Tuesday, November 22, 2016

Skolbolagsmarknaden skadar Sverige

Sverige är unikt. Inget annat land i den industrialiserade världen har en skattefinansierad skola där barn, elever och lärare förvandlats från elever till handelsvara åt privata skolföretag vars mål är att generera största möjliga vinst. Inget annat land tillåter att skattepengar avsedda för skola och undervisning hamnar i fickan på skolbolags aktieägare. Kraftigt fallande skolresultat (Pisa) har skett parallellt med att skolan blivit en marknad. Motsvarande har inte skett i Finland. Att sätta stopp för skattefinansierade vinster och kräva att varje på skolan satsad skattekrona också används till den borde för en socialdemokratisk regering vara en prioriterad skolreform. Förutom att den enligt alla opinionsmätningar skulle ha kraftigt stöd från en majoritet av landets väljare skulle det bidra till att vi i Sverige kunde få tillbaks en skola där förmedlingen av kunskaper och förberedelse av barn och ungdomar inför vuxenlivet är viktigare än börsintroduktion, aktieutdelning och svarta siffror i nästa bokslut. Medan det tidigare kommunalrådet i Malmö Ilmar Reepalu i sin utredning om vinster i välfärden nu talar om möjligheten att begränsa vinstnivån i de privata välfärdsföretagen och det orimliga i att somliga privata skolföretag kunnat ta ut 30 till 50 procentiga vinster finns det ännu mer som talar för ett totalt förbud mot skolor drivna som aktiebolag. Lika självklart som det är för styrelsen i ett aktiebolag att följa aktiebolagslagen och se till att vidta allt som går för att öka vinsterna och utdelningen till aktieägarna lika självklart måste det vara för en skola att satsa alla resurser man har för att ge alla elever bästa möjliga utbildning. För en bolagsstyrelse i ett skattefinansierat skolföretag går vägen till ökad vinst via minskade kostnader (personallöner) och genom att locka till sig fler av just de elever som kräver minst stöd och insatser och därmed ger mest i vinst. Utredning efter utredning visar att lärartätheten i de privata skolorna är lägre än i de kommunala och att fler av lärarna är obehöriga. Och skolbibliotek, bra skolmat etc finns oftast inte heller. Att marknadsanpassning med upphandling och konkurrens mellan olika företag kan vara ett utmärkt sätt för såväl staten som kommuner och landsting att så länge man har kvar en beställarkompetens vid byggen och inköp av varor men behovsstyrda verksamheter som skolor och andra välfärdstjänster passar inte för det.Också fritänkande borgerliga personer som ekonomen Anne-Marie Pålsson i Lund anser att det är klart olämpligt att låta aktiebolag som enbart har vinsten som mål att driva friskolor. De har, enligt aktiebolagslagen, “som mål att enbart bereda ägaren vinst” och vill därför bara ha högpresterande och icke kostsamma problemelever i sina skolor. Och det går helt på tvärs med samhällets intresse att skolan ska finnas för alla på lika villkor. Ty skolan – precis som vården och omsorgen – ska vara behovsstyrd och är en del av ett samhälles sociala infrastruktur. Den är lika lite som polisen, försvaret och domstolarna en marknad.Ty de är en del av ett samhälles sociala infrastruktur och är lika lite som polisen, försvaret och domstolarna en marknad. Förutom de problem med utebliven utbildning som skolbolag som John Bauerkoncernen och andra vållat elever i samband med konkurser har betygsinflationen ökat i privatskolorna. I jakten på fler elever har ryktet om att vara en skola med elever som har höga betyg fungerat som lockmedel. Betygsinflation öka risken för att fel elever med bristfälliga förkunskaper kommer in på universitet och kvalificerade yrkesutbildningar.Överlåtelsen av myndighetsutövningen ”att sätta betyg” till vinstmaximerande skolföretag behöver brytas och skolan återföras till att vara en av behov styrd välfärdstjänst med uppgift att ge alla att på rättvisa villkor kunna få växa och utvecklas. I den verksamheten har vinster och aktiebolag ingen plats att fylla. Så bort med månglarna från skolan. Robert Björkenwall och Jaan Ungerson (Publicerad i bl a Värmlands Folkblad 22/11-16,Gefle Dagblad 23/11, Östra Småland 30/11, Arbetarbladet 30/11, Dala-Demokraten 2/12 m fl införanden)

