Wednesday, April 25, 2007

Den nya borgerliga regeringen i Finland efter senaste riksdagsvalet

Finska riksdagsvalet och den nya regeringen - några intryck från en resa

Knappt hade medborgarna i Finland hämtat sig från resultatet i det finska riksdagsvalet, tillkomsten av en borgerlig Vanhanen-ledd regering och det överraskande valet av Ilkka Kanerva (samlingspartiet) till utrikesminister, så kom den verkliga bomben; den omstridde veteranpolitikern Paavo Väyrynen (c) presenterades som ny utrikeshandelsminister. Den smarte röstmagneten Sauli Niinistö (saml) från Nyland satte sig inte i regeringen utan blir riksdagens nya talman. Det är en förberedelse inför kommande finska presidentval om ett antal år.

Men innan dess kommer Niinistö hinna med att ställa upp i ytterligare ett riksdagsval. Ryktet säger att han då i stället kommer att kandidera i Helsingfors valkrets för att slippa jämföras med de rekordstora personröster han nu i marsvalet fick i Nylands valkrets. Sedan är vägen öppen - om personrösterna blir hyggligt höga också då i Helsingfors - för att satsa på att bli den samlade borgerlighetens presidentkandidat och socialdemokraten Tarja Halonens möjliga efterträdare. Så har den smarte Sauli Niinistö räknat ut det.

Någon given och i nuläget tydlig socialdemokratisk kandidat som då förmår matcha Sauli Niinistö är i nuläget ingalunda lätt att peka ut. Särskilt som de finska socialdemokraternas starkaste politiker, f d statsministern och nyligen avgångne talmannen Paavo Lipponen anser sig ha gjort sitt och inte lär vara beredd att ställa upp som kandidat i nästa presidentval om fem år.

I en tid av globaliseringen genererade, snabba förändringar väljer statsminister Vanhanen (c) att på de utrikespolitiska posterna ha två herrar som haft presidenten Urho Kekkonen som läromästare. Intressant - och minst sagt överraskande.

När sedan samlingspartiet dessutom genom partiledaren Jyrki Katainen lagt beslag på finansministerposten och partiet även fått försvarsministerposten, har den allmänna bedömningen i Finland lutat lite starkare åt att ett möjligt finskt Natomedlemskap nu kryper åtminstone litet närmare.

Knappast en helt angenäm tanke för den Natoskeptiska, socialdemokratiska presidenten Tarja Halonen. Men har hon ändå inte också centerledaren och statsministern Matti Vanhanen med sig rätt långt i denna för en finsk folkmajoritet fortsatt Natoskeptiska linje?

Men nog kommer det att märkas på både det ena och det andra sättet att Finland nu har fått en renodlad borgerlig regering och en försvagad socialdemokrati i opposition efter senaste riksdagsvalet. Valskolk bland unga, en för svag valrörelsen och för få publikdragande namn - särskilt viktigt i det finska personvalssystemet - var några viktiga faktorer bakom den socialdemokratiska valförlusten i Finland i marsvalet.

Samtidigt är det viktigt att påminna sig om att socialdemokraterna "bara" behövt ytterligare 25 000 röster så hade de sannolikt varit kvar i regeringen och inte blivit hänvisade till oppositionsrollen. Större var ändå inte den reella valförlusten i kampen om att vara näst eller tredje (s i valet nu) största finska riksdagsparti.

Risken med den renodlade borgerliga regeringen nu är uppenbar att Finland, ännu mera än Sverige under Reinfeldt, går i riktning mot framväxten av en allt mera utpräglad låglönearbetsmarknad på tjänsteområdet - och med växande tryck på lönebildningen som finsk fackföreningsrörelse kan få det synnerligen tufft att hitta verksamma strategier mot.

Alla i Finland är dock ingalunda övertygade om att den nya redodlade borgerliga Vanhanen II-regeringen kommer att hålla hela den fyra-åriga mandatperioden ut. Hur det går med den saken återstår att se.
Robert Björkenwall

Sarkozy leder men "Sego" Royal har ändå en viss chans i franska presidentvalets slutomgång

Observerat och analyserat
Sarkozy leder men "Sego" Royal har ändå en viss chans att bli Frankrikes nästa president

Högerns Nicolas Sarkozy har just ni i slutfasen av det franska presidentvalet ett försprång i de notoriskt otillförlitliga franska opinionsmätningarna inför den andra och avgörande omgången den 6 maj. Två opinionsmätningar som publicerades söndagen den 22 april gav Sarkozy mellan 52 och 54 procent av rösterna i den andra omgången medan Ségolène Royal skulle få nöja sig med mellan 46 till 48 procent av rösterna. En fingervisning om att högermannen Sarkozys chanser att vinna i slutomgången i maj är något större än mitten-vänsterkvinnan Royals.

Kanske så. Men socialistpartiets Ségolène Royal kan i slutomgången ännu plocka in ett antal procentenheter och överraska. Hennes stöd har vuxit under hela valrörelsens slutsked.

Det är på det franska politiska mittfältet som presidentvalet till slut kommer att avgöras. I den första valomgången fick den borgerliga mittenkandidaten Francois Bayrou 18 procent av rösterna. Under de fåtalet kampanjdagar som återstår till det slutgiltiga avgörandet den 6 maj är det hans röster det kommer att handla om. Kan socialistpartiet mobilisera merparten av dessa kan presidentvalet bli en riktig rysare. Om inte, så vinner Sarkozy och tar över presidentposten efter Jaqcues Chirac.

Utöver den hårda kampen om Bayrous väljare kan dock Ségolène Royal rimligen också kunna räkna med att få de som röstade på de gröna, kommunisterna och trotskisterna; de fick sex procent av rösterna i första valområgen. Detta förutsatt han också de känner sig motiverade att även rösta i andra valomgången i maj. Just nu skiljer fyra procent mellan de två slutkandidaterna. Detta till högerns och Nicolas Sarkozys fördel.

Men redan nu är det klart att Frankrike har fått sin första kvinnliga presidentkandidat någonsin i Ségolène Royal. Royal lyckads först erövrade sitt eget parti och sedan även ta sig vidare till presidentvalets andra och avgörande valomgång. En framgång redan det.
Nu är dock kärnfrågan om hon på allvar kan utmana den självsäkre förre inrikesministern Sarkozy. Kanske förmår hon det, trots allt.

Ségolène Royal är en fullblodspolitiker. Hon har varit minister i olika socialistregeringar med ansvar för både miiljöpolitik och familjefrågor. Sedan ett par år tillbaka är hon landshövding i regionen Poitou-Charentes med 1,6 miljoner invånare. Politiskt tillhör hon mittfåran i socialistpartiet.

Den 53-årige Royal har trots kritik för en del missgrepp i valrörelsens tidigare skede ändå visat sig bli en allt tuffare utmanare mot högerblockets Sarkozy. I valspurten kan det vara fördel Ségolène Royal, och inte bara för att hon är kvinna, utan för att hon fått fart på sin valrörelse och har formulerat de frågor och de svar som så många i Frankrike nu också vill se som presidentvalets huvudfrågor.

Den tidigare lite hånfulla ton hon möttes av när hon bestämde sig för att kandidera som socialistpartiets presidentkandidat har försvunnit. Frågor som aldrig skulle kunna ställas till en manlig politiker tvingades hon besvara. Frågor och påhopp som: Vem ska ta hand om deras - familjen Hollande-Royals - fyra barn, vem ska klara hushållsinköpen etc om hon blir president? Infamt och dumt, manschauvinistiskt. Men de har snarare bidragigt till att förstärka än att försvaga "Sego" Royals popularitet.

I Frankrike - som på så många andra håll i Europa - tycks den sittande regeringen, eller den sittande presidentens parti, ha problem att behålla makten. Fransmännen har också tröttnat på att i alla lägen bli arrogant bemötta av sina ledande politiker. Som sällan eller aldrig tycks vilja lyssna och som alltid vet allas bästa.

Ungdomsarbetslösheten, den skakiga ekonomin och de invandrarrevolter som vi tidigare sett på TV-bilderna från Paris förorter har bara förstärkt den bilden. Just i dessa "frustrerade" förorter har "Sego" Royal i dag en stark ställning och ett stort stöd införden avgörande valomgången i maj.

