Friday, December 22, 2006

Det blir nog Mona Sahlin nu den 18 mars 2007

Analys
Nu är vägen öppen för Mona Sahlin att bli vald som ny s-ledare den 18 mars 2007

När Lena Hjelm Wallén, ordförande i den valberedning som hos socialdemokraterna i Sverige har som uppdrag att föreslå en efterträdare till Göran Persson, träffade häromdagen förre justitieministern Thomas Bodström. Så nu är även han, liksom tidigare ännu tyngre kandidatnamn som EU-kommissionären Margot Wallström och förra biståndsministern Carin Jämtin (två favoriter annars), nu strykna från listan. Bodströms namn har förekommit i debatten, men har väl aldrig egentligen känts som i verklig mening aktuell. Detta i motsats till Wallström och Jämtin, som båda kunnat bli valda - om de bara velat ställa upp. Den populäre Bodström har däremot inte riktigt den bakgrund som rimligen krävs av en socialdemokratisk partiordförande i Sverige. Inte än på länge i alla fall.

Efter Wallströms och Jämtins nej är vägen öppen för Sahlin
Som läget nu har utvecklat sig - efter först Wallströms och sedan Jämtins klara nej - står ganska klart att Mona Sahlin blir ny partiledare för socialdemokraterna i Sverige i mars 2007. Hon blir därmed den första kvinnliga ledaren för det 118-åriga i svensk politik helt dominerande partiet. Men hade dåvarande utrikesminister Anna Lindh, genuint populär inom socialdemokraterna, inte mördats på NK, så hade hon sannolikt varit s-partiordförande senast året före valet 2006.

Trots att jämställdheten tveklöst är omfattande i Sverige har landet - också beroende på mordet på Anna Lindh - aldrig haft en kvinnlig statsminister och S aldrig haft en kvinnlig partiledare. Det blev därför efter Göran Perssons avgång efter tio år som partiordförande nu omöjligt att inte välja en kvinna som hans efterträdare. Detta faktum kom i praktiken att begränsa kandidaterna. En rad av de mest möjliga kvinnliga kandidaterna sade sedan nej till kandidatur. Tidigare i höst var det LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin, nyligen Margot Wallström och så även Carin Jämtin, i början av julveckan.

En annan bärande orsak till att ingen entydig partiledarkandidat fanns att tillgå var att Göran Persson var så dominerande som partiledare och statsminister att ett gäng kronprinsar och kronprinsessor inte kunde, alternativt tilläts, växa upp och ta utrymme från den dominerande "gamle". Det finns mycket att säga om Mona Sahlin, tidigare bl a s-partisekreterare och mångårigt statsråd på en rad olika poster i regeringen. Hon kom in i riksdagen för 24 år sedan, redan som 25-åring. Sedan kom hon som 32-åring påläggskalv in i Ingvar Carlssons s-regering, fick som ny arbetsmarknadsminister försvara ett mycket impopulärt krispak med strejkstopp och annat som Carlssonregeringen lade fram år 1990. Sedan var Sahlin med statsminister Carlsson på valaffischer och i tv-debatten inför valet 1991. Hon var en långtifrån hellyckad partisekreterare några år från 1992 och sedan åter minister efter valet 1994. Var borta från regering och politik några år efter avgången till följd av "Toblerone-affären" som fällde henne hösten 1995. Därför blev det inte "Ingvar Carlsson"-favoritetn Sahlin utan finansminister Göran Persson som efterträdde Ingvar Carlsson som partiordförande och statsminister. Efter några år i den politiska kylan återkom Mona Sahlin som biträdande näringsminister 1998 och sedan på andra ministerposter, senast som samhällsbyggnadsminister, fram till valet den 17 september 2006. Så visst är Mona Sahlin en synnerligen erfaren politiker.

Men hon dras fortsatt med en bestående misstro i många s-partiförsamlingar. Uppslutningen kring henne som en möjlig, trolig partiordförande är ingalunda odelad och stark. Och i likhet med demokraternas troliga, möjliga presidentkandidat Hillary Clinton dras Mona Sahlin dras också med en politisk belastning att ha ansetts gått åt höger. Hillary Clinton ses som svikare av många av demokraternas kärnväljare, Sahlin har lite samma problem med en del s-kärnväljare.

Många i den majoritet av s-väljare som vill ha en omfattande offentlig sektor och är negativa eller starkt skeptiska till EU:s valuta- och myntunion, EMU, ser Mona Sahlin som en alltför uttalad EU-entusiast för en i grunden rätt EU-skeptisk s-väljarkår. Samma EU-barlast hade även Margot Wallström haft men möjligen haft lite lättare än Sahlin att bemästra, om hon valt att kandidera som s-partiledare. Samtidigt uppfattar många borgerliga väljare Sahlin - och hennes gamla 90-talsbudskap om att "det är häftigt att betala skatt" - som en provokativ högskattefanatiker. Så Sahlin-myntet har åtminstone ett par olika sidor.

Sahlin - en omstidd politiker som har mycket att bevisa
Som en den 18 mars 2006 vald, trolig kvinnlig parti- och oppositionsledare med en ofta tuff debattstil kommer Sahlin att utgöra en sannolikt tydlig kontrast gentemot alliansregeringens ledare, statsminister Fredrik Reinfeldt. Men ska en oppositionsledare Sahlin nå mera varaktig framgång måste hon också vara framgångsrik i att öka väljarstödet för socialdemokraterna inför kommande val hösten 2010. Detta i sin tur lär rimligen kräva att hennes s-ledda opposition driver en ekonomiskt och socialt utjämnande politisk retorik och alternativ budgetlinje, som tydligt kontrasterar mot Reinfeldts alliansregering. I så fall är hon snart tillbaka i sitt gamla 90-talsbudskap om att det är häftigt att betala skatt.

Mona Sahlin har åter - inför det förestående ordförandevalet - på nytt fått påskrivet av tidigare nära medarbetare och andra för att vara lat, ytlig och dåligt påläst. Om det har fog för sig - sannolikt har det så, åtminstone delvis - lär hon behöva jobba hårt för att förbättra sig på sina svaga punkter. Och att hon vågar/vill omge sig också med rådgivare som har integritet och vågar vara kritiska, när så är befogat. Ledare som fegar på den här punkten brukar däremot snart tappa fotfästet i tillvaron och i sin förmåga att vara goda ledare.