Thursday, November 10, 2016

Trump - a populist take power in the White House

So then return all who have been on study visits to Trump Mainland USA with their experiences of an unusually dirty and political issues devoid of substance election campaign. An election campaign that has appointed a reality show star and a billionaire who has never been politically active in any context to the president the next four years in the world's most powerful nation. And elected that was his, even though he got about one percent fewer votes than the Democrats, Hillary Clinton, as Democrat Al Gore did when he lost to Iraq Warring Bush's son George from Texas in the election of 2000. Why, yes it is indirect US electoral system with choice of electors in each state makes the most most electors (at least 270) from the USA all the states together also win if the other taken together had more of the total votes cast in the entire country. In countries with direct Hillary Clinton had become president and not Trump.   The cumbersome registration procedure before being allowed to go and vote also makes turnout in presidential elections tend to be on the low 55 percent, and an elected president only has 25 percent of the electorate support. As is the case now for Donald Trump. This considering that voter turnout was now 55.6 percent compared to 58.6 percent when Obama was re-elected in 2012.   Hilliary Clinton also had a lower voter support than Obama. She was not able to really mobilize as many of the Democrats' core voters, an important factor behind the loss of traditionally Democratic states like Pennsylvania, Wisconsin (lost Clinton by only 0.3 perc against Trump who took the state's 10 electors), Michigan and even Ohio and major Florida with its 29 electors. And there was also her expected election victory is lost.   Trump managed to better mobilize their core voters (white men but also many white women and the elderly over 65 years), and he also came away with 29 percent of the Latino American voters. Clinton was strongest among young people under 30 years (54 perc), among women (54 perc), voters between 30-44 years (50 perc) and African Americans (88 proc.), Latino voters (65 perc) and voters with higher education than college .   Trump succeeded - so he is a billionaire - capturing large voter groups' frustration and anger against greed (Wall Street), politicians class nonsense spirit of the common people have it and make the choice to clear anti-establishment cool. This without actually having some good solutions to the problems, just a burst of promise. Moreover, he did it with a campaign strategy that built on hatretorik and female bullying. And there went home especially strong among globalization's losers (the unemployed who lost their manufacturing jobs), rural people, gun lovers and all those who wanted a change in Washington. With that message, he managed to mobilize better than Hillary Clinton and win nyckeldelstater like Florida, Pennsylvania, Wisconsin, Ohio, etc., and get over the necessary 270 electoral college needed to win in an American presidential election.   Had the Democrats independent candidate BERIE Sanders - more of an outsider and anti-establishment than Clinton - managed Trump better? Perhaps, not excluded. Ahead of an anxious time before we know what he intends to do in the economy, eliminate health insurance ObamaCare (leading to 20 million more uninsured), appoint conservative judges to HD, etc. Famous economists like Paul Krugman track economic "recession without end" of Trump's airy valbudskap translated into concrete policies. In foreign policy - Trump considered as the most unqualified selected - no one knows what he is doing, in addition to build a wall against Mexico. So the future looks uncertain out. And he manages more than four years in the White House? Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Sunday, November 06, 2016

Världen håller andan och hoppas att det blir Clinton och inte Trump i Vita huset 2017

Hillary Clinton har aldrig stuckit under stol med sina ambitioner. Hon vill verkligen bli USA:s president, och har så velat under många år.Har arbetat målmedvetet för det ända sedan hon 2008 förlorade mot den karismatiske Barack Obama som nu haft sina två mandatperioder i Vita huset. Och visst har hon chansen, förutsatt att hon nu i slutspurten i kampen mot den oberäknelige sluggerpolitikern Donald Trump förmår få sina trogna väljargrupper kvinnorna (college-utbildade vita kvinnor), afroamerikanska män och kvinnor samt den allt större gruppen latinoväljare. De sistnämna särskilt viktiga i stora vågmästardelstater som Florida (med 39 elektorsröster på spel), Arizona och liknande. Får Clinton-lägret – trots den senaste tidens trubbel med e-postservern med mängder av privata Clinton-mejl som FBI åter utreder – verkligen dessa väljargrupper att också gå och rösta, så är chansen att hon kan ta hem kanske runt 300 elektorsröster och vinna med marginal mot Trump. Men då gäller det verkligen att de står fast vid att Clinton också på valdagen och i tillräckligt antal i olika förhandsröstningar tar hennes och inte Trumps valsedel. Ett för amerikanska presidentval hyfsat högt valdeltagande på minst 56-57 procent eller helst ännu något mer är då också en viktig faktor som borde gynna Clinton. Lägre valdeltagande och chanserna för att den populistiskt hårt slående Trump i stället vinner Vita huset åt republikanska partiet blir ett mera troligt utfall den 8 november. För Trump är hans viktigaste väljarbas arga vita män men utan tillskott att kvinnliga väljare och åtminstone en del lationväljare lär Trump, trots Clinton-lägrets akuta problem åter med hennes privata e-postserver (ny utredning av FBI), få svårt att besegra Hillary Clinton. Men visst har hon blivit skadeskjuten och fått nya problem med att hantera Trump-lägrets högljudda ifrågasättande av hennes trovärdighet genom e-posthärvan (kommit tillbaka flera gånger under valrörelsen), vilket gynnat Trumps chanser och krympt opinionsgapet mellan de två. Hon har också återkommande haft lite problem i sin valkampanj – dock bättre organiserade och resursstarkare än Trumps – med att skapa tillräcklig entusiasm och aktivistisk glöd i en gräsrotsrörelse som Obama gjorde 2008 och som hennes sege utmanare, den radikale senatorn Sanders från Vermont, förmådde göra fram till avgörandet på demokraternas partikonvent tidigare i höst. Men med stöd av Sanders, den synnerligen populära presidentfrun Michelle Obama och president Obama själv nu i slutspurten så kanske tillräcklig entusiasm för en valvinst med viss marginal (minst 270 elektorsröster krävs för att vinna) ändå går uppbåda till 8 november. Helst också så att det räcker för att demokraterna ska kunna återta majoriteten i senaten (1/3 av mandaten står där nu också på spel) och något krympa underläget i representanthuset (kongressens underhus). Det faktum att kvinnorna röstar i högre grad än män och att latinoväljarna stadigt blir allt fler i många nyckeldelstater borde vara faktorer som gynnar demokraterna. Och en återtagen demokratisk majoritet i senaten vore också vad en vald Hillary Clinton skulle behöva för att kunna få något bestående gjort de närmaste åren i ett just nu allt mera polariserat och på många sätt frustrerat amerikanskt folk. