Thursday, August 30, 2007

Om arbetsmarknaden och en tuff valrörelse i Australien

Analyserat och värderat/
En tuff sannolikt smutsig valrörelse stundar innan det troliga maktskiftet i Australien

I Australien har en toppolitiker, oppositionsledaren Kevin Rudd, "ertappats" med att han efter en blöt kväll hamnade på en krog med lättklädda damer.

Sådant kan som bekant blir till en skandal även i ett land som Sverige. Fast här i Sverige är det däremot oftast pengar – också relativt små belopp (vidlyftigt taxiåkande på skattebetalarnas bekostnad, missbruk av tjänstekort etc) – som ofta leder till att politiker får löpa gatlopp i pressen under några dagar och sedan göra avbön för sitt felsteg.

Men åter till landet "down under" - Australien - som står inför ett troligt förtida parlamentsval nu till senhösten eller förvintern 2007. Ett val som ser ut att leda till ett möjligt eller troligt maktskifte. Och i det spelet har diverse trix och försök till "karaktärsmord" också kommit med i den allt hetare "aussie-valdebatten" i Australien. Följaktligen har man nu "grävt fram" en gammal historia från år 2003, då nuvarande Labor-oppositionsledaren och tänkbara nya premiärministern efter nästa val, Kevin Rudd, och vad som hände med en berusad Rudd i anslutning till Scores gentleman's club i New York. I vad mån detta verkligen kommer att skada Labors chanser - och de är mycket goda, enligt alla opinionssiffror - att besegra den konservativa premiärministern John Howards koalitionsregering i kommand höstval återstår att se.

En australisk politiker från de gröna har dock i aussiemedia raljerat över händelsen och konstaterat att den tidigare diplomaten Kevin Rudd (som inte var Labor-ledare när han var i New York år 2 003) uppenbarligen var full när han gick på porrklubb. Men långt värre, menar den gröne aussiepolitikern var att Australiens konservative premiärminister John Howard (en slug räv som klarat flera tidigare omval) var fullständigt nykter när han förde in Australien i Irakkriget i sällskap med amerikanarna. En kommentar som fått många aussieväljare att dra på munnen och mena att det Rudd gjorde i fyllan och villan år 2003 i New York var lättare att förstå än vad den nyktre Howard gjorde när han drog in Australien i Bush allt mera misslyckade krigsäventyr i Irak.

En och annan har också påmint om och aussiepressen åter påmint läsarna om att John Howards företrädare, den konservative f d premiärministern Malcolm Fraser ertappades med ett förvirrat ansiktsutryck och bara handduken som "förkläde" på ett tämligen välkänt prostitutionshotell i Mempis år 1986 utan att det ledde till några svårare "efterverkningar".

Därför tyder väl mycket på att Sverige-vännen Kevin Rudds "snesteg" i New York år 2003 sannolikt inte på allvar kan förstöra Labors just nu goda chanser till ett maktskifte i kommande parlamentsval i Australien. Främst därför att allt fler aussieväljare nu är trötta på John Howards konservativa styre och aussietruppernas deltagande i Bush-administrationens misslyckade Irak-krig. Men också för att Labor denna gång bedöms ha ett ekonomisk-politiskt program som inger förtroende.

Framkommer inget mer graverande - vilket det inte har utan stödet för Rudd och Labor är tvärtom fortsatt starkt - lär nog försöket till "karaktärsmord" på Labor-ledaren Rudd ett misslyckande. Snarare så är Kevin Rudds och Labors chanser fortsatt goda eller snarare mycket goda vad gäller chansen att erövra makten i Canberra från den konservativa ringräven John Howard. I så fall är aussie-Labors många år (= fyra mandatperioder) i den politiska kylan över lite innan 2007 övergår i 2008.

Inte ens försöket från den allt mera pressade premiärministern John Howards sida att misskreditera Labor för deras arbetsmarknadspolitik och stödet till kollektivavtalet som främsta metod att reglera de aussie-anställdas löner vinner stöd ens i media i Australien. Där konstaterar man bara kallt att kollektivavtalet - med hänvisning till färsk statistik från Australian Bureau of Statistics - redan nu är den klart främsta metoden att bestämma lönerna på arbetsmarknaden i Australien. "Himlen faller inte ner" (som t ex The Australian skriver 30 aug.) bara för att nuvarande 41 %-iga kollektivavtalsreglering av alla löner i Australien skulle bli ännu större och mera allmänt förekommande. Inte leder det till att "jobb förstörs" (Howards argument) bara för att ännu lite fler löntagare i Australien får sina löner och anställningsvillkor reglerade via kollektivavtal.

Mycket talar i nuläget för att det blir ett maktskifte i Australien innan 2007 övergår i 2008 och att John Howards konservativa styre nu har nått vägs ände.

Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com

Var finns offensiven från vänster?

Första året i opposition påminner lite om Mona Sahlins Sommar-program: Snällt, men tyngdlöst och förutsägbart.Samtidigt pågår faktiskt ett klart skönjbart systemskifte här i landet.

Inte alltid med stora åthävor, men ett systemskifte likväl. Skolor privatiseras, allmännytta i bostadsbeståndet säljs ut, facket försvagas, 300 000 har redan lämnat a-kassan efter borgarnas systemskifte, vuxen- och arbetsmarknadsutbildningen har stypts till nära nog ingenting och de välbeställda berikas - enligt den kalvinistiska principen: åt dem som har, skola varda givet - ytterligare med hjälp av omgörningen av fastighetsskatten till en låg fast kommunal avgift samt via slopad förmögenhetsskatt. Så visst finns här ett läge, som borde ropa på en motoffensiv från vänster. Men icke - så här långt!

Trots att här finns ett rejält politiskt utrymme för en offensiv vänster att ta för sig här - och ett arv att förvalta från Olof Palmes år som partiledare.

Robert Björkenwall

Wednesday, August 29, 2007

Om behovet av balanserade partsrelationer på arbetsmarknaden

Analyserat och värderat

Om behovet av balans och ordning och reda på arbetsmarknaden

Sedan fackföreningsrörelsens tidiga år har främst fyra frågor stått i centrum för den svenska fackföreningsrörelsen. Det handlar, då som nu, om rätten att organisera sig och teckna avtal, lönerna, arbetstiderna och arbetsmiljön. Sammantaget handlar det om den ständiga konflikten mellan arbete och kapital. Om kapitalets vilja att maximera vinsten och om de anställdas kamp för att få en rimlig del av produktionsresultatet och i övrigt ha drägliga arbetsvillkor. Vägen till någon form av balansförhållande har gått över kollektivavtal men även arbetsrättslig lagstiftning. Arbetsmiljölagstiftningen är ett sådant exempel.

I ett Kina där nyrika profithungriga kapitalister täljer guld i samklang med statsmaktens ambitioner att så snabbt som möjligt bli en ekonomisk global gigant finns inga fria fackföreningar som balanserande motkraft. Löner kan sänkas godtyckligt och betalas ut när det passar, arbetstiderna kan sträckas ut till tolv eller femton timmar om arbetsgivaren tycker det behövs. Arbetsmiljön är heller knappast särskilt mänsklig. Den som mot förmodan skulle vilja protestera mot den här tingens ordning lär inte ha något arbete att gå till dagen därpå.

Naturligtvis blir det en krock när denna rovdrift på människor - som i det nu pågående kinesiska Fanerdun-projektet i Kalmar, det tidigare kinesbygget i Älvkarleby m fl - möter svensk verklighet där hård facklig kamp under de senaste hundra åren undan för undan flyttat fram löntagarnas positioner. Men eftersom det är på svensk mark Fanerdun-bygget sker så är det också svenska regler som gäller. Men så är tyvärr långtifrån fallet just nu i Fanerdun-projektet i Kalmar och andra likande utländska exempel. Men enligt centerledaren, mauderata Olofsson, och nyliberala centerungdomar, lobbyister inom svenskt näringsliv m fl är det just vad som skulle kunna bli tämligen normalt - dvs att utländska firmor skulle få tillämpa sina ibland rätt usla regler - när utländska firmor kommer och gör jobb i Sverige. Precis som f. ö det ursprungliga s k bolkensteinska tjänstedirektivförslaget härom året i EU öppnade för och som inte minst den nordiska och europeiska fackföreningsrörelsen dock lyckades sätta stopp för vintern och våren 2006.

Tyvärr dröjde det ett bra tag innan ens svensk socialdemokrati fullt ut begrep de fulla konsekvenserna av det bolkensteinska tjänstedirektivets konsekvenser och sedan kom att ställa sig på samma sida som fackföreningsrörelsen, tunga EU-länder som Tyskland och Frankrike m fl i kampen för att få en ny och rimligare utformning av tjänstedirektivet. Någon som tjänstedirektivet i sin nya utformning nu också har. Tack och lov - nu när det ska träda i kraft om något år. Och förutsatt att den nu liggande versionen också går igenom den slutliga beslutsprocessen inom och i de olika EU-länderna nu i höst och vinter.

Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com

Friday, August 24, 2007

Reinfeldt-regeringen i budgetöverläggningar på Harpsund

Analyserat och observerat/
Regeringen Reinfeldt och dess "smiley"-politik - står den rycken om dystrare tider väntar?

Sverige är på väg att slå i taket för kapacitetsutnyttjandet. Det har nu stigit, visar Statistiska centralbyrån, SCB, till 91,7 procent under årets andra kvartal. Det är den högsta siffran som uppmätts sedan SCB började mäta på 1980-talet.

Det leder till att efterfrågan på arbetskraft drivs upp. Mycket av jobbtillväxten nu är resultatet av tidigare års efterfrågeökningar i ekonomin och av att vi nu befinner också nära nog i kapacitetstaket. I många branscher är det redan arbetskraftsbrist. Då börjar företagen konkurrera om arbetskraften med större löneglidning som följd. Särskilt som den arbetskraftsreserv som finns saknar de rätta kvalifikationerna.

Regeringen Reinfeldt slår sig nu för bröstet för att jobben ökar, men det den definitivt inte klarat är långtidsarbetslösheten. Den är faktiskt högre nu än den var på regeringen Perssons tid, bland ungdomarna ännu rekordhög.

Regeringen Reinfeldt har så här långt inte klarat de strukturella bekymren på arbetsmarknaden. Det är inte bara en fråga om att öka arbetsutbudet, som Reinfeldt tycks tro. Man måste också göra de arbetslösa anställningsbara genom utbildning och omskolning, men där har regeringen i stället skurit ner kraftigt i insatserna. Ska man göra något vettigt ska man satsa på kompetenshöjning i stället för att låsa in de arbetslösa på arbetsförmedlingen och låta dem söka jobb som de inte är kvalificerade för.

Den ständigt entusiastiske "smiley-gubben", arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin (m) vill samtidigt som han lagt ner Arbetslivsinstitutet (forskning) och kraftigt skurit ner anslaget till Arbetsmiljöverkets arbetsmiljöbevakning satsa på företag som sköter arbetsmiljön. Inte genom skärpt bevakning och att jaga ”arbetsmiljöbovar” med blåslampa. Nä,inget sånt otäckt. I stället ska vi bara göra så att de goda företagen ska belönas med ”en Smiley” att klistra på kontors- ­eller fabriksdörren. Allt enligt något slags dansk-amerikanskt PR-stuk, sånt man ser på Wal Mart och andra jätteföretag "over there".. Hela det här har många drag av jippo över sig och säger rätt mycket om Reinfeldt-regeringens "nya moderater" och deras "nya jobbpolitik". Mycket yta och kuliss men mycket mindre av substans och konkreta åtgärder. I mycket beror Reinfeldt-regeringens dåliga opinionssiffror på just detta faktum. Det man gjort på arbetsmarknadsområdet - försämrat a-kassan, skurit ner arbetsmarknadsutbildningen - konkret och märkbart har inte gillats av väljarna och heller inte mycket av de marknadsföringstrix och ytliga utspel som inte sällan gjorts för att dölja regeringens ikortakommanden.

I denna lite glättiga anda har har nu regeringen Reinfeldt samlats i statsministerresidenset Harpsund i Sörmland i budgetsamtal(24-25 aug.) för att glömma usla opinionssiffror, trassel med hafsverket att "avskaffa" fastighetsskatten (mött massiv kritik av Skatteverket och andra remissinstanser). Och allt medan det i det stora landet i väster, Australien och delar av Sydostasien råder rätt mycket av global kreditkris och arktisk kyla på börsen. På kort sikt verkar ett visst lugn ha återställts på börserna, men sprider sig den gigantiska lånebergsstora betalningsoförmågan också till den stora amerikanska medelklass som ännu inte berörts så kan det snabbt få en närmast katastrofal effekt på finanssystemet och rejält dämpa tillväxten i hela världsekonomin. Ett land som Sverige som exporterar hälften av vad vi producerar skulle snabbt då få känna av en avmattning i konjunkturen. Den skulle i sin tur pressa oss i närheten av det närmast stillastående stadium som råder inom flera av EU:s stora medlemsländer och raskt sopa bort allt reformutrymme i kommande svenska budgetar.

Då kan vi få se hur regeringen Reinfeldts alla "smiley"-figurer raskt får byta form på sina munnar - från glatt leende till surmulen trumpenhet. Och med ännu uslare opinionssiffror som följd för en regering som rekordsnabbt (mindre än ett år) gjort sig överraskande impopulär på nästan ingen tid alls. Därför gäller det nog att hålla hårt i penga- och godispåsen och inte dela ut för många ofinansierade reformer som det kan komma mycket surt efter för en regeringen som söker omval om några år.

Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com

Monday, August 20, 2007

Finlands ex-utrikesminister skriver bra fackböcker

Analyserat och värderat
Hella Wuolijoki - en finsk kulturpersonlighet väl fångad i en biografi av Finlands ex-utrikesminister

Finlands mångårige utrikesminister i flera Paavo Lipponen-ledda regeringar fram till april 2007, socialdemokraten Erkki Tuomioja, är inte bara känd som en mycket god politiker med stort internationellt kontaktnät, maratonlöpare och en som gärna bär Amnestys märke på kavajuppslaget när han möter kinesiska och andra utländska ledare.

Han är därtill också en reflekterande intellektuell, flitig bokläsare och en utmärkt skribent. Hans senaste alster, "Häivähdys punista" (Tammi förlag, 2006) - "En strimma av rött" på svenska - tillhör de allra bästa som flutit fram från hans flitiga penna. Välförtjänt har han också fått det prestigefyllda Finlandia-priset i fackboksklassen för sin alldeles utmärkta skildring av sin berömda mormor, författaren, rundradiochefen och Bertold Brecht-vännen Hella Wuolijoki och hennes mera okända syster. Hella Wuolijoki och hennes syster Salme Pekkala i revolutionens tjänst" lyder undertiteln till Erkki Tuomiojas bok.

Rader av kända finländska och internationella politiker, kulturpersonligheter, diplomater, spioner och andra passerar här revy. Mitt i detta kraftfällt finns den rundlätta lilla Hella Wuolijoki som en slags spindel i nätet. Hon var född i Estland år 1886 och dette då Ella Murrik. I början av 1900-talet flyttade hon till studier i Finland. Men hon kom alltid att tala finska med en estnisk brytning.

Rätt snart kom hon in i de intellektuella kretsarna i Helsingfors och fann den vägen även sin man, den socialdemokratiska politikern Sulo Wuolijoki. Men till hennes umgängeskrets hörde även anhängare till de ryska bolsjevikerna, bl a bolsjevikagenten Meir Trilisser som senare kom att göra karriär i underrättelseorganisationen GPU.

Affärer, salonger, pjäser och radiochefsskap
I formell mening var dock Hella Wuolijoki - småningom skiljd från maken Sulo Wuolijoki - aldrig medlem i Finlands kommunistiska parti, SKP. Hon var mer av en naiv vänsterintellektuell som gärna ville och trodde gott om kommunismen. I mångt och mycket var hon en "nyttig idiot" med Lenins vokabulär). Detta till skillnad från den bortglömda systern Salme, Murrik-Pekkala, som var och förblev en stenhård och dogmatisk kommunist. För övrigt senare också gift med svenskindiern Rajani Palme Dutt, kusin med Olof Palme och en annan namne (Olof Palme) som stupade i Tammerfors som frivillig på den vita sidan i finska inbördeskriget 1918. Palme Dutt - Salmes senare man - var för övrigt en av grundarna till brittiska kommunistpartiet.

Det politiska sympatierna på kommunistsidan till trots så blev Hella Wuolijoki åtminstone tidvis också en mycket framgångsrik affärskvinna. Ett av många uttryck för hennes mångsidiga begåvning.

En annan - och även för en del lite äldre svenska - mera känd sida var henns författarskap. Hon skrev både goda romaner och pjäser. Inte minst då den fantastiska Niskavuori-sviten, som än idag räknas som klassiker på de finska teaterscenerna och som biofilm.

