Tuesday, December 30, 2008

Läget blir allt dystrare på svensk arbetsmarknad

(Publicerad i bl a Dagbladet 31/12-08 m fl)

Julhelgen blev en dyster högtid för 8 500 personer. Så många blev nämligen av med jobbet sista veckan före jul. De har nu gått ut i en oviss tillvaro som arbetslösa.
Totalt var 187 897 personer inskrivna som arbetslösa hos Arbetsförmedlingen. Det är hela 22 676 fler än motsvarande vecka år 2007.

Och än har vi bara sett början på den arbetslöshetsvåg som kommer att svepa över landet. De senaste tre månaderna har närmare 55 000 människor varslats på olika arbetsplatser. Varsel som börjar lösas ut nu under vintermånaderna.

Det mesta talar för att hela år 2009 kommer att bli mycket kärvt för ytterligare många fler och göra att vi går in i valåret 2010 med en sannolikt 10 %-ig öppen arbetslöshet.

För det "skitår" vi, enligt arbetsmarknadsminister S.O Littorin (m) går in i kommer att slå allra hårdast mot löntagarna när höstkrismånadernas varsel nu resulterar i en snabbt ökande arbetslöshet. Med ett allt kärvare läge kanske till slut även statsminister Reinfeldt tvingas stiga ner från sitt elfenbenstorn och sätta sig vid bordet för att lyssna, bl a på de fackliga organisationernas ledande företrädare.

Fast några större förhoppningar om att detta verkligen ska inträffa under den närmast överblickbara tiden kan vi nog tyvärr inte ha.

Så mycket viktigare då att oppositionen och arbetsmarknades parter nu ökar trycket på en regeringen som tövar och inte verkar veta vad som borde göras i detta extrema krisläge.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Monday, December 29, 2008

Omställningstrygga löntagare blir mindre protektionistiska

(Krönika publicerad i bl a NSD 29 december 2008)

Oförnuftigt beslut

Peter J Katzenstein heter en amerikansk forskare vars tes är att länder där löntagarna har svaga skyddsnät blir protektionistiska, medan öppna, dynamiska ekonomier som den svenska förutsätter generös a-kassa och en utvecklad arbetsmarknadspolitik.

I den svenska modellen kan vi våga låta krisföretag försvinna, därför att vi har ett skyddsnät och omställningsstöd för de anställda som varslas och blir uppsagda.

Men efter den borgerliga alliansregeringens försämringar av a-kassedagpenningen i kombination med kraftigt förhöjda egenavgifter som kört ut en halv miljon löntagare ur a- kassans omställningsförsäkring gäller detta inte längre i Sverige heller.

Genom den svenska regeringens oförnuftiga beslut att försämra a-kassan och skära ner i komvux och arbetsmarknadsutbildning, hörs nu också i Sverige rop på räddningspaket, ett nation som annars i årtionden varit öppen för förändringar och rationaliseringar.

Om Reinfeldt vill att marknaden ska lösa Volvos och Saabs problem, måste han under alla omständigheter återställa a- kassan till en anständig nivå som det går att överleva på.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rjorkenwall.blogspot.com

Sunday, December 28, 2008

Några korta reflektioner om filmåret 2008

Man glömmer fort men en av 2008 års bästa filmer för min del var den fransk-tunisiska Couscus. Utmärkt bra, varm och med mycket av "feel good"-stämning samtidigt som den också var spännande. Mamma mia-filmen med en suverän Meryl Streep var också riktigt bra, bättre än väntat.

Tyckte också rätt bra om Jan Troells film om den kvinnliga fotografpionjären i "Maria Larssons eviga ögonblick". Daniel Alfredssons "Varg" med en lysande Peter Stormare fastnade också i minnet, liksom givetvis bröderna Coens "No country for old men" och den charmiga tågluffarfilmen "Darjeeling limited" av Wes Andersson. Dessa två senare såg jag redan tidigt under 2008 men minns dem som bra filmer.

Och visst fanns där kvaliteteter i den bitvis rätt brutalrealistiska franska filmen "En julberättelse", som jag såg nu i julmellandagarna.

Den av många kritiker prisade, kalejdoskåpiska Ruben Östlund-film "De ofrivilliga" såg jag också häromdagen och det var inte alls dum, den heller. Däremot har jag ännu inte sett men hoppas endera dagen också hinna med att se den tyska "BaaderMeinhof-komplex" innan året är slut

/Noterar en filmreflekterande
Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. I det julölstest som vi ett tiotal personer hade för tionde gången i första veckan i december vann San Francisco-ölet Anchor Christmas Ale för sjätte gången, knappt före utmärkta Jämtlands julöl och Shepard´s Neame Christmas Ale på en hedrande tredje plats.

Tuesday, December 23, 2008

Växande och orättvisa skatteskillnader och en kommunsektor som blöder

(Publicerad i bl a Dagbladet, Sundsvall, 24 december 2008)

Observerat och värderat:

Växande skatteskillnader och en kommunsektor som blöder

Enligt Skatteverkets nya tabeller växer skatteskillnaden mellan löntagare och pensionärer ytterligare vid årsskiftet.
Ska man vara förvånad? Nä, inte med en politik som nu bedrivs i landet.
För en genomsnittspensionär med måttliga 13 000-14 000 kronor i månadsinkomst i uppskjuten lön (= pension) ökar skillnaden med över tio procent. Hon eller han betalar nästa år cirka 700 kronor mer i skatt än en löntagare med samma inkomst. Rätt långt från tanken att alla ska betala samma skatt för samma inkomst, eller hur?

Självklart är detta otillständigt orimligt och orättvist och beror på regeringens så kallade jobbskatteavdrag. Ett falskspel för att dölja att man är ute efter att öka skatteorättvisorna i samhället på ett sätt som jag knappast tror folk i gemen vara klara över vid valet 2006.

Men pension är uppskjuten lön och borde så också beskattas, alltså enligt samma skattesats som en arbetsinkomst på motsvarande nivå. Dock har varken regering eller tyvärr inte heller s-oppositionen (mer än delvis) orkat leverera något sådant förslag.

De skattelättnader för pensionärerna som hittills presenterats i den vägen är alldeles otillräckliga. Kraven på rättvisa och jämlika skatter kommer att bli en allt viktigare i takt med att valåret 2010 närmar sig.

Höj statsbidragen till kommunerna

Noterar samtidigt en annan väsentlig sak som rör allas vår gemensamma trygghet och välfärd. Enligt en färsk opinionsmätning som fackförbundet SKTF nyligen presenterat så anser sex av tio svenskar vill att staten ska tillskjuta kommuner och landsting mer pengar. Bara 23 procent vill istället för höjda bidrag att kommunerna ska spara i ett läge när Sverige krisar och den dolda sidan av krisen - kommunernas ekonomi - blir allt mera uppenbar för allt fler.

Resultatet är knappast överraskande. Kommun efter kommun tvingas nu till stora neddragningar och skattehöjningar för att få plus och minus att gå ihop. Istället för att satsa på vården och skolan - som utlovat i valrörelsen - skickas anställda hem. Dock kommer regeringen att tvingas höja de generella statsbidragen senast år 2010. Då är det ju dessutom valår...

Bättre hade varit om den gjort det redan nu i stället för att gödsla bort 15 miljarder kr på generella arbetsgivareavgiftsänkningar som har usel träffyta i krisbekämpningen. Höjda statsbidrag till kommunsektorn blir en annan central politisk fråga under 2009 och ju närmare valdagen vi kommer - med kanske uppåt tio procents öppen arbetslöshet. Eller rent av ännu lite mer.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Saturday, December 20, 2008

Vår skattenivå är nu för låg för att klara välfärden på en kvalitetsmässigt godtagbar nivå

Observerat

Med 2008 års skattesänkningar hamnar skattenivån i Sverige kring 46 procent av BNP. Det räcker inte för att finansiera välfärdspolitiken på den nivå den har nu, än mindre genomföra några förbättringar. Ska vi möta de krav som sjukvård och äldreomsorg ställer, i former som innebär att den egna inkomsten inte avgör vilken hjälp man kan få, är skattehöjningar från denna nivå ofrånkomliga. Ska vi uthålligt klara att finansiera vår trygghet och välfärd på en nivå som folk vill ha lär en skattekvot på runt 50 procent av BNP vara en mera rimlig nivå.

Robert Björkenwall

Thursday, December 18, 2008

En Laval-utredning med många oklarheter och stora smitvägar

Observerat och värderat:

Lavalutredning med många oklarheter och betydande smitvägsmöjligheter

Nästan på ettårs-dagen av EG-domstolens utslag i det så kallade Laval-målet (skolbygget i Vaxholm) kom Medlingsinstitutets generaldirektör Claes Stråth med sin Laval-utredning. I den
har man - förutom analyser av EG-rätten i relation till svensk arbetsrätt och kollektivavtalsmodellen - haft som uppgift att föreslå förändringar i den svenska arbetslagstiftningen. Främst då i den så kallade utstationeringslagen (svensk lag utifrån EU:s utstationeringsdirektiv) och i medbestämmandelagens paragraf 42 ("lex Britannia"; mest av redaktionell karaktär).

Det här är huvudpunkterna i utredningens förslag som nu har överlämnats till regeringen Reinfeldt:

• Villkoren för utstationerade arbetstagare i Sverige ska regleras av kollektivavtal. Villkoren ska gälla utstationeringsdirektivets hårda kärna: minimivillkor för lön, semester och arbetstid. Däremot så ingår inte försäkringsskydd vid arbetsskador m m i minimivillkoren för utstationerad arbetskraft enligt den tolkning som EG-domstolen gjort av EU:s utstationeringsdirektiv.

• Minimivillkoren ska tydligt anges i kollektivavtalet. Om villkoren i avtalet är bättre än de som regleras i lag, ska avtalet gälla.

• Stridsåtgärder får användas men bara för att kräva minimivillkoren, och bara om det utländska företaget inte kan visa att det har likvärdiga eller bättre villkor.

• Facket får inte vidta åtgärder för att kräva annat än miniminivåerna i den hårda kärnan

• Facket ska redovisa till förbindelsekontoret (Arbetsmiljöverket) vilka villkor de kan komma att kräva av utstationerande företag. På så vis blir det tydligt i förväg vad som gäller.

• Lagändringarna sker i utstationeringslagen. Medbestämmandelagen lämnas i princip helt orörd.

• Lex Britannia (som tillåter svenska fack att tvinga bort utländska kollektivavtal) lämnas orörd för företag från länder utanför EU (läs EES-området).

Begränsad strejkrätt och öppning för falska minimivillkor

Stråth-utredningens förslag om åtgärder som följer av EG-domstolens Lavaldom innehåller flera punkter som är svårsmälta för de fackliga organisationerna i Sverige. Strejkrätten begränsas av det förslag Lavalutredningen i dag lämnade över till regeringen. De fackliga organisationerna kan bara kräva miniminivåer när det gäller lön, arbetstid och semester. Och bara om företaget inte kan visa att det har likvärdiga avtal.