De franska väljarna vill se något nytt och då kan Royal visa sig bli den politiker som många ser som sitt hopp. Möjligen och i bästa fall räcker det ända fram i presidentvalets andra och avgörande valomgång den 6 maj. Om så är fallet, skulle Frankrike få en socialist, tidigare presidentrådgivare åt Francois Mitterand, och en kvinna som landets nye president.

Många väljare - men är det tillräckligt många? - önskar också detta. Men den kaxige och hårdföre högermannen Nicolas Sarkozy har dock just nu ett visst överläge i kampen om de franska väljarna över socialisternas Ségolène Royal.

Men skulle hon vinna finns chansen att äntligen bryta ner åtminstone lite av de gamla politiska man- och maktsstrukturerna inom det i fransk politik så mansdominerande Frankrike.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com

Saturday, April 21, 2007

Göran Persson blev ett sänke i valet visar SOM-mätningen

Analys
Som partiledare blev Göran Persson aldrig populärare än sitt parti

Göran Persson blev under sina elva år som partiledare och tio år som statsminister aldrig populärare än sitt socialdemokratiska parti. Det vände uppåt litet för honom runt år 2000, då 1990-talets budgetsanering gjort att Sverige statsfinansiellt åter var på fötter igen, arbetslösheten hade gått ner och Sverige var ordförande i EU år 2001. Och när Göran Persson och socialdemokraterna vann riksdagsvalet 2002.

Men när tiderna blev sämre och arbetslösheten steg igen sjönk han till lägre popularitet än någonsin och 2006 års undersökning av SOM-institutet vid Göteborgs universitet visar att han var nere på samma bottennivå som moderatledaren Bo Lundgren på sin tid.

Är man mindre populär än sitt parti är man vad statsvetarna kallar ett potentiellt "sänke" för sitt parti. Och Göran Persson var ett sänke för socialdemokraterna i valet den 17 september 2006. Skillnaden i popularitet i valet 2006 var den största för en socialdemokratisk ledare sedan mätningarna inleddes 1986. Men när statsvetarprofessorn Sören Holmberg presenterade undersökningen, sade han att partiledarnas popularitet har en begränsad effekt på hur man röstar i Sverige.

Även om man inte kan påstå att socialdemokraterna förlorade valet enbart eller i första hand på Göran Perssons i valet 2006 impopulära person. Först och främst förlorade socialdemokraterna regeringsmakten på jobbfrågan, på att Göran Persson och regeringen gjorde för lite och agerade för sent i sysselsättningsfrågan. Men det är och förblir en intressant frågeställning varför Göran Persson hade så svårt att gå hem i stugorna.

En stor anledning var naturligtvis att han personifierade impopulära budgetnedskärningar som sänkningen under budgetsanerinen av ersättningen i a-kassan och i äldrevården samt på skattehöjningar. Inte minst blev reaktionen stark mot den indragna uppräkningen av folkpensionerna. Missnöjet fick också företrädaren Ingvar Carlsson känna på 1995-96. Det skapades en föreställning i saneringens spår hos gamla socialdemokrater som inte kände igen sitt parti att det var Göran Persson, först som finansminister och sedan som statsminister, som sålt ut detta fina gamla reformparti, men det var faktiskt inte han som svek. I globaliseringens tid kunde inte socialdemokratin driva en nationell politik oberoende av omvärlden.

De som gjorde anpassningsrörelserna (kreditmarknadens avreglering m m) var de tidigare s-finansministrarna Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink. Men när sedan notan för detta och Bildt-regeringens misslyckanden 1991-94 karusell skulle betalas var det den som höll i yxan som fick bära hundhuvudet, dvs krissaneraren Göran Persson.

Göran Persson stärkte inte heller i grunden sin ställning under de tidiga 2000-tal när det visade sig att samhället inte blivit riktigt så robust i dåliga tider som han gjort gällande.

Sjukersättningarna drogs ner, reformer som den länge utlovade tandvårdsförsäkringen genomfördes aldrig och - allra värst - arbetslösheten började öka igen. De ständiga försäkringarna 2005-2006 om att "jobben kommer" lät allt mer ihåliga, eftersom nästan ingenting eller alldeles för lite hände. Jobben kom, men i rejäl takt först efter valet 2006. Och då var det för sent för Göran Persson och socialdemokraterna förlorade, föga överraskande, regeringsmakten den 17 september 2006.

I SOM-undersökningen nu visar det sig därför, föga överraskande, att arbetslösheten var den fråga som var viktigast för väljarna. Men Persson var i valrörelsens inledning på direkt kollisionskurs med väljarna när han påstod att jobben inte skulle bli en valfråga. Det sade han i sitt 1 maj-tal och ännu sommaren 2006. En total felbedömning.

"Den tidigare socialdemokratiska paradfrågan om jobben lyckades den borgerliga alliansen stjäla i valrörelsen. Det är en av de viktigaste orsakerna till att socialdemokraterna förlorade valet", säger statsvetarprofessorn Sören Holmberg.

Perssons allt brantare fall 2005-2006 påskyndades sannolikt också av hans sörmländska skrytbygge i Torp vid sjön Båvern. Uppkomlingar med vassa armbågar som vill skrytigt pråla med sin framgång väcker bara ont blod hos socialdemokraternas väljare och medlemmar. En s-partiledare ska nog snarare vara ett anspråkslöst föredöme - med ett 90 kvadratmeter stort radhus som Olof Palme hade i Vällingby eller en trerummare i Tyresö som Ingvar Carlsson köpte. Eller den HSB-bostadsrätt som den anspråkslösheten personifierade Tage Erlander hade på Kungsholmen, nära Västerbrons fäste. Sådana s-partiledare vinner vanligt partifolks och väljares sympati i de socialdemokratiska Sverige.

För borgerliga partiledare är det däremot en annan sak. Hos dem är det möjligen en tillgång att visa sig bo lite flott. Och på köpet blir de ju lättare mottagliga för lobbyisterna som vill ha bort fastighetsskatten.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com

Thursday, April 19, 2007

Ett kinesiskt mässbygge i Kalmar - ett skolexempel på svensk arbetsrätt

Observerat
Ett kinesiskt mässbygge i Kalmar - ett skolexempel på hur det svenska regelverket ska tillämpas i praktiken

Svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige även om arbetskraften och anlitade entreprenör kommer från något annat land. Stopp för lönedumpning och utnyttjande av tillfällig utländsk arbetskraft på jobb i Sverige - det är den princip som ska gälla i Sverige också i en allt mera globaliserad värld.

Ett kinesiskt mässbygge i Kalmar är ett illustrativt exempel på hur detta regelverk fungerar i praktiken. Byggnads blockadhot mot den kinesiska koncernen Fanerduns mässbygge i Kalmar borde få även borgerliga partiledare som Maud Olofsson att dra vissa lärdomar att detta lärorika exempel. De kinesiska arbetarna i Kalmar fick vid mässbyggets igångsättning besked om att lön efter svenskt avtal skulle gälla.

Men när de sedan kom hem visade det sig att de bara fått en del av den utlovade lönen. Resten hade byggföretaget Xinxing dragit av för diverse kryptiska så kallade omkostnader.

Tack vare hotet om blockad från Byggnadsfackets sida har kineserna nu fått ut hela den utlovade lönen. Dessutom har Byggnads fått igenom ett krav som gör att byggjobbarnas löner betalas ut till konton i svensk bank, som sedan överför pengarna till de kinesiska arbetarnas privata konton i kinesiska banker. Snyggt jobbat. Och solidariskt gjort. Ett skolexempel på hur svensk fackföreningsrörelse arbetar när de vill genomdriva att svensk arbetsrätt fungerar i praktiken - till skydd för arbetarnas trygghet och rätt enligt gällande villkor för branschen. Så ska en slipsten dras.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com

Vilken väg går den nya finska, borgerliga regeringen?

Observerat
Går Finland i en mer Natovänlig riktning nu efter tillkomsten av en renodlad borgerlig regering?

