Monday, March 31, 2008

Växande krav på någon slags reglering av finanskapitalet i världen

Kritiken mot finanskapitalismens makt, hedgefonder och investmentbolag kommer nu i växande grad även från liberalt håll. Så t ex efterlyser de brittiska liberalernas ekonomiske talesman Vince Cable en starkare reglering. The Economist, konservativ i ekonomiska frågor men ofta läsvärd, som nära nog aldrig har förespråkat statliga intervention i någon större utsträckning argumenterar för samma sak. Nye IMF-chefen, den franska socialisten Dominique Strauss-Kahn föreslog häromdagen efterfrågestimulanser, länge ett förbjudet recept i dessa nationalekonomiska salonger. Klassiska argument från vänster är nu allmängods i debatten. Visserligen sker omvändelsen under galgen och vid bankruttens rand. Men ändå!

Att bygga ett stabilare globalt system är förvisso ett långsiktigt projekt. Men som pålitliga Göran Rosenberg skrev i en kolumn 27 mars i DN: ”Vad jag tror att världens regeringar och centralbanker därmed måste börjar ifrågasätta – och på något sätt reglera – är den globala finanskapitalismens makt.”

I ofta läsvärda brittiska The Independent undrar Philip Blond om det som nu sker med finanskapitalismen är ”The end of capitalism as we know it?” I samma tidningsdrake
förutspår Johann Hari ett dramatiske skifte till vänster i den globala politiken.

Frågan är nu bara: hur förhåller sig den tidigare så kapitalistkritiska svenska 2000-talssocialdemokratin till det det skifte som nu är i full sving ute i vår omvärld? Passiv eller hänger vi på i den befogade kritik som nu växer i vår omvärld om behovet av någon slags reglering av det ansvarslösa och ofta så ansiktslösa finanskapitalet?

Har socialdemokraterna i Sverige någon åsikt här?

/Robert Björkenwall

Rappa på med lagstiftningen, Littorin

Den papperslöse indier som städat McDonald's lokaler i småländska Nybro för en slavlön får nu äntligen ut sina pengar. Bra så.

Men nog det är märkligt att det krävs en tämligen tuff blockad för att den här snabbmatssyltan med det multinationella, franchise-drivna US-loggan som varumärke ska leva upp till det löfte McDonald:s Sverigeledningen gav för ett bra tag sedan i SVT:s Uppdrag Granskning när skandaler som dessa och andra rullades upp av ettrige Janne Josefsson och hans granskargäng.

Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin (m) har utlovat en lagstiftning i en uppföljande debatt med LO:s Erland Olauson i Uppdrag Granskning som ska ge utnyttjade papperslösa rätt till mellanskillnaden mellan de usla löner de betalats med och den kollektivavtalsenliga nivå. Dags att sätta fart på den lagstiftningen, precis som med stärkandet av utstationeringslagen och lex Britannia i MBL för att täppa igen hålet efter Lavaldomen i EG-domstolen.

Det finns inget bärande motiv att behöva vänta ett år eller så med dessa lagstiftningsförändringar för en arbetsmarknadsminister som säger sig älska kollektivavtal.

Rappa i stället på och lägg fram ett förslag redan före vårriksdagen hemförloras före sommaren, Sven Otto Littorin.

Robert Björkenwall

Thursday, March 27, 2008

Ett EU-toppmöte och dess resultat

Observerat
Ett EU-toppmöte och dess resultat
- bättre än sitt medierykte

EU:s toppmöten brukar ofta, om också inte alltid, i media ges stämpeln av att vara magra. Var det så också med toppmötet i Bryssel 13-14 mars?

Nja, kanske ändå inte - vid en närmare djupgranskning av olika dokument och handlingar. Kanske är det rent av så att EU, äntligen, börjar få lite vana och struktur på hur man ska hantera stora samarbetsprojekt mellan de 27 medlemsländerna och i förhållande till omvärlden.

Kunskapens femte frihet som nu sjösätts inom EU kan ses som ett exempel. Tanken är att EU, och särskilt så de enskilda medlemsländerna, måste göra mer för att undanröja hindren för fri rörlighet för kunskap och kunskapens utvecklare. Bättre möjligheter för studier och arbete i annat land, en bättre europeisk arbetsmarknad för forskare och lärare, en reformerad universitetssektor, att främja det ömsesidiga erkännandet av kvalifikationer (validering). Se där några av hörnstenarna bakom ”den femte friheten”.

Visst, det mesta känns igen från tidigare. Men toppmötet i Bryssels maning den 13-14 mars om att stärka universitetssektorn inbjuder till intressanta samtal mellan universiteten och regringarna i de olika EU-länderna var ändå av intresse.

Särskilt utmanande är tankarna på att nu börja planera för en ny generation av forskningsinstitutioner av världsklass. Samma sak gäller behovet av att förbättra överföringen av kunskap till näringslivet, bland annat genom en särskild immaterialrättsstadga (och som bör antas före årsskiftet 2008/2009, tillade man på toppmötet).

En kunskapsbaserad ekonomi och Lissabonstrategin
Toppmötet veckan för påsk underströk att utbildningsdelen i kunskapstriangeln ”forskning-innovation-utbildning” bör stärkas. Det är viktigt att investera mer och effektivare i humankapital och kreativitet. Utbildning är ett effektivt sätt att bekämpa ojämlikhet och fattigdom samt när det gäller att bidra till minskad arbetslöshet bland ungdomar.

Toppmötets text i slutsatsdelen talar om att utbildning ”kan” bidra till minskad arbetslöshet bland ungdomar. I ett svenskt och nordiskt perspektiv skulle vi nog skriva rakare och hävda att utbildning ”bidrar” till minskad arbetslöshet bland ungdomar. Nu blev det - som inte helt ovanligt i EU-prosan - lite vagt och onödigt försiktigt när slutsatserna skulle fästas på papper i ett toppmötesdokument.

När det sedan så gäller "EU-länder-tävlingen" i den så kallade Lissabonstrategin, så betonade man från toppmötets sida att man vill ha mindre planering och mer av genomförande och verkställighet. Detta EU:s bench mark- och megaprogram för samordnad ekonomisk, social och miljömässig utveckling, som i första versionen antogs på EU-toppmötet i Lissabon i mars 2000.

Lissabonstrategin går nu in i en andra treårscykel, 2008-2010. Och där ligger nu fokus på konkret genomförande - med tonvikten på den lokala och regionala nivån. De som trott att Lissabonstrategin efter det tidigare måldatumet 2010 sedan skulle begravas får alltså ändra uppfatting. Toppmötet veckan före påsk underströk att det nu är dags att börja planera för strategins fortsättning också efter år 2010.

