiserade, effektiviserade och införde ny teknik. Järngruvorna i Malmfälten, som stått på ruinens brant, förvandlades till rena guldgruvan. Staten har fått tillbaka sina pengar flera gånger om, Malmfälten lever och nya stora investeringar är på gång trots den världsomspännande krisen. Hade marknadsliberalerna - Maud Olofsson varit näringsminister och Reinfeldt statsminister då - fått råda skulle gruvhålen ha varit igenskottade.

Statens mångmiljardstöd till varvsindustrin kan kanske beskrivas med liknelsen kasta pengar i sjön, men vem tycker i dag att stödet till järn- och gruvindustrin var fel? Det finns optimister och visionärer som tror att den modell som räddade stålindustrin också kan fungera på bilindustrin. Dit hör den i regel så kloke Christian Berggren, professor i industriell organisation vid Linköpings universitet.

Sina tankegångar utveckar han i DA. Staten kan exempelvis gå in som beställare av avancerade fordon, hybridbilar. Det ger Saab och Volvo möjlighet att satsa på utveckling av nya produkter samtidigt som det skapar entusiasm och framtidstro bland de anställda.

Med LKAB:s och SSAB:s facit i hand förefaller det orimligt och i detta extrema krisläge oklokt att inte åtminstone ge Saab en ärlig chans. Det är lånegarantipengar från staten - skattebetalarnas pengar indirekt - som sätts på spel, men det är också löntagarnas. Det är folk av samma sort och fordonsindustrin beräknas sysselsätta sammanlagt 140 000 personer. Alternativet är att kasta ut dem till en mager försörjning på norra Europas sämsta a-kassa och kanske också början till slutet på hela svenska fordonsindustrin med alla dess underleverantörer och en bransch med 140 000 anställda. Så visst finns det motiv att tänka, och tänka igen och sedan också våga handla i stället för att agera ideologiskt enögt och "gånge denna kalk ifrån mig"-passivt som den blå alliansregeringen nu uppvisar.

Det har nämligen ingenting med aktiv näringspolitik att skaffa. Desto mer med ideologisk förblindning och kortsiktig kvartalspolitik/kvartalskapitalism.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

De sjuka och sköra får betala

Observerat och värderat:
De sjukskrivna och sköra får betala priset när verkligheten går på tvärs mot alla fina teorier

Enligt Försäkringskassan kostar utgifterna för sjukpenning och rehabiliteringspenning (plus statliga ålderspensionsavgifter på dessa ersättningar) till totalt 24,4 miljarder kronor för år 2008. Det motsvarar drygt två procent av den totala lönesumman i Sverige.

Rehabinsatserna måste vara rimliga både ur individens och samhällets synvinkel. Många sjukskrivna - framgår inte minst av olika reportage i media de senaste åren -berättar den ena osannolika historien efter den andra. De skickas på dyra kurser och utbildningar – utan att de själva tycker att det känns relevant med tanke på deras sjukdom och begränsade arbetsförmåga. Och framför allt har många svårt att hitta en tänkbar arbetsgivare, i verkligheten. I teorin är ju däremot allt möjligt. Samtidigt löper dessa med långvariga sjukdomsbilder att bli nollade, alltså helt utan ersättning.

I det perspektivet borde Riksrevisionen med sin färska rapport om Försäkringskassan kunnat gjort något mer och bättre än att slå in öppna dörrar. Kanske redan mot slutet av detta år men nära nog bombsäkert till valåret 2010 kan vi ha nio–tio procent öppet arbetslösa och därtill löpa stor risk för utsortering/utslagning som den vi fick i spåren av fastighets- och bankkrisen 1992-93. Vad hjälper tuffare regelverk för sjukskrivna om dessa inte går att tillämpa fullt ut? Dagens marknadsekonomi och kris i vår ekonomi (med kraftiga fall i efterfrågan) är ju inte direkt i fas med de nya regelverken för sjukskrivna. Och heller inte för de arbetslösa som i dag tvingas leva på norra Europas sämsta a-kassa.

Politiker, oavsett partifärg, tvingas snart inse fakta: begreppet ”full sysselsättning” är en utopi med ändå det samhälle vi svenskar vill ha. Några slits ut i förtid, andra är utsatta för så en hård press att de helt enkelt inte orkar mer medan andra riskerar arbetslöshet.

Att sjukskrivningarna tar två procent av lönesumman är knappast någon katastrof. Sannolikt snarare tämligen rimligt med det arbetsliv och verklighet vi har att leva med. Det verkligt stora problemet med den nya sjukskrivningsprocessen är att ribban ligger för högt. Och inte ser det ut att bli bättre med hårda tumskruvar som nu är satta på individen. Tuffare regler för deltidsstämpling har exempelvis inte skapat fler heltidstjänster, snarare tvärtom enligt en analys som Arbetsförmedlingen gjort på tidningsdraken DN:s uppdrag (23/2).

Överallt ser vi samma sak: Skyddsnäteten håller på att försvagas och retoriken bakom de försämrade regelverken bygger på utopier och hypoteser som dock stämmer allt mera illa med verkligheten "där ute" i vanligt folks vardag.

Och ovanpå detta blir de dessutom snodda - precis som pensionärerna - på "jobbskatteavdraget" och tvingas betala mer skatt än andra för motsvarande, magra inkomst.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Monday, February 23, 2009

Blir de Saab-anställda utan jobb så får de gå på norra europas sämsta a-kassa

Observerat:

Risken för Saabanställda - och andra - som kan bli arbetslösa kommer vid sämsta tänkbara tidpunkt. Både med tanke på läget på arbetsmarknaden och med tanke på det usla trygghetssystem som numera råder i vårt land för dem som blir utan jobb.

Skulle en Saabarbetare med 25 000 i månadslön vid en nedläggning av fabriken i Trollhättan bli utan jobb skulle han eller hon under de 200 första dag­arna efter uppsägning få knappt 15 000 i ersättning från a-kassan. Ett hushåll med två Saabarbetare skulle alltså kunna förlora 20 000 kronor i månaden. Efter 200 dagar krymper ersättningen till 65 procent av månadslönen, då blir läget riktigt kritisk.

Men det räcker inte med detta. En arbetslös Saabarbetare som får 15.001 kronor i månaden betalar dessutom också 839 kronor mer i skatt per månad jämfört med samma inkomst som lön. Snacka om att en möjlig konkurs för Saab i Trollhättan skulle slå hårt mot den enskilde mångdubbelt illa.

Det är inte General Motors som har försämrat arbetslöshetskassa till norra Europas sämsta, det är en effekt av regeringen Reinfeldts medvetna politik.

När svenska folket nu, liksom mediarapporteringen, diskuterar Saabs framtid så är det inte bara fordonstillverkningens överlevnad i Sverige som avses utan de 4 000 löntagare som direkt - och därtill ytterligare flera tusentals underleverantörsjobb samt försämringar i Trollhättans kommunala ekonomi - skulle drabbas om produktionen avvecklas i Trollhättan.

Det är många som i ett sådant hotande läge tvingas försöka överleva på norra Europas sämsta a-kassa i ett läge när jobbkrisen redan är svårt och vi rätt snart kan vara i situation med 9-10 procent av arbetskaften i öppen arbetslöshet.

Snacka om usel tajming att just då stå inför hotet att bli arbetslös med en rekordusel a-kassa och ha en regering som föredrar att sitta med armarna i kors.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Om några läsvärda böcker - skönlitteratur och fakta

Läsvärt – om några bra böcker som satt sina spår
P O Enquists ”Ett annat liv” (Norstedts) – en roman som inte är en självbiografi men ändå den sanna berättelsen om vissa valda delar av den framgångsrika författarens liv. Det är tveklöst en av de allra bästa böckerna jag läst vintern 2008/2009 av denna inte bara i vårt land utan även i övriga Europa högt rankade intellektuella ikon.

Pojken Per-Olas resa från det fromma byskollärarhemmet i Hjoggböle i Västerbotten, via idrotten, studierna i Uppsala, författardebuten, alla framgångarna - och hur han till slut reser sig från alkoholdimmornas träsk och förmår skriva den mästerliga Kapten Nemos bibliotek är fascinerande läsning.

I boken ger Enquist ytterligare intressanta bakgrunder till hans "Balututlämningen", hans samtal med Wigforss, Undén, Erlander, baltiska sossar (bl a en lettisk ekonomiprofessors öde - Fricis Menders - lite efter att boken kom ut. Intressant, en hel del nytt; sånt han inte tog med i sin dokumentärroman. Den där lettiske socialdemokraten Menders var ju god vän med Bruno Kallnigs, den kanske mest kände s-exilpolitikern bland balterna i Sverige...

Noterar också att Enquist, helt korrekt (s.192 i boken), skriver att självkritik inte är arbetarrörelsens starka sida, "förväxlas gärna med illojalitet". Nog känns det där igen - också å 2009. (Boken utläst 30/1-09)

Enquists beskrivning av den spröde men glasklare Wigforss i Vejbystrand ger också igenkännandets vibbar. Precis så var han när jag - ihop med några SSU-are från Göteborg - besökte honom en sensommardag 1971...De där timmarna på W:s veranda i Vejbystrand har vi som var med ännu i gott minne. Det var minnesvärda timmar!