Knappt hade medborgarna i Finland hämtat sig från resultatet i det finska riksdagsvalet, tillkomsten av en borgerlig Vanhanen-ledd regering och det överraskande valet av Ilkka Kanerva (samlingspartiet) till utrikesminister så kom den verkliga bomben i form av den omstridda veteranpolitikern Paavo Väyrynen (c) som ny utrikeshandelsminister. Den smarte röstmagneten Sauli Niinistö (saml) från Nyland satte sig inte i regeringen utan blir riksdagens nya talman. En förberedelse inför nästa finska presidentval om ett antal år?

I en tid av globaliseringen genererade, snabba förändringar väljer statsminister Vanhanen att på de utrikespolitiska posterna ha två herrar som haft presidenten Urho Kekkonen som läromästare. Intressant - och minst sagt överraskande.

När sedan samlingspartiet dessutom genom partiledaren Jyrki Katainen lagt beslag på finansministerposten och partiet även fått försvarsministerposten, har den allmänna bedömningen i Finland lutat lite starkare åt att ett möjligt finskt Natomedlemskap nu kryper åtminstone lite närmare.

Knappast en helt angenäm tanke för den Natoskeptiska, socialdemokratiska presidenten Tarja Halonen. Men har hon ändå inte också centerledaren och statsministern Matti Vanhanen med sig rätt långt i denna för en finsk folkmajoritet fortsatt Natoskeptiska linje.

Men nog kommer det att märkas på både det ena och det andra sättet att Finland nu har fått en renodlad borgerlig regering och en försvagad socialdemokrati i opposition efter senaste marsriksdagsvalet.
Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com

"Bred" arbetslöshet och verkligheten efter valet

Analys
Den "breda arbetslösheten" och verkligheten när valet väl var vunnet

Den som läser finansplanen i vårbudgeten finner att regeringen Reinfeldt redan efter ett halvår har stött på större svårigheter än förväntat. 70 000 nya jobb är inte särskilt mycket ställt i relation till det utanförskap på 1-1,5 miljoner människor som alliansen beskrev i valrörelsen. För att nå den högre siffran fick man summera alla grupper: Sjuka, arbetslösa, förtidspensionärer, deltidsanställda och studerande som förlängt studierna i stället för att gå ut i öppen arbetslöshet.

Fram till regeringsskiftet i valet 2006 talade moderaterna om ”bred arbetslöshet”. Motsvarande 17,9 procent av befolkningen vare sig arbetade eller studerade på heltid, kunde vi då läsa. I januari var den siffran 1 037 000 personer. Men efter valet försvann uttrycket ”bred arbetslöshet” från moderaternas webbsajt nära nog över en natt. Det visade sig plötsligt inte vara så lätt att skrota det där omtalade ”utanförskapet”.

Tisdagen den 17 april lyssnade jag på en debatt om regeringens vårbudget anordnad av SNS, Stiftelsen Näringsliv och Samhälle. Regeringen företräddes av Hans Lindblad. En ganska lågmäld doldis som inte syns i den offentliga debatten, men som är en viktig kugge i det interna budgetarbetet. Lindblad är moderat budgetstatssekreterare och en av finansminister Borgs högerhänder.

Statssekreterare Lindblad (m) med sin föga publikvinnande framtoning vill nog väl. Men hans överordnade har gett honom fel verktyg: Piska i stället för morot. Det är den knarriga gamla godsägarhögerns filosofi att plebejerna är lata och arbetsskygga som går igen. Därför måste piskan vina över dessa arbetsskygga latoxar emellanåt. Sänker man a-kassans ersättning till existensminimum, så tar folk de jobb som finns. Det är den enkla filosofin också bakom 2000-talets moderater i regeringsställning. Det är fullkomligt obegripligt att folk som ibland prålar med att ha läst böcker tänker så primitivt. De arbetslösa behöver höja sin kompetens om de ska kunna konkurrera om jobben, men i stället drar regeringen Reinfeldt drastiskt ner arbetsmarknadsutbildning, vuxenutbildning och dessutom - vilket är värst av allt - den högre utbildningen, vilken man lovade satsa på. Och satsar allt på att skapa en låglönearbetsmarknad i tron att det är framtiden för Sverige.

Under SNS-debatten med Lena Westerlund, LO-ekonom, och "svärmorsdrömmen" Stefan Fölster, Svenskt Näringslivs chefsekonom, kom statssekreterare Hans Lindblad ändå med ett erkännande: ”Det var svårare än väntat att få människor att gå från sjukskrivning och förtidspension till att börja jobba igen.”

Ja just det. Valretorik är en sak. Politisk vardag i regeringsställning något helt annat. Därför försvann också tidigare så omhuldade m-begrepp som "bred arbetslöshet" och annat från moderaternas webbsajt efter valet. Och in kom i stället den gamla godsägarfilosofin om de lata plebejerna som behöver piskas ibland - och nu har statssekreterare Lindblad upptäckt att det ändå inte är så enkelt. Och väljarna har i opinionsmätning efter opinionsmätning visat att regeringens politik är allt annat än populär.

Men det är väl som den självironiska humoristen Tage Erlander sade vid ett tillfälle. Valrörelser är nog bra - bara man sedan slapp regera efteråt. Moderaterna borde nog tänkt på vad Erlander sade redan inför valrörelseupplägget och inte kört en så snitsligt förenklad retorik i valrörelsen om utanförskapet - och sedan efteråt nu tvingats upptäcka att de verktyg man tänkt använda i regeringsställning efter valet nog ändå inte fungerar som man trodde. Och att godsägarhögerns gamla filosfi nog är det sista man ska ta till om väljarstödet ska ens hjälpligt kunna bevaras. Många skulle nog önska sig ett halvårs ångervecka i politiken om det vore möjligt.

Men nog är det snabbt marscherat att bli så impopulär redan ett halvår efter en valseger. När hände något sådant senast i svensk inrikespolitik?
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com

Oppositionen mot kriget - demokraternas starkaste argument i kampen om Vita huset

Observerat
Oppositionen mot kriget - åter demokraternas starkaste argument i kampen om Vita huset

Opposition to the war is the greatest single weapon working against the US, sade Richard M Nixon i ett tal inför krigsveteraner 1966. Det här finns dokumenterat på en skiva av Simon & Garfunkel som smart kombinerade psalmen Stilla Natt med radions sjunyheter, med vietnamkrig och diskriminering som huvudingredienser. Opposition mot kriget är det främsta vapnet mot USA, sa alltså den förre vicepresidenten, och sorgligt nog, blivande presidenten Nixon. Dagens president Bush är ännu tydligare, den som inte är med oss är emot oss, säger han.

På nytt är oppositionen mot kriget, nu det amerikanska kriget och truppnärvaron i Irak, på väg att bli demokraternas kanske främsta vapen i kampen om Vita huset som nästa år går in i ett avgörande skede. Och särskilt så för den unga demokratiska senatorn Barack Obama från delstaten Illinois men också i något mindre grad så också för ex-senatorn, f d vice presidentkandidaten och fackföreningsrörelsens kandidat John Edwards samt för senator Hillary Clinton från New York.

Sedan återstår det att se om det också bär ända fram till en valseger för någon av demokraternas kandidater så att Vita huset blir deras efter två dystra mandatperioder med krigsivraren, vapenlobbyns och de rikas vän, George Walker Bush. Numera allt oftare redan räknad som en av de sämsta presidenterna i USA:s historia.
Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com

Monday, April 16, 2007

Göran Persson och hans tid - ny också i bokform

Analyserat och observerat
Göran Persson ges mera rättvisa i bokversionen av "Aldrig ensam alltid ensam"

Totalt 57 intervjuer med Göran Persson på sammanlagt 100 timmar har SVT-journalisten Erik Fichtelius nu efter fyra timmars TV-dokumentär redigerat ner till hälften, vilket har blivit till den 600 sidor tjocka boken "Aldrig ensam alltid ensam". Den ger ett åtminstone delvis helt annat intryck av Göran Persson än de där stympade hårdragningarna som Fichtelius klippte ihop i sin fyra timmar långa TV-dokumentärserie, visad på SVT veckorna före påsk.
Den som i dokumentären med rätta fann för litet av regeringschefens perspektiv inifrån maktens centrum och regeringens inre liv får i boken en rejälare dos av just detta.