Sedan hör det förstås också till pjäsen att ledare, också Sahlins företrädare, alltid får och med tiden drar på sig kritik. Sveriges meste och längste statsminister Tage Erlander, aldrig anfrätt att ledarskapets status, är väl det stora undanteget här. Om en av hans "pojkar" och sentida efterföljare, Ingvar Carlsson, hette det exempelvis att han var synnerligen demokratisk men grå, tråkig, stel och inte riktigt förmådde engagera. Men hur lätt var det att efterträda den mördade Olof Palme med hans engagemang och ideologiska hetta? Och om den dominerande 90-talspolitikern Göran Persson hette det att han var pampig, bufflig, snål med mera. En partiledarkandidat på väg att bli partiledare får finna sig i kritik, oavsett kön och klass. Men det är få förunnat att ha Erlanders självironi när han år 1946 konstaterade att vara ansedd som "nolla är inget dåligt utgångsläge". Därifrån kan det bara bli bättre.

Vi får se hur en sannolikt snart vald Mona Sahlin som ny s-partiordförande förmår hantera den kritik som faktiskt finns om hennes kvaliteter som ledande politiker. Men tveklöst ligger det nog henne i fatet att hon åtminstone tidigare hört till de främsta så kallade förnyarna, alltså socialdemokraternas "högerflygel".

Blir Sahlin partiledare för S bör hon anstänga sig hårdare att visa att hon är hela partiets ledare. Annars har hon bara en begränsad chans att överleva som ledare under någon längre tid och ha en rimlig chans att vinna kommande riksdagsval. Då kräver det nog snarare att hon med sitt ledarskap, en aktiv partisekreterare och övriga nära omgivning ser till att tydliggöra socialdemokraternas berättelse om framtiden och att positionera sig i mitten av vänsterhalvan i det svenska politiska landskapet. Då är den svenska väljarkårens - i grunden mycket positiv till offentliga trygghetssystem, en aktiv arbetsmarknadspolitik etc - majoritet också villig att på nytt ge socialdemokraterna chansen att regera Sverige igen. Precis som de så ofta gjorde under Per Albin Hansson- Erlander-, Palme-, Carlsson- och Persson-åren.

Den 18 mars 2007 är Mona Sahlin med sannolikt runt 80 procents säkerhet vald som ny s-partiledare för de svenska socialdemokraterna. Sedan börjar det riktiga jobbet att visa sig värdig att följa tidigare stora s-partiledare i spåren och att S på nytt får axla ansvaret som landets statsminister och ledande regeringsparti.

Hur det går med den uppgiften är dock för tidigt att uttala sig om redan nu.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com

PS. Som jag och en känd TCO-ekonom hörde en f d förbundsordförande säga ett Carin Jämtin-möte häromdagen: jag kommer att gå ur partiet om Sahlin blir vald som partiledare. Det var inte någon direkt "udda" röst som sade så...
Så Sahlin har nog mycket att bevisa om och när hon troligen blir vald den 18 mars nästa år.

Monday, December 18, 2006

Ur Orhan Pamuks Nobelföreläsning

Ur Orhan Pamuks Nobelföreläsning

...den fråga som vi författare oftast får, den populäraste frågan lyder: ”Varför skriver ni?” Jag skriver, för att det är mitt hjärtas lust! Jag skriver, för att jag inte liksom alla andra trivs med ett vanligt arbete. Jag skriver, på det att böcker måtte skrivas som jag gör och bli lektyr för mig.

Jag skriver, för att jag är så arg på er, jag är arg på alla. Jag skriver, därför att jag tycker så mycket om att en hel dag sitta i en kammare och bara skriva. Jag skriver, därför att endast genom att förändra verkligheten kan jag fördra den.

Jag skriver, för att hela världen måtte få veta hur jag, de andra, hur vi alla, alla vi i Istanbul och Turkiet har levt och hur vi lever. Jag skriver, för att jag tycker om papperets, pennans och bläckets doft. Jag skriver, för att jag tror mer på litteraturen, romankonsten, än på något annat. Jag skriver, för att det är en vana, en passion.

Jag skriver, för att jag är rädd för att bli glömd. Jag skriver, för att jag är förtjust i all berömmelse och uppmärksamhet, som det för med sig. Jag skriver, för att få vara för mig själv. Jag skriver i hopp om att förstå varför jag är så oerhört arg på er och på alla. Jag skriver, för att jag tycker om att bli läst. Jag skriver, för att en gång för alla bli klar med den här romanen, den här texten, den här sidan, som jag en gång påbörjade.

Jag skriver, för att alla förväntar sig det av mig. Jag skriver, för att jag med barnatrons innerlighet tror på bibliotekens odödlighet och mina böckers platser på hyllorna. Jag skriver, därför att livet och världen och allting är så otroligt vackert och förunderligt.

Jag skriver, för att jag njuter av att klä i ord livets hela härlighet och rikedom. Jag skriver inte för att berätta historier utan för att skapa historier. Jag skriver, för att göra mig fri från känslan av att det alltid finns en plats, dit jag – precis som i en ond dröm – på intet sätt kan ta mig till. Jag skriver, för att jag aldrig kunnat känna mig lycklig. Jag skriver, för att bli lycklig.

Översättning från turkiska: Claire B Kaustell.
Hela föreläsningen finns på Svenska Akademiens hemsida.

Saturday, December 16, 2006

Den råa cynismen regerar och oppositionen får växande stöd

Analys:
Den råa cynismen regerar och oppositionen får ett växande stöd

Det blev ett hål på ett antal miljoner i Reinfeldt-alliansens höstbudget när riksdagens arbetsmarknadsutskott häromdagen beslöt att skjuta upp försämringen i a-kasseersättningen till den 5 mars.

Men finansminister Anders Borg - som gärna och ofta hänvisar till allehanda utbudsteoretiska modeller - är snabb att täppa igen det. Och hur gör han då detta? Jo, genom att tvinga AMS att skära bort ytterligare 285 miljoner kr. AMS tvingas nu spara genom att dra ner på de arbetsmarknadspolitiska programmen. 2 000-3 000 människor som går i utbildning för att höja sin kompetens kastas ut i öppen arbetslöshet för att rädda finansieringen av alliansens skattesänkningar.

Så agerar dessa ekonomiska teoretiker och modellnissar som inte bryr sina hjärnor särskilt mycket med vilka individer som hamnar i skottgluggen för att de ska kunna omsätta sin politik. Så går det allt som oftast när den råa cynismen regerar. De som redan har det tufft får det ännu lite tuffare.

Kanske inte så underligt då att det nu visar sig att om det hade varit val i november detta år skulle socialdemokraterna ha fått 40,4 procent av rösterna mot de 35 procent partiet fick vid valet den 17 september. Detta trots att Göran Persson är sjukskriven, partiet är upptaget med att försöka hitta någon som är villig att bli hans efterträdare och oppositionspolitiken httills varit ganska tam. Undantaget då den arbetsmarknadspolitiska s-talespersonen Sven-Erik Österberg som börjat mycket bra i sin nya roll i arbetsmarknadsutskottet.