Le Clézios Afrikanen

Samma positiva omdöme kan jag även ge om nobelpristagaren Jean-Marie Gustave Le Clézios porträtt om hans far och läkare i lilla men fina bok ”Afrikanen” (Grate). På ett anspråkslöst enkelt men djupt fascinerande sätt berättar han om sina två uppväxtår i Nigeria och om tropiska medicin-läkaren och pappas liv där och i Kamerun, som kom att prägla honom för evigt. Och göra pappan till den mesta afrikanen i familjen Le Clézio. Också det en mycket fin läsupplevelse några vinterdagar i början av 2009. (Läst 3 jan. -09 och omläst 4-6 februari)

Strukturproblem och ledningskris i svensk polis

För att civilsamhället och relationerna människor emellan ska fungera någorlunda bra är det grundläggande viktigt att vi kan lita på att basala samhällsinstitutioner som polisen, brandkåren m fl blåljusverksamheter verkligen fungerar som vi har rätt att kräva i skarpa lägen. Men gör de alltid det? Tveksamt, det framgår när man läser den pensionerade polisintendenten och juristen Eric Rönnegårds bok "Kris i ledningen för svensk polis" (Jure förlag). I den har Eric Rönnegård, illustrativt och tydligt, gått igenom nio extrema (särskilda) händelser. Han börjar med det extremt klantigt skötta utredningen av Palmemordet 1986 och slutar med polismordet i Nyköping 2007. Däremellan finns bland annat med stor röta lösta mordet på Sveriges tidigare utrikesminister Anna Lindh (2003) och polismorden i Malexander i Östergötland (1999). Alltså såväl uppklarade som ouppklarade allvarliga brott av särskilt karaktär.

Huvudtesen i boken är att polisen fortsatt lider av lednings- och strukturproblem, som bl a pekades ut i den s k Göteborgskommitténs betänkande ((SOU 2002:122 – en utvärdering av kravallerna och polisens arbete vid EU-toppmötet 2001) som en kärnproblem inom svensk polis. Och som man tyvärr ännu inte försökt rätta till, trots nya fel och missgrepp under senare år. Rönnegårds bok är bra läsning för den som vill förstå varför vi även i färska medierapporter från Malmö, Västsverige m fl fått oss till livs ett antal nya, färska exempel på problem som uppdagats inom svensk polis under 2008-2009. (Boken läst 27-30/11-08)

Nadelson – en ny bekanskap som gav mersmak

Efter den läsningen var det lagom att koppla av med den för mig rätt okända New York-författaren Reggie Nadelson och hennes kanonfina kriminalroman ”Rött spår” (Norstedts) om den rysk-judiske kriminalpolisen Artie Cohen och hans jakt bland ryska emigrantskummisar och andra på vem som tagit livet av hans gamle vän, tevejournalisten Sid McKay. Boken har det mesta: lysande personporträtt, spännande, bladvändande intrig och en skildring av New York som gör en sugen på att genast åka dit. (Boken läst 16-18 februari 2009)

Reggie Nadelson läser jag gärna fler böcker av.

Åsa Larsson och Åke Edwardsson samt Jo Nesbo - två goda svenskar och en utmärkt norsk skribent i klassen allra bäst i krimgenren i Norden

Samma sak kan utan vidare sägas om den språkligt mycket drivna ex-juristen Åsa Larsson som i sen senaste roman ”Till dess din vrede upphör” (Bonniers), en bok som höjer sig över det mesta som i vårt land skrivs i den här genren. Återigen är det miljöskildringen från Kiruna-byn Vittangi med omgivningar samt uppnystandet av dess fördolda hemligheter med alla lögner, rädslor och hot som gör boken till en av senhöstens och vinterns behållningar under 2008/2009 för min del. (Boken läst i skiftet okt./nov-08)

Detsamma säger jag också om den strålande finalen för kommissarie Erik Winter i Åke Edwardssons "Den sista vintern" (Norstedts). I denna tionde och sista roman om den filosofiskt svårmodige men mycket passionerade spanaren vid Göteborgspolisen sätter nu Åke Edwardsson en strålande fin punkt med en kusligt spännande story med reflektioner om spritens roll i olika familjetragedier. Dialogen och upplösningen i den sista vintern är mästerligt utförd av denna klassförfattare i krimgenren. (Boken läst den 5 februari 2009).

En annan som däremot lär fortsätta skriva rasande goda och samhällskritiska kriminalromaner är Norges just nu verkliga suverän i den genren. Det är Jo Nesbo, vars år 2008 på svenska utkomna mästerverk "Snömannen" är hans hittills bästa om kommissarie Harry Holes på en svårfångad seriemördare som länge gäckar också den skicklige men irrationelle Harry Hole. Den före detta optionsmäklaren och musikern Jo Nesbo skriver med ett driv som få kan konkurrera med och har därtill en kunskapsbank som omfattar det mesta mellan himmel och jord.

Den som aldrig läst Nesbos Harry Hole-böcker förut kan med fördel ta sig an just Snömannen. Men inte heller hans "Frälsaren" eller "Rödhake" är särskilt mycket sämre än mästerverket Snömannen. (Snömannen läste jag ut den 12 januari -09).


Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Friday, February 20, 2009

Saab går till rekonstruktion och hela svenska fordonsklustret framtid kanske också är hotat

Observerat och värderat:
En ideologistyrd nedläggning av Saabs bilproduktion
Tveklöst är det viktigt att vara ansvarsfull med skattebetalarnas pengar. Tveklöst är det viktigt att ställa krav på den som uppbär stöd från det allmänna. Självklart är staten ingen långsiktig ägare till Saab.

Men det retoriska "chick race-spel" som näringsministser Maud Olofsson nu ägnar sig åt i retorikkriget mellan regeringen och Saab:s ägare, GM, är rena rama galenskapen och skämmer ut Sverige.

"Vi spelar inte Monopol, det är riktiga pengar", motiverar hon sitt nej till att försöka rädda vad som räddas kan av Saab som företag i Sverige. "Trollhättan ska bygga annat än bilar", säger hennes ansvarige statssekretare Jöran Hägglund som ett motiv för regeringen att ta sin hand ifrån bilbyggarna på orten.

Sveriges näringsminister måste demonstrera att hon tror på Sverige som bilbyggarnation, att hon inte givit upp. Självfallet ska inte Sveriges näringsminister stänga några dörrar alls när det gäller att försöka rädda svenska jobb.

Maud Olofsson får inte vara så förblindad av sin ideologiska övertygelse att ett tillfälligt statligt ägande blir otänkbart. Hon verkar inte - i likhet med andra i Reinfeldts alliansregering - inte förstå att i den extrema finanskris och lågkonjunktur som vi nu befinner oss i gäller inte gamla regler på ekonomins område. En sådan är att företag som inte klarar sig på marknaden ska slås ut. Skulle den reglen följas nu, i detta extrema krisläge då alla bilföretag går usel, så skulle alla bilföretag läggas ner.

Det värsta är inte att GM, som visat sig vara särskilt finansiellt svaga, tycks se Saab mest som ett ogräs i trädgården. Det förefaller som också Sveriges pratglada näringsminister gör samma bedömning.

Nu talar det mesta för att Saab går i konkurs och det möjligen ur spillrorna av den rekonstruktion som sedan följer det blir någon annan verksamhet i Trollhätte-fabrikens lokaler med blott en avsevärt mindre del av produktionsstyrkan kvar i någon ny regim. Kanske i någon slags legoproduktion av vindmöllesnurror eller annat liknande?

Sist och slutligen är det de nyliberala mallen i Reinfeldt-alliansen om att staten inte ska äga företag -i motsats till ex.vis Frankrike m fl - som låst fast regeringen i synen på bilindustrin. Och därmed nu beseglat Saabs öde. Detta trots att bilföretaget har flera nya bilmodeller är färdigutvecklade - nya 9-5, en fyrhjulsdriven 9-3 och en mindre SUV (jeepliknande bil), 9-4X är framtagna för produktion. Och trots att det finns andra biltillverkare som inte har nya modeller på gång på det sätt som Saab har.

Men det spelar ingen roll för Maud Olofsson och den blå alliansregeringen. Staten ska inte ens i extrema lägen ställa upp med några garantilån, än mindre äga ens aldrig så tillfälligt. Därför är ödet nu beseglat för de flera tusentalet Saab-anställda i Trollhättan, och med det så försvagas också hela det svenska fordonsindustriklustret och de totalt 140 000 jobb som direkt och indirekt hänger samman med denna industrigren i vårt land.

Näringspolitik har i svensk politisk debatt blivit ett ickeord. Staten ska hålla sig borta från näringslivet och ekonomin. Vi har, dessvärre, också här närmast konsensus över blockgränserna. Dessvärre saknas därtill också långsiktiga industrialister i vårt land. Kvartalskapitalismen regerar.

Beskedet på morgonen den 20 februari om att Saab nu lämnat in en ansökan om rekonstruktion kom inte direkt som någon överraskning mot den här bakgrunden.

Och samtidigt ska nu - av signalerna från näringsdepartementet att döma - också det så kallade utvecklingsbolaget för fordonsindustrins framtidssatsningar även kunna användas till allt möjligt annat än just fordonsteknik att skaffa. Men så kan det gå när haspen inte är på och en hårt ideologistyrd regim sitter vid rodret. Då gäller alltid kartan, aldrig verkligheten.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Tuesday, February 17, 2009

Intressant PK-möte om makten och journalistiken

Intressant diskussion på publicistklubben, PK, den 16 februari i Sthlms kulturhus. Först hade de ett samtal mellan PK-ordföranden Ulrika Knutsson och Eva Franchell om henns bok om Anna Lindh ("Väninnan", en skaplig bok för övrigt).

Det Eva F. hade att om "det kalla klimatet" i den politiska miljön, om journalister etc var intressant bekräftande (för min del) och gick också hem bra bland publiken, trots att Ulrika K. ibland var lite omständig i sitt frågande.

Panelsamtalet efteråt - med Erik Figge Fichtelis,Inger Arenander från ekot,Ewa Stenberg från DN, Lena Mellin, AB m fl - gav också en del. Trist dock att åter få höra hur slimmade redaktionerna är också på stora drakar som DN etc.