Toppmötet lägger stor vikt vid stimulans till små och medelstora företag. Vidare är innovationsstödet är viktigt och bör stärkas. Den inre marknaden bör utvecklas. Tjänstedirektivet - i sin kompromissade och rimligare version från våren och sommaren 2007 - bör genomföras ”fullständigt, konsekvent och snabbt”, enligt toppmötets slutsats.

En viktig markering, särskilt från fackliga och arbetsmarknadspolitiska utgångspunkter, är att toppmötet starkt betonar den sociala dimensionen av Lissbon-strategin. Med det menas, bland annat, att ekonomisk och industriell utveckling inte får ske till privet av ökade klyftor i samhället. Arbetsmarknadens parter ska ha ett inflytande över processen. Om det också sedan innebär att riskerna för social, låglönedumpning vid utländska företags verksamhet som olika slag av entreprenörer - i spåren av EG-domstolens Lavalmål (dec. 2007) och kommande tyska Rüffertmålet (tysk kollektivavtalsmodell) etc - med kraft ska motverkas och stävjas, ja det återstår att se.

För övrigt är det - med tanke på statsrådet Littorins m fl löfte om att värna svenska kollektivavtalsmodellen - märkligt och oroande att den svenska regeringen (i motsats till danska, finska, norska, tyska, belgiska m fl) valt att inte yttra sig när man i tyska delstaten Niedersachsen vill slå vakt om sin kollektivavtalsmodell mot ett polskt byggföretag i det s k Rüffertmålet. Det här är ju en klar parallell till Lavalmålet men svenska regeringen tiger.

Nå, åter till EU-toppmötet och dess betoning av att det satsas på forskning som helst en viktig del av Lissabonstrategin. Det måttsatta målet 3 procent av BNP - både privata och offentliga investeringar - årligen ska satsas på forskning i de olika EU-länderna. Ett ambitiöst mål - om det förverkligas.

Men dit har EU ännu en lång väg att gå. Färska statistikuppgifter visar att EU totalt sett under 2006 investerade 1,84 procent av BNP i forskning. Sverige satsade 3,8 procent av BNP, och intar därmed i en ledande position i detta sammanhang. Andelen forskarutbildade – samt ingenjörer – i arbetskraften var i Sverige 6,5 procenet, bara Belgien, Irland och Finland har här bättre siffra. Det finns med andra ord mycket kvar att göra inom Lissabonstrategin innan EU utvecklats så att EU-området är världens starkaste och bäst fungerande ekonomi. Eller ens på allvar närmar sig det målet.

Forma globaliseringens spelregler
EU-toppmötet nu i mars lade också stor vikt vid att EU måste aktivt vara med och utforma spelregler för globaliseringen. Det är tankar som ledande kommisionsföreträdare numer gärna framhåller. Tanken är att EU inte ska stå passivt inför globaliseringens effekter, utan snarare vara en aktiv aktör och utformare av hur globaliseringen bör fungera. En annan sak är sedan att det, som alltid, finns både vinnare och förlorare på globaliseringen.

Toppmötet i mars gav ett tydligt exempel på vad man menar. Under senaste månaderna har en livlig diskussion förts om de sk ”Sovereign wealth funds”, alltså statsägda förmögenhetsfonder, med ursprung i första hand i Mellersta österns rika oljestater. Fonderna erbjuder ringa eller ingen insyn. EU:s toppmöte konstaterar att man stöder målet ”om att på internationell nivå nå en överenskommelse om en frivillig uppförandekod för statsägda förmögenhetsfonder samt om att på internationell nivå fastställa principer för mottagande länder”. EU bör ge samordnat bidrag till dessa diskussioner, ansåg EU-toppmötet.

Som åtminstone vissa känner till har EU tidigare engagerat sig i utvecklingen av ”Corporate social responsibility”, CSR, med dess spelregler hur företagen bör känna ansvar också för sociala frågor.

Kravet och önskemålet om en frivillig uppförandekod för statsägda förmögenhetsfonder från oljerika länder är ytterligare ett steg i samma riktning om mera genomskinliga och kontrollerbara spelregler för det globalt verkande finanskapitalet.

Toppmötet nu i mitten av mars kanske delvis visar att dessa möten så sakterligen håller på att bli ett riktigt politiskt toppmöte för övergripande strategiska och linjedragande frågor, inte sammankomster för detaljpetimeteri.

Sedan får man givetvis aldrig glömma bort - när man kommer till verkställigheten av "de stora linjerna" att djävulen, som alltid, har en tendens att bo i detaljerna.

Robert Björkenwall, (070-578 61 95); (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
författare till bl a en handbok om EU m m

Innanför "utanförskapet" - en läsvärd och kunskapsrik analys

Observerat:
Innanför utanförskapet - valretorik och verklighet

Till valrörelsens mysterier i Sverige år 2006 hörde att de borgerliga i den så kallade alliansen lyckades få ett sånt genomslag för en beskrivning av arbetslöshet och utanförskap som var så i grunden falsk och fjärran från verkligheten. Ändå, eller kanske just därför att den var så fräckt ohederlig, fick budskapet om det påstått rekordstora utanförskapet ett oerhört och för valutgången avgörande genomslag i valrörelsen.

Utanförskapet är gigantiskt sade man från borgerligt håll. Var det inte 1,1 miljoner i utanförskap så var det 1,5 miljoner. Men siffran är och förblir falsk - och byggd på en statistisk konstruktion om "helårsekvivalenter" - framgår av den färska och läsvärda rapporten "Innanför Utanförskapet"(Arbetarrörelsens tankesmedja) av Bo Jangenäs och Levi Svenningsson. Exemplen på utanförskap och som de borgerliga körde med så friskt i valrörelsen var i själva verket ett statistiskt dribbel med siffror, när man i utanförskapet också räknade in t ex sjuka som är sjuka och arbetslösa som får stöd mellan två jobb och mycket annat i den vägen. I själva verket handlade det alltså här om att ”innanförskapet” - vårt välfärdssamhälle - fungerar precis som tänkt var att det också skulle göra.

Så utanförskapet handlar om helt andra tal än de 1,1 till 1,5 miljoner som inte minst de "nya", PR-fräcka moderaterna så framgångsrikt lyckades få media och många väljare att okritiskt "köpa".

Men det förtar inte, vilket det på området mycket kunniga rapportförfattarna, också konstaterar att det finns ett utanförskap som måste brytas. Och en arbetslöshet som är och var för alldeles för stor. Särskilt besvärlig så för den fjärdedel av i arbetsförmedlingarna inskrivna arbetslösa som befinner sig i återkommande arbetslöshet och inte klarar sig utan ett omfattande samhälleligt stöd -i form av utbildnings- och andra aktiva arbetsmarknadsåtgärder. Dessa runt 100 000 som i princip aldrig kommit in på arbetsmarknaden och varit arbetslösa fem av de senaste åtta åren; de långtidsarbetslösa. De som nu inte har någon som helst inkomsttrygghet kvar i spåren av den våldsamma nedskärningen i a-kassan som den borgerliga alliansregeringen genomfört i regeringsställning på sitt valrörelsefalska "utanförskapsbudskap".