Det råder bland svenska medborgare dock knappast någon tvekan om att det är socialdemokratins starka försvar för den svenska modellen och en rättvisare profil på a-kassan som är det främsta orsaken till uppryckningen och att så många s-väljare nu ”har återvänt.” Vänsterblocket skulle, enligt den stora och pålitliga SCB-mätningen (med hela 9 294 intervjuade), samla 51,3 procent mot de fyra regeringspartiernas 44,5 procent.

Också det ett tecken bland många på att svenska folket nog inte köper riktigt vad som helst från trixande nyliberala modellbyggares råa cynismer - när de väl ska omsättas i verkligheten.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com

Friday, December 15, 2006

SCB visar att det nu blåser kraftiga vänstervindar i svensk politik

Analys

SCB:s stora partisympatiundersökning visar att det nu blåster kraftiga vänster- och missnöjesvindar i det politiska

Den borgerliga regeringen under moderaten Fredrik Reinfeldts ledning har fått en dålig start. Det framgår redan i SCB:s första stora partisympatiundersökning efter valet med 9 294 tillfrågade tappat sitt stöd hos de svenska väljarna och det rejält. Oppositionen leder över högeralliansen med 51 procent mot regeringssidans 44 i procent.

Det är en kraftig förskjutning av de partipolitiska sympatierna - från 46 procent för nuvarande oppositionssidan mot 48 procent för det borgerliga regeringsblocket i september. Nästan var tionde svensk väljare har med andra ord har ändrat sina sympatier i höst. Det blåser med andra ord just nu starka vänstervindar i Sverige.

Unikt att en nyvald regering faller igenom så fort
Det är fullkomligt unikt att en regering på så kort tid efter en valvinst faller igenom fullständigt. Några månader efter ett val brukar valvinden hålla i sig och till och med oftast förstärka valets opinion. Så var det t ex hösten 2002 när socialdemokraterna fick 39,9 procent i valet. I november det året noterade man 41,3 procent, medan samtidigt moderaternas bottenläge på 15-procentsnivån bekräftades.

Kristdemokraten och socialministern Göran Hägglund har därför fullständigt fel ute när han försöker förklara bort det här stora tappet för regeringsblocket med att det bland folk en kort tid efter valet alltid sker stora förändringar i väljarkåren. Det är snarare precis tvärtom. Valvinden brukar förstärkas, inte ändra fullständig riktning - som nu har skett i Sverige.

En annan tes som Göran Hägglund försöker förklara bort regeringens misslyckande med är att påstå att väljarna har haft för högt ställda förväntningar som regeringen inte kunnat leva upp till. Det är väl sannolikt snarare så, att Reinfeldts borgerliga allians före valet taktiskt rätt framgångsrikt körde med att det efter tolv år med s-regering nu var dags att byta regering. Däremot aktade man sig väldigt noga för att gå in och debattera i sakfrågorna vad man ville göra om man verkligen vann valet. Man lade sig i stället så nära socialdemokraterna som möjligt med en socialdemokratisk light-position och gömde undan sådant (den omstridda besparingen i a-kassan etc) som kunde riskera en valförlust.

Därför kom det systemskifte på främst arbetmarknadspolitikens område som Reinfeldt-alliansen nu påbörjat för att skapa ett samhälle med större skillnader mellan dem som har trygga jobb och inkomster och dem som saknar detta som en chock. Majoriteten i den svenska väljarkåren hade - som framgår av den pålitliga SCB-mätningen nu - aldrig krävt en sådan omläggning av den svenska modellen. Många väljarna känner sig nu förda bakom ljuset. Väljarna har därför nu i SCB-mätningen bytt tillbaka - återvänt till socialdemokraterna i snabb takt.

Väljarna ångrar sig och strömmar tillbaka till S
Från alla partier på den borgerliga sidan flödar väljarna nu åter till socialdemokratin. Störst är flykten från statsministerpartiet moderaterna, men alla fyra - m, fp, c och kd - tappar och mest procentuellt kristdemokraterna (kd).

Det ska noteras att vänsterpartiet inte fångar upp några nya väljare och att miljöpartiet de gröna bekräftar valframgången, men inte mera.

Det finns professionella bedömare som menar att förändringen i den socialdemokratiska ledningen med Göran Perssons avgång har spelat en positiv roll för att partiet nu kraftigt stärkt sin ställning. Det är nog en uppfattning som delas av de flesta.

Därmed inte sagt att det nu förstärkt största partiet, socialdemokraterna, nu kan slå sig till ro och tro att den opinionsvind som för tillfället råder också blir bestående. Snart kommer regeringens skattesänkningar i 40-miljardersklassen och i det goda konjunkturläge som råder kommer en regering att ha utrymme för rätt mycket mer val- och eftervalgodis.

De grundläggande strukturfelen i det svenska samhället: långtidsarbetslösheten, det växande utanförskapet, segregationen och diverse kantigheter och brister i de sociala systemen kvarstår. Dem kan inga aldrig så goda konjunkturuppgångar ensamma rå på. Där tarvas inte minst ett fortsatt omfattande politiskt reformverk som bygger på en helt annan och mera solidarisk människosyn än som nu kommer till uttryck i alliansregeringens nedskärningar i arbetslöshetsförsäkringen. Det visar inte minst de stora förändringarna i väljarströmmarna i den stora och pålitliga partisympatimätningen som nyligen kom från Statistiska centralbyrån, SCB.

Fortsätter det som nu, lär Reinfeldt och hans allians bli bortröstad i valet år 2010. Och förutsatt då att socialdemokraterna fram till dess har förmått formulera en berättelse om framtiden som fångar väljarna.
Robert Björkenwall

Thursday, December 14, 2006

Varför gör alliansregeringen på detta viset mot de arbetslösa?

Varför gör alliansregeringen på detta viset? - jo, för att syftet är att skapa en skitlönearbetsmarknad

Det handlar om ett systemskifte, det som alliansregeringen och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin nu är i färd med att göra med a-kassan. Låt oss ta exemplet med en undersköterska som tjänar 20 000 kronor i månaden. Om hon sedan alliansregeringens förslag har trätt i kraft den 5 mars 2007 skulle bli arbetslös i mer än 300 dagar får hon en ersättning på 13 000 i månaden före skatt. Då måste hon ta ett erbjudet jobb på 90 procent av sin A-kassa, vilket blir 11 700 i månaden, annars förlorar hon a-kassan.