Ändå är det synd att man inte får ta del av alla intervjuerna. För visst är det fascinerande att tränga in i detta unika, nutidshistoriska politiska material. En hel del nytt och också för den vane nyhetskonsumenten av politiska nyheter kommer fram i Aldrig ensam alltid ensam-boken.
De kommentarer Göran Persson ger om den nyvalda s-partiledaren Mona Sahlin är betydligt mer nyanserade än vad som framgick i TV-dokumentären, och hans bild från de senaste åren är närmast odelat positiv i bokens mera utförliga version.

När han efter sin avgång funderar kring sin efterträdare nämner han faktiskt Mona Sahlin först och att han imponerats av hennes två sista år i regeringen som samhällsbyggnadsminister.
Han framhåller dessutom hennes väl utvecklade politiska tentakler att tolka stämningar i samhället och - kanske litet mer överraskande - att hon besitter en politisk kyla och hårdhet för att orka genomföra nödvändiga beslut när så krävs. Ja, han menar att den till och med är större än hans egen. Den som bara har TV-dokumentärens bild av nuvarande s-oppositionsledaren Mona Sahlin har goda skäl att notera just detta.

Det kanske mest överraskande intrycket av boken är att Göran Persson under alla sina tio år upplevde sig så utsatt och ifrågasatt av också sina egna. Det finns ingen trygg hemmahamn någonstans och han flyr över helgerna till tystnaden i skogarna runt statsministerresidenset i Harpsund.

För Stockholmskotteriet i partiet, som styrt och umgåtts med varandra sedan årtionden tillbaka, är han en outsider, en utböling från landet som aldrig känner sig riktigt accepterad. Han visste t ex inte att Tomas Bodströms pappa Lennart var socialdemokratisk minister på 80-talet. Han var aldrig inne i det umgänget på Olof Palmes tid. Men nog synes det ändå lite märkligt att kan inte skulle ha känt till att förra TCO-basen och tidigare utrikesministern Lennart Bodström hade en advokatson som heter Tomas.

Hur som helst ser Göran Persson ser ränksmiderier och baktaleri i nära nog varje hörn av partiet som vill komma åt just honom. Han pekar ut illojala i ledningen som kommunalrådet Göran Johansson i Göteborg, Handels-basen Ninel Jansson och Lena Sandlin-Hedman, s-riksdagskvinna från Umeå, som aldrig säger ett ord på mötena, men sedan angriper politiken efteråt i medierna. Ibland ger dock det här ett intyck av vara åtminstone lite kritikerkitsligt i överkant från Göran Perssons sida.

Hans inte så sällan tämligen beska sanningar är inte gångbara överallt inom det stora socialdemokratiska partiet. Han retar företrädarna för deras ambitioner att vilja kvoteringen av föräldraförsäkringen till vansinne när han i förväg på Malmö-kongressen i november 2005 dödförklarar förslaget redan innan kongressbeslutet på en pressträff med journalisterna. Och när kravet på nationella prov i årskurs 3 röstas ner säger Göran Persson: "Vi har haft en skolpolitisk dominans inte av pedagoger utan snarare av socialarbetare? Det har varit skolkuratorn snarare än ämnesläraren eller adjunkten. Det har varit en speciallärare om det varit en lärare som stått i förgrunden."

För den som var med på s-kongressen och frekventerade pressrummet i Malmö senhösten 2005 känns tongångarna som dessa väl igen. Liksom den ilska de på sina håll mötte av Göran Perssons kritiker i korridorsamtalen utanför kongresshallen.

Nog kunde Göran Persson också, apropå att han egentligen bara vann ett val i egenskap av statsminister och s-ledare - valet 2002 men förlorade flera - 1998, 2006 och EMU-folkomröstningen hösten 2003 - kunnat reflektera mer och bättre kring detta. Vad gick fel och varför? Varför lade inte Göran Persson och regeringen - efter EMU-valet - bättre och tydligare om den politiska kursen? Uppenbart var ändå att Göran Persson slarvade med sysselsättningsfrågan i valrörelsen ("det blir ingen viktig fråga i valet" som han sade på 1 maj 2006 i Stockholm, upprepade i politikerveckan i Almedalen på Gotland i juli och sedan också i början av augusti i sitt traditionella sommartal i Björkvik och när han "pratade med statyerna" i Sagerska (statsministerresidenset) och hade sin "uppenbarelse" om en möjlig men ack som from förhoppning om s-valvinst bara veckorna före valdagen den 17 september 2006.

Sånt är och förblir felbedömningar och ibland rent slarv i en maktposition när statsministern hunnit bli lite för bekväm... och därtill sedan också gör mindre bra ifrån sig i slutdebatterna i TV:s olika kanaler.

På dessa centrala punkter finns inga riktigt bra svar i Erik Fichtelius bok om Göran Persson och hans statsministertid. Rimligen, och sannolikt, hade Göran Persson och socialdemokraterna kunnat gjort ett långt jämnare val och möjligen också vunnit hösten 2006 om man i tid rättat till felaktigheterna i den politiska kursen - satsat hårdare på jobben och en rättvisare fördelningspolitik redan 2005 och sedan ytterligare "finkalibrerat" den i vårbudgen 2006.

Frågan är om Göran Persson själv i sin egna memoarbok till hösten 2007 mera självkritiskt förmår analysera också detta.

I "Aldrig ensam alltid ensam"-biografin så analyseras däremot Göran Perssons också sina politiska motståndare på den borgerliga sidan. Om m-ledaren och nuvarande statsministern Fredrik Reinfeldt lät det så här på valdagen den 17 september 2006:
"Som politiker upplever jag honom som principlös. Han är taktiskt skicklig och begåvad. Intrycket är att han är en hejdlös opportunist. Och opportunismen är redskapet för att nå makten. Vad han ska använda den makten till, ja, det har jag inte klart för mig."

Idag börjar vi få facit - i takt med att han som regeringschef för den borgerliga alliansen nu hunnit bli varm i kläderna och genomför åtgärder som borttagen förmögenhetsskatt, en kraftigt nedbantad fastighetsskatt (ska omvandlas till en regressiv, lika för alla av staten insamlad kommunal fastighetsavgift för såväl lyxvillor som fritidshus med ett taxeringsvärde över 450 000 kr), sänkt a-kassa och ett skärpt regelverk för de arbetslösa och annat liknande som nu är på gång.

Vad Göran Persson tycker om detta och annat lär vi möjligen få veta när hans egna memoarer kommer till hösten 2007. Så långt sträcker sig inte i Erik Fichtelius 600-sidiga "Aldrig ensam alltid ensam". Men boken ger dock ändå en mera nyanserad bild av Göran Persson och hans gärning än som framträdde i den mera "rudimentära" och politiska dokusåpa-liknande, fyra timmar långa TV-dokumentären om "Ordförande Persson".

Ett är uppenbart: Göran Perssons bästa tid var fram till ungefär årskriftet 2002/2003. Sedan blev det gradvis lite sämre. Särskilt när han och regeringen - efter EMU-folkomröstningsförlusten senhösten 2003 - inte i tid lade om politiken fr o m 2004-2005, vad gäller bristerna i jobb- och fördelningspolitiken. Och själv blev Göran Persson för trött och bekväm, missbedömde sysselsättningsfrågan och orkade inte heller riktigt "tända till" i valrörelsen 2006.

Därför blir också eftermälet för hans del ömsom vin och ömsom vatten. Men hade han fått/kunnat lämna senast våren 2004, vilken nära nog odelat positiv bild av Göran Persson och hans gärning hade svenska folket då inte haft!
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.borken@telia.com

Thursday, April 12, 2007

Finska LO, FFC, fyller 100 år i april 2007

Analyserat och observerat
Finska LO,FFC, firar 100 år och står inför nya stora utmaningar i globaliseringens spår

Finska LO, FFC/SAK, blev 100 år i april månad i år. Ett par år efter storstrejken i november 1905 - med huvudkravet om allmän och lika rösträtt - blev nästa steg för den finska fackliga rörelsen att den 15-17 april år 1907 samlas i arbetarstaden Tammerfors för att bilda Finlands Landsorganisation, nio år efter svenska och åtta år efter norska LO:s tillkomst. På det konstituerande mötet deltog 365 personer representerande 21 förbund och totalt 18000 finska arbetare. Samma år bildade arbetsgivarna också Arbetsgivarnas i Finland Centralförbund. Men de kom att erkänna fackföreningsrörelsen som förhandlings- och avtalspart först i januari 1940, dvs mitt under det brinnande Vinterkriget mot Ryssland/Sovjetunionen.