Allt detta myckna "matchningssnack/coachning" och tuffare sökkrav hjälper inte dessa långtidsarbetslösa som befinner sig längst från arbetsmarknaden. Dessa det reella utanförskapets personer behöver få yrkesutbildningsstöd och andra samhälleliga insatser om de alls ska kunna komma tillbaka till egen försörjning igen.

Den något mindre än en halv miljon "förtidspensionerade" är ett kapitel för sig. Men grundproblemet här är att ungefär en tio till tolv procent av dessa har en viss arbetsförmåga kvar ( varierande grad av deltid) - men det dräller inte precis av arbetsgivare på vår allt tuffare arbetsmarknad som är villiga att anställa dessa utan lönebidrag och andra stöd. Må sedan vara att det ligger en del i vad LO-Wanja och andra säger om att det "varit för lätt att förtidspensionera". Men vilket ansvar har i grunden arbetsgivarna tagit - jämför främjandelagen och anpassningsgrupperna på 70- och 80-talen! - för den utslagning som skett ute på landets arbetsplatser, denna "centrala arena för utslagningen" (sid 20 i rapporten)?

För övrigt finns det i nuläget "nära 90 000 personer som arbetsgivarna får lönebidrag för eller som finns i offenligt skyddade arbeten och inom Samhall" (sid 23i rapporten). Den stöttningen lär nog behöva bli ännu lite bättre - vid sidan om en kraftsamling kring bättre fungerande företagshälsovård, arbetsplatsanknuten rehabilitering, bra fungerande yrkesutbildningar m m - om fler i det "reella utanförskapet" ska kunna få en chans att få in en fot på arbetsmarknaden igen.

Men alliansregeringen - väl i regeringsställning - har tvärtom dragna in på arbetsmarknadsåtgärder, arbetsmarknadsutbildningar och kraftigt bantat på Komvux etc, och därmed ytterligare försämrat för unga, långtidsarbetslösa, nysvenskar m m i ett läge med en strålande högkonjunktur som nu dock är på väg att ebba ut.

Lägg så till detta de höjda avgifterna till a-kassan som i slutet av 2007 hade lett till att 420 000 personer nu står utan trygghet. Dessa höjningar ingalunda heller nödvändiga för att finansiera statens kostnader för arbetslöshetsförsäkringen. Den var och är i själva verket överfinansierad med åtskilliga miljarder genom den särskilda så kallade arbetsmarknadsavgiften.


Det finns följaktligen nog - än mera så efter läsningen av "Innanför Utanförskapet"-rapporten - goda skäl att betvivla att skulle finnas särskilt mycket hopp före ett maktskifte hösten 2010. Den kraftsamling för ett arbetsliv för alla som så väl behövs finns ännu inte i sikte men kan kanske komma när socialdemokraterna hunnit samla sig till ett jobbprogram värt namnet.

Men ännu är vi inte där!

Robert Björkenwall (070-578 61 95); (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

PS. Bra seminarium om det här i ABF-huset 26 mars. Kunde dock ha varit lite mer folk...

Monday, March 24, 2008

Pierre Schoris nya bok "Draksåddens år"

Pierre Schoris nya bok "Draksåddens år" är - visar redan en snabbläddring - upp en insidesskildring av hur Sverige allt mer börjat mumla och tystna i spåren av att Bush proklamerat sitt "krig mot terrorismen". Särskilt så under Göran Persson-åren men i minst lika hög grad också sedan dess under Bildt och Reinfeldt.

Där Tyskland och Frankrike var påfallande tydliga och principfasta i FN i ett skede när Irak-katastrofen ännu kanske kunnat förhindras, fick Schori som FN-ambassadör instruktioner hemifrån att "ligga lågt", "inte sticka ut hakan" och "ligga i mittfåran". Den borgerliga regeringen är inte bättre, snarare tvärtom. Mumlet har ökat, i takt med att fler amerikanska brott mot folkrätten avslöjats.

Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt brukar svänga sig med att folkrätten kan tolkas på olika sätt. Men Guantanamo, Abu Ghraib, egyptierna på Arlanda, flygtrafiken till hemliga fängelser och vattentortyren kan bara tolkas på ett sätt. Det är och förblir brott mot folkrätten.

Schoris bok är en plädering mot räddhågsenheten och provinsialismen. För vilken värld vill vi leva i? frågar han. Och om nya Irak väntar - och det kan ju inte alls uteslutas - måste vi just nu, inte senare, visa civilkurage, använda vår frihet att tala fritt, friheter som inte alla i världen har.

Schori varnar för att ett framtida, suddigt utformat uppdrag av FN att gå in i Irak, sedan USA helt eller delvis lämnat, kan bli som en giftbägare, dvs. att svenska soldater av irakierna skulle uppfattas som USA-lydigt, underdånigt tjänstefolk. Men det ligger i tangentens riktning att vi mycket väl kan hamna där - i sinom tid. Om vi inte ser upp.

/Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Saturday, March 22, 2008

Politiska skrönor om den färgstarka Per Edvin Sköld

Politiska skrönor från förr om en gammal s-profil i Sverige

Som bekant klagar Tage Erlander i sina dagböcker inte sällan på den buttre och nära nog ständigt småelake Per Edvin Sköld (mångårig försvars- och finansminister m m). Han förstod sig aldrig riktigt på varför Sköld hade en sådan stil när han annars var så intelligent och hade så bra administrativ förmåga.

Per Albin Hansson hade dock ett bra knep för att att tämja Sköld när han brusade upp och började kasta bläckhorn och pennor omkring sig. Tricket var att fråga Sköld hur det stod till med hustru Edit och barnen. Då blev han from som ett lamm och kunde börja berätta om en kärleksfull episod i familjens liv.

Det finns ett otal om historier om hans effektiva men ibland väl brutala slagfärdighet. Gösta Bohman har berättat att när han var en ledande figur i Stockholms handelskammare på 50-talet var finansminister Sköld där och höll föredrag. Efteråt frågade Bohman om statsrådet ville stanna kvar på middag. Svaret blev:

- Ja, kvällen är ju förstörd ändå, så jag tackar ja!

En favorit är när den nyvalde Metall-ekonomen Hans Hagnell var nyvald s-riksdagsman på 60-talet och höll ett ideologiskt litet anförande i socialdemokratiska riksdagsgruppen och efterlyste lite mer visioner och en aktivare näringspolitik. Varför har vi inte gjort någonting åt de statliga företagen, frågade han bland annat.

Då hördes veteranen Skölds skånska stämma från en av de bakre bänkarna:
- Vi har väntat på dig, min lille påg.