Men många i vanliga LO-yrken tjänar inte ens 20 000 kronor. Den som tjänar t ex 15 000 kr i månaden får efter 300 dagars arbetslöshet 9 750, efter skatt ca
7 500, med de nya a-kassereglerna. Det är ungefär lika mycket som man får i socialbidrag, då socialförvaltningen betalar hyran. Det man får ut från sin försäkring är med andra ord vad samhället enligt socialtjänstlagen garanterar som lägsta levnadsstandard.

Man kan därför med rätta fråga sig vad det är för försäkring som kostar 400 kronor i månaden i avgift och som dessutom ska bli obligatorisk, men som bara ger motsvarade lägsta socialbidrag i försäkringsersättning?

Vaffor gör di på detta viset?
Vaffor gör di då på detta viset? Svaret är att alliansregeringen vill den vägen tvinga fram framväxten av en skitlönemarknad. Tar man inte jobb på knappt 8 800 kronor i månaden ryker a-kassan. Det är långt under kollektivavtalens lägstanivåer på just nu cirka 14 000. Hur låga löner är det rimligt att en löntagare ska acceptera? Är det vad lågpensionärerna får ut - 5-6 000 kronor i månaden? Är det vad alliansregeringen och dess handgångna rådgivarstaber har räknat ut måste till för att det ska uppstå en verklig låglönearbetsmarknad - arbetande fattiga-marknad - också i Sverige?

Klart som korvspad att det här nya a-kasseregelverket kommer att verka nedpressande för alla på lönemarknaden. Särskilt så för den yngre okvalificerade arbetskraften. Och som med sådana löner inte kommer att ha råd att skaffa eget boende utan tvingas bo kvar längre än hittills hos sina föräldrar. Särskilt som också boendekostnaderna lär stiga med de avskaffade räntebidrag för nyproducerade lägenheter som alliansregeringen nu också har föreslagit.

Följden av den här systemförändringen i a-kassan kommer att resultera i en mer stelbent arbetsmarknad när det inte längre finns en rimlig arbetslöshetsförsäkring eller en fungerande arbetsmarknadspolitik (halveras också med alliansens sparpolitik). Följden av det här kommer rimligen bli att de fackliga organisationerna nu måste ställa krav på kraftigt ökade avgångsvederlag. Det i sin tur innebär att det blir dyrare att avskeda, precis som ute i övriga Europa där man redan har låga a-kasseersättningar. (Undantaget då t ex Danmark där a-kasseersättningen är 90 % av månadslönen.)

En sådan här utveckling är inte till gagn för svensk industris konkurrenskraft. Neddragningen av 40 000 platser i AMS-programmen har inte heller något vettigt syfte. Inte heller de kraftiga nedskärningarna av komvux. Samtidigt som företagen ropar efter rätt utbildad arbetskraft, så skär alliansen nu bort många utbildningar och låter arbetslösa gå i passivitet.

Behandlingen i riksdagens arbetsmarknadsutskott av Littorins framhetsade haftsverk till förslag om sänkningen blev också pinsam för honom. Hans tidtabell underkändes till och med av den borgerliga majoriteten i arbetsmarknadsutskottet. Den ansåg sig nödgad att kriarätta statsrådet Littorins hafsjobb och gav rätt åt alla de remissinstanser som ansett att denne haft för bråttom när han påstått att nedskärningarna ska genomföras redan från 2006/2007.

Nu blev utskottets förslag att försämringarna i a-kassan får inledas 5 mars i stället för den 1 januari.

Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet gör som väntat tummen ner för hela förslaget. Högst befogat. Och ute i det på många sätt så underliga decemberklimatet i Sverige kokar ilskan. Redan har 150 000 skrivit på LO-protesten mot a-kasseslakten. Och landet runt samlas nu skarorna till protestmöten - nästan som i gamla tider. Knyter näven och säger: vet hut, vet sjufallt hut.
Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com

Wednesday, December 13, 2006

Vågar C och KD rösta för presstödet?

Är det nationellt självbestämmande som gäller eller är det undfallenhet mot EU och Bryssel i frågor som EU saknar beslutskompetens i som kommer att känneteckna den nya alliansregeringens tid vid makten?

Fredagen den 6 oktober lämnar den socialdemokratiska regeringen lokalerna vid Rosenbad. Måndagen den 9 oktober beslutar den nya kulturministern, Cecilia Stegö-Chiló, m, att dra tillbaka anmälan om presstödsförändringen till EU. Det hinner denna uttalade motståndare till allt vad presstöd och mediamångfald heter, märkligt nog, göra innan hon måste avgå efter två veckor på sin post. För svenska folket är dock detta ännu inte känt.

Först när budgetpropositionen kom 16 oktober, framgick det att den nya alliansregeringen inte vill låta pressstödsreformen träda i kraft den 1 januari 2007, som en bred, blocköverskridande riksdagsmajoritet beslutade i juni 2006. Detta brott mot tidigare riksdagsbelsut sker nu med hänvisning till att EU-kommissionen sägs vilja granska hela presstödet, huruvida det är förenligt med EU:s statsstöds- och konkurrensregler. Ett presstöd som vi haft så länge Sverige varit medlem i EU!

Presstödet är och förblir en nationell angelägenhet, inte en EU-fråga.

På torsdag (14/12) blir det ett första test på just detta. Då ska riksdagen fatta beslut om presstödet för 2007. Antingen väljer riksdagsledamöterna att verkställa det beslut som riksdagen i bred blocköverskridande majoritet tog i juni 2006 eller så fegar kristdemokraterna och centerpartisterna ur. Böjer sig för moderaternas diktat och låter det tidigare beslutade presstödsförstärkningen frysa inne.

Nu är det upp till bevis för center- och kd-riksdagsledamöterna från de olika länsbänkarna om de vågar stå fast vid det ursprungliga blocköverskridande riksdagsbeslutet från juni 2006 om ett förstärkt presstöd från 1 januari 2007. Står de för för sin politik och röstar emot Reinfeldt-regeringens dribblande med och frysning av presstödet med hänvisning till en dubiös s k EU-granskning? Vågar de stå upp för sin politiska linje eller viker de sig för moderaterna?
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com

Helmer Björkenwall - en 83-årig pappas liv är slut

Publicerad i NSD 13 december och N-kuriren 12 dec. 2006 under familjenytt

Helmer Björkenwall död
Helmer Björkenwall, Stockholm, har lugnt och stilla somnat in på Magdalenagården på Söder i Stockholm, där han vårdats de senaste åren. Han skulle den 3 januari 2007 ha fyllt 83 år men dog några veckor innan dess vid tolvtiden den 11 december 2006.

Helmer föddes den 3 januari 1924 i Junosuando (vid Torneälven i Nrrbotten), där han också växte upp och genomförde sin skolgång. Efter avslutad folkskola arbetade han en tid i föräldrarna Nils Olovs och Anna Alida Ellens jord- och skogsbruk med bland annat ett 20-tal mjölkkor och några hästar.