Från fackligt håll är man kritiskt mot att strejkrätten begränsas, då facket inte får kräva svenska kollektivavtal av företag med i Sverige utstationerad personal som kan bevisa att de har likvärdiga villkor. Det här är en "smitväg stor som en ladugårdsdörr" och lämnar stora möjligheter för oseriösa arbetsgivare att för facket uppvisa ett falskt +papper som säger att man uppfyller minimivillkoren på svensk arbetsmarknad men i praktiken ha en annan och lägre (men äkta) ersättning för sina utstationerade arbetare och tjänstemän, anser t ex LO-juristern Claes-Mikael Jonsson. Även om beviskravet ligger på företaget är facket kritiskt .

Varför är man det? Jo "vi vet av erfarenhet att det inte är ovanligt att utländska företag upprättar två kontrakt med arbetstagarna – ett där det står att de tjänar 140 kronor i timmen som de ska visa för facket, och ett där de tjänar 40 kronor i timmen. Och det sista är det som gäller i verkligheten, säger Claes-Mikael Jonsson, LO-jurist, som deltagit i utredningens referensgrupp och hade att kommentera utredningens förslag på ett seminarium i Stockholm häromdagen.

Enligt honom och andra på seminariet kan det bli svårt för facket att bevisa om företagen ljuger när de presenterar papper som visar att de har likvärdiga villkor.

– Även om beviskraven är högt satta blir det svårt att motbevisa och få rätt i domstol.

Även de två andra fackliga centralorganisationerna TCO och Saco är starkt kritiska mot den delen av förslaget.

– Den föreslagna bevisregeln som skyddar från fackliga åtgärder slår undan benen för ett effektivt skydd av utstationerade arbetstagare genom att den fördröjer att kollektivavtalen snabbt kommer på plats, säger Sture Nordh, ordförande för TCO.

Sacos chefsjurist Lena Maier Söderberg anser att utredningens förslag minskar förutsägbarheten om vad som gäller och att det riskerar att leda till tvister.

En annan punkt där starkt kritik finns mot Stråth-utredningens förslag gäller försäkringssidan som inte anses ingå i minimivillkoren för utstationerade arbetstagare på jobb i Sverige.

Utredningen slår ju fast att de fackliga organisationerna bara kan kräva miniminivåer när det gäller den så kallade hårda kärnan i utstationeringsdirektivet: lön, arbetstid och semester. Nivåerna ska tydligt anges i kollektivavtalen.

Facket kan därmed inte kräva till exempel försäkringar för utländska arbetstagare, eller räkna in avgiften för dessa när minimilönen beräknas.

Slutintrycket från ett seminarium häromdagen om Laval-utredningen bland erfarna bedömare var dock att Stråth ingalunda löst själva grundfrågan. Snarare lär nya processer komma att hamna i arbetsdomstol och EG-domstol kring villkoren för i Sverige verksamma, tillfälligt utstationerade arbetstagare från andra EU-länder. Det lettiska Laval-bolagets advokat rent av förutskickade att så skulle bli fallet.

Remissarbete och förändringar i kollektivavtalens minimibestämmelser

Men oavsett när nu regeringen Reinfeldt och i så fall om i sin helhet eller till stora delar genomför Stråth-utredningens förslag till ändrad lagstiftning återstår att se. Utredningen (SOU 2008:123) ska nu skickas ut på remiss, och remissinstanserna får tre månader på sig att lämna svar. Slutligen avgör riksdagen hur lagen ska ändras.

Enligt utredningens eget förslag ska de nya reglerna gälla från den 1 april 2010.

Uppenbart är dock nu att parterna nu tvingas bli tydligare med skrivningarna i de olika branschavtalens villkor och nivå för minimilönen. Minimilönerna som ska gälla enligt utredningen kommer nämligen inte att vara samma som nu gällande lägstalöner i kollektivavtalen.

Utöver att de sannolikt måste höjdas i många fall så behövs också tillägg i bestämmelserna för till exempel ob-tid, kompetens och erfarenhet vid olika arbetsuppgifter. Allt sådant måste anges tydligt om de ska kunna räknas in i de framtida minimivillkoren som också utstationerade löntagare ska omfattas av.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Eftersom vårt grannland Finland i lagstiftning har allmängiltighetsförklarat sina kollektivavtal så har man redan, i likhet med flertalet andra EU-länder, valt en annan väg än Sverige och Danmark när det gäller att omsätta EU:s utstationeringsdirektiv för så kallad utstationerade, tillfälligt arbetande i olika upphandlade arbetsobjekt.

Den ekonomiska krisens synliga och dolda sidor

Observerat och värderat:

Den ekonomiska krisens synliga och dolda sidor - och behovet av ett snabbt resurstillskott till kommunsektorn

Det är, som TCO-ekonomen Roland Spånt sade på en SKTF-konferens häromdagen, så att det finns en synlig och en dold sida av den ekonomiska krisen. Den synliga är krisen för bankerna, efterfrågefallet och varslen nu inom fordonsindustrin och annat liknande.

Den dolda är den kris som i allt raskare takt nu växer fram inom kommunsektorn med allt tuffare sparkrav och hot mot jobben inom den sektorn som kommer att bli akut en bit in i 2009. Och den krisen kommer att slå mot jobben och kvaliteten i den offentliga sektorns vård- och omsorgsverksamhet. Och då är regeringens oförmåga att förbereda för vad som komma skall och satsa på ett rejält mångmiljardtillskott i extra pengar till kommunsektorn redan nu djupt oroande.

"Regeringens paket räcker inte. Vi måste se till att konjunkturnedgången inte blir längre och djupare än nödvändigt. Att ge kommuner och landsting extra pengar är ett effektivt sätt att motverka lågkonjunkturens effekter på sysselsättningen", säger moderaten Anders Knape, ordförande för Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Detsamma säger socialdemokraterna i SKL-styrelsen.

Samma slutsats drar också fackliga företrädare inom kommunsektorn. "Vi vill se ett kommunpaket som innehåller uppräkning av statsbidraget så att kommuner och landsting kan kvalitetssäkra och utveckla personalintensiv verksamhet", säger t ex Eva Nordmark, ordförande i fackförbundet SKTF.

Det är en åsikt som har stöd även i den allmänna opinionen - och inte minst då bland pensionärer och andra i stort behov av en god hemtjänst, omsorg och närsjukvård. I en aktuell opinionsmätning från Novus Opinion tycker 58 procent av de tillfrågade att regeringens ska ge mer pengar till kommunerna. 55 procent anser att regeringen måste göra mer för att stimulera ekonomin.

Sveriges kommuner och landsting gör bedömningen att det behövs minst tre miljarder kronor ytterligare till kommunsektorn 2009 och ytterligare fem miljarder till 2010. Men i takt med att att krisen i ekonomin fördjupas och åtgärderna visar sig bli för sent insatta kan nog det miljardtillskottet stiga till kanske 10 - 15 miljarder kr. Särskilt som det också finns eftersatta behov och krav på upprustning av kvaliteten på äldreomsorg, särskilt boende och annat liknande.

Enbart nedgången efter finanskrisen innebär så här långt ett skattebortfall för landets kommuner och landsting som motsvarar 20 000 jobb i offentlig sektor. Men redan före finanskrisen pekade alla prognoser på stora underskott i kommunsektorn 2009 och 2010. Nu är läget ännu några snäpp värre.

För övrigt visade ju redan regeringens egen vårbudget i april 2008 att kommunerna och landstingen skulle få mycket stora problem under kommande år. Men finansminister Anders E. Borg (m) valde ändå att prioritera nya, generella skatteskattesänkningar framför en nödvändig satsning på den offentliga sektorn.

Kommunerna fick lösa sina bekymmer genom "effektiviseringar", sade finansminister Anders Borg. I klartext handlar det om att skära ner i välfärd, omsorg och skola med mera. Alltså att skicka ut hemtjänstpersonal, underskötersköterskor, sjuksköterskor, lärare, läkare och andra med varselsedeln i näven i stället för att se till att de kan vara kvar och göra sitt jobb till fromma och glädje för kommuninnevånarna.

När resurserna tryter i kommunsektorn, skatterna sänks och "det allmänna" vår dra åt svångremmen är det rader av viktiga verksamheter i vår vardag som drabbas - och som vi kanske inte förstår värdet av fullt ut förrän t ex vår gamla far eller mor inte längre får den omsorg och vård som vi anser att de ska ha rätt till efter ett långt och strävsamt liv.

Men i takt med att krisen blir allt djupare, vilket den lär bli, så får vi väl se om inte också den hårt läroboksstyrda finansministern Anders E. Borg till slut - men väl sent - också han kommer på andra och bättre tankar. Ett är i alla fall säkert: Nya, generella skattesänkningar löser inte problemen för de nu flera 10 000-tals offentliganställda som nu är på väg att förlora sina jobb.

Om Borg och regeringen däremot vill göra en insats mot den så här långt för många dolda sidan av den ekonomiska krisen, så krävs i stället nu tämligen snabbt en rejäl uppräkning av statsbidragen till kommuner och landsting på minst tio men snarare uppåt femton miljarder kr.

Ju förr den kommer, desto bättre.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Tuesday, December 16, 2008

Paul Krugman piskar Angela Merker och Tyskland för passiv krisbekämpning

Observerat och värderat:
Nobelpristagaren i ekonomi,Paul Krugman, skriver regelbundna och läsvärda kolumner i The New York Times. Så också nu den 15 december 2008, där han framför en kraftfull och befogad kritik mot Angela Merkers Tyskland för dess passivitet att stimulera ekonomin. I en annan algebra-matematisk, kompletterande text har Krugman teoretiskt visat varför Tyskland inte ska bromsa krisbekämpningen som man nu gör.)
/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

PS. Krugman höll en kanonintressant föreläsning i ett knökfullt ABF-huset i Stockholm den 12 december. För oss som nu var där. Obama kan - och borde, menar Krugman - göra som Franklin D. Roosevelt år 1933, dvs genomföra en ny New Deal för 2000-talet. Men, som synes, tycker han att även Europa (och Sverige, rimligen) borde kunna göra långt mer.

F.ö är det, noterar jag, nu i år 80 år sedan Per Albin höll sitt berömda folkhemstal. Detta apropå historia och att extrema, globala kriser som den vi nu har återkommer med ungefär 40 års mellanrum...Och då kräver ledare som verkligen förstår och förmår att agera utifrån vad situationen verkligen kräver!

----
The New York Times

OPINION | December 15, 2008
Op-Ed Columnist: European Crass Warfare
By PAUL KRUGMAN (c)

Europe’s economy is in trouble. But Angela Merkel, the German chancellor, and her economic officials stand in the way of a much-needed European rescue plan.

So here’s the situation: the economy is facing its worst slump in decades. The usual response to an economic downturn, cutting interest rates, isn’t working. Large-scale government aid looks like the only way to end the economic nosedive.

But there’s a problem: conservative politicians, clinging to an out-of-date ideology — and, perhaps, betting (wrongly) that their constituents are relatively well positioned to ride out the storm — are standing in the way of action.

No, I’m not talking about Bob Corker, the Senator from Nissan — I mean Tennessee — and his fellow Republicans, who torpedoed last week’s attempt to buy some time for the U.S. auto industry. (Why was the plan blocked? An e-mail message circulated among Senate Republicans declared that denying the auto industry a loan was an opportunity for Republicans to “take their first shot against organized labor.”)