Legendariske lantarbetaragitatorn och finansministern Gunnar E. Sträng satt i restaurangen på Sergels Torg - på den tiden Sveriges riksdag höll till där - och beskärmade sig över alla "kaninaharar" (förvildade kaniner) som förstörde i trädgården vid sommarstugan i Halland. Det är alldeles omöjligt att bli av med dom, sa Sträng.

Sköld som satt vid ett bord bakom Gunnar Emanuel säger då på bred skånska. "Du kan väl höja nån skatt". Alla inklusive Sträng skrattade

Låt mig avsluta med en annan inte helt oäven Sköld-historia var när folkpartiledaren Andersson i Rasjön föreslog under finska vinterkriget att Sköld skulle förflytta trupper från norr till Skåne med tanke på risken för ett tyskt angrepp. Han fick ett bryskt svar av Sköld:

"Ingen bryr sig väl om vad du säger i de militära frågorna. Du kommer ju från trakter, där man drar ut tänderna för att slippa värnplikt."

Men en gång blev Sköld själv satt på pottkanten av högeramiralen Arvid Lindman som i en riksdagsdebatt sade: "Om man kan strö ut över våra svenska åkrar allt vad Sköld har pratat, så skulle det bli en riktigt vacker gröda."

Det dröjde några sekunder innan kammaren fattade och förstod innebörden och då utbrast i ett skallrande skratt.

Sköld sade efteråt han att gärna skulle ha betalt 100 kronor om han i stället hade kommit på den repliken.

Varför hör man så sällan sådana skrönor om dagens inte alltid så färgstarka svenska och nordiska politiker?

Robert Björkenwall

Wednesday, March 19, 2008

Kommandoran Husmark Pehrsson tvingas backa på nytt

Så har då socialförsäkringsminister Cristina "kommandoran" Husmark Pehrsson (m) backat för tredje gången på kort tid för regeringsförslag som hon ansvarar för.
Först backade hon från sitt förslag att försämra förtidspensionärernas ålderspension livsvarigt.

Sedan backade hon från sin stolliga idé om att förbjuda sjukersättningar som är framförhandlade i kollektivavtal. Och nu backade hon den 18 mars också hon från högeridén att låta de mest utsatta långtidssjuka få sänkt ersättning. I stället får de behålla 80 procent i ersättning även efter ett års sjukskrivning. Det är utmärkt att en regering tar åt sig av den lika hårda som befogade kritiken av ännu ett ogenomtänkt regeringsförslag.

För Husmarks del innebär det dock att hon står kvar med en massa stolliga högeridéer (sannolikt ihopsnickrade hos finansminister Borgs närmaste medarbetare), men utan konkret politik. Det börjar onekligen bli en allt tyngre ryggsäck att bära den tid hon ännu har kvar som statsråd i Reinfeldts borgerliga alliansregering.

För inte ska väl den här regeringen kunna bli omvald i september 2010!?

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Aussie-Labor begraver nu gamla högerregeringens impopulära arbetslagstiftning

Nu har Australiens nya Labor-regering (Labor stavas så i aussieland) begravt den gamla högerregeringen Howards djupt impopulära arbetslagstiftning (Work Choices), en av många viktiga vallöften som gjorde att Labor vann valet där i november 2007.

Beslutet i parlamentet i Canberra den 19 mars innebar slutet på denna djupt ogillade "Work Choises"-lagstiftning på arbetsmarknaden i Australien till stor glädje och lättnad för inte minst fackföreningsrörelsen i landet "down under" och Labor-väljarna. Nu kan premiärminister Kevin Rudd och hans vice PM och ansvarig för bl a arbetsmarknadslagarna i Australien,Julia Gillard, bocka av ännu ett levererat vallöfte.
/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

-----The Australian, 19 March 2008 -----------------

"Work Choices now dead and buried: Rudd
| March 19, 2008

KEVIN Rudd has declared Work Choices "dead and buried" after the laws banning Australian Workplace Agreements passed parliament today.

New individual contracts known as AWAs will be banned from the proclamation date of the new legislation, which has not been confirmed but is likely to be on March 27 this year - the third anniversary of the original laws to abolish the no-disadvantage test for the contracts.

Deputy Prime Minister Julia Gillard has also challenged the Coalition, who voted today to pass the amended laws, to support a parliamentary motion ruling out the introduction of statutory contracts in Australia ever again."

Tuesday, March 18, 2008

Mona Sahlin och socialdemokraterna - ett år i oppositionsrollen

Analyserat och värderat:
Ett år med Mona Sahlin som ny s-ledare i oppositionsrollen
Det har nu gått ett år sedan Mona Sahlin valdes till partiledare för socialdemokraterna i Sverige. Dessutom som partiets första kvinnliga ordförande. Hon har hunnit bli varm i kläderna i sin nya roll. Politisk erfarenhet finns. Hon har varit riksdagsledamot i 26 år och haft olika regeringsposter under både Ingvar Carlssons som Göran Perssons regeringar.

Det var den 17 mars 2007 var det ett år sedan Mona Sahlin trädde upp i talarstolen i Folkets Hus i Stockholm, tackade för förtroendet och höll ett bejublat installationstal till taktfasta applåder och tramp i golvet. Ett och ett halv år tidigare, 17 september 2006, hade regeringspartiet socialdemokraterna sitt sämsta riksdagsval sedan 1914. Trots en god konjunktur lyckades man inte lyfta sig till en ny valseger. Strategiska misstag var legio medan högeralliansen envetet trummade in sitt budskap om enighet och jobben som valets huvudfråga.

- Väljarna hade börjat se oss som ett maktparti. Efter tolv år i regeringsställning håller det inte bara att administrera makten, man måste också visa att man vill förändra saker, konstaterar s-ledaren Mona Sahlin i Stockholms City 17/3-08. Liknande tankegångar har hon också framfört i intervjuer i Dagens nyheter och Svenska dagbladet.

För den som befann sig på kongressen i mars 2007 var det som om dörrarna slagits upp på vid gavel och syresatt en rörelse, som allt för länge varit präglad av trötthet och blodbrist. I den stund då Mona Sahlin valdes var valförlusten ett halvår tidigare som bortblåst och självförtroendet efter ett svidande valnederlag var på god väg att återvinnas. Så var stämningen den gången i mars 2007.

Sedan dessa har opinionssiffrorna - ofta så bedrägliga när det går bra - rakat i höjden. Så sett har det onekligen varit ett bra första år för Mona Sahlin och socialdemokraterna i Sverige. Allt medan Reinfeldt och hans borgerliga alliansregering arbetat i ett allt kraftigare motlut.

Socialdemokratin har gått från 38,0-41,4 procent i de fem största opinionsinstitutens sista mätningar med Göran Persson som s-partiledare till nulägets stöd för socialdemokraterna på stadiga siffror runt 40,7-44,4 i den senaste tidens opinionsmätningar. Ett rekordstort stöd med andra ord - men i mycket ett resultat av missnöje med den sittande borgerliga alliansregeringens politik.