Sjutton år gammal flyttade han år 1941 med familjen till Lainio, där familjens nya jord- och skogsfastighet fanns. På en tiden fanns ingen elförsörjning i och till byn. Helmer arbetade med sin far Nils Olov - utöver att sköta jord- och skogsbrukshemmanet - i det arbetslag som drog elkablar till Lainio. Han kom också sedan att arbeta för Televerket med att även dra telekablar till byn. På somrarna arbetande han även med timmerflottning och hade, efter pappans anvisningar, också ansvaret för höslåttern på myrarna.

Senare kom Helmer även att bidra till familjens försörjning genom diverse vägarbeten - bland anant vid Kalixfors flygfält nära Kiruna. Helmer var den som tidigt fick dra in pengar till familjen och vara med och bekosta yngre syskons skolgång.

Några års värnpliktstjänstgöring med underbefälstjänst följde sedan innan han genomgick gruvskolan i Grängesberg och var anställd där i gruvan åren 1946-47.

I mars 1948 fick han så anställning i järnmalmsgruvan i Kiruna och kom att förbli anställd som underjordsarbetare i LKAB-gruvan som borrare, tappare, skyddsskrotare m m fram till sin pensionering år 1983, dvs i 38 år och fyra månader. "Vi behöver erfaret gruvfolk som du så inte ska du sluta nu", sade en överingenjör i samband med Helmers pensionering 1983.

Efter pappan Nils Olovs förtida död hösten 1946, sedan även i samband med vården i Gällivare lasarett av mamman Anna Alida Ellens och senare död år i maj 1957 tog Helmer ett stort ansvar för yngre syskon och deras utbildningar tills de klarade sig själva. "Livet har inte alltid varit så enkelt men man har fått kämpa på", brukade Helmer säga om den här tiden.

Helmer gifte sig år 1950 med Karelen-krigsflyktingen Olga, dotter till en yrkesfiskare i Ladoga, Europas största sjö. Året därpå (1951) föddes den äldsta sonen Robert, i april 1952 kom så andra sonen Rolf och i mars 1959 dottern Ruth.

Parallellt med det ofta hårda gruvjobbet var Helmer de sista 16 åren före sin slutliga pensionering även deltidsanställd som säkerhetsvakt hos Securitas i såväl Kiruna, rymdbasen Esrange och därefter också under ett antal år i Stockholm, där han bott på Söder i Stockholm sedan 1984.

Ända tills för bara några år sedan, då han hälsa försämrades efter en stroke i samband med stenlyftning i fritidshuset, brukade Helmer Björkenwall tillbringa långa perioder i sin egenhändigt byggda timmerstuga i Lainio. Snickeri- och underhållsarbeten varvades med sikfiske, besök i hjortronskogen och vintertid en och annan skidtur i skogarna runt stugan. Han gjorde också flera resor till bland annat Kalifornien och ut i Europa under sina år som pensionär.

Hälsan skötte han också genom att flera gånger i veckan jogga i Tantolunden i Stockholm. Det höll han på med tills hans ben - efter stroken - började säga stopp och han i stället tvingades börja med stavgång.

Men några månader efter 80 år fyllda den 3 januari 2004 gick inte heller detta utan Helmer måste beredas plats på äldreboendet Magdalenagården på Timmermansgatan i Stockholm medan den snart 80-åriga hustrun bodde kvar ensam i lägenheten vid Södra station. På äldreboendet framlevde Helmer sedan sina dagar i god omvårdnad av omtänksam personal (under ibland väl snål budgetram) som han gärna skojade med ibland fram till han plötsligt blev sämre den 7 december och sedan, efter några dygns kamp avled sju minuter över tolv den 11 december 2006.

Publicerad: 2006-12-13 i NSD och i Norrbottens-Kuriren den 12 dec. 2006

Sunday, December 10, 2006

Väinö Linnas romaner - en nödvändig och storslagen läsning

En del böcker kan nästan förändra liv. Andra böcker är nödvändiga för att förstå sammanhang. De behövs för att få inblick i vår gemensamma historia och lära sig hur världen fungerar i dag. Till den senare kategorin hör den bästa finske författaren som tyvärr aldrig fick nobelpriset, nämligen Väinö Linna. Det borde han nämligen fått såväl för sin lysande krigsskildring "Okänd soldat" (utgiven 1955) som för den historiska insats han gjorde för att läka finska folkets sår med sin briljanta s k torpartrilogi om inbördeskriget 1917 och tiden därefter. Linnas romaner är en alldeles utmärkt julhelgs- och sommarläsning, vare sig man gör det för första gången eller har dem som en återkommande omläsning. Ungefär som Dostojevskijs "Bröderna Karamasov".

Linnas torpartrilogin - en stor läsupplevelse
Vid den store finske arbetarförfattaren Väinö Linnas död 1992 berättade en kulturjournalist på DNs kultursidor att han kunde vakna upp kallsvettig på natten för att han inte kunde minnas vad Jussi Koskelas tre söner hette. Hur kan man glömma sånt? Det är precis mitt i prick.
Väinö Linna - som aldrig fick nobelpriset - var en stor författare som man utan vidare kan läsa om och om igen med samma behållning.

Han s k torpartrilogi om Pentinkulma och Koskela-familjens öden är lysande litteratur och samtidigt också den kanske bästa politiska analysen i romanform avett inbördeskrigs mekanismer. Romanerna är både en försoningshandling och samtidigt en uppgörelse med en förljugen historieskrivning som starkt bidrog till att leda den finska närhistorian och utvecklingen in i nya banor, som den svenske översättaren Nils-Börje Stormbom sagt om Linnas böcker.

Efter flera omläsningar av - Högt bland Saarijärvis moar (1959), Upp trälar (1960) och Söner av ett folk (1962) - kan jag numera börja var som helst i böckerna och ändå veta precis vad som hänt eller kommer att hända med skräddaren Halme, Jussi, Akseli och hans två andra söner Koskela i inbördes- och efterkrigs-Finland.

Så fort man läst den inledande första meningen i första boken så är jag fast och vill bara läsa vidare. "I begynnelsen var kärret, gräftan - och Jussi", så börjar Väinö Linna sin berättelse om Koskela-familjens öden i sin inledningsbok "Högt bland Saarijärvis moar". Så enkelt och samtidigt så briljant. Sedan läser man bara vidare till slutmeningen i "Söner av ett folk" om hur gungstolen saktade farten, rörde bara stilla på sig med långa pauser, men leendet dröjer kvar i Elinas ansikte där hon lyssnade på sången i radion: En gång - det sägs så bara - har lappen velta se, hur djupt det kunde vara i stora Enare. Hans lina brast;där ljöd en sång: Jag är så djup som jag är lång. - Sen dess har ingen mätit det djupet än en gång".