Aftonbladet hade ex.vis för nåt tiotals år sedan hade 12 pers på samhällsredaktionen plus en stor grävande grupp. Och idag är det nästan tomt där (och färre köper tidningen), liksom att stora DN inte har en enda kvar av de 5 pers som ännu härom året fanns på DN:s grävargrupp.

Sorgligt, sorgligt. Vilka effekter får inte detta på kvaliteten i det offentliga samtalet när samtidigt partierna gått ner sig som de gjort. Också särklassigt största socialdemokraterna som väl numera har högst 100 000 medlemmar och ett allt tamare inre demokratiskt liv. Som så många andra. Bara de som redan har eller har förhoppningar om att få uppdrag går numera på politiska möten i de olika partierna. De andra som "bara" är intresserade av att diskutera politik går däremot inte längre på sådana möten.

En del bloggar väl i stället. Åter andra går väl på seminarier som arrangeras i livfulla ABF-huset i Sthlm, Framtidsfokus i Int. för Framtidsstudiers
regi och andra liknande arrangemang.

Mötet på PK om makten som kommer undan var ett av de bättre PK-mötena på länge; bättre än det förra PK-mötet om den usla ekonomi-journalistiken. Och mycket folk, fullt hus där högst uppe i kulturhusets plan 5 i Kulturhuset i Sthlm var det. Och tesen? - jo, makten kommer undan mer än tidigare så slimmande som redaktionerna numera är i de olika mediahusen. Och nu är nya varsel på gång över allt - med avtalspensioneringar av goda seniora journalister och rena uppsägningar.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Löntagarna, krisen och EU

Observerat och värderat:
Om löntagarintresset, krisen och EU-perspektivet

Löntagarna är i dag ställda under stor press för att godta försämrade villkor. Vi har en global finanskris som slår hårt mot vår ekonomi och arbetsmarknad. Krisen leder till stora varsel och lämnar tusentals arbetstagare utan jobb och därmed grundläggande försörjning och trygghet. Samtidigt som vi har en regering på hemmaplan som satsar blygsamma 0,4 % - men borde satsa 1,4 - 2 % - av Sveriges BNP för att på hemmaplan göra vad man kan för att motverka fallet i den inhemska efterfrågan och sysselsättningen.

De allt snabbare omställningarna på arbetsmarknaden och med allt större krav på flexibilitet med otrygga anställningar som följd skapar otrygghet och ohälsa för arbetstagare. Samtidigt med denna generella trend har vi på hemmaplan haft en urholkning av vårt trygghetsnät som gjort a-kassan till den sämsta i Norden och en sjukförsäkring som inte heller längre håller vad den tidigare lovade.

Denna utveckling är kortsiktig och gynnar inte tillväxten eller en hållbar utveckling. Den leder också till en ond spiral med ett ökat tryck på sociala och fackliga rättigheter.

Under de senaste åren har vi också kunnat bevittna hur EG-domstolen systematiskt - i det ena målet efter det andra; Laval, Viking, Rüffert - där grundläggande fackliga rättigheter ställts mot företagens intressen och ekonomiska friheter, valt att döma till fackens och därmed löntagarintressets nackdel. Laval-domen kom då som det första stora slaget mot facken i Sverige och Europa. Och har följts av flera liknande domar.

Risken är uppenbar att EU kommer att tvinga fram ett a-lag och ett b-lag på arbetsmarknaden där de som kommer från andra EU-länder och arbetar här inte får det skydd som svenska kollektivavtal innebär. Det öppnar för att de utnyttjas med sämre löner och villkor än sina svenska arbetskamrater.

För oss borde det här vara en helt oacceptabel utveckling. Den kan på sikt också leda till att villkoren för svenska löntagare och seriösa företag försämras när de ska konkurrera med social dumping.

Domarna från EU grundar sig på EUs fördragstext. Nu krävs därför att Sverige tar strid för en förändring av fördraget, eller ett bindande undantag, som garanterar att nationella avtal respekteras. Även de direktiv som gäller på området måste ändras så att detta klargörs. Men hur möjligt blir det om EU blir ännu "blåare" efter parlamentsvalet den 7 juni!?

Det är därför med stor oro och besvikelse som vi nu fått ta del av att EU-kommissionen inte har för avsikt att göra några som helst förändringar i lagstiftningen inom EU för att säkerställa att sociala och fackliga rättigheter respekteras och för att skapa en balans mellan dessa rättigheter och de ekonomiska friheterna.

EU-kommissionen visar på stor arrogans, inte bara mot de fackliga organisationerna och alla de löntagare som riskerar att utnyttjas och diskrimineras av, men också en fullständig maktfullkomlighet mot EU-parlamentet. När en ny EU-kommission ska godkännas av EU-parlamentet borde detta att vara en huvudfråga för socialdemokraterna i det nyvalda EU-parlamentet.

Det sker i dag en politisk maktöverföring från demokratiskt valda institutioner, ex.vis från vår riksdag till EG-domstolen. Vi ser också hur avregleringar av inre marknaden inom EU i kombination med ett allt mer gränsöverskridande arbete skapar utmaningar i form av ökad exploatering, diskriminering och växande risker för social dumping. EU, som tidigare satt ett golv med miniminivåer, går idag mer och mer mot att sätta tak i arbetsrättliga frågor. Och därmed öppna slussarna för social dumping och underbudskonkurrens.

Här hemma behöver vi en ny regering som tar sitt ansvar för att inte sälja ut den svenska kollektivavtalsmodellen med starka fackliga rättigheter och en arbetsmarknad fri från diskriminering och social dumping. Och på EU-planet behöver vi starka och frimodiga röster som i olika EU-sammanhang och beslutsorgan är beredda och vågar slåss för löntagarnas rättigheter.

Men kommer vi att få det? Och i så fall när?

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Följande lilla tabell visar hur stora (eller små) stimulanspaket olika regeringar har lagt (i procent av BNP):

Tyskland 1,4; Spanien 1,1,

Storbritannien 1,0; Sverige 0,4

Danmark 0,0 procent.

Eller med andra ord: Sverige under Reinfeldt satsar mindre än en tredjedel av vad man borde för att motverka krisen. Stimulanser motsvarande 2 procent av BNP är vad ex.vis Internationella valutafondens chef Strauss-Kahn anser borde satsas i nuläget för att förhindra att krisen blir ännu djupare. Obamas 800 miljarder dollars-paket uppfyller detta med viss råge.

Monday, February 16, 2009

Om Obamas krispaket som nu är antaget

Observerat och värderat:
Obamas krispaket - hyggligt stort men räcker det?

Så har då USA:s nytillträdde president på mindre än en månad lyckats baxa igenom ett gigantiskt stimulanspaket på nästan 800 miljarder dollar genom kongressens båda kamrar, senaten och representanthuset. Det är ett styrkebesked av demokraten Barack Obama, förutsatt att det ger de resultat han och övriga amerikaner hoppas på. En sak är i alla fall säker. Alternativet att inget göra som USA:s besegrade republikaner valt att inta som sin position är inget alternativ. Samtidigt anser ex.vis nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman (se färsk kolumn i NYT 13/2) att Obama borde ha tagit i ännu lite mer.

Optimisterna söker dock febrilt efter hoppfulla tecken. Härom veckan kom ett sådant -i form av bättre detaljhandelssiffror från USA. Visst kan man alltid hoppas att värsta är över nu. Men särskilt sannolikt är det inte.

Men den som - i likhet med republikanerna i USA - tror att det här ska lösa sig själv tar nog väldigt fel. En kris som den USA och världen befinner sig i har vi inte sett sedan tidigt 30-tal och då behöver också åtgärder mycket utöver det "normala" från politikernas och samhälles sida. En tes som professor Paul Krugman och andra drivit hårt sedan bankirfirman Lehman Brothers gick i konkurs i september 2008 och finanskrisen snabbt blev allt djupare.

När Barack Obama och demokraterna - trots republikanernas massiva motstånd - nu lyckats lotsa ett stimulanspaket på enroma 787 miljarder dollar, 6 500 miljarder svenska kronor, så är frågan snarare om ens det räcker. Eller om det borde varit ännu lite mer och haft mindre tonvikt på skattesänkningar och ännu lite mer på offentliga infrastrukturinvesteringar och annat liknande.

Räddar 3,5 miljoner jobb

Förhoppningen är att paketet ska rädda eller skapa 3,5 miljoner jobb i USA. Utanför USA - i övriga världen - är förhoppiningen att det tillsammans med de stora stimulanspaket i Tyskland (500 miljarder kr nyligen), Frankrike, Storbritannien m fl länder i världen ska få igång världsekonomin igen.

Räcker då detta?

Farhågorna hos den amerikanska högern (republikanerna) - där t ex bara tre senatorer röstade med demokraterna om krispaketet - är snarare att det, trots att en tredjedel av paketet är skattesänkningar till medelklassen, bara genom att spä på de redan stora budgetunderskotten riskerar att skapa ett tryck för framtida skattehöjningar.

Inte en enda republikan i underhuset

Republikanerna säger därför nej till hela paketet. President Obamas ärligt menade försök till partiöverskridande enighet om stimulanspaketet måste sägas ha misslyckats när i representanthuset (underhuset) inte en enda republikan stödde det.

Att majoriteten blev så stor som 246 mot 183 visar bara hur stor Obamas och demokraternas valseger den 4 november 2008 var.

I senaten där demokraternas majoritet är mindre röstade 60 för och 38 emot, sedan tre östkustrepublikaner ställt sig bakom förslaget efter att ha förhandlat ner storleken på paketet en del. 60 röster var precis vad som krävdes för att republikanerna inte genom filibuster-förhalande taktiken skulle kunna stoppa ett antagande av Obamas krispaket i senaten.