Det har mera varit ett uttryck för just detta, alltså kombinationen av det växande missnöjet med regeringens som många tycker orättvisa politik ihop med ett antal skandaler och hemsnickrade moderata affärer under det ett och halvt år som gått sedan valet. Det går inte med bästa vilja i världen påstå att opinionskantringen mot socialdemokraternas håll skulle primärt handla om att socialdemokratin för svenska medborgarna lyckats tydliggöra sitt alternativ. Fortfarande återstår att ge svar på frågan: Hur ser socialdemokraternas berättelse för framtiden ut? Vad vill socialdemokraterna göra under Mona Sahlins ledarskap?

Frågetecknen är med andra ord ännu många kring socialdemokratins framtidspolitik, begravd som den är i ett antal rådslagsgrupper och vars förslag först ska konkretiseras och bli föremål för beslut på partikongressen i slutet av 2009.

Två återställare har också utlovats av Mona Sahlin och partiledningen:

* Arbetslöshetskassans dagpenning ska höjas så att 80 procent av löntagarna ska få 80 procent i ersättning.

* Vårdnadsbidraget som de borgerliga nu vill införa för företrädelsevis hemarbetande kvinnor ska skrotas när s kommer till makten igen.

Utöver detta har socialdemokraterna under Mona Sahlins ledning förändrat sin syn på skolpolitiken. Nu finns ett helt annat fokus på kunskap och medlet är betyg med start från årskurs 6. I praktiken har kongressen i Malmös beslut år 2005 som sa nej till nationella prov från årskurs 3 körts över. Gränsen till borgerligheten markeras egentligen bara genom ett tydligt nej till betygsliknande skriftliga omdömen redan från årskurs ett som utbildningsminister Jan Björklund (fp) nu planerar att införa.

Men i en annan så avgörande fråga som skattepolitiken präglas däremot socialdemokraterna ännu av otydlighet och ett försiktigt tassande för att inte stöta sig för mycket med återvändande väljargrupper (se opinionssiffrorna). Det första steget av jobbavdraget har exempelvis numera accepterats. Visst säger partiet nej till en avskaffad förmögenhetsskatt och vill göra om den nya orättvisa fastighetsskatten, men närmare hur det ska ske återstår att redogöra för. Så här långt har inte den nye ekonomiske talesmannen Thomas Östros hittills presenterat särskilt mycket av tydliga besked - utöver en allmän deklaration om mer rättvisa skatter och att också pensionerna behöver få en förbättring eftersom de nu släpar efter i förhållande till löntagarna.

I påskveckans nummer av tidningen Riksdag & Departement aviserar socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesman Thomas Östros lite vagt en reformering av skattesystemet. Problemet är, enligt Östros, att det nuvarande systemet innehåller så mycket undantag och hål att systemet blivit tillväxthämmande. Men mycket mer än så blir inte sagt där heller hur en socialdemokraterna vill förändra det nuvarande skattesystemet i Sverige så att det blir mera rättvist, omfördelande och mera tillväxtfrämjande..

Klart står dock redan nu att socialdemokraterna i Sverige vill att valet 2010 ska handla om välfärden. I centrum kommer de äldre och pensionärernas ekonomiska trygghet att stå. Aldrig vid något val tidigare kommer så många pensionärer att gå till valurnorna som fallet är i Sverige om två och ett halvt år.

Det förpliktigar till en ökad tydlighet inte minst på skattepolitikens område och när det gäller att klara finansieringen av nödvändiga satsningar på sjukvård, äldreomsorg, förbättrade socialförsäkringar (sjukförsäkring, a-kassa m m). Om statens resurser ska kunna fördelas rättvist och efter behoven lär socialdemokraterna behöva vässa sin skattepolitiska profil och bli bra mycket mera konkretare än man hittills varit i oppositionsställning.

Visst, särskilt med det starka opinionsstöd som socialdemokraterna nu har, kan man vinna ett val på folkets missnöje med en sittande regimen. En helt annan sak är sedan att behålla väljarnas långsiktiga förtroende, och det är en nödvändighet om man vill försöka bli återvald. Det stödet och väljarförtroendet kan man bara få genom tydliga besked i det politiska vardagsarbetet och genom att ha en vision och berättelse om vart socialdemokratin vill ta väljarna på några års sikt - om man får stöd i valet.

Otåligheten ökar såväl inom det socialdemokratiska partiet som bland väljarna i stort att Mona Sahlin och övriga i s-partiledningen måste börja konkretisera hur man vill återupprätta det socialdemokratiska folkhemsprojektet med en rättvis och mera jämlik fördelningspolitik, liksom ett jämställdare samhälle som grund.

Mona Sahlin synes i växande grad själv också vara medveten om att det nog inte är möjligt att vänta till senhösten 2009 med den konkretiseringen. En del måste nog börja ta form redan innan s-kongressen har sagt sitt på senhösten 2009, tre kvarts år före nästa riksdagsval.

Jobbet med att rusta upp den just nu tämligen nedgångna partiorganisationen - det var länge sedan den gjorde skäl för beteckningen "stenkross" (valrörelsen 1985) - kan inte heller anstå till kongressen 2009 utan måste påbörjas långt innan dess om en betryggande valseger ska kunna bärgas i september 2010.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Den nordiska modellen, kollektivavtalet och EU

Analyserat och värderat:
Den nordiska arbetsmarknadsmodellen, kollektivavtalet och Lavaldomen

När de fackliga organisationerna i Sverige, lite i skymundan, manifesterade kollektivavtalens dag den 17 mars 2008 så underströks den svenska och nordiska modellens betydelse. Med starka och ansvarstagande parter på arbetsmarknaden har Sverige utvecklats väl samtidigt som arbetsfreden har tryggats.

Under det senaste decenniet har den modellen gett löntagarna unikt höga reala lönelyft samtidigt som produktiviteten har varit mycket god och konflikterna har varit ytterst få, färre än i de allra flesta andra europeiska länder.

De löneökningar som fackliga organisationer och arbetsgivare förhandlade fram från mitten av 90-talet och fram tills för några år sedan möttes inte av höga prisökningar som gröpte ur lönernas värde.

Svenskt näringsliv utvecklades väl och svensk ekonomi stod stark samtidigt som vanligt folk fick en viss standardökning.

Det är ostridigt och forskarbelagt att den svenska arbetsmarknadsmodellen varit framgångsrik - och varit starkt bidragande till att Sverige tog sig ur den ekonomiska 90-talskrisen.