I am, instead, talking about Angela Merkel, the German chancellor, and her economic officials, who have become the biggest obstacles to a much-needed European rescue plan.

The European economic mess isn’t getting very much attention here, because we’re understandably focused on our own problems. But the world’s other economic superpower — America and the European Union have roughly the same G.D.P. — is arguably in as much trouble as we are.

The most acute problems are on Europe’s periphery, where many smaller economies are experiencing crises strongly reminiscent of past crises in Latin America and Asia: Latvia is the new Argentina; Ukraine is the new Indonesia. But the pain has also reached the big economies of Western Europe: Britain, France, Italy and, the biggest of all, Germany.

As in the United States, monetary policy — cutting interest rates in an effort to perk up the economy — is rapidly reaching its limit. That leaves, as the only way to avert the worst slump since the Great Depression, the aggressive use of fiscal policy: increasing spending or cutting taxes to boost demand. Right now everyone sees the need for a large, pan-European fiscal stimulus.

Everyone, that is, except the Germans. Mrs. Merkel has become Frau Nein: if there is to be a rescue of the European economy, she wants no part of it, telling a party meeting that “we’re not going to participate in this senseless race for billions.”

Last week Peer Steinbrück, Mrs. Merkel’s finance minister, went even further. Not content with refusing to develop a serious stimulus plan for his own country, he denounced the plans of other European nations. He accused Britain, in particular, of engaging in “crass Keynesianism.”

Germany’s leaders seem to believe that their own economy is in good shape, and in no need of major help. They’re almost certainly wrong about that. The really bad thing, however, isn’t their misjudgment of their own situation; it’s the way Germany’s opposition is preventing a common European approach to the economic crisis.

To understand the problem, think of what would happen if, say, New Jersey were to attempt to boost its economy through tax cuts or public works, without this state-level stimulus being part of a nationwide program. Clearly, much of the stimulus would “leak” away to neighboring states, so that New Jersey would end up with all of the debt while other states got many if not most of the jobs.

Individual European countries are in much the same situation. Any one government acting unilaterally faces the strong possibility that it will run up a lot of debt without creating much domestic employment.

For the European economy as a whole, however, this kind of leakage is much less of a problem: two-thirds of the average European Union member’s imports come from other European nations, so that the continent as a whole is no more import-dependent than the United States. This means that a coordinated stimulus effort, in which each country counts on its neighbors to match its own efforts, would offer much more bang for the euro than individual, uncoordinated efforts.

But you can’t have a coordinated European effort if Europe’s biggest economy not only refuses to go along, but heaps scorn on its neighbors’ attempts to contain the crisis.

Germany’s big Nein won’t last forever. Last week Ifo, a highly respected research institute, warned that Germany will soon be facing its worst economic crisis since the 1940s. If and when this happens, Mrs. Merkel and her ministers will surely reconsider their position.

But in Europe, as in the United States, the issue is time. Across the world, economies are sinking fast, while we wait for someone, anyone, to offer an effective policy response. How much damage will be done before that response finally comes?

Monday, December 15, 2008

Om Krugman, New Deal-politik och globala krisers 40-åriga återkomst

(Publicerad i bl a Arbetarbladet 18 december 2008 m fl)

Observerat och värderat:

Globala kriser kommer vart 40:e år men nu finns chansen att krisen kan föga möjligheter och att bygga nytt

Apropå den just nu djupande globala krisen och dess rötter i den svårt sargade finans-, fasighets- och bilmarknadens usla till stånd i USA noterar att följande, måhända tröstande ord: Enligt Lennart Schön, professor i ekonomisk historia, kommer nästa - när nu den här är över om kanske ett år eller så - globala kris i världen att inträffa någon gång runt 2050. Tidigare kriser har kommit ungefär vart 40:e år.

På 1890-talet fick vi en global kreditåtstramning som slog ut mängder med industriföretag efter att den brittiska banken Baring Brothers spekulerat bort stora pengar i Sydamerika.

Den följdes av 1930-talets depression som började med börskraschen på Wall Street 1929, och om vilken den amerikanske professorn John Kenneth Galbraith på skrev en klassisk och synnerligen läsvärd populärvetenskaplig bok. Sedan kom Franklin D. Roosevelt till makten 1933 med sin "New Deal"-politik och förändrade det amerikanska samhället till ett mera jämlikt samhälle med jobb och välfärdslösningar i stället för det extremt klassojämlika och fragmentiserade samhälle som USA var innan Roosevelts New Deal-period. Och så - mera jämlikt och socialt mera tryggt - förblev USA sedan fram till 1970-talet, konstaterade professorn och nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman i en synnerligen intressant och välbesökt seminarieföreläsning i Stockholm den 12 november i ABF-huset i Stockholm.

Men sedan vände det igen. Klassklyftorna växte på nytt och de rika blev åter extremt mycket rikare än amerikanske medelklassen, samtidigt som antalet verkligt fattiga ökade i antal och de sociala trygghetssystem som byggts upp under Roosevelts New Deal-era skars ner.

I världen i stort rådde konsekvenserna av den stora oljekrisen, som bröt ut i början av 1970-talet, ungefär 40 år efter den förra globala krisen.

Och nu är det alltså dags igen, fyrtio år senare. Världen är nu precis mitt uppe i konsekvenserna av den internationella finans- och fastighetsmarknadskrisen, och vars värsta effekter vi sannolikt ännu inte upplevt. En kris, menar professor Krugman, som starkt påminner om "vad våra far- och morföräldrar råkade ut för på 1930-talet". Men nu, liksom då (beroende på vad vi gör), finns "både faror och möjligheter". Stora risker men också "chansen att något bättre kommer ut av krisen". Utgångsläget nu är "lika svårt som när Franklin Roosevelt tog över som president i början av 1933". "Barack Obama kan upprepa vad Roosevelt gjorde med sin New Deal-politik", dvs "både stimulera efterfrågan, satsa på offentliga jobb i infrastrukturinvesteringar och genomförea en sjukvårdsförsäkring som omfattar alla", sade professor Krugman.

Men det måste gå fort, innan det uppstår "alltför mycket motstånd". Därför måste Obama "genomföra allt på en gång" och "inte vänta med några viktiga beslut". Nu "är det enda ansvarsfulla - i detta extrema krisläge - att låta den federala budgeten gå med stora underskott", inte att för tidigt sträva mot budgetbalans menade professor Paul Krugman.

Så det gäller att ta till vara å de möjligheter som krisen nu föder i USA - och på andra håll i världen. De senaste tjugotalet årens tillämpade doktriner (ekonomiska tumregler och annat) gäller inte. Nu när de möjligheter som finns i den globala krisens spår att föda fram något bättre ligger öppna för beslutsfattare som är djärva nog att våga och kan se vad som faktiskt krävs, det var Krugmans förhoppningsfulla budskap till världen på sin föreläsning i Stockholm häromdagen.

Nu har vi "momentum" att göra något nytt och viktig, och att våga ta chansen.

Precis av samma anledning är Krugman i Der Spiegel i en intervju och i sin senaste krönika i New York Times (15/12) så kritisk mot Angela Merkels Tyskland mot att man nu är så passiv och tövande i att hjälpa till att stimulera den europeiska ekonomin. De har, säger Krugman, idag blivit "det största hindret för för den välbehövliga räddningsplanen" för ekonomin i den europeiska delen av världen. Det är nu man ska agera, och göra det snabbt.

Vad nästa kris runt år 2050 eller så sedan ska handla om kan vi bara spekulera omkring. Den som lever får se då, som man brukar säga.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Saturday, December 13, 2008

EG-rätten, Laval-utredningen och de svenska kollektivavtalen

Observerat och värderat:

EG-rätten och Laval-utredningen - nu är risken stor för A- och B-lag på svensk
arbetsmarknad

Så kom det för mig och en del andra föga förvånande beskedet från Clas Stråths Laval-utredning att det inte går att tränga undan "avtal" - fejkade eller sanna - som enbart har mimimilönevillkor för utländsk (utstationerad) arbetskraft på jobb i Sverige. Finns sådant att uppvisa kan svensk fackföreningsrörelse inte driva igenom att sådana minimilönesatta uppgörelser är otillräckliga och ska ersättas av normerande svenska, branchskollektivavtal som ger högre löner och bättre övriga anställningsvillkor (försäkringar m m ). Därmed så öppnas tyvärr också svensk arbetsmarknad för löne- och övrig anställningsvillkorsdumpning och med uppenbar risk för att det skapas ett A- och ett B-lag på svensk arbetsmarknad.

Enligt Clas Stråths nu framlagda utredning om svensk arbetsrätt visavi EG-rätten (läs utstationeringsdirektivet och EG-domarna om Laval- (skolbygget i Vaxholm), Rüffert- och Viking-målen) kan alltså inte medbestämmandelagens bestämmelse i lex Britannia inte användas för att strejka/blockera för att utländska avtal ska ersättas av svenska kollektivavtal. Detta så länge en utländsk arbetsgivare kan visa att man betalar lön motsvarande mimimibestämmelsen i svenska avtal.

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin konstaterar att det är "obegripligt att utredningen vill införa ett kryphål för oseriösa företag som vill dumpa löner
genom att visa upp falska avtal."

"Förslaget innebär i praktiken ett förbud mot att vidta stridsåtgärder i syfte
att få till stånd kollektivavtal för att reglera löne- och anställningsvillkor för arbetstagare som tillfälligt utstationeras till Sverige", konstaterade Unionens ordförande Cecilia Fahlberg.

"Den föreslagna bevisregeln som skyddar från fackliga åtgärder slår undan benen för ett effektivt skydd av utstationerade arbetstagare genom att den fördröjer att kollektivavtalen snabbt kommer på plats. Det i sin tur försvårar de svenska fackens möjlighet att kontrollera att de utländska tjänsteföretagen lever upp till krav i de svenska kollektivavtalen", hävdade TCO:s ordförande Sture Nordh.

Självfallet är utredningensförslag alldeles oacceptabelt, och öppnar för lägre
löner på svensk arbetsmarknad.

Risken växer att svenska företag och svenska löntagare konkurreras ut av mindre seriösa utländska företag. Det är uppenbart ingen obetydlig risk att skrupelfria utländska arbetsgivare mycket väl kan utnyttja detta för att visa upp falska avtal som påstår att man betalar sina i Sverige tillfälligt verksamma en lön motsvarande minimilönen i svenska branschavtal. Något papper/uppgörelse - falsk eller sann - på ett rimligt försäkringsskydd, arbetstider som håller sig till svenska normer, arbetarskydd etc krävs inte för sådana tillfälligt anställda från utlandet.

Nu har vi fått det många med rätta fruktat. Vi kan kan ta till stridsåtgärder för att kräva att svenska kollektivavtal ska gälla också för utländsk, tillfällig arbetskraft verksam i Sverige. Föga överraskande höll det "halm-stråth" inte vad somliga lite överoptimistiskt trodde, nämligen att vi skulle kunna ändra i svensk arbetsrätt så att svenska avtal alltid ska gälla i Sverige.

Det politiska problemet är att både socialdemokraterna och LO har bundit ris åt egen rygg.