Den tyska dramatikern Bertold Brecht lånade eller snarare snodde idén till sin berömda teaterpjäs "Herr Puntila och hans dräng Matti" av Ella Wuolijoki. Förebilderna till pjäsens huvudpersoner fanns för övrigt på Marlebäck gård som Hella Wuolijoki ägde. Hon beundrade dock Brecht så mycket att hon aldrig gjorde sak av detta utan besökte tvärtom honom i Öst-Berlin när pjäsen hade premiär där.

Andra kända personer som Hella Wuolijoki hade kontakt med i sina salonger på herrgården Marlebäck i sydöstra Finland eller i bostaden på Jungfrustigen i Brunnsparksområdet i Helsingfors var den finlandssvenska diktaren Elmer Diktonius, den sovjetryska författaren Maksim Gorkij (bekant sedan Berlin-åren på 20-talets början), Alexandra Kollontaj (sovjetrysk ambassadör i Stockholm under andra världskriget), finska kommunistpartiets mest lysande stjärna Hertta Kuusinen och många andra. Kontakterna med Alexandra Kollontaj använde Hella Wuolijoki sig av också när hon försökte medla och förhandla en fred för åt Finland.

Hella Wuolijoki hade förmågan att trollbinda och ibland också manipulera sina omgivning men var samtidigt också både naiv och blåögd. Inte minst så i politiska sammanhang. Samtidigt fanns där, som framgår av Erkki Tuomiojas med kritisk distans skrivna bok om hans berömda mormor, att hon kunde vara både kall och elitär i sin syn på vanligt folk. Till pjäsen hör också att hon ogillade eller avskydde många socialdemokrater. Inte minst då socialdemokraternas stora ledargestalt Väinö Tanner och de finlandssvenska socialdemokraternas ledare och Tage Erlander-vännen Karl-August Fagerholm, KAF. Den f d frisörsarbetaren och ex-fackordföranden Fagerholm var som statsminister i en minoritetsregering 1948 i hög grad medansvarig för att till slut bryta udden av de finska kommunisternas maktanspråk i efterkrigs-Finland. K A Fagerholm som f ö med blott två elektorsröster förlorade presidentvalet 1956 mot Urho Kekkonen.

Hella Wuolijoki dömdes också till fängelse för att hon gömt den underjordiskt verksamma Kerttu Nuorteva, dottern till den i Sovjetunionen boende pappan och finska emigrantkommunisten Santeri N. Men efter kommunisternas stora valseger i finska riksdagsvalet 1945 så blev Hella Wuolijoki fri och började en ny karriär som chef för Finlands rundradio. Men redan i slutet av 40-talet - se Fagerholms s-ledda minoritetsregering etc - var den kommunistiska framgångsvågen bruten och Wuolijokis karriär över som radiochef.

Hennes hälsa hade då ytterligare försämrats och hon avled ett antal år sedare, 1954.

Det är en fin bok Erkki Tuomioja, nu tung oppositionspolitiker i Finlands riksdag, skrivit om sin berömda mormor märkliga livsöde. Visst förstår man att den kända fredsaktivisten och s-politikern Tuomioja också fick ett välförtjänt Finlandiapris härom året för den bedriften.
Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com

Friday, August 17, 2007

14 regeringsbeslut som slår mot vanligt folk

Analysera och observerat
14 regeringsbeslut som slår hårt mot vanligt folk

I en färsk rapport listar LO fjorton regeringsbeslut från Reinfeldts borgerliga allians som slår mot vanliga löntagare.

o En mer otrygg arbetslöshetsförsäkring har skapats. Det har blivit lägre ersättning till de arbetslösa från a-kassan och svårare att kvalificera sig för stöd. Det slår särskilt hårt mot LOs deltids- och visstidsanställda, men även mot unga som kommer ut i arbetslivet efter studier.

o Den 2 juli försämrades arbetslöshetsförsäkringen ytterligare. Möjligheten att få en andra ersättningsperiod om 300 dagar avskaffades. Den tidsbegränsade jobb-och utvecklingsgarantin är otydlig om erbjudandet till den arbetslöse, men tydlig om kraven och sänkningen av ersättningen till 65 procent.

o Den 1 december träder regler i kraft som gör att unga arbetslösa snabbare får en lägre a-kassa än de över 24 år. Regeringens tidsbegränsade "jobbgaranti" för unga är ett skarpt jobbsökarkrav med betydligt sämre a-kassa.