De erkände sin motpart först sedan de stiftat närmare bekantskap med varandra i det hårda och skickliga försvaret av Finlands självständighet i vinterkrigets motti- och korsuskyttegravar.

Värt att påminna sig om här är också att efterverkningarna av det finska inbördeskriget 1918 - väl beskrivet i Väinö Linnas s k torpartrilogi - kom dock att allvarligt försvaga styrkan och slagkraften i den finska fackföreningsrörelsen för lång tid. Detta underlättade onekligen för arbetsgivarna att låta bli att erkänna fackföreningsrörelsen som en legitim motpart i förhandlingssammanhang. Finska LO splittrades slutligen år 1930 genom motsättningar mellan socialdemokrater och kommunister. Högerextrema Lappo-rörelsens aktiviteter på 30-talet skapade nya svårigheter för en redan splittrad finsk fackföreningsrörelse. Och nya splittringar uppstod av finska fackföreningsrörelsen uppstod sedan på nytt i slutet av 1950- och början av 1960-talen. Efterbörden av den slitsamma generalstrejken 1956 kom i praktiken att leda till att finska LO, FFC, hamnade i en total upplösning. De olika medlemsförbunden delades upp i tre olika fackliga block, FFC, FLO och s k utomstående förbund. När splittringen - grundad på politiska motsättningar - tog fart 1961 var det dominerande FFC/SAK nere i ett medlemsantal på 230 000. Men det steg sedan raskt till en halv miljon medlemmar år 1969 när finska fackföreningsrörelsen åter var enad. Och rätt snart därefter var medlemsantalet uppe i en miljon medlemmar.

Därmed blev finska LO, FFC/SAK, en maktfaktor att räkna med på finsk arbetsmarknad. Och med FFC-ordföranden Niilo Hämäläinen som en allt mera tongivande figur i det mesta som rörde förhållandena på finsk arbetsmarknad - från nya arbetstidsregler om 40 timmars arbetsvecka och de första inkomstpolitiska helhetslösningar (löneökningar och skattesänkningar) som kom till år 1968. Och där även den f d hamnarbetaren och statsministern Mauno Koivisto (s) och i bakgrunden även president Urho Kekkonen kom att medverka och ge sin välsignelse och aktiva medverkarn åt denna framväxt av den nya finska samförståndsandan på arbetsmarknaden.

Det här blev början på en period av flera återkommande inkomstpolitiska helhetslösningar och flera arbetsrättsliga reformer - med bl a en ny arbetsmiljö- och samarbetslag, förstärkta rättigheter för fackligt förtroendevalda, utbildningsavtal, inkassering av fackavgiften via löneavdrag (bidrog starkt till medlemstillväxten i FFC) och mycket annat.

Allmängiltighetsförklarade kollektivavtal och ökat tempo i förbundssammanslagningarna

Inte minst globaliseringens nya utmaningar och ett kapital utan forsterland gör dock att dagens finska fackföreningsrörelse nu står inför nya och starka utmaningar. En tydlig sådan effekt är den lagstiftning som Finland sedan något år tillbaka har vad gäller så kallad allmängiltighetsförklaring av de olika branschernas löpande kollektivavtal. Något som ålägger inte bara arbetsmarknadens parter utan också de rättsvårdande myndigheterna att jaga och beivra arbetsgivare - ofta utländska firmor med uppdrag och jobb i Finland - som försöker smita undan från tillämpningen av gällande kollektivavtals löner och anställningsvillkor.

Ett system som finska LO-ledningen - med Lauri Ihalainen och Matti Viialainen i spetsen - förklarar sig mycket nöjda med. Det har verkningsfullt underlättat arbetet med att bekämpa löne- och annan arbetsvillkorsdumpning på finsk arbetsmarknad.

En annan effekt som följt med den ökade globaliseringen är ett påskyndat tempo i arbetet med att förnya och anpassa den fackliga organisationen till det globala kapitalets tuffare värld. Antalet fackförbund har sedan några år tillbaka blivit färre och ytterligare nya, stora förbundssammanslagningar är att vänta de närmaste åren.

Också Finland kommer - med ett antal års fördröjning jämfört med Sverige - att gradvis bli allt mera mångkulturellt. De utländska medborgarnas andel av Finlands befolkning kommer att växa från nulägets 2,2 procent till en nivå på kanske runt 6-7 procent av Finlands befolkning. Också det en ny utmaning för arbetsmarknadens parter det hittills tämligen "monokulturella" Finland. Här finns en del såväl positiva som negativa erfarenheter att lära av Sverige.

Den finska arbetslagstiftningen och kollektivavtalen kan också åren fram över komma att förändras för att bättre än nu möta upp och matcha en värld som i rask takt blir allt mera övernationell. I det ligger också att det internationella fackliga samarbetet - såväl inom Norden som EU och världen i stort - kommer att behöva byggas ut och göras ännu effektivare.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com

Wednesday, April 11, 2007

Restaurangbranschen och kollektivavtalet - vad lär sig Svenskt näringsliv av det skedda?

Analys
Ordning och reda på arbetsmarknaden med kollektivavtal

HRF-fackets kampanj för kollektivavtal i fjol innebar att 49 restauranger bara i Göteborgs Linnéstad tecknade avtal under år 2006. För de anställda innebar det tryggare villkor, bättre löner och försäkringar. För företagen att villkoren blev mer rättvisa i den stenhårda konkurrens krogvärlden innebär.

När de gamla ägarna till Wild´n Fresh som restaurangföretag nummer 50 vägrade acceptera branschens avtal ställde de sig också i vägen för möjligheten att skapa rimliga anställningsvillkor för anställda på den tredjedel av krogarna som saknar avtal. Därför blev konflikten oundviklig, om också olycklig. Precis det Hotell- och restaurangfacket nyligen konstaterade i en färsk utvärdering. Det handlade om att försvara en svensk arbetsmarknadsmodell. Om att bli ännu bättre på att förklara kollektivavtalets fördelar och det försäkringsskydd som följer med det tecknade branschavtalet.

De senaste åren har olika intressen - också moderaterna - nära nog tävlat om att bekänna sig till det svenska kollektivavtalssystemet. Reaktionerna på fackets blockad mot salladsbaren gör dock att frågan måste ställas: Hur djupt sitter till exempel Svenskt Näringslivs lednings lojalitet mot det svenska kollektivavtalen?

Frågan är väl hur det nu ska gå för de nya ägarna till salladsbaren Wild`n Fresh i Göteborg sedan man nu gått med i arbetsgivarorganisationen SHR och därmed omfattas av kollektivavtalet för branschen.

Något stödätande från nyliberala politiska aktivister mot svenska kollektivavtal lär det väl inte bli tal om i fortsättningen när personalen under nya ägare får avtalsenliga löner, arbetsvillkor och samma försäkringsvillkor som andra inom branschen. Å andra sidan behöver inte ägarna bekymra sig för någon facklig blockad eller att konkurrenterna tittar snett på salladsbaren för att man struntar i lagar och avtal.

Ordning och klara spelregler råder nu också en tidigare riksbekant salladsbar i Göteborg. Men man kan undra om de kollektivavtalsunderminerande direktörerna i Svenskt Näringslivs ledning på huvudkontoret i Stockholm nu drar av det skedda. Vilka slutsatser Svenskt Näringsliv drar återstår att se. Wild´n Fresh är nu medlem i arbetsgivarorganisationen SHR. Konflikten är löst, blockad­vakterna borta och arbetet med att teckna nya kollektivavtal kan gå vidare.

Om Svenskt Näringsliv verkligen försvarar kollektivavtalen borde också de vara nöjda med det som nu har skett. Men kan man verkligen vara säker på det? Lojaliteten med det svenska kollektivavtalet verkar inte alltid sitta så djupt på sina håll som högtidsretoriken annars vill ge sken av.
Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com

Brown redo att ta över efter Blair i Storbritannien

Oavsett vem som blir ny labourledare efter Tony Blair väntar ett tufft parlamentsval. Labour utmanas av ett förnyat högerparti Tory i Storbritannien. Men det mesta talar för att det blir finansminister Gordon Brown som senare i år blir den som tar över ledarskapet för labour och också blir ny premiärminister i Storbritannien.