Men det är förstås inte omöjligt att redan Obamas försök att nå en bredare partipolitisk bas kommer att belönas av väljarna även om det nu misslyckades.

Redan att han försökte uppskattas av många mittenväljare.

Hur stort kan då ett stimulanspaket vara? Professor Paul Krugman anser att krispaketet borde varit ännu lite större medan t ex en "mindre tung" ekonom som ex.vis Svenskt Näringslivs Stefan Fölster anser att paketet är på gränsen till vad som kan accepteras. Men hade fortfarande George Walker Bush och hans republikaner styrt i USA hade krispaketet blivit många hundra miljarder dollar mindre och mest haft tonvikt på skattesänkningar. Så olika ser verkligheten ut för olika bedömare av vilka krisåtgärder som tarvas i detta ekonomiska "nödläge".

Sanningen är väl den - när den akuta krisen är övervunnen - att USA nog borde höja sina skatter för att med dessa gemensamma medel sedan kunna åstadkomma en välfärd och trygghetssystem för alla amerikaner som vore mera i nivå med motsvarande europeiska nivå.

Förhoppningsvis ökar den snabba lösningen med krispaketet nu också Obamas möjligheter att även driva igenom en allmän sjukvårdsförsäkring. Något som professor Paul Krugman menar nu borde bli nästa steg för att fånga in de mer än 47 miljoner amerikaner som nu står helt utan sjukvårdsförsäkring.

Det är nog vad som behövs - en "trygghetschock" - om amerikanerna ska våga börja konsumera igen och få igång efterfrågan och hjulen i den inhemska ekonomin. Inte minst i extrema krislägen behövs just en välplanerad trygghetsschock och inga ytterligare försämringar av social- och trygghetsförsäkringar till en oacceptabel nivå om man vill förhindra ytterligare fall i den inhemska efterfrågan i ekonomin. Det gäller i USA och det gäller också i Sverige och andra länder i Europa.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com ;http://rbjorkenwall.blogspot.com följer amerikansk politik sedan många år

Friday, February 13, 2009

Om en måleriskt pratande finansminister och en statsminister som "följer utvecklingen"

Observerat och värderat:
Om en måleriskt pratande finansminister och en statsminister som passivt "följer utvecklingen"

För varje gång finasminister Anders E. Borg (m) öppnar munnen så stoppar allt fler sina kvarvarande slantar i madrassen i stället för att konsumera. Ord som nödläge, mörka moln på himlen och annat liknande bildspråk manar knappast till aktivitet hos de enskilda hushållen. Snarare till ökad sparsamhet och försiktighet. Särskilt som regeringen själv fortsätter att inta ett "vänta och se"-läge i stället för att agera och försöka motverka att krisen - nödläget - blir ännu värre.

Hur tänker karl`n i finansdepartementet när han uttrycker sig som han gör? Begriper han inte vilken effekt hans eget målande bildspråk - denna regeringens verkliga språkekvilibrist - får där ute bland folk i gemen? I verkligheten.

Bland alla dessa som ännu inte blivit varslade utan ännu har jobbet kvar och kanske en och annan krona över som skulle kunna gå till konsumtion och hålla hjulen igång.

Om vad ska man säga om hans chef, statsminister Reinfeldt: När han före jul fick frågor i riksdagen om tillståndet i riket så bagatelliserade han den ekonomiska krisen och sade att alla varsel inte kommer att falla ut. Han hånade närmast de oroliga riksdagsmännen från oppositionen. Torsdagen den 12 februari var det dags igen. På nytt visade han att han inget förstått eller lärt sig sedan sist. Trots att det sedan i december har blviit ytterligare 35 000 varslade om uppsägning.

När kravet restes på förstärkningar från staten till kommuner och landsting för att de ska slippa göra vårdpersonal arbetslös antydde statsminister Reinfeldt att det nog slösades ute i kommunerna och att varslen är flest i industrin. "Men vi följer utvecklingen", försäkrade han så fint.


Men det avses den defensiva alliansregeringens politiken att inte göra någonting innan man blir absolut tvungen, dvs när det redan är för sent och Borgs "nödläge" är en realitet. Det är den sämsta politik som man kan tänka sig.

Den i många avseenden rätt misslyckade moderata statsministern Carl Bildt (1991-94) hade också sitt lite knarriga bildspråk och pratade om "semestervikarier" som jagade upp folket med sina ogrundande mediarapporter om den bank- och fastighetskris som många i 90-talets början såg snabbt var på väg att bli synnerligen allvarlig. Men Bildt tvingades av den kalla verkligheten - efter det lika dyrbara som hopplösa kronförsvaret 1992 och som kostade kostade hundratusentals svenskar jobbet - att till slut byta fot. Var det kris så var det kris. En politisk samling för att försöka visa handlingskraft och återskapa förtroende var helt nödvändigt. I två omgångar fick Bildt kalla till sig socialdemokraterna för att med det regeringsvana partiets stöd förhandla fram något som omvärlden skulle uppfatta som ett tillräckligt trovärdiga krispaket.

Till senhösten lär Carl Bildt för övrigt få sin "belöning" av Reinfeldt och få bli Sveriges nya EU-kommissionär för att han stått ut med att vara Sveriges utrikesminister i två år.

Men med statsminister Reinfeldt och finansminister Borg är det annorlunda. De är som dagisbarnen som säger: "kan själv". Det är med dem som med mannen som föll från sjätte våningen och på halva vägen ner mot den hårda asfalten konstaterade att än så länge har det gått bra.

Men i väntan på den stora kraschen så fortsätter statsminister Reinfeldt att "följa utvecklingen" och finansminister Borg att hitta på ständigt nya bildspråk att använda sig av vid mötet med media men utan att komma med de åtgärder som skulle kunna göra skillnad.

Vad ska man med en sån regering till? Nog är det rasande synd att det inte är val redan nu i höst utan först i september 2010.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Thursday, February 12, 2009

Myt och verklighet om a-kassan

Observerat och värderat:
Myten och verkligheten om a-kassan - TCO blåser till strid

Ända sedan makttillträdet 2006 har den borgerliga regeringens mantra varit "Från bidrag till arbete". Som trädda på ett snöre har borgerliga statsråd med en berusad papegojas envishet har det mantrat upprepats intill enfaldens gräns av borgerliga statsråd oavsett vilket ansvarsområde.
Svenska folket har - sakligt felaktigt - matats med bilden av att vara övergödda av a-kassa och sjukförsäkring, att det hellre föredrar att ligga på soffan hellre än att söka jobb.

I spåren av propagandamaskinens monokulturella budskap har sedan a-kassan raskt monteras ned och sjukförsäkringen försämrats så till den grad att också mycket svårt sjuka nu får veta av försäkringsläkare och handläggare att de i själva verket mår alldeles utmärkt och visst kan jobba. Har kommandoran Husmark Pehrson (m) i socialpartementet sagt det så är det så.

I fallet med sjukförsäkringen har nu dock verkligheten hunnit ifatt medborgarna. I media har rapporterna duggat tätt om hur allt fler har erfarenheter inte bara av en Försäkringskassa som har svårt att klara sitt uppdrag utan också av hur man som sjukpenningsökande blir misstänkliggjord av kassans handläggare p g a det nya regelverket.

När det däremot gäller a-kassan, så lever dock fortfarande mytbildningen. Myten om att den är en av de generösaste försäkringarna i världen, ett påstående ständigt upprepat av den borgerliga regeringen. Visst fanns protester mot nedmonteringen direkt efter valet men de drunknade i högkonjunkturens svallvågor.

Men nu - i jobb-och ekonomikrisens Sverige - finns svart på vitt i en färsk och bra rapport från TCO. Den svenska arbetslöshetsförsäkringen är en av de sämsta i Europa. Och numera också sämst i de nordiska länderna. Så är verkligheten för de allt fler som nu i rekordvarslens spår går ut i öppen arbetslöshet nu i vår och under resten av 2009.

Den 80-procentiga ersättningsnivån från a-kassan för inkomstbortfallet gäller bara för 25 procent av löntagarna, de som har en inkomst upp till 18 700. Resten är massivt underförsäkrade. Detta på grund av att taket i a-kassan inte följt med löneutvecklingen som den borde.

Om den genomsnittliga ersättningsnivån motsvarade 61 procent år 2006 kommer den år 2009 att hamna på 51 procent.

Eller för att ta det i kronor och ören: Om en svensk löntagare med en inkomst på 25 000 kronor blir arbetslös får han eller hon nöja sig med 5 000 kronor i lägre a-kassa varje månad än en motsvarande fransk, tysk, nederländsk eller norsk löntagare -14 960 mot 20 000. Före skatt. Snacka om att Sverige halkat efter.

Så ser verkligheten ut när den hinner i kapp myten om "den generösa försäkringen". TCO gör helt rätt som nu blåser till strid om den usla a-kassan i Sverige. Fler borde följa med och sluta upp i den kampen. Månne om detta inte också kan få konsekvenser i valet i september 2010?

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Tuesday, February 10, 2009

EU-forskningsbok som ger anledningar till många funderingar

(Publicerad i bl a Arbetarbladet 12/2-09 m fl)

Observerat och värderat:
Forskarbok om EU som ger anledningar till många funderingar

Nyligen presenterade i Stockholm den tolfte utgåvan av svenska forskares årsbok för Europaforskning inom ekonomi, juridik och statsvetenskap – ”Hur gemensam är den europeiska gemenskapen? Europaperspektiv 2009”. Redaktörer för projektet har Sverker Gustavsson, Lars Oxelheim och Lars Pehrson varit och boken är utgiven på Santerus förlag, 263 sid., 2009. Och nog behöver vi löpande utvärderingar vart EU-projektet är på väg och hur det uppfattas, bortom dessa opinionsmätningar som duggar så tätt i media om än den ena än den andra frågan eller om partisympatierna i stort.