Det enda rejäla vapnet mot att det skulle bli så här har dock Sverige redan gjort sig av med när vi i hade så bråttom att redan i november i riksdagen godkänna Lissabonfördraget. När vi i stället borde avvaktat lite till, inväntat först Stråths Laval-utredning och sedan krävt ett undantag för svenska kollektivavtal innan vi godkände Lissabonfördraget. Men nu är också den möjligheten bortspelad. Särskilt som ju Irland lär skaffa sig vissa undantag först innan man är beredd att gå till en ny, godkännande (?) folkomröstning av fördraget sannolikt någon gång hösten 2009.

Arbetarrörelsens företrädare i Sverige kan nu inte göra mer än att högljutt protestera så glasrutorna skälver.

Socialdemokraternas gruppledare Sven-Erik Österbergs medskick till arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin (m) till rådsmötet med EU:s arbetsmarknadsministrar att ta upp frågan i EU om de svenska kollektivavtalen
lär inte heller leda till något konkret. Så där sitter nu Sverige med skägget i
brevlådan.

Och med en from men just nu föga trolig verkställighet av förhoppningen att EU ska ändra sitt utstationeringsdirektiv (rör utländsk arbetskraft i annat EU-land) så att värdlandets villkor alltid ska gälla. En annan och kompletterande utväg är att till nya EU-fördraget infoga ett social och EG-rättsligt bindande socialt protokoll (EU-fackligt krav) som stadgar samma sak, alltså att rådande löner och arbetsvillkor i det EU-land där jobbet utförs också ska tillämpas för tillfällig, utländsk arbetskraft i värdlandet. Och att sedan EG-domstolen omprövar sina tidigare fattade domar i Laval-, Rüffert- och Viking-målen.

Men hur sannolikt är det? Och blir det mera sannolikt om - vilken opinionsläget nu indikerar - kommande EU-parlamentsval och efterföljande nyvalda EU-kommissionen under 2009 resulterar i en ännu blåare (borgerligare) sammansättning än dagens parlament och EU-kommission?

Nä, mycket talar tyvärr för att Sverige uppträtt naivt här och inte tagit in verkligheten och fullt ut förstått ur EG-rätten och EG-domstolen faktiskt fungerar och dömer utifrån principen att den fria rörligheten alltid är en överordnad princip. Därest inte man fått till stånd författningsmässigt giltiga undantag från den principen, exempelvis om svenska kollektivavtal eller om svensk alkoholpolitik.

Men som det brukar heta: som man bäddar får man ligga.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Thursday, December 11, 2008

SCB-opinionsmätningen: fortsatt stark vänsterövervikt men...

(Publicerad i bl a Arbetarbladet 31 december 2008 m fl)

Observerat och värderat:

Fortsatt stark övervikt för oppositionen i den svenska väljaropinionen
- men underströmmarna är värda att ha under observation

Den i svenska opinionssammanhang mest tillförlitliga partisympatimätningen, SCB:s PSU-mätning, med i regel 9 200 eller fler tillfrågade är det näst valresultatet mest pålitliga stämningsmätningen om det politiska tillståndet i kungariket Sverige. Den utkommer två gånger om året, dels i december och dels i juni månad.

Den senaste mätningen nu i december 2008 visar ett på pappret stabilt och säkert läge för "de rödgröna" (soc.dem. mp och V) i Statistiska centralbyråns, SCB:s, partisympatiundersökning (PSU). Resultatet i den mätningen avspeglar den svenska politiska opinionen i november månad. Nära 10 000 svenskar har tillfrågats om vad de skulle rösta på om det var val i dag. Resultatet är att vänstersidan leder med 54,1 procent av rösterna mot 41,2 procent för de fyra regeringspartierna. Det är ju närmast identiskt med de senaste månatliga opinionsmätningarna som redovisats i andra instituts mera begränsade mätningar.

Det ledande oppositionspartiet socialdemokraterna noterar för första gången sedan valet 2006 i PSU en tillbakagång på 2,4 procentenheter till 42,3 procent, men det kompenseras till en tredjedel av att miljöpartiet och vänsterpartiet går framåt.

Men det hindrar nog inte att det ändå finns goda skäl för de socialdemokratiska partistrategerna att ta den relativt måttliga tillbakagången med ett betydande allvar. De vill ju återta regeringsmakten hösten 2010, efter fyra år i den politiska kylan.

I det underliggande materialet finns det några tydliga signaler på att Sveriges väljarkår börjar röra sig åt höger. Det ger inte så stort utslag i den totala skattningen. Det ledande regeringspartiet moderaterna går dock fram med 2,3 procentenheter och de tre små stödpartierna cp, fp och kd tappar nästan exakt lika mycket som m vinner i mätningen.

I det underliggande materialet är dock dramatiken tydlig i Storstockholm, där högerframryckningen är kopplad till en rejäl tillbakagång för socialdemokraterna och miljöpartiet. I Stockholms län med dess många och välmående villaförortskommuner är moderaterna, enligt SCB-mätningen, åter största parti och går fram från 31 till 38 procent samtidigt som socialdemokraterna faller från 40 till 35 procent.

Miljöpartiet går också tillbaka från 8 till 5 procent. I Stockholms kommun (stad) är det samma negativa tendens för socialdemokraterna, en tillbakagång från 33 till 29 procent.

Vad säger oss dessa siffror? Det är en gammal sanning att rörlighet bland väljarna kommer först i storstadsområden. Det var ju i Storstockholm som vågskålen vägde över till de borgerliga partiernas fördel i valet 2006. Man kan konstatera att det största tillflödet till moderaterna kommer från gruppen ”vet ej”, alltså från dem som tidigare svikit partiet och nu mobiliserats igen. De är flera än alla partibytarna. En annan tydlig tendens är att besvikna vänstersossar i protest mot att vänsterpartiet ställdes åt sidan gav Lars Ohlys v-parti sina sympatier i november-mätningen från SCB.

Nu är det extra osäkert att bedöma rörelser bland väljarna framöver därför att det är en helt ny situation sedan de tre vänsterpartierna - soc.dem, v och mp (miljöpartiet) första helgen i december månad med viss möda sytt ihop ett regeringsalternativ till den borgerliga alliansen

Men i och med detta står nu två block mot varandra inför valet om 21 månader och valtemperaturen kommer successivt att skruvas upp. En annan stor osäkerhet är den snabbt stigande arbetslösheten. Regeringen Reinfeldt riskerar att gå till val i september 2010 med bortåt en halv miljon utan jobb. Hittills har man intrycket av att det är en osäker och initiativlös regering som drivs framför sig av opposition, fackliga organisationer och ekonomisk expertis.

Volvo- och Saab-kriserna blir avgörande. Schabblar en handlingsförlamad näringsminister Maud Olofsson (cp) bort en svensk industriklenod (och 140 000 jobb i flera led) kan regeringen nog hälsa hem i valet. Hon och centern har redan förlorat var fjärde väljare sedan valet. Utbildningsministern och fp-ledaren Jan Björklund har tappat nästan var fjärde väljare. Fast kd-ledaren och socialministern Göran Hägglund är värst. Han har förlorat var tredje. Kristdemokraterna löper en klar risk att hamna under 4 %-spärren och slås ut ur riksdagen i valet 2010.

Regeringens färska stödpaket (11/12-08) - forskning, lånegarantier etc - på 28 miljarder kr till svensk fordonsindustri kan dock göra att näringsminister Olofsson nu får lite andrum och kan bromsa ett sannolikt fortsatt svagt stöd i väljaropinionen för centerpartiets del.

Men följs inte detta upp med ytterligare andra åtgärder som motverkar det generella efterfrågafallet och jobbkrisen i Sverige lär nog utsikterna till ett omval av Reinfeldts fyrklöverregering vara mindre trolig. I så fall faller en borgerlig regering igen - precis som Carl Bildts regering 1991-94 - i mångt och mycket på att man inte förmådde att hantera en ekonomisk kris på ett sätt som väljarna fann tillräckligt förtroendeingivande.

Ett vet vi: först när SCB om ett år - i december 2009 resp. i juni 2010 - kommit med motsvarande partisympatimätning kan vi med tämligen stor säkerhet säga hur utfallet blir i valet 2010 i det svenska riksdagsvalet.

Då har vi också svaret om socialdemokraternas Mona Sahlin blir Sveriges näste statsminister.Eller om det blir fyra år till med moderaternas Fredrik Reinfeldt vid rodret.

Robert Björkenwall ;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

SSAB lärorikt exempel på en aktiv stat som gör skilland

Observerat och värderat:

Rätt att lyfta fram SSAB som gott exempel på vad staten kan göra i krislägen

Det är helt rätt som vissa skribenter i regionpressen nu gör, nämligen att peka på SSAB och statens roll inom stålindustrin som exempel på vad en aktiv näringspolitik kan åstadkomma. I stället för att staten sitter med armarna i kors, som regeringen Reinfeldt gjorde fram till torsdagen den 11 december då ett forsknings- och garantilånestödpaket på runt 28 miljarder kr äntligen kom för den hårt pressade fordonsindustrin.

Själv minns jag väl hur det var då i stålindustrikrisens 1970-tal, runt 1976-78. Svensk stålindustri befann sig i djup kris samtidigt som vi hade oljekris och vikande konjunktur. I det läget gick staten in och tillsatte en statlig utredning - Handelsstålsutredningen. 1977 kom så ett förslag om samgående mellan Gränges Oxelösunds Järnverk, NJA (Norrbottens Järnverk AB) och Domnarvets järnverk. Det gemensamma bolaget SSAB (Svenskt Stål AB) bildades. Staten blev hälftenägare via gamla Statsföretag.

Och själv åkte jag runt med löntagarkonsulten Allan Larsson (senare både Ams-chef och finansminister m m) på de olika stålindustrorterna och dess metall- och tjänstemannafack för att "prata och sy ihop" en gemensam strategi och utbildningspaket om hur man på bästa sätt skulle kunna medverka och "dra åt samma håll" i den här processen för att göra SSAB till ett starkt och framgångsrikt stålindustriföretag.

Visst blev det tuffa förändringar. Verksamheten koncentrerades till färre enheter. Många anställda förlorade sina jobb. Men SSAB blev till slut en framgång och år 1982 kunde SSAB för första gången redovisa en visserligen blygsam men dock vinst.

Därefter har SSAB varit en pålitlig vinstmaskin - precis som gruvjätten LKAB (efter krishjälpen 1983) - för sina ägare och för de svenska skattebetalarna. Enbart under 2007 gjorde SSAB en vinst på 6,4 miljarder kronor. I dag är SSAB ett i grund och botten välskött företag, även om företaget just nu - som alla - påverkas av den kraftiga krisen och efterfrågefallet i världsekonomin.

Så visst kan vi lära av exemplet SSAB också nu i den krisande fordonsindustrin. Staten har en roll att spela och ska inte sitta med armarna i kors när krisen är så allvarlig som nu.

Att regeringen - efter mycket tövande - nu äntligen kom med ett "krispaket" på 28 miljarder kr till svensk (men till stora delar USA-ägd) fordonsindustri är ett steg i rätt riktning.

Ändå finns det skäl att i stor vara mycket kritisk mot regeringens passivitet när det gäller att bekämpa det efterfrågefall och jobbkris som nu drabbar Sverige på bred front.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

När övergår eftertankens kranka blekhet i ny och klokare handling?