Pentinkulma lever i oss och vi lever i Pentinkulma. Och det oavsett om man sedan själv någonsin själv fysiskt vistats i det böljande sommarlandskapet i finska Tavastland, strax norr eller väster om Finlands andra stad Tammerfors.

Men väl klar med torpartrilogin vill man bara avsluta sin läsupplevelse med att än en gång läsa hur det går för Akseli Koskela, Rokka och alla andra världens kanske bästa krigsskildring, "Okänd soldat", och som samtidigt också blev Väinö Linnas sista roman.

Sorgen är stor när sista sidan är läst. Men tack och lov är det bara att vänta till suget kommer tillbaka och nästa omläsning av Pentinkulma-trilogin och Okänd soldat stundar. Vi ses igen till lediga sommardagar eller julhelgen kan man säga till Jussi, Akseli och de andra Koskela-bröderna. Alla gånger.

I kombination med historikern Heikki Ylikangas "Vägen till Tammerfors" utgör Pentinkulma-trilogin något av det bästa som finns att läsa för den som vill förstå vilka grymheter som kan följa i spåren av ett inbördeskrig. Och som vi för tio år sedan tvingades stifta bekantskap med i Bosnien-rapporteringen (jfr Srebrenica m fl !) eller från afrikanska massmord i Darfur i Sudan eller Rwanda, så väl fångad i det lysande biofilmen Hotel Rwanda (från år 2004, finns på DVD).Linna borde fått nobelpriset - för torpartrilogin men också för Okänd soldat. Men folkets kärlek fick Linna, nobelpriset förutan. Också i vårt land.

Historia är viktigt
Linnas böcker är bara ett av många exempel på att skönlitteratur ofta fungerar utmärkt när man vill lära sig historia. Och vad som egentligen hände i inbördeskrigets Finland.

Göran Persson och hans dåvarande s-regering ska ha en eloge för att man för några år sedan tog ansvaret för att öka kunskapen om förintelsen när alarmen om svaga kunskaper fick genomslag i media år 1997. Det var också bra när tidigare skolministern Tomas Östros härom året fick riksdagens stöd för att göra historia till ett kärnämne på gymnasiet. Alldeles för få vet hur åtskilliga miljoner människor har förföljts och mördats (jfr elvaårs-minnet av massakern i Srebrenica i Bosninen senhösten 2006) på grund av politik, etnicitet, religion och nationalism runt om i Europa och övriga världen under 1900-talet och nu på 2000-talet.

Om historien glöms riskerar illdåd att upprepas, nu senast i Irak, Libanon och Darfur i Sudan. Att minnas historien gör att möjligheten finns att dra slutsatser från den. Också i det avseendet kan läsning som Linnas torpartrilogi göra nytta. En alldeles särskilt god läsning är det nog ändå just på sommaren, när den rätta ron och lugnet har infunnit sig. Då är det rätt tid att sjunka in i Koskela-familjens öden och äventyr. Det är storslagen helg- och ledighetsläsning!
ROBERT BJÖRKENWALL

Thursday, December 07, 2006

A-kassan och jobben - lägre löne- och kollektivavtalsnivåer - början på ett modellbyte?

Fredrik Reinfeldts högeralliansregering agerar uppenbarligen utan fast mark under fötterna i frågan om den sänkta a-kasseersättningen, att sänkt a-kassa skulle ge fler jobb. Alliansregeringen och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin har långt ifrån några solida bevis för sin huvudtes att sänkt a-kassa ger fler jobb. Just detta har ingalunda kunnat bevisas. Nu senast har den västekonomiska sammanslutningen OECD i en jobbrapport för 2006 pekat på att en samhällsmodell med generösa nivåer i välfärdssystemen - då bl a i a-kassan - en aktiv arbetsmarknadspolitik och starka fackföreningar som bidrar till en väl fungerande lönebildning med fördel skapar låg arbetslöshet.

Högeralliansregeringen agerar utan fast mark under fötterna i frågan om den sänkta a-kasseersättningen. En huvudtes är att sänkt a-kassa ger fler jobb.Det har inte kunnat bevisas. Riksdagens utredningstjänst, RUT, säger i en PM : ”Det bör påpekas att det inte finns ett direkt samband mellan sänkt nivå på arbetslöshetsersättningen och skapandet av nya arbetstillfällen”. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) viftar dock undan såväl detta som OECD-rapporten i ett interpellationssvar i riksdagen den 4 december. Han och regeringen vill inte alls inte kännas vid - eller låtsas om - den kritik som forskare och ekonomer riktar mot deras tes. Detta trots att bevis- och ansvarsbördan måste falla tungt på den nya alliansregering som nu vill genomföra stora samhällsexperiment. Professorn i ekonomi David R Howell, New York, Roland Spånt, fil dr i nationalekonomi och Roger Mörtvik, samhällspolitisk chef på TCO menar alla tre att internationell forskning inte stöder regeringens resonemang (se vidare en Brännpunkt-artikel i Svenska dagbladet).

I en expertrapport om arbetsmarknaden från OECD har man pekat på att en samhällsmodell med generösa nivåer i välfärdssystemen - inkl. a-kassan -, en aktiv arbetsmarknadspolitik och starka fackföreningar är faktorer som bidrar till en väl fungerande lönebildning med fördel skapar låg arbetslöshet. Som alternativ skisserar man en mer sydeuropeisk kontinental modell präglad av svag arbetsmarknadslagstiftning, låga ersättningsnivåer och större ekonomiska skillnader. Det vägvalet förutsätter med en större s k låglönesektor. Den modellen strider dock mot traditionen och inriktningen på svensk och för den delen också nordisk arbetsmarknad. Vägvalet för vårt land har hittills varit att vi ska ”konkurrera med kvalitet, och inte låga löner”.

Nu vill man bryta detta samhällskontrakt. När regeringen Reinfeldt nu väljer att sänka a-kassan är syftet naturligtvis i förlängningen att tvinga människor att ta arbeten till lägre löner än idag. Det påpekades också i interpellationsdebatten av Carl B. Hamilton (fp) att det kan handla om något ”lägre löner” och att ”kollektivavtalsnivån” också påverkas.Detta är intressant. Varför? Jo, för att det visar vad som är något av kärnan i hela a-kasseförsämringen från regeringens sida. I förlängningen handlar det nämligen om hur löneutrymmet i vårt samhälle ska fördelas. Med fler lågavlönade arbeten i jämförelse med dagens situation så ökar också de ekonomiska skillnaderna och klassklyftorna i vårt land. Fler kommer att behöva två eller åtminstone ett och ett halvt jobb för att klara sin ekonomi med en sådan arbetsmarknadsmodell. Också om regeringen Reinfeldt nu förnekar att så är fallet, så det just så det ser ut i många länder i vår omvärlden.