Statsvetaren Thomas Pehrson, Uppsala universitet pekar i sin uppsats i boken på att ”unionen är mindre gemensam än vad som är fallet med marknaderna och rättssystemet. Den inre marknaden och den gemensamma rättsordningen har kommit en lång väg mot fullgången integration, medan den politiska gemenskapen fortfarande är i hög grad ofullbordad. Resultatet blir en obalans mellan politik, marknad och juridik som ger upphov till att EU lider av både ett demokratiskt och socialt underskott… makten utövas på överstatlig nivå samtidigt som ansvarsutkrävandet sker på nationell nivå… beslut som rör gemensamma marknaden fattas på överstatlig nivå, varje medlemsland bär ansvaret för att hantera de fördelningspolitiska konsekvenserna av marknadspolitiken”.

Pehrson anser, med stor rätt, att utvecklingen har förstärkts av EG-domstolens tillämpning av EG-rätten. Domstolen har i ett flertal rättsfall – bland annat i Lavalmålet - haft att avgöra hur marknadsprinciperna förhåller sig till grundläggande sociala rättigheter som de kommer till uttryck i medlemsländerna. Persson menar, oavsett sakfrågan, att det är ett bakslag för EUs lagstiftare att den politiskt viktiga avvägningen mellan marknadsprinciperna och skyddet av nationellt utformade sociala och arbetsrättsliga system överlämnats åt EG-domstolen. Utmaningen ligger i att skapa en långsiktigt hållbar avvägning mellan överstatens värnande om de grundläggande marknadsprinciperna och medlemsstaternas, ytterst EU-medborgarnas , krav på rätten att själva välja sociala och arbetsrättsliga modeller och utöva sina grundläggande rättigheter, framhåller Thomas Pehrson. Förvisso så.

Kärnfrågan här, menar många, är dock tämligen klar: oddsen i ett kortare perspektiv -men en sannolikt ännu svagare icke-socialdemokratiskt block i EU-parlament i juni och kommande EU-kommission till senhösten, så lär det nog inte precis bli sannolikare att den idag stora obalans som råder mellan den överordnade marknadsprincipens frihet och primat över medlemsländernas möjlighet att själva välja sin sociala och arbetsrättsliga modell kommer att få en bättre och rimligare avvägning. Risken är väl snarare att den obalans som nu råder snarare kan komma att öka ytterligare till löntagar- och medborgarintressets nackdel. Sett i ett kort och troligen också halvlångt perspektiv. Och med denna obalans och EU-regelverk ungefär som nu har ju heller inte EG/EU-domstolen anledning att ändra sitt sätt att döma till marknadsrörlighetens fördel, som skett i Laval- Viking-, Luxemburg- m fl domar. Och som en följd av detta kommer vi nog, tyvärr, därför också att få se ett växande antal konflikter på svensk och europeisk arbetsmarknad som har sin rot i underbudskonkurrens och lönedumpning under kommande år. Allt annat skulle förvåna.

Visserligen har EU-kommissionen den 10 februari - efter den svåra brittiska strejken på ett oljeraffinaderi i norra England med utländsk arbetskraft betalda enbart med minimilöner - skickat ut signaler om att man vill ta sig en funderare över "det s.k. utstationeringsdirektivet och över vilken effekt domar som Lavaldomen fått". Men läste man i Financial Times torsdagen den 5/2 - som t ex svenska Dagens Nyheter byggde sin text på - så framgår att man nog inte ska nära för stora förhoppningar ("there`s not a lot the Commission can do").

Sannolikheten för en bättre och för den nordiska modellen (med kollektivavtal etc) mera rimlig EU-ordning är tyvärr inte stor - ens om kommissionen nu skulle "öppna" utstationeringsdirektivet för en översyn. Det kan, rent av, bli ännu sämre.

Det där jobbet med att fixa till ett EU-regelverk som godtar att löner betalas ut efter kollektivavtal borde gjorts tidigare - i ett bättre politiskt klimat än nu. Alternativt så borde länder som Sverige och andra i Norden ha skaffat sig ett författningsmässigt undantag i EU-fördraget för vår nordiska kollektivavtalsmodell.
Nu blev det inte så. Och därmed så lär vi väl få fler nya, framtida problem med underbudskonkurrens och lönedumpning i hägnet av den allting - också lönevillkor etc - överordnade och av EG-domstolen fastställda principen om den fria rörligheten som styrande över andra hänsyn och avväganden. Så visst har forskaren Thomas Pehrson rätt om det där med utmaningen om behovet av en bättre avvägning mellan marknadsprinciper och andra hänsyn. Också om han kunde uttryckt det hela ännu lite klarare.

I det korta perspektivet lär det dock inte bli så. På sikt kanske, kanske det kan bli lite bättre. Men det återstår att se.

EU:s utrikes- och säkerhetspolitik
I en annan uppsats behandlar Maria Strömvik, Lunds universitet, EUs gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. För nu trettio år sedan när sovjetiska trupper angrep Afghanistan kunde unionen inte enas om några snabba ställningstaganden. I augusti 2008, när ryska trupper gick in i Georgien, tog det mindre än ett dygn för EU att komma till en gemensam linje.

Trots detta framställs EU ofta som en svag och splittrad utrikespolitisk aktör. Hur har då dessa två motstående bilder kunnat existera samtidigt?

Strömvik menar att båda bilderna har något som talar för sig. Å ena sidan har EU-länderna utvecklat gemensamma politiska, ekonomiska och finansiella instrument för att påverka utvecklingen i oroliga områden i världen, liksom institutioner för gemensamt beslutsfattande inom utrikes- och säkerhetspolitiken i fråga om närområdet. Å andra sidan finns inga formella krav på att unionens medlemsstater måste vara överens på utrikes- och säkerhetspolitikens områden. Om inte alla är överens blir det inga beslut, och några formella möjligheter att bestraffa medlemsstater som inte lever upp till de gemensamma ambitionerna finns ju inte.

EU (kol- och stålunionen, EEC etc) startade på många sätt som ett fredsprojekt. Men det har sedan mer och mer utvecklats till att bli eller förväntas vara en viktig extern global aktör som slår vakt om anständiga mål och värden. Många har uttryckt besvikelse över att EU inte varit en starkare och mera resolut aktör för att bidra till en lösning av Israel-Palestina-konflikten.

Också det en inte precis obefogad kritik.

Samma sak gäller - så här långt - den europeiska socialdemokratin bristande förmåga att vilja och kunna formulerar ett eget alternativ för hur finanskrisen och misslyckandet för marknadens aktörer att fungera ansvarsfullt i en allt mera oreglerad värld där allmänintresset och politikerna alltför länge har abdikerat. Men nu genom den svåra ekonomiska krisen getts chansen att komma in på planen igen, när medborgarna och olika marknadsaktörer åter börjar fråga om åtminstone lite domar- och spelregler så att inte allt går över styr en gång till innan nästa kris kommer.

Men vad gäller kommande EU-parlamentsval så verkar inte utsikterna nu omedelbart vara så ljusa för den europeiska socialdemokratin. Det går inte bra för SDP i Finland, heller inte för socialdemokraterna i Danmark, problemen är också tämligen stora för tyska SPD, franska socialisterna (svårt splittrade) m fl s-partier i Europa som också går kräftgång i opinionen: hur sannolikt är det att kommande EU-parlamentsval leder till ett starkare socialdemokratisk gruppering i kommande EU-parlament efter valet den 7 juni!?

Så tills vidare får nog prognosen bli att i kommande EU-parlamentsval i juni skulle det förvåna om särskilt många fler röstar då än man gjorde förra gången. Och vi får väl se om man ens i Sverige - med bl a Nordens särklassigt största socialdemokratiska parti etc - når ett högre valdeltagande än förra EU-parlamentsvalets 38 procent i EU-valet den 7 juni?

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com
följer EU-frågan sedan många år

Monday, February 09, 2009

Går finska S samma väg som danska S? - "parkerar" vid max 20 % i väljarstöd

(Publicerad i bl a Dala-Demokraten 13/2-09, NSD 23/2 m fl)

Observerat och värderat:
Fortsatt kräftgång för finska sossarna - går de samma utveckling till mötes som danska S?

För de finska socialdemokraterna, SDP, går det - inte helt oväntat gradvis något lite sämre hela tiden i väljaropinionen. Kommunvalet med den nyvalda partiledaren Jutta Urpilainen blev ingen framgång. Och i olika opinionsmätningar under hösten och vintern har SDP fortsatt att dala så att man under på sin höjd förmår samla runt 19-20 procent i opinionsstöd. Klart mindre än dent Reinfeldt-moderata imageförnyande Samlingspartiet, som förefaller ha etablerat sig nu som Finlands klart största parti med runt 24-25 procent i väljarstöd, klart större än nuvarande "statsministerpartiet" Centern i den borgerliga finska koalitionsregeringen.

Chansningen att välja den helt regeringsoerfarna och relativt oprövade Jutta Urpilainen från Österbotten till ny SDP-ledare har så här långt inte gått hem. Även bland de unga finska väljarna har Samlingspartiets ledande politiker, talmannen och nästa (?) president Sauli Niinistö, finansministern och samlingspartiledaren Jyrki Katainen och utrikesministern och Bildt-kompisen Alexander Stubb gått hem bättre än SDP-ledaren Urpilainen och den väl luddiga profil som SDP fortsatt har i de finska väljarna ögon. Och någon mera kraftfull och drivande oppositionspolitik har de finska socialdemokraterna under Urpilainens ledning inte förmått ta fram ens i den ny allt mera djupande ekonomiska krisen med ständigt nya varsel inom den så viktiga skogsindustrin och inom en kommunsektor som på allt fler håll tvingas varsla personal i den ekonomiska krisens spår.