o Möjligheten till omställning genom att man som arbetslös får en utbildning har skurits ner. Både arbetsmarknadsutbildning och vuxenutbildning krymper.

o Slopad avdragsrätt för fackföreningsavgift och a-kassa har införts.

o Avgifterna till a-kassan har chockhöjts. Högst avgift får de som har störst risk att bli arbetslösa. Den solidariska och gemensamma finansieringen av a-kassan har därmed urholkats.(Redan har 300 000 lämnat a-kassans trygghetsförsäkring som en föjd av detta.)

o Det har blivit sänkt sjukpenning för både arbetande och arbetslösa. Ändrat sätt att räkna ut den sjukpenninggrundande inkomsten minskar även föräldrapenningen.

o Regeringen har medvetet uteslutit stora grupper från jobbskatteavdraget. Sjuka, arbetslösa, föräldralediga och ålderspensionärer betalar därmed i praktiken högre skatt på sina ersättningar och pensioner än om samma pengar varit lön.

o Sämre ålderspensioner för alla långtidssjuka genom kraftigt sänkt pensionsrätt på sjuk- och aktivitetsersättning. Detta är ett brott mot den blocköverskridande pensionsöverenskommelsen.

o Regeringen bryter med den generella och solidariska välfärdsmodellen genom att föra över kostnaderna för sjukpenning och trafikskador från det offentliga till trafikförsäkringen hos försäkringsbolagen. Det betyder att försäkringsbolagen kan sätta premier utifrån enskilda individers risk. Kraftiga höjda trafikförsäkringspremier har införts fr o m 1 juli i år.

o Den 1 juli övergick ansvaret för arbetsgivaren att upprätta en rehabiliteringsutredning för sina anställda till Försäkringskassan. Samtidigt avskaffas tidsgränserna gällande när en rehabiliteringsutredning ska upprättas och när Försäkringskassan ska kalla till avstämningsmöte.

o Arbetslivsinstitutet lades ned den 1 juli och högkvalitativ forskning om arbetslivet med mycket god internationell renommé skingrades för vinden. Därmed tystas och stryps forskningen om löntagarnas arbetsförhållanden, arbetsmiljö och arbetsskador.

o Arbetsmiljöverkets anslag har skurits ner med cirka 30 procent. Det innebär bland annat färre arbetsmiljöinspektörer som ställer krav på arbetsgivarna att ta itu med riskerna för liv och hälsa på arbetet.

o Det statliga anslaget till arbetsmiljöutbildning för skyddsombud och facklig EU-bevakning (Brysselkontoret m m) har dragits in.

Sammantaget har alla dessa försämringsförslag sin udd riktad mot vanligt folk och deras fackliga organisationer. Samtidigt genomförs lättnader för de redan välbeställda i samhället (exempelvis slopad förmögenhetsskatt, en förmögenhetsomfördelande ny, maximerad statskommunal fastighetsskatt m m).

De "nya" moderaterna och deras alliansbröder är sig lik. Visst, deras marknadsföring och valretorik har förändrats. Men i den politiska vardagen i regeringställning företräder det ledande regeringspartiet moderaterna fortfarande en politik som leder till samma gamla, klassiska modertpolitik - med växande klyftor som ställer grupp mot grupp och gör skillnad på folk och folk.

Möjligen kom detta som en överraskning för en del som valde att tro på "de nya moderaternas" valbudskap. Före valdagen.

Men opinionssiffrorna sedan mer än ett halvår tillbaka visar entydigt hur impopulär konsekvenserna av regeringens politik är för en stabil majoritet av svenska folket. Nu vet vanligt folk ännu lite bättre att de nya moderaterna är precis som de gamla moderaterna. Bara i retoriken och PR-trixandet är de möjligen lite nya och lite skickligare än tidigare.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com

Wednesday, August 15, 2007

Ett allt kallare politiskt Sverige

Uppenbart är att vi nu ser ett kallare, mer cyniska och avhumaniserade Sverige successivt växa fram sedan 1990-talet. Varför ändrar Socialstyrelsen på de riktlinjer vid sjukskrivningar som man tidigare godkänt? Det är teknokrater med brist på fantasi, fyrkantiga och empatilösa byråkrater som allt mera tillåtits ta över taktpinnen. De är samma andas barn som de s k förtroendeläkarna på Försäkringskassan som aldrig dömer till den sjukskrivnes förmån. Sjukdomar som inte kan mätas i laboratorierna eller med magnetröntgen räknas inte.