Tony Blair, är redan historisk. När han valdes till partiledare i brittiska labour 1994 hamnade han i spetsen för ett parti som befunnit sig i opposition sedan 1979. Men med Blair fick det brittiska arbetarpartiet en nytändning. Vann tre val i följd I parlamentsvalet 1997 vann labour en jordskredsseger. För första gången på arton år förpassades tories, det brittiska högerpartiet, till oppositionsställning. Därefter har Blair och labour dominerat den politiska scenen i Storbritannien under ett helt decennium.

Valtriumfen 1997 följdes av nya valframgångar 2001 och 2005. När Blair vann parlamentsvalet 2005 blev han den första socialdemokratiske partiordförande i Storbritannien att vinna tre parlamentsval i rad.

Det är välförtjänta framgångar. På det inrikespolitiska planet kan labour och Blair redovisa en rad goda resultat: Lång ekonomisk stabilitet, lägre arbetslöshet, höjda reallöner, minskad brottslighet, stärkta rättigheter för homosexuella, ökade kvinnorepresentation och minskad fattigdom.

Labouregeringen har gjort stora satsningar på sjukvård, utbildning och barnomsorg. Skottland och Wales har fått ökat självstyre. Det oroliga Nordirland har blivit fredligare.

Den stora sorgen är Blairs utrikespolitik. Samarbetet med USA och den republikanske presidenten George W Bush om det blodiga Irak-kriget har allvarligt skadat Blairs anseende på den internationella arenan, liksom i det egna partiet. Tony Blairs popularitet har därför gradvis eroderat.

Nu är epoken Blair på väg mot sitt slut. Kanske redan i maj eller juni månad. Det mesta talar för att nuvarande finansministern Gordon Brown, 56 år, blir den som tar över stafettpinnen från Blair. Skotten Gordon Brown är nära förknippad med de inrikespolitiska framgångarna under labourstyret, men inte lika belastad av Irak-kriget. Minska klassklyftorna När Brown talade vid labours kongress hösten 2006 utlovade han bland annat större satsningar för att bekämpa arbetslösheten och fattigdomen.

Klassklyftorna i det utpräglade klassamhället Storbritannien är fortsatt stora och snarare växande, så det löftet kan Brown onekligen behöva leva upp till för att om möjligt bädda för ännu en labour-valseger om några år.

Senast 2010 hålls nästa parlamentsval. Då kommer labour att utmanas av ett förnyat högerparti med ett nytt och fräscht ledarskap. Nye toryledaren David Cameron gör allt vad han kan för att tvätta bort överklasstämpeln från sitt parti.

Cameron talar gärna om miljöpolitik, jämställdhet, lokal demokrati och en mer återhållsam utrikespolitik, det vill säga frågor som kan attrahera även traditionella labourväljare. Det är ungefär samma taktik som Anders Fogh Rasmussen i Danmark och Fredrik Reinfeldt i Sverige har använt sig av. Också den traditionella högern har numera insett att den inte vinner val genom krav på att skrota välfärdsstaten och kraftiga skattesänkningar för de välbeställda.

Vinna på vad de vill göra
Labourregeringen har under Blairs och Browns ledning levererat god tillväxt, höjda löner, minskad arbetslöshet och något färre fattiga under ett decennium. Om detta sedan räcker för ännu ett omval är en helt annan sak. Val vinner man inte bara på det man gjort utan i kanske ännu högre grad på det man tänker göra.

Något som de under tre mandatperioder regerande svenska socialdemokraterna under Göran Perssons ledning åtminstone delvis glömde bort i 2006 års valrörelse.

Så det som gick i Sverige - välta regerande socialdemokrater från taburetterna - kan naturligtvis högern (tory) mycket väl lyckas med även i Storbritannien. Vid nästa val som kommer senast år 2010.
Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com

Monday, April 09, 2007

Tusby - den finska kulturens vagga

Den havererade Telia/Telenor-fusionen i slutet av 1990-talet och den mera lyckade Telia/Sonera-fusionen lite senare mellan ett svenskt och ett finskt telekomföretag lär oss att detta med att förstå varandra ingalunda är så självklart som vi skulle önska. Möjligen är det dock så - som framgår av senare fusioner inom bl a skogsindustrin, StoraEnso m fl - chanserna är lite större att lyckas mellan just svenska och finska företag än med t ex svenska och danska.

”Att mötet sker med en nära granne och inte med en avlägsen partner på andra sidan jordklotet är ingen garanti för att förståelseprocessen ska bli lätt. Tvärtom innebär närheten snarare att risken för missförstånd ökar - eftersom man har svårt att tänka sig att grannen ska vara så annorlunda”, konstateras med rätta i boken ”Mötet. En bok om kulturskillnader och ledarskap” (Storkamp Media).

Ack så sant bara alltför ofta. Funderar på detta när jag bekantar mig med ett stycke finsk kulturhistoria en bit utanför Helsingfors. Där, vid Tusbysjöns (Tuusulanjärvi) östra strand skapades vid ingången till 1900-talet Finlands främsta konstnärskoloni. Några av de allra yppersta inom tre olika kulturområden måleri, musik och litteratur - slog där ner sina bopålar, på den ena platsen vackrare än den andra.

Det var författarna Juhani Aho och Eino Leino konstnärerna Pekka Halonen och Eero Järnefeldt diktaren Juho Heikko Erkko och kompositören Jean Sibelius.

Området ligger tre mil norr om Helsingfors mellan vanda och Järvenpää. Närheten gör denna kulturens vagga till ett lättillgängligt utflyktsmål för Finlandsbesökaren.

Tusby konstnärskoloni
Tusby konstnärskoloni startade när författaren Juhani Aho i november 1897 flyttade in i en, numera riven. villa Invid Tusby strandväg. Dess aktiva historia tog definitivt slut den 8 juni 1969 i och med kompositören Sibelius änka Aino avled.

Tusby sjö är stor och mycket vacker. Den är åtta km lång och strandlinjen är 24 km. Sjön är en känd fågelsjö. Från våren till hösten går svanar och vildänder ner på dess vatten eller is. Sjön inspirerade målare, författare och, Inte minst. Jean Sibelius i deras skapande.

Vid södra ändan av Tusby strandväg höll författarna till. Kvar står ännu i dag den anspråkslösa stuga i vilken Finlands nationalskald Aleksis Kivi dog. Stugan ägdes av hans bror, en fattig skräddare. Både stugan och rökbastun är bevarade som museum i dag. Våren 1872 kom den utblottade och obotligt sinnessjuke författaren Kivi hit. Den 31 december 1872 avled Kivi i stugans lilla kammare. Han ligger begraven på Tusby kyrkogård i närheten av kyrkan. som är byggd av hans morfars farfar. Kyrkan Invigdes år 1734.

Den som vill göra en lite annorlunda resa i den finska kulturen kan lämpligen börja med att besöka stugan, där Aleksis Kivi (romanen "Sju bröder"s författare) avled.

På andra sidan vägen ligger "Erkkola”. Här bodde dåtidens kanske mest berömde finske diktare - Juho Erkko. I dag är det inte många som känner till Erkko, som avled 1906.

Eino Leino
Den finska lyrikens största namn, Eino Leino kom till Tusby år 1924. Han bodde omväxlande i något av de tre pensionat som låg vid strandvägen. Här skrev han sin sista diktsamling ("Sheikan murhe”) och sina memoarer. Titeldikten är tillägnad Jean Sibelius. Eino Leino var 45 år när han kom till Tusby men redan gammal. trött och utbränd av ett hårt leverne. Ett omfattande alkoholmissbruk hade brutit ner hans hälsa. Bara två år senare (1926) avled han.

Den fine finske filmskaparen Leppokorpi gjorde långt senare en utmärkt film om hans liv - "Poeten och musan".