Fortsätter det så här, lär inte de finska socialdemokraterna kanske ens kunna återkomma som "juniorpartner" i nästa finska koalitionsregering efter nästa riksdagsval våren 2011.

Trots att en majoritet av ombuden på SDP-kongressen i juni 2008 då gjorde bedömningen av en ung och ny men i stora sammanhang tämligen oprövad kvinnlig partiledare var det bästa kortet att satsa på i kampen med samlingspartiet och centern om de finska väljarnas röster. Vill det sig illa, kan det visa sig att de finska socialdemokraterna med valet av "ungdomliga" Urpilainen gjorde ett "Gucci-Helle"-val - den nu i flera val rätt misslyckade men flaschiga danska s-ledaren Helle Thornvin-Schmid - och lite för mycket såg till yta och flashighet och lite för lite till substans och förmåga att verkligen klara kampen mot debattmässigt vassare och i väljarnas ögon mera trovärdigare politiker i de stora konkurrentpartierna. En del bevarande att så skulle bli fallet när Urpilainen valdes som ledare några år för tidigt på SDP-kongressen i juni 2008.

Och så här långt har den spådomen haft visst fog för sig genom den fortsatta kräftgång i väljaropinionen som SDP haft det senaste halvåret."Urpilainen är helt ute och SDP har inget riktigt bra program", säger en finsk radiojournalist till mig om läget. Men facit får vi först när de finska väljarna har sagt sitt i nästa riksdagsval våren 2011.

Fortsätter SDP att med sitt tämligen nya ledarskap uppvisa i medborgarnas ögon samma grå och suddiga profil som hittills är sannolikheten stor för att så kan ske. Trots att den ekonomiska krisen och den snabbt stigande arbetslösheten borde kunna ge oppositionspartiet SDP rikliga möjligheter att bedriva en stark och opinionsvinnande oppositionspolitik mot ministären Vanhanen-Katainen.

Fortsätter å andra sidan m-kopian Samlingspartiets popularitet att öka på samma sätt som hittills är det enbart en tidsfråga innan partiets stöd tar sig över 30 procentsgränsen. Blir det så eller i närheten av detta, lär partiordförande Jyrki Katainen nog bli tämligen given som statsminister i landets nästa koalitionsregering.
Detta oavsett vilka andra partier - centern eller socialdemokratern m fl - som sedan därutöver kan tänkas ingå i den efter valet 2011.

Men, sorgligt nog, är inte bara dansk socialdemokrati på dekis utan just nu är trenden att även finsk socialdemokrati är på väg att kopiera Danmarks s-rutschkana mot att gradvis bli ett stabilt "mindre än 20 %-parti". Bara i Norge och Sverige förmår S ännu behålla ställningen som stora och dominerande partier.

Men hur länge till förblir det så ens för det norska Arbeiderpartiet (populistiska Fremskrittspartiet snor ju många arbetarväljare från Ap)? Eller blir snart bara SAP kvar i Norden som enda riktigt stora socialdemokratiska partiet?

Men hur är det: vill och förmår S i Sverige ta varning av utvecklingen för socialdemokraterna i Danmark och Finland?

För övrigt med tanke på därtill stora problem för tyska SPD, franska socialisterna (svårt splittrade) m fl s-partier i Europa som också går kräftgång i opinionen: hur sannolikt är det att kommande EU-parlamentsval leder till ett "rödare" Europa den 7 juni!?

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Finanskrisen och dess politiska lärdomar

Observerat och analyserat:
Finanskrisen ger socialdemokratin en ny chans - bara man förmår ta den

Söndagen den 8 februari 2009 hade den brittiske statsvetarprofessorn Vernon Bogdanor på riksdraken Dagens nyheter debatt en intressant artikel. Visst ligger det åtskilligt av sanning i hans tes att finanskrisen världen över ger socialdemokratin en chans att ta över initiativet från nyliberalismen. Förutsatt att man vill och förmår utnyttja det.

Den ekonomiska kollaps som vi nu ser sprida sig i land efter land visar att en "fri" marknadsekonomin inte fungerar väl om den lämnas oreglerad och otuktad.

Under de senaste tre eller kanske rent av fyra decennierna har nyliberalismens princip varit att staten (politiken) inte ska lägga sig i, att lagar och regler ska tas bort och att demokratins räckvidd ska begränsas. Ju friare och oreglerad marknad, desto bättre har det överordnade budskapet varit från det hållet.

Principen om utbud och efterfrågan ska gälla också på områden som tidigare präglades av idén om rättvis fördelning efter behov och allas lika rätt och värde.

Politiskt förtroendevalda ska dra sig tillbaka och föra någon slags anti-politisk politik.

Dessa marknadsliberaliserande idéer fick gradvis allt större stöd och kom att flytta hela det politiska fältet högerut under 1980- och 90-talet. I land efter land - med början i Thatchers Storbritannien och Reagans USA.

Även inom socialdemokratin i Europa - och även i Norden, med dess egna, framgångsrika modell - såg krafter att det var höjden av visdom att avreglera, bolagisera och börsintroducera för att ge marknaden fritt spelrum. Ju friare, desto bättre.

Således fick grundläggande publika nyttigheter som energi, flyg, post, tele, flyg, tåg, penningtransaktioner och åtskilligt annat friare regelverk när politiken drog sig undan helhetsansvaret i en naiv föreställning att detta skulle vara till medborgarnas fördel. Både i form av bättre priser (taxor) och service.

Men i stället steg priserna i avregleringens spår kraftigt på elektricitet och det gick inte längre att betala räkningar och köpa frimärken över samma disk i posten, kaoset i tågtrafiken bredde ut sig och allt större summor pengar skickades allt snabbare över nationsgränserna i kortsiktigt spekulernade etc så blev det gradvis allt mera uppenbart att den här utvecklingen alls inte levde upp till vad som utlovats och heller inte var till gagn för medborgarna i gemen.

Den valfrihet som det talades om blev i många fall en ren chimär och det som medborgarna förlorade i service hamnade istället i bolagsdirektörernas fickor när de årliga bonusarna delades ut.

I stället för mångfald och lägre priser fick vi enfald och högre priser på olika tjänster.

Nu håller samma sak på att upprepas också när det gäller apotek (läkemedel), bostäder, skola samt sjukvård och äldreomsorg.

Det yttersta beviset på det nyliberala fiaskot var kollapsen på finansmarknaderna hösten 2008 och den ekonomiska recession vi nu är på väg in i under 2009. Så nog finns mot den här bakgrunden många goda motiv för självkritik och en vilja att tänka om - även inom socialdemokratin.

Vad som - i krisens spår - nu är uppenbart för allt fler är att marknadsekonomin fungerar bättre om den får verka inom ett demokratiskt och politiskt ramverk som motverkar den kortsiktighet och ojämlikhet som kvartalsperspektivet i vinstmaximeringens principer driver fram.

Således är det alldeles korrekt att hävda att det är till socialdemokratin som hoppet kan ställas när det gäller att övervinna den ekonomiska krisen som vi är mitt uppe i och ännu inte sett slutet på.

Däremot har professor Vernon Bogdanor nog fel när han menar att socialdemokratin behöver hitta en ny filosofi för att åter kunna bli framgångsrik.

Vad det snarare handlar om är att våga använda också åtskilliga av de gamla verktyg som stuvades undan i förrådet när avregleringsivern härjade som värst.

Alltså detta att exempelvis ha ett skattesystem som fördelar bättre mellan rik och fattig, att ha ett medborgarperspektiv på beslut som fattas rörande välfärds- och infrastrukturtjänster m m, att förstå att jämlikhet är en förutsättning för frihet och inte dess motsats. Eller med andra ord att åter försöka göra politiken till herre och marknaden till tjänare igen, inte tvärtom. Se där en agenda och principiellt grundläggande filosofi som bättre än andra är vägen bort från dagens ekonomiska kris och avregleringsmisslyckandena.

Allt behöver nämligen inte vara dåligt bara för att det är gammalt och beprövat. Av tidigare generationers socialdemokrater, av Ernst Wigforss (visst har vi råd att arbeta), av John Maynard Keynes och av professor Paul Krugman och Obama som idag gärna ser en ny variant av Franklin D. Roosevelts "nya giv"-politik i denna 30-talsdjupa ekonomiska- och jobbkris.

I synnerhet inte som det visat sig att den avregleringarnas otuktade marknadsekonomi visat sig ha misslyckats, när denna laboratorieteori nu under ett antal årtionden har fått chansen att prövas i den hårda och kalla verkligheten.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Arbetslöshet värre än budgetunderskott

(Publicerad i bl a Gotlands tidningar 4/2, NSD 9/2-09 m fl)

LO-ekonomerna kräver åtgärder

De kommande två åren blir hårda för de breda löntagargrupperna. Sysselsättningen bedöms minska med 100.000 personer, skriver den fackliga centralorganisationen LO i en uppdaterad konjunkturrapport. BNP bedöms i år minska med 0,7 procent,
Organisationen kräver nya åtgärder av regeringen.

"Det är ett väldigt allvarligt läge, i ett historiskt perspektiv, i svensk ekonomi i dag. Varselnivåerna under hösten 2008 har varit på samma bog som under åren 1992-1993(alltså under den förra fastighets- och finanskrisen i Sverige)", skriver LO-ekonomerna.