Varför söka sina förebilder med "arbetande fattiga" i exempelvis USA? Varför inte i stället bygga vidare på den nordiska modell som även OECD anser vara framgångsrik? Alliansregeringen borde väl åtminstone kunna fundera lite på varför till och med deras eget expertorgan för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IAFU, säger så här: ”Forskningen säger ingenting om vilken nivå som ersättningen (läs a-kasseersättningen) ska ligga på”.

Riksdagens utredningstjänst, RUT, konstaterar i sin PM: ”En annan viktig faktor är den motverkande effekt som en mindre generös arbetslöshetsersättning väntas ha på strukturomvandlingen som ger ekonomisk tillväxt.”

Eller i klartext. Sämre fungerande försäkringssystem och lägre a-kasseersättning ökar rädslan för förändringar. Alltså just den förmåga till förnyelse och förändring som - i jämförelse med vår omvärld - varit en klar konkurrensfördel för Sverige.

Alliansregeringen bryter nu - med sitt orättfärdiga och korttänkta a-kasseförslag - upp ett väl beprövat och fungerande samhällskontrakt. I värsta fall kan det här mycket väl vara början på något som kan sluta riktigt illa för Sverige och dess löntagare.

Knappast var det detta som bl a de proteströstande eller somliga av "blockbytarna" önskade sig när de röstade fram Reinfeldt och hans alliansregering den 17 september.
ROBERT BJÖRKENWALL

Poänglöst att skylla s-valnederlaget på media

Häromdagen var jag med på ett valanalysmöte i socialdemokratiska pressföreningens regi med valanalysgruppens sammankallade Berit Andnor.

Diskussionen där blev överraskande frimodig och självkritisk. Bland annat så konstaterades att man inte ska gå och inbilla sig att det bara var en fråga om dålig tajming i slutskedet som gjorde att socialdemokraterna och Göran Persson förlorade valet. Oförmågan att hantera arbetslösheten gick djupare än så. Jobbfrågan hade dåvarande regeringspartiet förlorat redan året innan valåret 2006.

Det är också poänglöst att skylla valnederlaget - back 4,9 % i väljarstöd - på att socialdemokratin hade tidningarna och andra media emot sig och att det var mediernas fel att socialdemokratin förlorade. Det medierna kan göra är att förstärka opinioner som redan finns genom ett tendensiöst urval, men de kan knappast skapa några åsikter som inte redan existerar och är på väg att växa i styrka och kraft.

Det är sant att det fanns en allmän misstro mot socialdemokratin för dess bristande förmåga och dess kris är mer djupgående och av mer långsiktig karaktär än vad de flesta vill erkänna. Socialdemokraterna hade långt före valspurten förlorat kampen om problemformuleringsprivilegiet - främst jobben - och då tyckte en del att man lika gärna kunde prova något nytt. Den valanalysgrupp som leds av Berit Andnor och huvudsekreteraren Bo Bernhardsson har tagit ett betydligt rejälare grepp över ämnet. De frågeställningar som de definierat är betydligt fruktsammare än den många gånger rätt torftiga diskussionen om partiet ska ha Margot, Mona, Pär eller Carin som nu partiledare.

Hur långt valanalysgruppens rannsakan kommer att leda - tillåts att gå? - är dock för tidigt att säga nu. Det beror i mångt och mycket på hur stark självkritik man tillåts odla. Och vad också andra ledande - vid sidan av Göran Persson - anser sig tåla och orka med av självkritik och erkännande av egna tillkortakommanden. Och då inte enbart i valrörelsens slutskede utan också åtminstone ytterligare ett à två år innan valåret. Då mycket av grunden för valförlusten redan lades.

Men så här långt verkar valanalysgruppen vara hyggligt fördomsfri när man på socialdemokratiska pressföreningens möte häromdagen analyserade läget, väljarströmmarna, direktövergången på 8 procentenheter från S till M, det rekordlåga (38 %-iga) stöd som socialdemokraterna i 2006 års val fick i gruppen äldre väljare etc. På pressföreningens möte framkom också att socialdemokraterna i valrörelsen upplevdes sakna en lockande framtidsvisionen.

Partiet hade då och har ännu inte någon egen berättelse att hålla fram för väljarna och medborgarna i Sverige. Desto mera upptaget hade partiet varit av budgetsaneringen och ägnade den och säkrandet av välfärden så mycket kraft att framtidsdiskussionen förtvinade.

Jobbfrågan, bristen på egen berättelse om framtiden och ledarskapet gjorde i grunden att partiet förlorade valet den 17 september.

Vad socialdemokratin skulle behöva nu är en nytändning. Inte enbart ett nytt ledarskap.
ROBERT BJÖRKENWALL

Tuesday, December 05, 2006

Vänsterhopp i Latinamerika - och diktatorer som dör

Analys
Vänsterhopp i Latinamerika - och diktatorer som dör

Inom loppet av något dygn är två nyheter från Sydamerika de främsta i medierna. Den ena var att Chiles diktator 1973-90, Augusto Pinochet, är döende efter en hjärtinfarkt. Den andra var häromdagen: att Venezuelas president sedan 1998, Hugo Chavez, blivit omvald. Han vann med stor marginal: 62 procent av rösterna mot oppositionskandidatens 38.

Till slut möter en brutal diktator som den nu 91-åriga Augusto Pinochet det avgörande nederlaget. Anhöriga till de många tusentals han brutalt lät mörda har utkrävt ansvar av diktatorn. Undersökningsdomare har jagat honom, den demokratiska världen förskjutit honom. Döden hann dock före rättvisan. Och nu tar, som författaren García Márquez skriver, ”gamarna in via balkongerna i palatset”. Döden nådde nyligen också den i San Francisco boende ekonomiprofessor Milton Friedman, den nyliberala chicagoskölans och konstruktören av kuppgeneralens socialt brutala ekonomiska politik.

Generalen Pinochet ledde den militärjunta som i september 1973 störtade den folkvalde presidenten Salvador Allende. Socialisten och läkaren Salvador Allende hade en tydlig vänsterprofil på sin politik. Det störde USA, som betraktade Latinamerika som sin bakgård. På den ville USA ha regimer som stormakten kunde lita på. Dit hörde inte vänsterradikala regeringar som Allendes som i flera avseenden var ett rött skynke för USA, då lett av den senare så nedsligt i förtid avgångna presidenten Richard Nixon.