Två av de tre pensionaten där Eino Leino bodde - Onnela och Syvalähti - står fortfarande kvar vid sjöstranden medan det tredje brunnit ner. I detta tredje pensiionat - Syväranta bodde tidigare flera ryska konstnärer. A 1907 besöktes huset av bl.a. den världsberömde ryske bassångaren Fjodor Sjaljapin i sällskap med kompositörerna Sergej Rachmaninov och Aleksander Skrjabin. På den tiden ägdes huset av den rike affärsmannen Uskjov från Moskva.

Pekka Halogen
Några kilometer norrut längs med strandvägen ligger 'Halosenniemi". Här. på Tusbysjöns längsta udde, lät den store landskapsmålaren Pekka Halonen år 1901 bygga konstnärskolonins största och mest spännande hus. Det av honom själv ritade huset är en blandning av schweizisk-norsk alphydda med inslag av karelsk jaktvilla - helt l timrad furu byggd l två våningar. Här hade Halonen sin fantastiska ateljé och samtidigt också sitt hem.

Numera är Halosenniemi. liksom de flesta andra av konstnärskolonins boningar. ett både intressant och stämningsfulla museum. Den fina omgivande miljön bidrar till detta.

Eero Järnefelt
Komna till strandvägens norra ända finner vi konstnären Eero Järnefelts bostad 'Suviranta'.
Om Halonen kan sägas var en av de främsta landskapsmålarna, så är Järnefelt en motsvarighet inom porträttmåleriet. En av dem som flitigast blev porträtterade var Sibelius och hans fru Aino, som var syster till Järnefelt. Eero Järnefelt var också en skicklig tecknare men allra helst gjorde han små, läckra akvareller med motiv från den finska naturen. (En stor del av hans konst finns att bese i konstmuseet Athenum i centrala Helsingfors.)

Jean Sibelius - en av den klassiska musikens stora
Sist i raden av framstående Tusby-konstnärer var kompositören Jean Sibelius. Hans hem hette "Ainolo". det ligger några kilometer nordost om Halosenniemi en bit från Tusby-sjön. Det ligger sommartid vackert inbäddad l lummig grönska på en liten höjd. Här bodde han från 1904 till sin död 1957, 92 år gammal. Hans grav ligger en bit nedanför huset.

I Ainola komponerade han sina fem sista symfonier och bl a tondikten "Pohjolas dotter" och "Tapiola” (*Skogsgudens boning,,). Det första storverket som Sibelius skrev i Ainola var tredje symfonin i C-dur, ett nyklassicistiskt verk med drag av både Mozart och Mendelsohn. Därefter följde den fjärde symfonin (A-moll), den a k barkbrödssymfonin för dessa sparsmakade och mörka motiv. Efter långt och hårt arbete kom så den femte symfonin år 1919 och 1924 både den sjätte och sjunde symfonin.

Men någon åttonde symfoni blev det aldrig, för redan några år senare tystnade han. Den ständigt växande självkritiken hade till slut fått grepp om den sextioårige kompositören. Trots att han knappast komponerade någonting alle under de sista trettio åren av sitt liv, fick han ständigt fler älskare av sin musik. Än l dag räknas han som en av de stora seriösa kompositörerna i världen.

(Särskilt Göteborgs symfonikerna under den fine Neemi Järvi har gjort en hel serie goda inspelningar av hans musik. Erik Tavaststjerna har skrivit en utmärkt serie böcker om Nordens kanske främste kompositör, jämte Norges Edvard Grieg.)

Sibelius ville vara herreman - och var det också. På många sätt påminner han om marskalk Mannerheim. Båda ville de gärna uppträda som statsmän, som symboler för det självständiga Finland. Det var de också i många avseenden.

Länge var det så , att stora världen bara kände några få finländare - idrottstjärnan Paavo Nurmi och Jean Sibelius, möjligen också Mannerheim. Numera har den skaran utökats med Kekkonen, Paasikivi och de finska spjutkastarna , racerföraren Mika Häkkinen, Kimi Räikkönen, rallyföraren Marcus Grönholm och alla fina finska backhoppare som kommit och gått. Men störst av Finlands ikoner är kanske ändå Jean Sibelius.

Dit har t ex den reslige f d statsministern "Iso" Paavo Lipponen ännu en bit kvar. Men kanske når han dit om han också skulle bli Finlands president efter Tarja Halonen?
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com

Thursday, April 05, 2007

Statsminister Reinfeldt och sillen

Noterar att när statsminister Fredrik Reinfeldt nyligen besökte Oskarshamns sjukhus i Kalmar län dög inte den mat som levererades från sjukhusköket. Istället anlitades en annan restaurang som i kantiner fick leverera kyckling i tre olika variationer till statsminister Reinfeldt och hans sällskap.

Anledningen var tydligen att landstinget inte tyckte att det passade sig att servera en statsminister stekt sill. Vilket trams!

Passar käket åt personalen och på sjukhuset vårdade patienter borde väl också landets statsminister kunna överleva på samma krubb.

I synnerhet som Reinfeldt själv säger sig gilla svensk husmanskost och sätter sin egen falukorvs-gryta överst av alla rätter.
Robert Björkenwall

Wednesday, April 04, 2007

Några goda julklappsveckor för de redan välmående

Analys
Det har varit några goda julklappsveckor för de redan rika i Sverige

Härom veckan slopade den borgerliga alliansregeringen förmögenhetsskatten. Det motsvarar 4,8 miljarder kr i lägre skatt för de mest välmående i samhället. Exempelvis 12,5 milj.i årlig skattegåva till den redan välmående Ericsson-bossen Carl Henrik Svanberg och hyfsat stora belopp också till hans direktörskollegor i näringslivets toppskikt. En tredjedel plockas från pensionsspararna i minskat skatteavdrag. Återstoden av finansieringen bjuder staten på, dvs det blir lite mindre stålar över för satsningar på äldreomsorg, lärare, poliser, vägbyggen etc.

Tisdagen den 3 april meddelade en opinionsmässigt allt mera pressad alliansregering att fastighetsskatten nu ska slopas och ersätts med en kommunavgift på max 4 500 kronor. Sex av tio villaägare sägs tjäna varierande mycket - mest i storstädernas förortskommuner som Fredrik Reinfeldts Täby etc - på omläggningen. Fyra av tio, företrädelsevis i glesbygd, tjänar däremot ingenting alls på omläggningen. Inte heller här råder det någon tvekan om att de största vinnarna än en gång är de som redan har mest. Till dem som har skola varda givet, som är den politiska praktiken när valrörelseretoriken blir politisk vardag i regeringsställning för Reinfeldt & Co.

Den slopade fastighetsskatten sägs från regeringshåll minska skatteintäkterna med 16,3 miljarder kronor. Summan 28 miljarder (28 tusen miljoner) är annars vad Skatteverket brukar uppge att fastighetsskatten drar in till det allmänna för att sedan bekosta skola, sjukvård och annat angeläget. Den nya kommunavgiften bidrar med 10,3 miljarder till finansieringen. Återstående sex (6) miljarder ska finansieras med höjd reavinstskatt. Resten av gapet upp till Skatteverkets 28 miljarder "bjussar" tydligen den generösa finansminister Borg (m) på. Till en ny framtida s-regering får komma till igen och börja städa upp efter Reinfeldt-gängets gästabud för de rika.

I valrörelsen skrev visserligen moderaterna floder av debattartiklar om den konfiskatoriska reavinstskatten. Men för att något lite täppa till det skattehål som uppstår efter genomförandet av kd-vallöftet om borttagen fastighetsskatt, så har nu moderaterna genomgått någon form av hjärntvätt och höjer nu den konfiskatoriska reavinstskatten från 20 till 30 procent. Val är en sak, politisk vardag i regeringsställning något helt annat. Också i moderaternas värld. Någon garanti för att de sex miljarderna sedan verkligen också kommer in till statskassan finns inte. Reavinstskatten skjuts upp när pengarna investeras i ny bostad. Så fungerar ju systemet.