Observerat och värderat:

Eftertankens kranka blekhet men när vågar man erkänna misstag och lägga om politiken?

– Jag höjde a-kasseavgiften mer än vad jag skulle ha gjort i dag. Höjningen hade större effekt på medlemskapet än vad jag hade trott, sade finansminister Anders E. Borg självkritiskt hos K.G Bergströms Rakt på-program i SVT häromdagen.

Ett - om än senkommet - steg i rätt riktning. Men däremot så verkar det dröja ännu ett tag innan Anders Borg når full insikt. Under nästa år beräknas 382 000 svenskar gå utan jobb. Året därpå beräknas 444 000 vara arbetslösa. De som kommer att få det svårast är ungdomarna, de som är födda utanför Europa, de över 55, de lågutbildade och de funktionshindrade.

Alla vet - i grunden nu också den borgerliga alliansregeringen - att regeringens arbetslinje från valrörelsen 2006 är förbrukad. Men att erkänna faktum kostar på. I detta ekonomiska depressionsläge och när varslen och uppsägningarna står som spön i backen och det finns bara ytterst få jobb att förmedla.

Men finansminister Anders Borg vill inte bromsa efterfrågefallet nu snabbt och försöka sätta fart på sysselsättningen av rädsla för att stå där som finansminster Anne Wibble hösten 1992. När hon sa att hon inte tänkte föra någon veckopolitik och räntan steg till 500 procent.

Det är därför den rödgröna oppositionen fortfarande har en betryggande majoritet över den borgerliga alliansen i SCB:s senaste partisympatimätning. Folk - även sådana som röstade på alliansen 2006 - gillar inte vad de nu ser, nämligen en regeringen som är ideologiskt fastlåst i sin numera förbrukade jobbstrategi. Men samtidigt inte vågar ta tjuren vid hornen, erkänna faktum och lägga om politiken i en ny och för Sveriges framtid rimligare riktning.

Men tids nog lär också detta ändå komma. Men då långt senare än som är rätt och i linje med vad situationen nu sedan någon månad tillbaka krävt och ansett att en handlingskraftig och klokt agerande regering redan borde ha gjort.

Gott ledarskap är som gott sjömanskap. Det prövas bäst i hårt väder, inte när solen skiner och man råkar ha en behaglig medvind i seglen.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Tuesday, December 09, 2008

1982-83 kan lära oss ett och annat också i krisens 2008

Observerat och värderat:

I dessa kristider kan det vara skäl att lära av historien och våga när andra fegar och velar.

Det var sista veckan i den långa valrörelsen 1982, en av socialdemokratins bäst organiserade någonsin för övrigt.

Olof Palme for som ett jehu mellan talarstolarna i vårt avlånga land för att hinna möta så många väljare som möjligt.

Mitt under det intensiva och avgörande slutskedet av valrörelsen åkte han till jobb- och industrikrisens Norrbotten. En region som omfattar en fjärdedel av landets yta, men bara har tre procent av rösterna.

"Varför åker du till det glesbefolkade Norrbotten sista veckan före valet", undrade förvånade journalister, som tyckte att han borde söka sig till mer befolkningstäta regioner. "Det är här jag och socialdemokratin har våra trognaste anhängare", svarade Palme.

Det märktes på stämningen i den fullpackade sporthallen i Luleå. Palme raljerade med borgarna och möttes av skratt och applåder. Han berättade även om det socialdemokratiska partiets egna alternativ. Han beskrev innehållet i programmet "Framtid för Sverige" och arbetarrörelsens "Utvecklingsplan för Norrbotten".

"En socialdemokratisk regering kommer att genomföra utvecklingsplanen för Norrbotten", lovade Palme i sitt tal.

"Valfläsk", fnös t ex Norrbottens läns högertidning dagen efter om mötet i Luleå år 1982. Men Palmes besked gick hem i stugorna. I valet 1982 - bara sex dagar efter Palmes Luleåbesök - röstade 58,8 procent av norrbottningarna på socialdemokraterna. Nästan sex av tio gav sin röst till s!

Utvecklingsplanen för Norrbotten var dessutom inget valfläsk. 4 mars 1983 - sex månader efter regeringsskiftet - arrangerade Olof Palme en presskonferens för att presentera regeringens Norrbottensproposition, 1982/83:120. I den anslog den socialdemokratiska regeringen fyra miljarder för insatser i Norrbotten. Propositionen blev räddningen för länets krisande basindustrier.

Då, 1982-83, stod LKAB, SSAB och det statliga skogsföretaget Assi på ruinens brant. Oljekrisen och den kraftiga konjunkturnedgången under 1970-talet hade slagit stenhårt mot företagen.

Samtidigt satt de borgerliga regeringarna under perioden 1976-1982 med armarna i kors. Det var inte tal om någon aktiv regional- och näringspolitik för att rädda basindustrierna i norr. I stället menade nationalekonomer med borgerliga sympatier och dito ledarskribenter att det var dags att lägga ned de olönsamma Malmfälten i norr.

Men socialdemokraterna och regeringen Palme ville annorlunda. De gick in med statliga pengar för att basindustrierna skulle ta sig igenom den akuta krisen. Och så blev det också.

Nu - 25 år senare - har statliga gruvföretaget LKAB betalat tillbaka räddningsinsatsen år 1983 många gånger om till statskassan.

Det är mot den här bakgrunden inte svårt att att nu 2008 dra paralleller när man hör hur dagens borgerliga statsråd - center-Maud och andra - resonerar om krisen för fordonsindustrin.

Staten ska helst inte bry sig, absolut inte äga, menar näringsminister Maud Olofsson(c). Marknaden sköter sig bäst själv, enligt de borgerliga statsrådens läroboksstyrda uttalanden. Särskilt finansminister Anders E. Borg (m) brukar gärna hävda att man styr efter läroboken. Men hur är det med kunskaperna om Keynes och den aktiva konjunkturpolitiken?

Inte minst i ett så extremt krisläge som detta - nationellt och globalt - måste samhället bry sig när de fria marknadskrafternas härjningar riskerar att få förödande konsekvenser för människor, regioner och industriell verksamhet av stor betydelse för hela nationen.

En nedläggning av personvagnstillverkningen i Sverige påverkar hela samhällsekonomin. Direkt och indirekt med alla underleverantörer handlar det om 130 000 personers sysselsättning som står på spel samt ett exportvärde på cirka 168 miljarder kronor.

Då duger det inte att sitta med armarna i kors och säga att "det där får marknaden sköta". Staten måste i detta extrema krisläge agera och göra vad den kan - och även ta vissa risker - för att överbrygga krisen. Vara en aktiv och pådrivande aktör för det svenska fordonsindustriklustret med Volvo och Saab har en framtid och hjälpa till att få fram nya och bättre ägare än de konkursmässiga amerikanska bilföretagen GM och Ford.

Inte ens ett tillfälligt statligt delägande ska vara helt uteslutet under en övergångsperiod.

Men nu som under krisens 1982-83 behövs en aktiv och pådrivande socialdemokratisk politisk kraft för att att detta ska vara möjligt och jobb- och industrikrisen inte ska slå ännu hårdare mot Sveriges framtid som industrination.

Så en och annan lärdom av krisen 1982-83 är nog tillämplig också nu i den extrema krisens 2008, trots skillnaderna vad gäller omvärldsfaktorer och annat.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Monday, December 08, 2008

Felkokuserat och för litet krispaket från regeringen

Observerat och värderat:

Slösaktigt ineffektiva åtgärder i stället för ett kraftfullt stimulanspaket
- nu växer arbetslösheten till kanske tio procent

Det oroväckande med regeringen Reinfeldts lilla ekonomiska krispaket fredagen den 5 december är att det inte på någon punkt signalerar en nödvändig omprövning av intagna positioner. Att tillfälligt återgå till tidigare a-kassereglerna med en rimligare a-kassedagpeng som det går att överleva på? Nej, inget sådant, trots att den öppna arbetslösheten en bit in i 2009 kan hamna på 9-10 procent av arbetskraften. Att satsa på att bygga fler hyresrätter, lindre bostadsnöden för unga i storstäderna och sätta fler byggjobbare i arbete? Nej inte det heller. Att stoppa att 76 000 långtidssjuka vid årsskiftet 2008/2009 tvingas ställa sig i den växande kön av arbetslösa som följer med regeringens nya regelverk från sommaren 2008? Nej inte det heller.

Mini-paketet på futtiga 8,3 miljarder kr - varav 3,5 miljarder är friska pengar för privatpersoners ombyggnader och reparationer i hemmet, rotavdrag - är bara en liten gnuttan mer än tidigare satsningar från den borgerliga alliansregeringens sida. Uppenbarligen är detta "därtill nödd och tvungen"-frampressat under stort pust och stånk.

De subventionerade arbetena i form av nystartsjobb byggs ut. Men hur många nya jobb ger detta i ett läge då redan många och snabbt växande antal företags orderböcker är tomma? Man borde i nuvarande ekonomiska depressionsläge nu haft modet att i regeringen ompröva de sänkningar av arbetsgivaravgifterna på 10 miljarder kr, som fanns med i höstbudgeten, och som i det nya läget verkligen är att slänga pengarna i sjön. Men inte heller detta gör man. Dessa miljarder kunde väl använts bättre och effektivare i andra satsningar, exempelvis investeringsstöd för byggande av hyresrätter, infrastruktursatsningar eller arbetsmarknadsutbildningsprogram.

Men i stället för sådant så kostar man på sig en slösaktigt ineffektiv, allmän sänkning av arbetsgivareavgiften till en kostnad av 10 miljarder kr. Och detta i ett läget när Reinfeldt, Borg & co påstår sig värna om skattebetalarnas slantar, när det gäller Saabs och Volvos framtid och totalt 130 000 jobb (i flera led) står på spel.

Inte att undra på att en i stort sett samlad ekonomkår - även regeringens ekonomiska råds ordförande professor Lars Calmfors - säger att det är "för litet" och därtill också "felfokuserat".

Men jag undrar vad svenska folket säger när arbetslösheten senhösten 2009 kanske ligger på rekordhöga 10 procent av arbetskraften? Också många av dem som i valet 2006trodde på alliansregeringens jobblinjelöften.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Sunday, December 07, 2008

De nedtystade åren i Finlands historia börjar nu diskuteras mera frimodigt

Observerat och värderat:

De nedtystade åren i Finlands historia börjar nu diskuteras mera frimodigt

Det är i år 90 år sedan finska inbördeskriget mellan de vita och de röda nära nog slog den forna svenska provinsen Finland i spillror efter ett synnerligen brutalt och blodigt krig. Och 2009 är det 40 år sedan Finland blev en heroiska "tvåa" i vinterkriget 1939-40 och i det efterföljande fredsavtalet med Sovjetunionen tvingades åse och acceptera att 400 000 karelare blev av med sin hembygd Karelen och nationens andra stad, det kosmopolitiska Viborg. En stad som bland annat 2008 års nobelfredspristagare, mästermedlaren Martti Ahtisaari har som sin födelsestad.