Till skillnad från i många andra länder lagstiftas inte svenska lönenivåer fram i riksdagen via lagstadgade minimilöner och annat utan växer fram i ett ansvarstagande samspel mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Dagligen sker sedan tusentals lokala förhandlingar på svenska arbetsplatser om stora och små frågor, allt från löner till arbetstider, semesterutläggningar och vardagliga men viktiga arbetsmiljöfrågor.

Varje dag träffas uppgörelser om kollektivavtal på nya och gamla arbetsplatser som ger löntagarna rätt till försäkringstrygghet samtidigt som inte bara löner utan också övriga arbetsvillkor läggs fast i klara och tydliga spelregler som skapar ordning och reda på arbetsplatserna runt om i landet.

Allt detta sker utifrån vad som är rimligt och lämpligt sett till de olika branschernas olika villkor och förutsättningar. Och detta som grund - trygga och sunda lönevillkor och arbetsfred under avtalsperioden - skapas sedan en god grund för produktivitetstillväxt och förmåga att hävda sig i en allt tuffare global konkurrens på världsmarknaden.

Löntagarna blir starkare tillsammans än om de går fram var och en för sig själv. Samtidigt får arbetsgivarna en i stället för många olika motparter vid förhandlingsbordet.

Till skillnad från i flertalet andra EU-länder utbryter sällan strejker och konflikter i Sverige - även om det i arbetsgivarnas propaganda ibland men i grunden helt felaktigt ges intrycket att vårt land skulle vara nära nog lamslaget av olika arbetsmarknadskonflikter.

När det i stället är så att vår modell med få konflikter och partsframförhandlade löner och övriga anställningsvillkor i branschvisa kollektivavtal har tjänat oss mycket bra.

Få saker för vårt fortsatt goda utveckling är därför viktigare än att regering och riksdag i handling förmår göra sitt för att parterna på arbetsmarknaden också framgent ska kunna hävda kollektivavtalens betydelse för svensk samhällsutveckling.

Men tyvärr har det från regeringen Reinfeldts - och delvis även riksdagens sida - agerats slappt och senfärdigt efter EG-domstolens lika klåfingriga som märkliga Lavaldom i december 2007 med dess underkännande av Byggnads stridsåtgärder vid det lettiska löne- och villkorsdumpade skolbygget i Vaxholm.

Får den domen tillåtas få prejudicerande effekt på arbetsmarknaden i stort i vårt land så kan den snabbare än många förstår bli ett allvarligt grundskott mot hela den ordning på svensk arbetsmarknad som tjänat oss så gott och firat så stora triumfer genom åren.

Skulle däremot den samlade fackföreningsrörelsen - rimligen också ansvarskännande arbetsgivare - och den socialdemokratiska oppositionen däremot nu snabbt kunna etablera ett tillräckligt tryck mot Reinfeldts alliansregering så att man redan före sommaren gör klart att man avser att i ny lagstiftning (förstärkt utstationeringslag och bättre skrivning av lex Britannia i MBL) "nollställa" det EG-domen i Lavalmålet ställt till med. Ja, då finns goda förutsättningar för att den svenska arbetsmarknadsmodellen också framgent kan fortsätta att tjäna oss lika väl som den gjort de senaste årtiondet.

Samtidigt som man också lägger en god grund för en tämligen samstämmig riksdagsprocess när det nya EU-fördraget, Lissabonfördraget, ska godkännas i höst och Sverige går in i en lugnare slutfas av förberedelserna inför det kommande svenska EU-ordförandeskapet under 2009. I bästa fall ger det också ett lite högre valdeltagande (= mer än 40 % som det var senast) i kommande EU-parlamentsval senvåren 2009.

Få saker skulle i handling just nu vara viktigare i detta perspektiv och vad gäller att hävda kollektivavtalens betydelse för svensk samhällsutveckling än att nu snabbt undanröja konsekvenserna av EG-domstolens mycket kritiserade Lavaldom, en dom som visar att domstolens jurister inte förstår sig på hur den svenska och nordiska arbetsmarknadsmodellen.

Robert Björkenwall(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/ (

Thursday, March 13, 2008

Värt att påminna sig om nu

Den gamle, rätt schyste folkpartiledaren Bengt Westerberg brukade påpeka att man är barn 25 procent av livet och pensionär 25 procent. 50 procent av livet består av arbete. Det är därmed inte orimligt att skattekvoten ligger någonstans där om man verkligen vill att välfärden ska nå alla - och det på lika villkor.

Det är värt att tänka på nu när Reinfeldt och de nygamla moderaterna skryter med att skattetrycket snart är ner i 45 % (lika med Reinfeldts egen ålder) om ytterligare ett par budgetar, dvs när vi går in i valåret 2010.
/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Tuesday, March 11, 2008

Allt fler finnar ångrar sitt EU-medlemskap

Nu börjar finnarna ångra sitt EU-medlemskap

Finländarna börjar ångra att de gått med i EU. Näringslivets delegation presenterade härom dagen en färsk enkät som visar att 35 procent av finländarna är negativt inställda till Finlands EU-medlemskap.

De som är positiva till medlemskapet är dock fortfarande hårtfint något fler, det vill säga 36 procent.

Det intressanta här är trenden. Andelen EU-negativa har ökat stadigt under de senaste åren.

Enkäten ger också regeringens EU-politik ett dåligt betyg. Bara 29 procent sade sig vara nöjda med EU-poltiken medan andelen missnöjda var 43 procent.

Hela 66 procent ansåg att EU-medlemskapet är för dyrt för Finland. Dessutom tyckte 79procent att EU tvingar finländarna att följa många normer och beslut som de varken vill ha eller behöver. 29 procent tyckte att EU kan skrotas.

Det här - i ljuset av EG-rättens Lavaldom, "regelkineseri" utan sociala och mänskliga hänsyn och annat - visar att den tidigare EU-euforin har klingat av helt och nu snarare gradvis förbytts i besvikelse och EU-dystropi. Det EU man i Finland gick med i för lite mer än tio år sedan blev inte det man hoppas på och att numera väger tämligen jämnt mellan dem som gillar respektive ogillar EU.

Ska man vara förvånad över att det blivit så här? Jag tror inte det.

Lavaldomen oroar och kräver förändringar

Särskilt inte som det börjar gå upp för allt fler - också i Finland - att t ex artikel 28 i det omskrivna förslaget till EU:s nya författning, Lissabonfördraget, inte är märkvärdigare än att det "ger rätt att förhandla och ingå kollektivavtal? och att i händelse av intressekonflikter tillgripa kollektiva åtgärder för att försvara sina intressen, inbegripet strejk."

Den paragrafen upphäver knappast någon Lavaldom som ju handlade om en konfliktåtgärd som EG-domstolen menade stod i strid med den fria rörligheten av arbetskraft, en av EU:s fyra överordnade grundprinciper. Inte underligt då att allt fler nu börjar fråga sig, också i Finland, Danmark, Sverige m fl länder, om hela idén med det sociala Europa nu är på väg att punkteras.