LO-ekonomernas bedömning om att 100.000 jobb försvinner grundar sig dessutom på att regeringen ändå skjuter till 50 miljarder kronor i åtgärder för att stimulera arbetsmarknaden.

"Även om det sker så får vi ett sysselsättningsfall på 100.000 personer i år. Det råder inget tvivel om att det blir värre om vi inte får en bra finanspolitisk stimulans", säger chefsekonom Lena Westerlund, LO.

Hon vill att regeringen agerar med en mer expansiv inriktning i den ekonomiska politiken.

LO vill bland annat att fler industriföretag ska kunna få nödlån via Riksgälden och att stat och företag delar på kostnaderna för utbildning av personal för att undvika uppsägningar.

"Det har med det exceptionella läget i industrin att göra och är inte en lösning vi tycker ska vara permanent", säger Westerlund.

Med en situation i industrin som gått från "akut- till nödläge", finns det då några ljuspunkter?

"Ja, i Sverige har vi en penningpolitik som möter nedgången effektivt. Sedan har vi en arbetskraft som är väldigt välutbildad och kompetent", menar Westerlund.

LO ger Riksbanken godkänt för räntesänkningarna och spår en fortsatt sänkning av styrränta till 1 procent under våren 2009. Det är i stort i linje med vad bankernas chefsekonomer också spått den senaste tiden.

När det gäller minskningen i BNP är LO mindre negativt än exempelvis Konjunkturinstitutet eftersom man gör en annan bedömning av husprisutvecklingen.

Enligt LO planar prisfallet ut och stannar på en minskning på omkring 5 procent jämfört med 2008-års toppnivå.

En återhämtning för den ekonomiska tillväxten kommer under 2010, spår LO-ekonomerna.
BNP bedöms öka med 2,3 procent under 2010 samtidigt som arbetslösheten dock fortsätter stiga till 7, 8 procent i år och till 8,5 procent år 2010.

"Jag tycker regeringen är överdrivet rädd för budgetunderskott, man borde vara mer rädd för arbetslösheten", säger Lena Westerlund i LO.

Låter högst rimligt, eller hur?

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Saturday, February 07, 2009

Sopåkarkonflikten och arbetsgivarnas förändrade beteende

Observerat och värderat:
Sopåkarkonflikten och arbetsgivare som nu börjar ta för sig i spåren av Laval-domar och annat

Jag kollade upp lite en av de händelser som etermedia och tidningar rapporterat om den senaste veckan. Nämligen den där om sopåkarna som nu går ut i en vild konflikt. Må vara att somliga tycker de har bra betalt - för deras tunga och skitiga jobb. Men de har de själva tidigare förhandlat fram sina villkor via facket i gällande kollektivavtal och tills det är uppsagt och ett nytt är framförhandlat så ska det ju också gälla. Men vad är då roten till den här konflikten?

Jo, verksamheten har upphandlats och den nya entreprenadfirman vill nu göra jobbet på villkor som i praktiken utgår från att nuvarande kollektivavtal inte ska gälla längre. Kollektivavtal bärs ju av två parter och gäller tills man sagt upp det och förhandlat om ett nytt. Det har inte den här nya entreprenören gjort men ska lika fullt byta lönesystem och ersättning för utfört jobb. Vad jag förstår så vill den nya entreprenören i detta fall inte ens tillämpa överlåtandedirektivet, dvs ta över vad gällande avtal stipulerar tills ett nytt har förhandlats fram. Är det då att förvåna sig över att sopgubbarna blir förbannade!?

Ett annat exempel: ett bolag som heter Sirius som kör färdtjänstbussar har sagt upp 60-talet chaufförer och de som sedan tas in som nya säger arbetsgivaren fr o m nu ska ni köra på avtalets minimilön. Alltså ensidigt sänka löneläget för vad som hittills gällt inom branschen. Det finns i vårt land fler exempel på samma typ av arbetsgivarbeteende.

Det här - ett utflöde av EG-domstolens Laval-dom och annat - illustrerar hur arbetsgivare i Sverige nu tycker sig våga ta för sig på ett sätt som bryter mot hävdvunnen sed på svensk arbetsmarknad. Men tyvärr är jag rädd för att det här bara är början på något helt nytt. Råbrutala arbetsgivare bryr sig inte, de bara kör och litar på att de också tillåts göra det. En växande stor flora av underbudskonkurrens och lönedumpning blir bara mer vanligt förekommande.

Visst kan väl en del kanske tycka att de Transport-anslutna sopåkarna (jobbet är tungt och skitigt) har för bra betalt. Men inte ens en sådan åsikt motiverar eller gör det mera acceptabelt för en arbetsgivare (ny entreprenör i detta fall) att ensidigt strunta i vad gällande kollektivavtal faktiskt stipulerar utan börjar - efter en upphandling - köra med helt andra villkor utan att ett nytt avtal har förhandlats fram. Löneformen/lönesystemet är ju också en del av gällande kollektivavtal tills ett nytt har förhandlats fram och det gamla sagts upp. Tvisten är nu - som väntat - anmäld till arbetsdomstolen, AD, av transportfacket.

Risken är dock uppenbar att det kan bli bara mer och mer vanligt att man börjar agera så här från arbetsgivarehåll - också i Sverige.

Och med nuvarande EU-regelverks tilllämpning - efter Laval-, Viking- och Luxemburg-domar m fl - och praxis, vad talar för att kommande EU-kommission och ministerråd etc vill förändra det här? Detta i ett läger när vi sannolikt kan få en ännu "blåare" EU-kommission till senhösten och annat som kan följa efter efter kommande EU-parlamentsval den 7 juni!?...(Carl Bild lär ju t ex sannolikt bli ny svensk EU-kommissionär till senhösten.)

Den här risken är mycket stor i ett läge där europeisk socialdemokrati är på dekis och befinner oss i ett politiskt läge där 22 av 27 EU-länder styrs av högerregeringar. Ett "rödare" Europa - hur många tror på den valslogan i detta läge!?

Notera också att det även i Labour-styrda Storbritannien har det ju t ex nu brutit ut en serie vilda strejker. Strejkerna startade på ett raffinaderi i North Lincolnshire härom veckan och sprider sig nu över landet.

Orsaken är ju klar, samma mönster. Överallt börjar arbetsgivarna nu i växande grad utnyttja de principer som EG-domstolen fastställde i Laval- och Vikingmålen, principer som öppnar för låglönekonkurrens och social dumpning. En klart oroande utvecklingen för oss som vill slå vakt om den svenska och nordiska modellen med kollektivavtalsreglerade villkor mellan två någorlunda jämbördiga parter på arbetsmarknaden.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
följer sedan tio-talet år utvecklingen på EU-arbetsmarknaden m m

PS. Borde Sverige inte begärt ett författningsmässigt tryggt undantag för vår kollektivavtalsmodell i vårt anslutningsfördrag med EU? Eller senast nu när vi godkände Lissabonfördraget...Men så skedde icke, tyvärr. Nu får man försöka åstadkomma ett motsvarande skydd av vår arbetsmarknadsmodell på annat sätt.

Thursday, February 05, 2009

Gapet mellan eliten och vanligt folk blir bara större

Observerat och värderat:
Toppdirektörerna elitära girighet - mycket vill ha ännu mer

Toppdirektörerna i svenskt näringsliv tjänar 45 tusen kr om dagen. Skillnaden mellan maktelitens inkomster och en normal industriarbetarlön har aldrig tidigare varit så stora som de är nu. Det visar LOs rapport "Makteliten - mycket vill ha mer".

LO har granskat inkomsterna för makteliten mellan 1950 och 2007. I denna grupp ingår 198 elitpositioner hämtade från tre olika elitgrupper - den ekonomiska, den demokratiska och den byråkratiska eliten. Det är en bra rapport, och lika nyttig som omskakande läsning om hur eliten skott sig på vanligt folks bekostnad i växande grad. År från år. Och aldrig har klyftorna mellan elit och folk varit större än nu.

Rapporten från LO visar att den genomsnittliga inkomsten för makteliten under 2007 motsvarade 18 industriarbetarlöner. 1998 var motsvarande siffra 12,5 industriarbetarlöner. Men de bäst betalda toppdirektörerna tjänar ännu mycket mer.

Det är framförallt toppskiktet i näringslivet, bestående av 50 verkställande direktörer, som drar ifrån. Denna grupp har fått kraftigt ökade inkomster i förhållande till en industriarbetare de senaste årtiondena. Och där vissa kan tjäna så mycket som 45 000 kr per dag. Andra något lite mindre. Men den ekonomiska eliten hade en genomsnittlig inkomst på nästan 51 industriarbetarlöner under 2007.

Det är ohemult bra betalt - och girigt på ett sätt som är helt omotiverat. Om somliga nu - i den allt djupare krisens spår - säger sig vilja frysa lönerna och bonusarna så är sker det under galgen och är ändå i grunden ingen stor uppoffring.

Lär av Obama och USA

USA:s president har - som ett led i sitt 880 miljarder dollar stora ekonomiska krispaket - sagt att han vill ha en årslönegräns för topparnas CEO-löner på 500.000 dollar, alltså en årslön på drygt 4 miljoner kr. Det skulle kunna vara ett bra riktmärke också för svenska, idag ofta väldigt överbetalda VD-löner i Sveriges näringsliv.

De svenska toppdirektörerna brukar ju säga att det är så viktigt att följa den internationella marknaden i detta avseende. Så varför inte göra det då! Det här exemplet från Obamas USA borde mana till efterföljd. Inte minst inom svensk arbetarrörelses ledning borde man nu köra hårdare med frågan och peka på Obamas högst rimliga linje också borde gälla i Sverige - i nuvarande finanskris och ekonomiska recession.