Människor som hamnar i kroniska stressituationer med ständig verk, trötthet, deppighet och förlorad livslust, men som inte visar några mätbara fysiska sjukdomstecken uppfattas tydligen som simulanter och arbetsskygga latoxar.

Det finns ett stämningsläge just nu i Sverige för att dra åt tumskruvarna överallt, särskilt mot de svagaste och mest sårbara. Kostar sjukskrivningarna för mycket, så låtsats man på Socialstyrelsen att de svårdefinierade sjukdomarna inte finns.

Finns det någon civilkurage i den svenska läkarkåren så slänger den de nya direktiven i papperskorgen och förklarar att deras lojalitet är hos patienterna och inte på snåljåparnas på Socialstyrelsen och Försäkringskassan. Eller hos en regering som slår mot dem som redan har det tuffast.

Robert Björkenwall

Tuesday, August 14, 2007

Väljaropinionen sviker Reinfeldts regering - som väntat

Analys

Väljaropinionen sviker Reinfeldts regering i Sverige

I den första av säsongens opinionsmätningar nu i höstmånaden augusti ser det svartare ut än senast för Fredrik Reinfeldt och hans borgerliga regeringsalliansen som ligger under med hela 15,5 procent, 41,5 mot socialdemokraterna och dess två små stödpartiers samlade stöd på 56 procent.

Egentligen är det ännu dystrare, eftersom kristdemokraterna ligger under 4-procentsspärren för mandat i riksdagen och verkar stadigt parkerade under spärrgränsen. Var det någon som hade väntat något annat efter sommarens allt regeringsstrulande? Statsråd på kollisonskurs om försvarskostnaderna, ett ständigt tuvhoppandet i finansieringen av fastighetsskattens omläggning och alla de motstridiga viljorna i regeringen om arbetsrätten, EMU-omröstning, vårdnadsbidrag, missnöje med den höjda trafikförsäkringen och mycket annat?

I regeringsdeklarationen i höstas i fjol talade Fredrik Reinfeldt om att den nya regeringen skulle finnas för hela svenska folket. En öppen och inlyssnande attityd torgfördes. Snart har ett år gått med Reinfeldts regering. Allt fler upptäcker att det är en regering med samma gamla intressepolitik som förr. Lyssnar på folket gör man, enligt svenska folket, tydligen inte. Det visar inte minst opinionsmätningarna.

Trots att alla kurvor pekar rätt i vårt land från arbetslöshetssiffror till ekonomisk tillväxt, så sviker väljaropinionen Reinfeldts regeringsalliansen. Även efter den politiska sommarstiltjen. Kan det vara så att att människor föredrar bra socialförsäkringar och trygghetssystem före skattesänkningar? Sannolikt är det så. Många väljare synes nog sedan en tid tillbaka ha ångrat sin röst i valet i september 2006.

Uppenbarligen stickerdet i ögonen på många väljare med alla dessa fördelar som Reinfeldt-regeringen levererat till i särskilt hög grad just till landets höginkomsttagare. Från sänkt förmögenhetsskatt till låg kostnad i den nya statskommunala fastighetsavgiften (införs nästa år, trots oklar finansiering). Sammantaget har detta lett och leder till att framför allt ett litet skikt av svenska folket får nya förmåner med hundratusentals kronor på årsbasis medan en fattigpensionär och andra för klara sig med ett par hundra lappar extra under samma tidsperiod. Det som dominerar den politiska debatten är de försämringar av välfärden som alliansen genomfört och planerar att genomföra inte alls gillas av en majoritet av svenska folket..

Skattesänkningarna, den av Reinfeldt själv så omtalade tusenlappen, har vanligt folk inte sett så mycket av. I praktiken försvann den med höjda a-kasseavgifter och nya pålagor i socialförsäkringssystemet. En ryckig politik som ger med ena handen och tar tillbaka något mer med den andra får föga gehör. Menar alliansregeringen att det inte spelar någon roll att sjuka och arbetslösa ska betala skattesänkningar för friska med jobb? Den frågan ställer sig allt fler av svenska folket som nu i många fall ångrar sin röst på Reinfeldt och moderaterna i senaste riksdagsvalet.