Europafackets generalsekreterare, engelsmannen John Monks är djupt oroade och menar att Lavaldomens effekter är enorma. "Den skapar otrygghet för hela arbetarrörelsen. Lavaldomen sätter stopp för likabehandling för arbetstagare. Strejkrätten som konstitutionell rättighet är i fara. Strejkrätten är visserligen en erkänd grundläggande rättighet i EU men inte lika grundläggande som marknadens frihet. Vaxholmsdomen ger företagen rätt att socialt dumpa löner och anställningsvillkor."

John Monks slutsats är därför både logisk och rimlig, nämligen att man måste få en särskild klausul där stridsrätten exkluderas från EU:s inre marknadsregler.

Lissabonfördraget utan en sådan komplettering duger inte i sin nuvarande form duger om man vill kunna motverka löne- och villkorsdumpning på arbetsmarknaden. Eller för den delen vill att det sociala Europa ska vara något mer än högttidstalad retorik.

Den här insikten sprider sig i allt vidare kretsar i de nordiska länderna - och bland de europafackligt aktiva inom EU.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Fusk med fakta om "bidragsfusk" och annat

Krönika i Gotlands tidningar 13 mars 2008 m fl

Observerat:
Att sila mygg och svälja kameler - eller hur egenintresset aldrig ljuger

I åratal har svenska folket och särskilt föräldrar fått höra av Reinfeldt-alliansen hur mycket det fuskas med föräldrapenning och vård av sjukt barn. Särskilt då från "kommandoran", socialförsäkringsminister Husmark-Pehrsson men också andra m-stämplade statsråd.

Redan i valrörelsen 2006 satsade de borgerliga allianspartierna på ”bidragsfusket” som en viktig valfråga. Mest på hugget var moderaterna och Fredrik Reinfeldt. Moderaterna hade bestämt sig: föräldrar fuskade systematiskt med vård av sjukt barn. Det ansåg man bevisat.

Omedelbart efter valet, i slutet av september 2006, presenterade Institutet för arbetsmarknadspolitiska studier (IFAU) en rapport som påstods bevisa att var fjärde vab-dag (22,5 procent) betaldes ut felaktigt. Försäkringskassan generaldirektör Curt Malmborg köpte okritiskt slutsatsen och sa i medierna att han var ”förfärad.”

Visst, fusk är fusk och ska bekämpas. Men då ska det bygga på hårda fakta och inte på faktafusk. Nu visar det sig att exempelvis fusket med föräldrapenningen är väsentligt mindre än vad som tidigare hävdats från borgerligt regeringshåll.
Och i många fall är det inte heller ens fusk utan också omedvetet felaktigt ifyllda och annat slarv med blanketter, enligt försäkringskassan.

Samma "fubbande" med fakta verkar nu också gälla också "fuskbekämpningen" mot sjukförsäkringen och andra ersättningar ur vårt socialförsäkringssystem.

Enligt Delegationen mot felaktiga utbetalningar påstår man där att det skulle fuskas för 20 miljarder kronor varje år. Siffran har använts flitigt i inte minst moderaternas och alliansens argumentation för dess tuffare politik mot sjuka och arbetsskadade. Men en räcka remissinstanser är tveksamma till om uppgiften verkligen stämmer.

Försäkringskassan beräknar att det fuskas för mellan en och tre miljarder inom deras område. Delegationen hävdar att det där rör sig om tolv miljarder.

Regeringen med Husmark Pehrsson i spetsen påstår att hela 22,5 procent av den tillfälliga föräldrapenningen är ”överutnyttjande”. Siffran används som argument för en striktare kontroll, bland annat med krav på sjukintyg från dagis och skola.

Enligt tidningen Riksdag & Departement beräknar Försäkringskassan dock att det rör sig om 3-4 procent. Och då räknar man inte bara fusket, utan även alla möjliga fel som är en konsekvens av slarv och misstag från Försäkringskassans egen sida.

Det allt fler mot den här bakgrunden nu börjar fråga sig är: hur länge ska här fibblandet och fuskandet med fakta - och våldsamt överdrivna bild av det påstådda försäkringsfusket - kunna pågå innan trovärdigheten helt går förlorad hos flera av alliansregeringens statsråd?

Överklassens fusk med skatter, ren skatteflykt till skatteparadis och svarta ersättningar till lågbetalda barnflickor talar regeringen däremot sällan eller aldrig om. Trots att det här handlar om långt mycket större belopp än vad som är fallet allt slarv, misstag och småfusk med våra socialförsäkringar.

Sannolikt beror det här på vem regeringen känner att den först och främst företräder. Egenintresset ljuger inte, som bekant. Trots att moderaterna skyltat om och nu gärna vill kalla sig för det "nya arbetarepartiet". I praktiken är det dock samma gamla högerparti och företrädare för de mest välmående i samhället som det alltid i grunden varit. Och fortsatt förblir. Trots en ny "design" och lite ny och lockande retorik.

Vad är en miljard eller nåt sånt i "tapp" på felaktigt utbetalda bidrag, när enbart skatteundanhållandet utomlands uppgår till 46 miljarder? Men de rikas skattefiffel ska tydligen mörkas, medan det påstådda fusket med bidragen görs till en jättefråga. Det finns bara ett ord för detta: klasspolitik.

Robert Björkenwall ; (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Thursday, March 06, 2008

Obama i fortsatt vinnarhål också efter primärvalen 4 mars - men hur gör superdelegaterna i Denver?

Analys
Sannolikt kamp ända in på demokraternas partikonvent nu efter Hillary Clintons "come back" i presidentvalracet

Amerikanska primärvalsracet fortsätter att vara spännande och ovisst - men bara på demokraternas sida också efter de fyra senaste primärvalen i de två stora delstaterna Texas och Ohio och de två småstaterna Vermont och Rhode Island i nordöstra USA. Allt medan det redan nu är klart att den 71-årige John McCain redan nu är "hemma" och klar som republikanska partiets presidentkandidat.

Det blev i demokratiska lägret jämnt i viktiga Texas mellan Clinton och Obama men hon leder med 51 mot 48 % när 97 proc. av rösterna var räknade efter primär- och partivalet där den 4 mars. Men rimligen så innebär det här att den starkt come back-ande Hillary Clinton nu vinner något fler av delstaten Texas demokratiska partidelegater än Barack Obama av de totalt 126 delegater som fördelas i primärvalet och de 67 delegater som fördelas på partimöten (caucuses). Därutöver finns 12 så kallade superdelegater.

Obama vann i de stora städerna som Dallas, Austin (Texas huvudstad) och Houston med deras resp. omgivande regioner, en valkrets som Jefferson (där många f d New Orleans-bor bor sedan Katarina-orkanen) medan Clinton tog de mindre övriga orterna och landsbygden i Texas.