Lägg så till detta att svenska dito därtill inte heller är jämförbart av andra skäl. En CEO - toppdirektör i USA - förenar rollen som styrelseordförande och VD, och har därför också ett mycket större personligt ansvar än en svensk VD i svenska bolag.

Den svenske VD:n är underställd styrelsen, som tar ansvaret inför ägarna. Det är bara i vissa fall VD:n blir personligt ansvarig och hans eller hennes ansvarsfrihet prövas också av bolagsstämman. Men om han/hon får sparken har han/hon ju oftast en rejält tilltagen fallskärm. Också därför ska de inte ha dubbelt upp - alltså både hög lön + bonus och stor fallskärm för sitt "ansvar".

En konsult (vem spelar mindre roll men jag känner till namnet) fick för några år sedan ett utredningsuppdrag av SAF/Svenskt Näringsliv eller om det nu var SNS. Han skulle undersöka kopplingen mellan bonusar och hur bra företagen gick. Vet ni vad han kom fram till? Somliga av oss förvånar det väl inte, men ändå.

Jo, att det fann han en - visserligen svag - men ändå tydlig korrelation! Men en negativ sådan! Det visade sig - som somliga av oss väl länge sagt - att ju högre ersättningar/bonusar företagen hade - desto sämre gick de. Uppdragsgivarna gillade förstås inte resultatet och lade locket på och publicerade aldrig undersökningen.

Det reser frågor om hur bonussystemen och jakten på snabba klipp varit med och drivit fram dagens kris. Men också om den grundläggande synen på människan och hennes värde.
Professorn i etik, Carl-Henrik Grenholm från Uppsala universitet formulerade häromdagen de i sammanhanget relevanta frågorna:

–  Är det rimligt?

– Är det rättvist?

I vanliga fall brukar den sortens frågor viftas bort av näringslivets företrädare som "irrelevant".

Vad skulle rättvisa ha med saken att göra? Här handlar det om marknadens villkor. Ungefär så har det brukat låta.

Men inte nu. Inte när skattebetalarnas ständigt nya kris- och stimulanspaket framstår som den enda vägen undan avgrunden.

Det står helt klart för en växande bred majoritet att de höga lönerna, arvodena, bonusarna inte har någon rationellt rimlig förklaring. De är bara uttryck för excesser, slapphet och grupptänkande inom en redan gynnad grupp som har gett sig själva den här utvecklingen. Samma slappa tänkande och oreglerade ultraliberalism som ligger bakom hela finanskrisen och ekonomiska recession som nu drabbar oss allt runt om vår glob.

Också på den punkten visar USA:s nyvalda president Obama vägen.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Monday, February 02, 2009

Folkhemsikonen Ingo är död

(Publicerad i bl a Dagbladet 4/2-09 m fl)

Ingemar, "Ingo", Johansson är död. På något sätt var denne tungviktare en folkhemsikon: själv stensättare och son till en byggnadsarbetare från Göteborg som med sin tunga höger ("Tors hammare") och sin smarta vänster erövrade han världen.

Själv var jag åtta år fyllda när farsan i vårt gruvarbetarhem i Kiruna väckte mig på sennatten den 26 juni 1959 - liksom miljoner andra svenskar - för att höra radioreferatet om hur Ingemar i tredje ronden vann över Floyd Patterson i Yankee Stadium i New York. Och blev the Champ med Sverige och världen.

Också andra som växte upp senare gjorde det med myten Ingo närvarande omkring sig.

Nu är han död. Men han är för evigt inristad i himlarna ovanför oss. Får han nu dessutom bli staty - som det nu talas om - i sin hemstad Göteborg så känns det helt rätt. Och välförtjänt.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Sunday, February 01, 2009

Högerpopulismen i Norden

(Publicerad i bl a Arbetarbladet 5/2 m fl)

Observerat och värderat:
Högerpopulismen i Norden - och vad svensk socialdemokrati bör lära av andras misstag

I EU-Europa går högerpopulismen framåt och blir på sina håll samtidigt också allt militantare. I exempelvis Ungern och Tjeckien har högerextrema partier bildat paramilitära organisationer. Kravaller och våldsdåd med rasistiska förtecken ökar. Särskilt utsatta grupper - som romer och andra - diskuterar om de ska upprätta egna självförsvarsgrupper mot dessa högerextrema grupper.

Men inte heller de nordiska länderna är precis immuna mot sådana tendenser. Även om våld och kravaller är mera sällsynta. Men politiskt har högerpopulismen fått särskilt starkt stöd i länder som Danmark och Norge. Fremskrittspartiet i Norge - inte sällan med stöd av uppåt 25-30 procent av väljarna i olika opinionsmätningar - har många ideologiska likheter med Sverigedemokraterna och Ny Demokrati i Sverige. På bara några årtionden har Fremskrittspartiet under den tidigare mångåriga partiledaren, den synnerligen skickliga Carl I Hagen, vuxit från nära nog ingenting till att bli Norges största arbetareparti med tämligen brett stöd bland Norges arbetare.

Och fortsatt att så vara i olika opinionsmätningar också under den nya partiledaren Siv Jensens ledning.Detta genom en kombination av missnöjespolitik mot fel och brister i välfärden (otillfredsställda förväntningar) och främlingsfientlig politik.

Detta analyseras och beskrivs på ett förtjänstfullt sätt i Magnus E. Marsdals bok "Högerpopulismen dissekerad" (Celanders förlag). Här finns såväl en god analys av fenomenet som ett förslag till en motstrategi.

Som framgår av Marsdals analys - och f.ö tidigare också belagt i statsvetarprofessorn Frank Aarebrots valsociologiska forskning vid Bergens universitet - spelar Fremskrittspartiet skickligt på elitföraktet och att man själv är det enda "sanna, folkliga" partiet i Norge. De som står upp för "vanligt folk" mot politiska motståndare som inte sällan beskyller dem för att vara populistiskt vulgära och stå för lättköpta politiska lösningar. Ju oftare dessa beskyllningar haglat över först Carl I Hagen och nu Siv Jensen och andra i Fremskrittspartiet, desto större stöd har de fått i val och olika opinionsmätningar.

Till detta bidrar också att man - också det i sann populistisk anda - säger sig vara för och kunna utlova förändringar för vanligt folk och att man slår vakt om jobben och det egna nationella beslutsfattandet.

Sammantaget är det framgångsfaktorer som gjort de norska populistpartiet Fremskrittspartiet till Nordens framgångsrikaste högerpopulistiska parti. Och etablerat partiets som det kanske starkaste oppositionspartiet till den sittande arbeiderpartiledda norska koalitionsregeringen under Jens Stoltenberg. Om den överlever nästkommande stortingsval (riksdagsval) återstår att se.

Nästan lika framgångsrika i sin strategi att sno arbetareväljare (LO-folk) från socialdemokraterna har Pia Kjaersgaards Dansk Folkeparti varit. Och som en följd av detta bidragit till att förvisa en allt mera vilsen dansk socialdemokrati till en allt svagare oppositionsroll i flera återkommande folketingsval samtidigt som Dansk Folkeparti kunnat etablera sig som ett i dansk politik inflytelserikt stödparti till den borgerligt nyliberala Fogh Rasmussen-regeringen i stort. Men alldeles särskilt så när det gäller partiets så här långt mycket framgångsrika ambition att kraftigt skärpa landets landet redan tidigare mycket ogenerösa syn på flykting och invandrare som vill komma och arbeta och bo i Danmark.

Det främlingsfientliga och högerpopulistiska svenska Sverigedemokraterna försöker - men utan ledare av Hagens eller Kjaersgaars kaliber - efter bästa förmåga om möjligt kopiera sina mera framgångsrika norska och danska broderpartier. I första hand genom att om möjligt först komma in i Europaparlamentet i valet den 7 juni och sedan följa upp detta med att kravla sig över fyraprocentsspärren och bli representerade i Sveriges riksdag i valet i september 2010.

Helt uteslutet är det inte att de kan lyckas i den ambitionen. Men mycket beror på hur socialdemokraterna och den rödgröna vänstersidan i svensk politik förvaltar sitt pund och förmår formulera ett konstruktivt alternativ med ett folkligt tilltal som inger förtroende. Bland annat med tanke på det missnöje som uppenbarligen finns med den sittande borgerliga alliansregeringen i Sverige. Tyvärr var dock agerandet under 2008 alltför valhänt och präglat av dåligt självförtroende, så svagt att det inte får upprepas om det alls ska kunna bli ett maktskifte i riksdagsvalet hösten 2010.

En långt kraftfullare och tydligare oppositionspolitik krävs nu under 2009 samtidigt som man måste anstränger sig mer att "stänga dörren" för väljartapp till populistpartier på högerkanten. Som ett led i detta senare kan det vara klokt att ta del av de analyser som finns i Marsdals och andras analyser av exempelvis den i vårt grannland Norge så framgångsrika högerpopulismen och andra liknande analyser av motsvarande, och nästan lika framgångsrika danska motsvarighet. Det finska högerpopulistiska Sannfinländska partiet hade också stora framgångar i kommunvalet hösten 2008.

Det finns skäl att lära av detta för att undvika att Norges och Danmarks sak blir vår i detta avseeende. Än finns dock chansen att undvika en sådan utveckling.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Tänkvärt om livet och i våra olika roller som enskilda individer - och i arbetslivet och samhället i stort

Följande tänkvärdhet gäller nog inte bara i våra egna liv, inom näringslivet utanockså inom politiken - även om somliga kanske tror annat...

“We are not what we think or what we say or what we feel. We are what we do.”
“Too Soon Old, Too Late Smart” by Gordon Livingston MD (2004)

Noterar
Robert Björkenwall