Ting som - inte minst i samband med firandet av Finlands självständighetsdag den 6 december - ofta ventileras såväl på återkommande seminarier av nationens elit som vanligt folk emellan på lite rakare språk på bastulavar och efter saunabadet över en svalkande flaska öl eller två.

Ofta utmynnar dessa diskussioner i konstateranden om hur viktigt det är att efter bästa förmåga försöka försöka göra upp det förflutna. Det är en nödvändighet för att sedan kunna gå vidare.

Den fria medborgardiskussionen på seminarier och lördagskvällens bastulavar också viktiga element i förståelsen av och utmejslandet av landets officiella utrikespolitiska linje från tid till annan. Och då med hänsyn tagen till vilket "manöverutrymme" som finns för tillfället och när läget i världen har vägts in för en liten nation som Finland i skuggan av en stor granne och kärnvapenmakt.

Även grunderna för landets säkerhets- och försvarspolitik ska, enligt president Tarja Halonen (sdp), öppet kunna debatteras. Oberoende om det sedan gäller så aktuella ting som minor, klustervapen, kärnvapen eller militära allianser.

Just detta viktiga med en frimodig medborgardiskussion lyfte president Halonen fram betydelsen av i samband med Paasikivi-samfundets 50:de årsmöte härom veckan.

För Finlands del ändrade först Berlinmurens nedrivande och sedan så Sovjetunionens fall 1992 i grunden debattklimatet rörande Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska förutsättningar. Ovanan att offentligt debattera Finlands utrikespolitiska linje var i början påtaglig. Men i takt med att man diskuterade nutid och framtid kunde även landets historia och trauman lyftas fram.

I ett första skede fick krigets veteraner också offentligen erkänsla för sina insatser fosterlandet till fromma. Vare sig det nu handlade om heroiska "vinterkrigare" eller när man i slutskedet av fortsättningskriget (1941-44) fick stopp på den våldsamma sovjetryska offensiven i Tali-Ihantala och därmed i praktiken räddade kvar Finland som en självständig nation. Trots en mycket dyrbar fredsuppgörelse visavi Stalins Sovjetunionen.

Nu har man också i det officiella Finland kommit in i en ny fas om Finlands lika heroiska som blodiga historia.

Det faktum att president Halonen för några veckor sedan arrangerade ett diskussionstillfälle under temat "De nedtystade åren i Finlands historia" är ett uttryck för detta. När man vi detta tillfälle diskutera - förutom händelserna under inbördeskriget 1918 - också kom att diskutera utgångspunkterna för fortsättningskriget: Var Finland allierat med Tyskland eller förde man ett separat krig mot Sovjetunionen för att återta det förlorade Karelen?

De blodiga händelserna 1918, dvs för 90 år sedan, har satt djupa spår i den finländska folksjälen eftersom många har nära anhöriga, släkt och vänner som på olika sätt drabbades av krigets vanvett, och inte sällan sanslösa brutalitet.

Trots att det gått 90 år sedan inbördeskriget har många fortfarande svårt att förlåta och glömma. Det visar inte minst president Halonens val att prioritera deltagande i de "röda" minnesfesterna. Somliga har, föga förvånande, retat sig på detta. Något som visar att man ingalunda är "färdig" ens med bearbetningen och försoningen av detta nu 90-åriga trauma.

Vad fortsättningskriget beträffar frågar sig många i Finland: vilka alternativ hade Finland sist och slutligen efter att Sovjetunionen slukat de baltiska länderna!?

Det officiella Finland håller fortfarande fast vid att fortsättningskriget var ett separat krig. Ett krig som fördes tillsammans med tyskarna, men där Finland hade sina egna mål utan att vara allierade med tyskarna.

Beviset för detta var bland annat att Sovjetunionen ju gick med på en för Finland dyrbar separatfred 19944, trots att de allierade hade krävt kapitulation av Tyskland och dess allierade.

"Drivvedsteorin", lanserad av historieprofessorn Arvi Korhonen, innebar att Finland likt ett oskyldigt offer gled in i fortsättningskriget som ett resultat av stormakternas agerande, har på senare tid ifrågasatts såväl av utländska forskare som den yngre generationens inhemska forskare. Dessa forskare anser att Finland aktivt förberett sig för ett krig vid Tysklands sida.

Den yngre generationens forskare anser termen "separat krig" närmast vara en politisk term. Den termen hjälpte hur som helst Finland att lösgöra sig ur kriget.

Finland kunde därmed bevara sin självständighet och sin västereuropeiska kultur. Genom vsb-pakten, vänskaps-, samarbets- och biståndspakten med Sovjetunionen, hölls relationerna under de många Paasikivi- och Kekkonen-åren på en saklig nivå med den sovjetryska grannen, tills pakten i samband med Sovjetunionens fall kunde upplösas. Och Finland några år (1995) senare kunde bli medlem i EU och därmed visa var man i grunden som såg höra hemma som självständig nation.

Men ännu är en mycket stabil majoritet av finska folket fortsatt anhängare av sin alliansfria säkerhetspolitik och önskar ännu inte någon anslutning till Nato. Detta trots att speciellt samlingspartiet men även en del andra aktivister gärna ser också att dett blir en realitet i någorlunda närtid.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Saturday, December 06, 2008

Regeringens passivitet och ideologiska låsningar blir dyrbar för Sverige

Om Riksbankens rekordstora räntesänkning på 1,75 procent häromdagen gav en chockverkan i positiv riktning tog regeringens så kallade krispaket fullständigt udden av den optimism som kanske kunde fått fäste bland svenskarna. Inte nog med att det kommer alldeles för sent, det är till storlek alldeles för litet och till innehåll felriktat.

I tre månader nu har företrädare för den svenska alliansregeringen försvarat en budget som redan när den presenterades kunde avfärdas som något som borde gå till papperstuggen. Under den tiden har världens finansiella strukturer skakats. Banker – också i Sverige – har förstatligats och tusentals miljarder har satsats för att hålla systemet igång.

Under de tre månaderna har också efterfrågan och sysselsättning fallit massivt. I Sverige har industrin, från färdiga lastbilar till malmutvinning, tvärstoppat. Byggmarknaden är iskall och både den privata och den offentliga tjänstesektorn gör sig av med anställda. Varselsiffrorna når nivåer som ingen sett sedan 1992.

I London, Washington, EU-Bryssel och Peking har det presenterats stimulanspaket i ett försök att politiskt lindra effekterna av det som händer. Men inte i Stockholm, inte förrän i går. I stället har vi fått höra att den budget som förutspådde en snabb och övergående nergång är tt ”superpaket”. Vi har fått höra att regeringens politik ännu inte börjat verka, och att det som görs ligger i linje med EU:s planer.

Men i Sverige har vi begåvats med en regering som vägrar inse lågkonjunkturens effekter och konsekvenser. Att jobb faktiskt är på väg att försvinna i en rasande takt som vi inte upplevt sedan 1990-talskrisen och Bildt-regeringen verkar ännu inte nått fram till dagens borgerliga regering.

För vilka jobb är det Arbetsförmedlingen nu får ytterligare 3,5 miljarder att matcha till? Följer inte Reinfeldt och hans statsråd veckostatistiken över varsel och arbetslöshetssiffror? Hur långt tror man att ett magert och delvis felriktat stimulanspaket på futtiga 8,3 miljarder kr räcker i ett läge när det krävs ett helt batteri av stimulansåtgärder i ett samlat paket på 30-50 miljarder kr för att riktigt "bita" i nuvarande extrema krisläge och massiva fall i efterfrågan och jobb.

Reinfeldt, Borg & Co framstår som ideologilåsta, blinda och döva för vad all ekonomisk expertis -Konjunkturinstitutet, ekonomerna på LO och TCO och professor Lars Calmfors, ordförande i regeringens eget finanspolitiska råd, Assar Lindbeck m fl - säger, nämligen att stimulera konsumtionen för att på det sättet inte bara hålla uppe sysselsättningen utan också skapa nya jobb.

Visst är både rot-avdrag och ytterligare en miljard till reparationer av vägar och järnvägar välkommet. Säkert bidrar det i någon mån till att hålla uppe sysselsättningen i bygg- och anläggningssektorn.

Men samtidigt sprider sig nu lågkonjunkturen snabbt till handeln och tjänstesektorn. På tur står den offentliga verksamheten där skatteintäkterna faller som en sten och kommuner och landsting just nu brottas med stora problem inför 2009. Skattehöjningar och besparingar är de enda instrument de lokala politikerna har till sitt förfogande.

Men allt tal om att det behövs ökade statsbidrag viftas undan av folkpartiledaren Jan Björklund med att det är ingen fara på taket, budgetarna för 2009 är ju redan lagda. Förvisso, men de har också redan spruckit och kräver nu fem i tolv drastiska åtgärder.

Regeringen Reinfeldt börjar alltmer påminna om sin föregångare på 1990-talet. Då var det Bildt som viftade bort den ekonomiska krisen som något påfund av vikarier på redaktionerna, sedan kom krispaket 1 snabbt avlöst av krispaket 2. Men inte ens det räckte. Till slut gick den svenska kronan i drickat.

Och just kraven på ett andra krispaket var den direkta reaktionen inte bara från oppositionen utan också den samlade ekonomkåren efter regeringens presskonferens på fredagen.

Frågan är om det inte krävs ännu mer. Det är kanske dags för ministären Reinfeldt att inse sitt tillkortakommande, svälja förtreten och söka gemensamma lösningar över blockgränsen.

Vi är mitt i den värsta finanskrisen sedan 1930-talet, vi är på väg mot en arbetslöshet som vi inte haft sedan 90-talet, har tyvärr Sverige begåvats med en regering som gör i stort sett ingenting och vill hålla på slantarna till valåret 2010 - och för att då försöka "sockra och köpa" väljare som tarvas för att om möjligt kunna vinna ett återval.

Men i regeringens värld är skrivbordsmajornas åsikt att det är den ideologiska kartan som gäller framför verkligheten. Den låsningen och passivitetet lär bli mycket dyrbar för landets kommuner, alla varsalde och arbetslösa och andra som just nu är i stort behov av en "trygghetschock" och en serie av snabba åtgärder för att bromsa efterfrågefallet i ekonomin och den massarbetslöshet som hotar runt hörnet. Och som delvis redan är här.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Friday, December 05, 2008

Valsociologiska observationer - i Sverige, USA m fl länder

Observerat och värderat:

Några valsociologiska observationer om utfallen i allmänna val i Sverige, USA m fl länder

Sverige är ett land där geografin, i form av politiska motsättningar och skillnader mellan stad och land, inte är särskilt avgörande i allmänna val till riksdagen. Samma sak gäller också i en del andra länder, allt medan det i åter andra länder inom ex.vis EU-gemenskapen finns nationer där stad-land-dimensionen spelar en tämligen stor roll för utfallet i ett val.

USA-valet och valsociologin bakom Obamas/demokraternas senaste valvinst

Låt oss dock börja med att titta lite på det rätt färska president- och kongressvalet i USA den fjärde november i år. Där visade det sig att trenden från tidigare val de senaste årtiondena i grunden höll streck också nu i Obama-framgångsvalet. Oavsett om det gäller val till presidentposten eller till kongressens båda kammare fick demokraterna åter starkast stöd i städerna, särskilt stor-städerna och universitetsorterna, allt medan republikanerna vann sina väljare igen på landsbygden och i de mindre städerna.