Uppenbarligen spelar - som färska opinionssiffror visar, nu som under hela våren - det roll och får negativa konsekvenser för regeringen att man avskaffat förmögenhetsskatten, sänker biståndet för de allra fattigaste i världen, vill fördubbla antalet karensdagar i sjukförsäkringen och jagar sjukskrivna med blåslampa.

Den borgerliga alliansen och statsminister Fredrik Reinfeldt hoppas naturligtvis att allt detta ska vara glömt till nästa riksdagsval i september 2010. Men den opinionsledade oppositionen med socialdemokraterna i spetsen lär göra vad den kan för att ständigt påminna om att så inte blir fallet. Moderaterna har tveklöst - fram till och med valet 2006 - varit skickliga i sin politiska marknadsföring och pr-trixsande. Men folk sedan efteråt upptäcker att varans innehåll inte överensstämmer med förpackningen blir människor förbannade. Som uppenbarligen nu opinionssiffrorna det senaste halvåret med tydlighet har visat. Mycket talar därför för att moderaterna och dess allianspartners kan få tämligen svårt att upprepa tricket med sin "nya" politik en gång till. Svenska väljare (majoriteten av dessa) lär inte precis gilla profilen på alliansens skattesänkningar, som innebär att framförallt heltidsarbetande män som tjänar mer än 25 000 kronor i månaden får mest.

Så orkar en socialdemokratisk opposition med opinionvinden i ryggen "hänga i" samtidigt regeringen Reinfeldt fortsätter sin för stora breda väljargrupper oförmånliga fördelningspolitik lär valet i september 2 010 bli en långt tuffare historia för Fredrik Reinfeldts regering och hans "nya moderater" än som var fallet i september 2 006.

Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com,

Chockhöjning av premierna i trafikförsäkringen

Ledarkrönika i NSD 14 augusti 2007
/ Chockhöjning av premierna

Den 1 juli införde högeralliansens regering en extraskatt på trafikförsäkringspremier. Alla bilister och mc-förare kommer att märka det genom att trafikförsäkringspremierna i ett första steg ökar med minst 700 kronor per år för en genomsnittlig försäkringstagare.

Att man nu på detta sätt lyfter ut de trafikskadade drabbar särskilt hårt yngre förare och motorcyklister. Det borgerliga systemskiftet innebär att kostnaderna för sjukpenning, sjukersättning och aktivitetsersättning som är relaterade till trafiken överförs från det allmänna, solidariska socialförsäkringssystemet till fordonsägarnas privata trafikförsäkringar.

I steg två är sedan tanken att man helt ska ta bort trafikskadade från det solidariska försäkringssystemet och i stället hänvisa dem till försäkringsbolagens bedömningar.

Vem betalar sjukpenning och sjukersättning om bolagen vägrar betala ersättning med hänvisning till försäkringsläkarens bedömning när de själva utgör tillsynsmyndighet?

Den kan i praktiken inte tolkas som annat än det första steget på väg mot en privatisering av våra så uppskattade socialförsäkringar.

Som den minnesgode minns så dök tanken tidigt upp i de borgerliga partiernas som ett sätt att finansiera stora skattesänkningslöften. Tanken var helt enkelt att låta bilisterna ta över kostnaden för de skador trafiken skapar. På så sätt ska socialförsäkringarna avlastas, och skattesänkningar på upp till tio miljarder betalas.Men rätt snart visade det sig inte vara riktigt så enkelt.

Försäkringsbolagen protesterar. Och bilägarna tycker att bilismen redan är nog hårt beskattad.

Allra högst protesterar landets motorcyklister, föga överraskande. Försäkringarna är redan en av de största utgifterna för motorcyklister, och en drastisk höjning skulle kunna innebära slutet för denna hobby för flertalet som inte är så välavlönade.

Det skulle förvåna om särskilt många av de "nya röster" som Reinfeldts "arbetareparti" fick i senaste valet verkligen i grund och botten är anhängare av ett sådant systemskifte.

Det finns nog fler grupper än de arbetslösa med en allt magrare a-kassa som har skäl att börja fundera över vilket sorts regering vi egentligen har fått i Sverige efter valet i fjol.


Robert Björkenwall, socialdemokratisk samhällsdebattör, f d mångårig presschef i Seko m m