I Ohio - den andra stora delstaten - med de proportionellt fördelade 141 primärvalsbundna delegater och 21 superdelegater - vinner Hillary Clinton som väntat med 54 % mot Obamas 44 % av primärvalsrösterna. Också här vann Obama i storstäder som Cleveland, Cincinatti och delstatens huvudstad Columbus med omgvinande regioner medan Hillary Clinton tog hem mindre städer och landsbygden, undantaget valkretsen Montgomery som Obama också tog hem. Särskilt tydlig var hennes starka röstandel bland väljare över 65 år och bland arbetarväljare i det gamla arbetslöshetsdrabbade "rostbältet" i västra USA medan Obama gick fortsatt starkt bland unga, svarta, college- och universitetsutbildade etc. Ungefär som i tidigare val. Men klart är att Obama numera också vinner många vita och många kvinnor.

Den proportionella delegatsfördelningen gör att i en Clintonstark delstat som Ohio vinner hon 62 av de primärvalsbundna delegaterna mot Obamas 46 - så långt detta nu är klart. Exakt hur fördelningen till slut blir i det mera komplicerade Texas går inte att säga nu, dels för att det är så jämnt där och, dels för att de där har haft ett "dubbelt" röstförfarande.

Hillary Clinton vann även klart (58 % mot Obamas 40 %) i lilla Rhode Island i nordöstra USA med totalt 33 delegater (inkl. superkandiater medan Barack Obama vann ännu klarare (60 % mot Clinton 38 %) i lilla Vermont i nordöstra USA med totalt 23 delegater (inkl. superdelegater). Också här gäller en proportionell fördelning av delegaterna.

Trots Hillary Clintons starka återkomst i valracet med vinst i tre av fyra delstater den 4 mars, så är Barack Obama fortsatt övertygad om att han till slut kommer att vinna demokraternas nominering som presidentkandidat. Nästa stora primärval kommer först den 22 april. Då i Pennsylvania men innan dess är det primärval delstater som Missisippi m fl.

Så här långt har Barack Obama en liten ledning med totalt 1 573 delegater (inkl. superdelegater) mot Hillary Clintons 1 464 delegater (inkl. något fler superdelegater). Det krävs totalt 2 025 för att vinna. Det mesta - enligt trovärdiga analytiker i USA - säger nu att det blir till slut superdelegaterna som avgör på partikonventet i Denver i slutet av aug. Det kommer inte att vara klart innan dess. Det är föga sannolikt att någon av kandidaterna kommer att uppnå de nödvändiga 2 025 delegaterna innan dess. Och heller inte så troligt att Hillary Clinton kommer att samla så många delegater att hon passerar Obama.

Men när demokraterna möts på konventet i Denver kommer sannolikt Barack Obama att ha med privärvals- och partimötesbundna delegater än Hillary Clinton, varför de så kallade superdelegaterna i praktiken lär komma att ha avgörandet i sin hand. Men hur kommer de att agera då om Obama visar sig fortsatt ha störst folkligt stöd bland partiets delegater?

Vem av Barack Obama och Hillary Clinton som till slut får möta den redan klara republikanska kandidaten, 71-årga senator John McCain i det avgörande valet den 4 november i kampen om vem som ska bli George Walker Bush efterträdare i Vita huset återstår att se.


Men fortsatt bedöms Obama ha en något större chans att vinna med viss övervikt över McCain jämfört med Hillary Clinton. Osvuret är dock bäst i detta högst ovissa amerikanska presidentvalsrace.
Robert Björkenwall robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com/
Sthlm den 6 mars 2008

Fakta om primärvalscirkusen i USA

Delegater (så här långt)
Barack Obama 1 573
Hillary Clinton 1 464

Opinionen i hela USA
Barack Obama 46,2 %
Hillary Clinton 44,8 %
Källa: Real Clear Politics

Resten av primärvalskampanjen
8 mars. Wyoming. Obama favorit (har klart bäst gräsrotsorg.)
11 mars. Mississippi. Obama favorit.
22 april. Pennsylvania. Clinton favorit.
3 maj. Guam. Clinton favorit.
6 maj. North Carolina, Indiana. Obama favorit.
13 maj. West Virginia. Clinton favorit.
20 maj. Oregon, Kentucky. Clinton favorit.
3 juni. Montana, South Dakota. Obama favorit.
7 juni. Puerto Rico. Clinton favorit.

---
Obama lär nog ha något fler men inte så många fler delegater än Clinton när demokraterna möts i Denver på konventet i slutet av augusti. Skulle Obama därtill ex.vis göra bra ifrån sig i Pennsylvania, West Virginia och/eller Oregon så lär
Hillary och Clinton-lägret med partibossar med superdelegaterna få svårt att "dribbla bort" Obama på konventet i Denver.
Robert Björkenwall

Om vikten av ett genomtänkt språkbruk och svenska fackets medlemstapp

Observerat om vikten av ett genomtänkt språkbruk m m

Vi kanske ska låta bli att använda ordet medlemsflykt utan i stället skriva och tala om att man lämnar facket av bl a ekonomiska och andra motiv? Detta apropå att facken nu har tappat 184 tusen medlemmar och nu har en organisationsgrad som är nere i 73 proc. mot 85 proc. ännu 1993-94. Också språkbruket är viktigt när problem ska beskrivas och faktorer bakom detta - som den försämrade a-kassan, fan ingen reform! - analyseras. Just det i många sammanhang medvetna missbrukat - och snart helt oanvändbart - av ordet reform är ett tydligt sådant språkmissbruksexempel. A-kasseförsämringen kallar borgarna t ex för reform! Den här språkliga strategin är högst medveten, lika medveten som när man säger friskolor i stället för privata skolor. Vårdval är ytterligare ett sådant exempel.

En gång för nu rätt många år sedan hade visst moderaterna ett seminarium om vikten av att strategiskt använda "rätt" signalord när man lägger om sin politik. Nu ser vi effekterna av detta. Trist att så många inom arbetarrörelsen också lite aningslöst slarvar och låter sig lånas åt syften som man vid närmare eftertanke borde ogilla.

/Robert Björkenwall(robert.bjorken@telia.com)

PS. Bra att Europafacket fortsätter vara på hugget om EU-fördraget och strejkrätten! (EFS/ETUC vill "se en särskilt klausul som kompletterar Lissabonfördraget" så att EU garanterar strejkrätten; uttalande den 5 mars i Bryssel.)

Täpper vi inte illa kvickt igen det stora hålet i skyddsmuren mot lånlönedumpning som öppnats genom Lavaldomen lär nog organisationsgraden sjunka ytterligare. Hur mycket lägre än de nuvarande 73 procenten i organisatonsgrad "tål" facken innan de börjar få problem med trovärdigheten gentemot arbetsgivaremotparten i kollektivavtalssammanhang?