På den tiden höll sig USA med dominoteorin: om ett land i en region blev kommunistiskt (eller socialistisk) så blev snart alla länder det. En världsomspännande kamp pågick ju mellan USA och Sovjet om inflytandet över olika länder. Det förödande Vietnam-kriget som USA i praktiken förlorade dikterades av denna teori. 1973 var röd-stämplade styren, som Allendes i Chile - och än mera så Castros på Kuba, ännu tämligen udda företeelser på "USA:s bakgård".

I dag år 2006 är läget ett helt annat. I Latinamerika - och i många fall också i Centralamerika -har allt fler alla länder fått olika slag vänsterstyren de senaste åren. Högerregimerna är däremot få. I länderna söder om Panama - undantaget Guyana-regionen - bara två, ännu högerstyrda regimer: Colombia och Paraguay.

Det är en otrolig utveckling. Jämför detta med för 25-30 år sedan då kontinenten dominerades av militärdiktaturer. Och där Bolivia, idag styrt av vänsterpolitikern Evo Morales, hade världsrekord i antal militärkupper. Dagens vänsterpräglade regimer i Latinamerika är dock av högst olika snitt.

Den nyligen omvalde f d metallarbetaren och forna strejkledaren, presidenten Lula da Silvas i Brasilien är numera en rätt pragmatisk vänsterradikal, som ändå lyckats minska fattigdomen och förbättra hälsoläget för stora befolkningsgrupper i detta jätteland med kontinentens kanske största klassklyftor. Hugo Chavez styre i oljerika Venezuela, samt Evo Morales i tenngruvornas Bolivia, är mer vänsterinriktade än de övriga, exempelvis socialisten Michelle Bachelets i kopparlandet Chile. Men även Chavez har, likt Lula, åstadkommit stora förbättringar inte minst vad gäller hälsovården för stora befolkningsgrupper. Grupper som numera utgör Chavez främsta väljarbas.

Också Ecuador fick häromveckan ett vänsterstyre när Rafael Correra vann valet där. Men Correra föredrar att utmejsla en egen politisk linje. Men visst är också det en seger som kan räknas till kontinentens tydliga vänstervåg. Och sandinisten Daniel Ortega vann nyligen valet i Nicaragua, men har numera en mycket modestare vänsterprofil än när han styrde på 80-talet.

I en tid när politikens möjligheter och räckvidd i kapitalets globaliserade värld har snävats in, är vänstervågen i Latinamerika ändå något som kan hälsas med tillfredsställelse om man tror på politikens möjligheter och balanserande kraft. Att vänsterframgångarna där också kunnat växlas in i reella förbättringar för breda folkgrupper och de underprivilegierade är glädjande och hoppingivande.

Tids nog lär det även bli någon form av demokrati och folkligt i val legitimerat styre även på vänsterdiktaturens Cuba. Castro är på väg ut och ersätts snart av andra krafter, oklart ännu när och hur.

Sammantaget finns det anledning att notera att den nu pågående politiska utvecklingen i den amerikanska kontinenten söder om USA som för framtiden mycket hoppingivande. Särskilt då för den som gärna ser en utveckling mot minskade klassklyftor i ofta extremt ojämlika, latin- och centralamerikanska nationer.

Måhända finns det - i det perspektivet - ändå skäl att också väga in att högerrepublikanerna med president Bush i spetsen nu också på hemmaplan tvingas åse hur demokraterna flyttat fram sina positioner i kongressens båda kammare. Möjligen förmår de fullfölja den trenden och "knyta ihop säcken" och även finna det amerikanska presidentvalet om två år.

I så fall ökar utsikterna ytterligare att vi - trots klimathot, blodiga inbördeskrig i Irak, ett instabilt och tickande bomb osäkert Mellersta Östern - ändå går mot en lite tryggare och bättre värld. Åtminstone för den som tror på tanken på alla folks frihet under någorlunda rättvisa levnadsbetingelser och vill ha en värld i fred.
Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com

Saturday, December 02, 2006

Ett idéseminarium som aldrig riktigt lyfte

Fredagen den 1 december försökte den socialdemokratiska tankesmedjan ihop med ABF Stockholm blåsa lite liv i idédebatten på ett välbesökt seminarium om "Vad vilja socialdemokraterna?". Detta bl a med hjälp av två av partiledarkandidaterna (s) Pär Nuder och Mona Sahlin och ett par journalister (Håkan Bengtson, Arena och Nisha Besara, Aftonbladet). Det lyckades väl så där. Inte mer. Det lyfte aldrig riktigt. Trots att de två journalisterna i panelen och moderatorn Carl Tham gjorde sina försök att provocera de två huvudpanelisterna Nuder och Sahlin.

Delvis också därför att intrycket är att många forna s-statsråd och ledamöter i socialdemokratiska partiets verkställande utskott, såsom Pär Nuder och Mona Sahlin med flera, ännu inte fullt ut tagit till sig och "bottnar" i valnederlaget (back 4,9 % i väljarstöd) den 17 september 2006. Men av de två partiledarkandidaterna i ABF-seminariet i Stockholm hade förre finansministern Pär Nuder den bättre och politiskt "bredare" ansatsen jämfört med Mona Sahlin. Det var lite mer av budskap kring för stora breda väljargrupper centrala kärnfrågor som jobben, a-kassan, klassklyftorna, systemkritiken, globaliseringen etc i Nuders än i Sahlins anföranden och repliker.

Men den klara och entydiga känslan att här har vi en blivande partiledare som talar infann sig ändå aldrig. Därtill var budskapet lite för vagt och konturlöst. Och glöden inte heller riktigt i nivå med den storståtliga, August Palm-alluderande rubriken.

Och den för valnederlaget så centrala jobbfrågan, kring denna var analysen och diskussionen om varför sysselsättningsfrågan hanterades med en så märkliga stor valhänthet och oförmågan av S under såväl de sista två regeringsåren som i själva valrörelsen rätt mager. Mona Sahlin berörde den knappast alls, och Pär Nuder bara delvis och då inte särskilt självkritiskt och framåtsyftande. Också om det, jämfört med valrörelsen, ändå var ett fall framåt från främst Nuders sida.

Men om verkligen någon av de två från diskussionen/seminariet i ABF-huset häromdagen verkligen till slut blir partiledare i mars 2007 är väl högst osäkert. Följaktligen kan det mycket väl bli någon annan som i slutändan tar hem spelet om partiledarskapet efter den dominante Göran Persson.

Undrar om inte ändå Carin Jämtin nu ytterligare har stärkt sina odds Nu när det börjar bli allt mera uppenbart att Margot Wallström inte lär låta sig övertalas att ställa upp.
Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com