Ett är dock klart: I regeringen Reinfeldts Sverige finns snart inga hyresrätter och ungdomen får det allt tuffare att ta sig in på bostadsmarknaden - i takt med att hyresrätterna blir allt färre och priserna nu väntas stiga ytterligare på bostadsrätter och villor. Och de unga - allt oftare i lösliga och lågbetalda tillfällighetsjobb - får det ännu tuffare att få banklån för att greja ett eget boende i de växande klassklyftornas Sverige. Men de får väl städa de välmåendes villor och utepooler, bo i någon källarskrubb medan de välmående håvor in ständigt nya skattegåvor från Reinfeldt, Olofsson, Leijonborg och Hägglund i högeralliansen.

Samtidigt ser jag nu att också ekonomer varnar för höjda huspriser, höjd inflation och höjda räntor i spåren av regeringens farligt expansiva finanspolitik. Förlorare är framför allt de unga som ska sätta bo och bilda familj - och alla dem som bara har precis så att man med knapp nöd klarar sig till nästa löning eller måttligt goda pension.
ROBERT BJÖRKENWALL ; robert.bjorken@telia.com

Tuesday, April 03, 2007

Mera info om kollektivavtalets roll och betydelse

Analys
Informera mera och bättre om kollektivavtalets roll och betydelse på arbetsmarknaden


Det är råder ingen tvekan om att en majoritet av svenska folket tycker att kollektivavtal är viktigt. 70 procent tycker att facket har rätt att begära avtal på arbetsplatser som saknar det. Siffran är 77 procent om de anställda tjänar mindre än vad avtalet föreskriver. Det visar en Temoundersökning som Hotell- och restaurangförbundet gjort efter konflikten vid den riksbekanta salladsbaren i Göteborg, numera såld till en ny ägare.

När det gäller den aktuella konflikten tycker dock 46 procent att facket gjorde fel mot 41 som tyckte att facket gjorde rätt. Rätt logiskt med tanke på hur många media, ekonomi-nyheter och andra skötte rapporteringen från den konflikten, där mest den ena men inte andra (fackliga) parten fick komma till tals.

Ta detta som en signal att det nu åter finns behov av en bred facklig upplysningskampanj om vad kollektivavtalet innebär i praktiken. Och då inte bara när det gäller en anständig och rimlig lön utan också andra trygghetsregleringar såsom sjuk- och olycksfallsförsäkringar, arbetsmiljöbevakning med mera. Nog så viktigt också det för den anställdes trygghet.

Det här visar i sin tur hur viktigt det är att de fackliga organisationerna blir ännu bättre på att upplysa och informera om kollektivavtalets roll och betydelse på svensk arbetsmarknad.

Särskilt i ett läge när också den organiserade arbetsgivarvärlden på sina håll inte ens drar sig för att underminera det av tradition så stabila systemet med kollektivavtalsreglerade partsrelationer. Precis som man brukade göra under tidigt 1900-tal.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Presstödets framtid, ägarkoncentrationen och den ökade åsiktsenfalden

Analys
Presstödets framtid och den tilltagande medieenfalden hotbilder

Ägarkoncentrationen av massmedierna tilltar. Ändå debatteras frågan överraskande sällan. Somliga av dessa fåtaliga åsikter i ämnet publicerade i främst de medier som de största medieägarna äger. Och ofta utmynnande i krav om avskaffat presstöd och andra förändringar som skulle leda till att de få stora medieägarna skulle bli ägare av ännu mer. Mångfald skulle bytas mot enfald och likriktning. Detta bland annat med hjälp av att presstödet avskaffas och att public service i tv inte ska ha folkligt breda underhållningsprogram. Åtgärder som skulle stärka de stora medieägarnas tidningar och tv-kanaler. Mediemagnater som Bonnier och Stenbeck skulle växa ytterligare i styrka och dominans.

I radioprogrammet Publicerat i Sveriges radio härom veckan diskuterades ägarkoncentrationen i massmedierna. Redaktör Åke Petterssons gäster var Göteborgs-Postens kulturredaktör Gabriel Byström och medieforskaren Staffan Sundin. Kulturredaktören Byström varnade för att färre ägare leder till en sämre fungerande demokrati. Det är bra att många röster kommer till tals i olika mediekanaler som har olika ägare, ansåg han. Det borde alla som är anhängare av pluralism och åsiktsmångfald kunna instämma i.

Medieforskaren Sundin lyfte fram en ekonomisk aspekt om hur riskkapitalister kan komma att ta över de stora mediebolagen och rationalisera samt stycka dem för att tjäna pengar. Sker det blir det kostsam, men i en demokrati viktig, verksamhet som minskas: nyheter, lokalnyheter, undersökande journalistik, samhällsprogram. Den lättsamma underhållningen lär däremot finnas kvar, för att locka publik till reklamen. Det är givetvis bra att ägarkoncentrationen diskuteras, även om man skulle kunna önska att debatten kunde vara betydligt livligare. Frågan är viktig för demokratin och åsiktsmångfalden i samhället.

I flera andra länder går det att peka ut massmediernas funktionssätt som en grundläggande orsak till att demokratin fungerar dåligt, exempelvis i Italien och USA. I båda fallen är det en långt gången ägarkoncentration av medierna och det i sin tur har lett till att medierna har förts till att nästan enbart ses som en kommersiell sektor. Inte längre som en verksamhet som även har kulturella, politiska och folkbildande uppgifter, och därmed också viktig för det offentliga samtalet.

Regeringen Reinfeldt har som bekant i höstas - efter maktskiftet - bett EU i Bryssel att granska det av en blocköverskridande, bred riksdagsmajoritet försommaren 2006 tagna beslutet om ett förändrat och något uppräknat presstöd. Många mindre tidningar - andratidningar och lågfrekventa dagstidningar (veckotidningar) - är beroende av presstödet för utgivning i nuvarande form. Utan presstöd hotar nedläggningar av dessa andratidningar. Fallande upplagor och annonsörernas hårda marknadsstyrning gynnar de stora och missgynnar de små.

Redan nu är det så att bara på 15 orter i landet finns det tidningskoniurrens. Alla dessa är hotade om presstödet försvinner. Inte heller "Svenska Dagbladet har en chans utan presstödet. Det vet Bonniers och lobbar därför aktivt för att få bort det", enligt professor Karl Erik Gustafsson som i en rapport till regeringen ger det svenska presstödet väl godkänt.

Kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth (m) säger visserligen att ”huvudspåret” är att behålla presstödet. Vad är det löftet värt? Och hur långt sträcker sig "bäst före datumet" på det löftet? I ett läge när vi vet att folkpartiet och moderaterna är emot presstödet. Beslut i frågan om presstödets framtid kommer troligen först till sommaren eller möjligen i augusti 2007.

Tidningen Journalisten har rätt nyligen ställt samman uppgifter som visar att det borgerliga tidningsblocket får 198,44 miljoner i presstöd (via tidningsmomsen på 6 %) mot 141,67 miljoner till socialdemokratiska tidningar (via driftstöd och en låg tidningsmoms). Samtidigt ska man veta att presstödet per tidning och totalt realt sett nu är på den lägsta nivån sedan 1970-talet. Att den beslutade lilla uppräkningen från i fjol frös inne för 2007 har inte precis gjort det lättare för andratidningarna i konkurrensen.

Trots en redan mycket stark borgerlig dominans på tidningsmarknaden i Sverige går alltså mer stödpengar - via den låga momsen - till borgerlig press. Den vill Bonniers m fl givetvis behålla. Men inte presstödet till andratidningarna. Utan detta presstöd blir det som i Danmark, dvs inga andratidningar kvar. Så slå vakt om och räkna gärna upp presstödet - förhindra att utveckling mot medie- och åsiktsenfald också i Sverige.

Men det långsiktiga problemet är inte enbart presstödets framtid utan också läsarnas val av tidning, och marknadskrafternas agerande via annonsörerna (den stora inkomstkällan för tidningarna). Med fortsatt fallande upplagor får de flesta dagstidningar problem.

Tidningsläsandet behöver försvaras. Det är en viktig demokratifråga oavsett politisk övertygelse. Socialdemokratin behöver dessutom nu även på detta område "vässa sin profil" och skapa en ideologiskt utformad mediapolitik vad gäller dagstidningsmarknaden, public service-radio/tv:n och andra medier. Kort sagt göra mer för att bidra till att skapa en bättre jämvikt inom mediabranschen. Ty alternativet med ännu mera medie- och åsiktsenfald förskräcker.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com