Ser man till landets yta vann republikanerna, i presidentvalet John McCain, i de områden som motsvarar uppåt 80 procent av USA:s landarealen men med gles befolkningstäthet.

I delstater som demokraterna i presidentvalet med Barack Obama vann, skedde det - som i ex.vis Ohio - ofta i delstater där en stor majoritet av landytan röstade och gav republikanernas McCain flest röster. Men där de befolkningstäta valdistrikten gav Obama den nödvändiga övervikten för att vinna delstatens elektorsröster, och därmed delstaten.

I demokratiska fästen, som redan demokraternas Al Gore år 2000 och John Kerry år 2004 vann, t ex Stilla havskustens delstater Washington (med Seattle etc), Oregon (med Portland etc) och Kalifornien vann republikanen McCain nu 2008 också på landsbygden och då främst de inre delarna av delstaterna. Obama vann i gengäld stort i storstadsområdena, vanligen vid kusten.

I de nya delstater Obama vann nu - men inte John Kerry år 2004 - kan vi se samma mönster i Ohio, Indiana och Virginia. Obama och demokraterna vann i främst stor-stadsområdena och McCain på landsbygden, som utgör en stor majoritet av respektive stats yta. Så kan man fortsätta delstat för delstat, mönstret förblir detsamma. Landsbygden röster republikanskt medan storstäderna och flertalet universitetsorter demokratiskt. Än mera så i valet 2008, då Obama fick det starkaste väljarstöd en demokratisk president fått på 44 år (sedan Lyndon Johnsons 1964)!

Men även i USA finns, precis som i Sverige, bakomliggande orsaker till denna väljarsociologiska geografi. Så t ex gäller att på landsbygden i USA dominerar etniskt den vita befolkningen och de som är evangeliskt kristna (religion är dessutom viktigt i USA). Dessa grupper tillhör republikanernas kärnväljarbas. Lägg till detta att den här befolkningens snittålder därtill är högre och att republikanerna i detta val - med 72-årige McCain som kandidat) - också fick ett högre stöd ju äldre väljarna var.

I USA:s storstäder är väljare med svart eller latinamerikansk (latino-) bakgrund hög, och därtill snittåldern klart lägre. Bland de religiösa i storstäderna är de med evangelikal inriktning också lägre än snittet. Tack vare invandring från utlandet (Mexico, Latinamerika etc) och inflyttningen av yngre från landsbygden är snittåldern i storstäderna också lite lägre än rikssnittet.

Allt detta innebar sammantaget att de grupper som röstade på Obama/demokraterna - svarta, latinos, yngre, studenter, fackföreningsanslutna arbetare och tjänstemän, kvinnor samt religiöst icke-evangelikaner - är fler i befolkningen i storstadsområdena, och därmed mer än väl uppväger den röstövervikt som republikanerna och McCain fick på landsbygden och i mindre tätorter.

Det är med andra ord inte geografin som sådan utan just sammansättningen av väljarkåren som förklarar en stor del av de geografiska skillnaderna i röstningsbeteende i USA, liksom fallet också är länder som Sverige och många andra.

Sverige - en nation med stark höger-vänsterskala men ingen stark regional demension i val

Sverige är dock unikt bland annat i det avseendet att flera politiskt sociologiska dimensioner och motsättningar som finns i andra länder däremot är små i Sverige. Det gäller t ex dimensioner som religion, stad-landsbygd, etnicitet och kön (även om kvinnor röstar något mer vänster än män).

Orsaken till detta är främst att vänster-högerskalan har en fortsatt stark ställning i politiken och för hur folk röstar i allmänna val. Också den så kallade klassdimensionen finns där som en annan viktig och delvis med vänster-högerskalan sammanfallande faktor. Så brukar det som tumregel sägas - och det håller ännu streck - att om runt 60 eller något drygt 60 procent av LO-förbundens
(motsvarar FFC-förbunden) medlemmar röstar på socialdemokraterna, så vinner S riksdagsvalet och regeringsmakten. Under den nivån, och de borgerliga vinner som fallet var år 2006.

Jämför vi däremot med vissa andra länder som spelar regionalismen (geografin) en klart större roll som viktig faktor vid valutslag. Några sådana exempel är Skottland i Storbritannien - samtidigt ett starkt Labour-fäste traditionellt -, Quebec i Kanada, Norditalien (Po-slätten m m), Kärten i Österrike m fl. Här finns starka regionala partier som kämpar regionalt självstyre - såsom det skotska nationalistiska partiet i Storbritannien, det katalanska partiet i Barcelona-regionen i Spanien, Lega Nord i norra Italien och Bloc Quebec i Kanada eller Jörg Haiders högerpopulistiska parti i Kärten i Österrike. De samlar väljare i sin region oavsett kön, klass, religion och ålder.

En annan geografisk men mera i grunden klassmässig dimension är att partier som bygger på vänsterhögerskalan, men med olika starkt stöd i olika delar av landet. I Sverige finns en viss sådan form av geografisk uppdelning mellan vänster- och högerblocken. Vänstersidan är klart starkare i norra Sverige (skogslänen + Blekinge, Kalmar etc i söder) medan högersidan är det i södra Sverige. Relativt sett.

Det hindrar dock inte att socialdemokraterna varit och är fortsatt starka och styr i Sveriges andra och tredje stad - Göteborg och Malmö. Däremot klart svagare just i Stockholms-regionen.

Vänstersidan (socialdemokraterna och vänsterpartiet) är dessutom starkare på mindre orter medan de borgerliga (högersidan; m och fp delvis) är starka i de större städerna, särskilt huvudstadsområdet och de mer välbeställda kommunerna runt detta. Ser man närmare på de i respektive block ingående partierna blir skillnaderna större.

För det är främst s, och i viss mån v, som är starkare i norra Sverige och i mindre och medelstora kommuner. Moderaterna och folkpartiet är starkare i södra Sverige och särskilt i större städer och välbeställda kommuner nära dem. Miljöpartiet, om det räknas till vänsterblocket, liknar moderaterna och folkpartiet eftersom de är starka främst i större städer, samt även på universitets- och högskoleorterna.

Centerpartiet och kristdemokraterna är starka i främst små kommuner, särskilt i byar på landsbygden. Att centerpartiet i senaste valet år 2006 med ny, mera högerliberal profil gjorde inbrytningar i välbeställda stadsdelar i huvudstaden ändrar ännu inte nämnvärt på den bilden.

I storstäderna, med Stockholm i spetsen, är borgerligheten stark. (Men det gäller inte på samma sätt i Göteborg och Malmö, där S styr.) De har sitt främsta stöd i de förortskommunernas växande villaområden som är välbeställda, liksom i de dyra bostadsrätternas innerstadsområden i Stockholms kommun.

I dessa storstadsområden bor personer som är mer högutbildade än genomsnittet, har högre inkomst och har högre förmögenhet än snittet. Det är faktorer som brukar öka tendensen att rösta borgerligt.

I flera val, inte bara 2006, har Stockholms stad och Stockholms län varit de valkretsar där s fått lägst väljarstöd och m fått högst. Så var det t ex också när S förlorade valet år 1991 och Carl Bildt blev statsminister (1991-94), innan S sedan återtog regeringsmakten under tre mandatperioder. Men där den kommunalpolitiska makten i Stockholms stadshus däremot har en tendens att skifta redan efter en eller högst två mandatperioder.

Sverige avviker i vissa avseenden från mönstret i flera andra länder. Där har ofta s, eller det parti som mest motsvarar s, huvudstadsregionen som ett av sina starkaste fästen. Också de flesta av de andra storstäderna i landet brukar vara fästen för s eller det parti som liknar s. Så är det bland annat i Storbritannien, Frankrike och Tyskland (Berlin stadigt vänsterstyrt).

Att det är så här har sina strukturella förklaringar. Socialdemokraternas partiorganisation är som starkast och de fackliga organisationerna som mest välorganiserade i de delar av landet där basindustrin (järnet, stålet och skogen) spelar en central roll. De är skogslänen (de fem i Norrland samt Dalarna, Värmland) och delar av Örebro, Västmanlands, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar och Blekinge län. Malmö och Göteborg kan delvis också räknas till den här kategorin.

I storstäderna, och särskilt då i Stockholm med kranskommuner, är borgerligheten stark. Här är också den fackliga organisationsgraden klart lägre och den socialdemokratiska partiorganisationen mycket svagare, i den mån den alls existerar på sina håll annat än på pappret. Andelen högutbildade med goda inkomster och hyggliga förmögenheter är fler och de utgör också kärnan i de borgerliga, särskilt moderaternas, väljarkår. Och när man - som i valet 2006 - dessutom förmår göra inbrytningar i den traditionella s-väljarkåren så räcker det för att få de 100 000 - 150 000 fler väljare som krävs för att vinna regeringsmakten såsom fallet var i såväl riket som i Stockholms stadshus.

Men som den här lilla genomgången visar så är det i grunden inte stad-land-dimensionen som fäller utslaget utan snarare sammansättningen av väljarkåren som sist och slutligen ger förklaringen till resultatet i allmänna val i Sverige, och till stor del också i länder som USA och andra. I åter anda - som i Italien, Spanien,
Storbritannien, Österrike m fl - är det andra faktorer som politisk regionalism m m som inte sällan kan bli "tungen på vågen" i allmänna val.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Wednesday, December 03, 2008

Krisen är här nu och åtgärderna kan inte vänta till valet 2010

Observerat och värderat:

Krisen är här och nu och det duger inte att vänta till valåret 2010

Peter J. Katzenstein heter en amerikansk forskare vars huvudtes är att länder där löntagarna har svaga skyddsnät blir protektionistiska, medan öppna och dynamiska ekonomier som den svenska förutsätter generös a-kassa och en utvecklad arbetsmarknadspolitik. I den svenska modellen kan vi våga låta krisföretag försvinna, därför att vi har ett skyddsnät och omställningsstöd för de anställda som varslas och blir uppsagda. Men efter den borgerliga alliansregeringens försämringar av a-kassedagpenningen i kombination med kraftigt förhöjda egenavgifter som kört ut en halv miljon löntagare ur a-kassans omställningsförsäkring gäller detta inte längre i Sverige heller.

Genom den svenska regeringens oförnuftiga beslut att försämra a-kassan och skära ner i komvux och arbetsmarknadsutbildning, hörs också i Sverige nu rop på räddningspaket, ett nation som annars i årtionden varit öppen för förändringar och rationaliseringar. Om Reinfeldt vill att marknaden ska lösa Volvos och Saabs problem, måste han under alla omständigheter åtminstone återställa a-kassan till en anständig nivå som det går att överleva på. Man kan inte, som alliansregeringen nu gör, både säga nej till både ett upprustat skyddsnät och räddningspaket för exempelvis personbilsindustrin (sysselsätter direkt och indirekt runt 120 000 personer).

Till slut lär nog också den ideologilåsta borgerliga alliansregeringen tvingas krypa till korset och lägga om sin politik såväl när det gäller skyddsnätet vid omställningar som ha beredskap även för att staten åtminstone övergångsvis kan behöva gå in och stötta personbilsindustrin i avvaktan på att nya och starka ägare kan träda in i stället för de flyktande amerikanska ägarintressena GM och Ford.

We can`t aFord en regering som sitter handlingsförlamad och passiv. Detta i ett läge när massarbetslöshet hotar och svensk ekonomi behöver ett brett batteri av riktade stimulanser i sannolikt 50 miljardersklassen (TCO, ekonomen Assar Lindbeck m fl) för att bromsa upp det efterfrågefall och negativ tillväxt som annars hotar att bita sig fast och göra krisen ännu djupare och mera långvarig.

Och när omvärlden - USA, EU-kommissionen och andra - och tongivande och kloka ekonomer som nobelpristagare Paul Krugman, professor Robert J. Shiller, tidigare nobelpristagaren Joe Stiglitz och andra menar att motsvarande minst 1,5-2 procent av BNP (i USA:s fall snarare uppåt 4 proc. av BNP) är vad som nu krävs i stimulanspaket för att motverka det massiva efterfrågefallet och rekordökning av arbetslösheten som annars hotar runt nationellt och globalt.

Så vad väntar regeringen Reinfeldt på? På Godot som aldrig kommer? Eller hade man tänkt sig vänta till valåret 2010 och först då massivt ösa ut offentliga medel för att "sockra och köpa" väljare i valet i september 2010?

Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Monday, December 01, 2008

Kevin Rudd och Labor down under har fått ett bra första år vid makten

Observerat och värderat:

Australien - ett år efter maktskiftet och fortsatt goda siffror för Kevin Rudd
och Labor

Onsdagen den 3 december var det ett år sedan Kevin Rudds Labor-regeringen tog över makten i Australien efter fyra mandatperioder med konservativa John Howard-koalitionen.

Och hur har då det första året varit för Kevin Rudd och hans ministär i huvudstaden Canberra? Jo, till skillnad mot exempelvis den Fredrik Reinfeldts borgerliga alliansregering har opinionssiffrorna varit fortsatt goda - också efter den ekordstora valsegern.

Den före detta yrkesdiplomaten Kevin Rudd från Brisbane i Queensland har i
aussieväljarnas ögon skött sig bra trots att han tillbringat två av sina tolv första månader som premiärminister på olika resor i utlandet. Men särskilt ett krisår som 2008 och nu även 2009 visar sig bli anser aussiemedborgarna uppenbarligen att det är rätt prioritering.

I olika opinionsmätningar får Labor och Kevin Rudd fortsatt goda siffror. Kevin Rudd personligen har därtill hela 42 procents övervikt över oppositionsledaren, konservative Malcolm Turnbull som den mest lämplige premiärminstern för Australien just nu. 68 procent av aussie-väljarna ger också Rudd och Labor godkänt för deras hantering av den ekonomiska krisen.

Rudd-ministärens snabba beslut att godkänna det internationella klimatavtalet,
Kyoto-protokollet, och regeringens ursäkt till ursprungsbefolkningen aborignerna för landets usla behandling av dem har också uppfattats som goda exempel på att Labor håller sina vallöften.

Samma positiva respons har Rudd och hans regering fått för att de flyttat ut ett antal regeringssammanträden från "kokongen i Canberra" och förlagt ett och annat regeringssammanträde till avlägsna regioner som Tasmanien, det synnerligen glesbefolkade Northern Territory (med Darwin och Alice Spring) m fl delstater.

Sedan är det en annan sak att mycket återstår, inte minst den stora testen om
hur det går med återstående vallöften i den djupnande ekonomiska kris och
globala depression som världen nu går in i det närmaste året eller något mer.
Ett ekonomiskt stimulanspaket är redan lagom till jul på väg till aussies -
pensionärer, första hem-köpare och barnfamiljer - på motsvarande 6,7 miljarder
US dollar (10, 4 miljarder AUS dollar). I ytterligre ett paket ingår också
offentliga investeringar för att rusta upp offentliga byggnader, stadshus,
parker och andra lokala projekt samt ett stöd på 6 miljarder AUS dollar för den
just nu på knäna gående bilindustrin i Austrlien.

Också den tidigare mycket antifackliga, arbetsgivarevänliga arbetslagstiftningen har Labor reformerat på ett sätt som gjort väljarna och facket hyfsat nöjda.

(En del av detta kan nog även tillskrivas det faktum att den tidigare gruvfacklige ledaren och den före detta generalsekreteraren i aussie-LO (ACTU) numera som nyvalda parlamentsledamöter för Labor också ingår som viktiga rådgivare i kretsen runt premiärminister Kevin Rudd.)

Kvar på agendan och med ännu lite oklar finansiering i dessa kristider finns den nödvändiga upprustningen av skolorna och sjukhusen samt transport-infrastrukturen. Samtliga i behov av en upprustning och ingående i Labors valvinnarplattform från november 2007.

Men i ett läge när det tidigare stora budgetöverskottet nu i finanskrisens spår har minskat med två tredjedelar så blir det oundvikligt med underskott och ökad upplåning nu när krisen förvärras i världen samtidigt som dessa vallöften också ska genomföras innan nästa parlamentsval om så där tre år.

Men så här långt har faktiskt finanskrisen gett Kevin Rudd och Labor i Australien en förlängd smekmånad. Återstår att se hur länge den varar.

Helt klart är dock att den nya Labor-regeringen i Australien fått en bra start, samtidigt som oppositionen har stora svårigheter at forma ett skuggkabinett som känns som ett trovärdigt alternativ i nuvarande krisläge.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com
följer australisk politik och samhällsliv sedan många år

Tyskland avvaktar i krisen och förbereder samtidigt sig för ett supervalår

Observerat och värderat:

Tyskland sitter still i båten i krisen samtidigt som man förbereder sig för
supervalåret 2009

Om tre kvarts år går ett av EU-Europas verkliga kärnländer och ett av Sveriges
och Nordens viktigaste exportmarknader till val. I september 2009 är det nämligen förbundsdagsval och därtill under året också fyra viktiga delstatsval i 80-miljonersnationen Tyskland.

Den senaste och nu snart slutförda mandatperioden har Tyskland styrts av en
kristdemokratisk (CDU/CSU) och socialdemokratisk (SDP) stor koalitionsregeringen och med CDU:s Angela Merkel som förbundskansler och med ledande socialdemokrater som Peer Steinbrück som finansminister och SDP:s kanslerskandidat Steinmeier som utrikesminister.

I tyska medier liksom i internationell affärspress förs just nu en diskussion
om hur klokt eller oklokt det är att Tyskland, så här långt, inte vill göra mer
för att stimulera ekonomin i spåren av den globala finansmarknadskrisen och
depressionen. Många frågar sig om det verkligen är rimligt att det räcker med
stimulanser på motsvarande 0,5 procent av Tysklands BNP eller ens med EU-
rekommendationen på 1,5 procent av bruttonationalprodukten (BNP) i nuvarande
krisläge (se Financial Times m fl 1 dec. 2009). "Stabilitet", inte "förändring" är dock vad tyskarna fortsatt vill ha, enligt bland annat Die Zeit-publishern Mikael Neumann från Hamburg, en gång kulturminister (spd) i Schröders regering.

Mitt i denna uppblossande finanspolitiska debatt håller CDU kongress i
Stuttgart. Förbundskansler Angela Merkel, tillika partiledare i CDU. är så här
på CDU-kongressen allt hårdare trängd av en växande CDU-opinion som nu vill stimulera den tyska ekonomin med sänkta skatter. Men hon och SDP:s finansminister Peer Steinbrück - hennes bästa stöd i nuläget - håller emot. De vill avvakta och se tiden an lite. Fundera och analysera mera först, och avvakta. Onekligen också väl i linje med beprövad tysk finanspolitik.

Dessutom tycker uppenbarligen Merkel och Steinbrück med flera att krisen nu är
andras fel och inte Tysklands. Lägg därtill att Tysklands Angela Merkel är
tämligen sur på Frankrikes kaxige president Sarkozy - tillika EU-president
året ut - som sagt att "Frankrike handlar medan Tyskland funderar". Vibbarna är
med andra ord allt annat än goda mellan EU-presidentlandet Franrkike och Tyskland
just nu. Så Tyskland lär inte lyssna hur mycket Sarkozy än skriker och bråkar.

Bedömningen i Tyskland är väl - även om det nog skulle behövas - att det blir
inget nytt stimulanspaket just nu. De satsningar man gjort räcker tills vidare,
menar Merkel och Steinbrück.

Inte heller lär det hända så mycket när koalitionens ledare möts som planerat
i januari 2009 för en diskussion om krisen. Ett eventuellt beslut om ett
eventuellt nytt stimulanspaket lär därför dröja till februari eller mars, är en
tämligen allmän bedömning i nuläget.

Men om en månad kan ju läget vara ett annat, vem vet.

Man menar dock i tyska koalitionsregeringen - Merkel och Steinbrück - att
Tyskland redan genomfört förändringar (läs försämringar) på arbetsmarknaden som
sänkt arbetskraftskostnaderna (Harz-paketen, började ju redan under Schröder), har
en balanserad budget, liten statsskuld och att man inte har någon fastighetsbubbla i det stora hela. Tyskland är också mindre exponerad mot globala kapitalmarknader än andra.

Tyskarna är inte så "aktiefierade" utan sparar ännu mest i statsobligationer och
vanligt banksparande samt gillar inte heller att konsumera utan att hålla på slantarna. En anan sida av i grunden samma mynt är att få tyska supermarknader ännu idag tar kreditkort . Därför har inte heller så många tyskar faktiskt inte några kreditkort. Och de har inga aktiefierade PPM-fonder heller som vi i Sverige.

Tyskland gillar inte heller att konsumera utan att hålla på slantarna. Det är
ett tecken också att få tyska supermarknader ännu idag tar kreditkort och att
många, många tyskar faktiskt inte heller har några kreditkort.

Så tills vidare verkar det vara så att tyskarna är nöjda med att Merkel och
Steinbrück för en ortodox linje att hålla i slantarna i stället för att släppa
oss konsumtionen.

Men läget kan ju - om krisen förvärras och arbetslösheten växer - med tanke på
också att det är förbundsdagsval i september 2009 och därtill fyra delstatsval
2009 vara bra mycket tuffare att möta de tyska väljarna mitt i en djup depression i september 2009.

Och särskilt SDP, den mindre koalitionspartnern med Walter Steinmeier (kanslerkandidat), Müntefering (partiordf. i SDP) och Steinbrück, är ju redan hårt trängda av vänsterpartiet Die Linke och dess karismatiske ledare Oskar Lafontaine från Saarland. Detta i kombination med ett växande missnöje i de fackliga leden (och sjunkande facklig organisationsgrad, nu bara 18% i snitt) kan göra att Die Linke mycket väl kan ta 10-12 procent eller mer i kommande förbundsdagsval. Die Linke äter sig allt djupare in i SDP:s kärnväljarbas med sin effektiva, populära och väljarvinnande retorik.

Inför risken kan SDP men också CDU - trängt av borgerliga mitten- och högerväljares samt kristna fackliga väljares missnöje - en bit in i 2009 behöva ompröva sin nuvarande politiska "sitt still i båten- och analysera läget"- politiska kurs.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
följer bl a tysk politik sedan många år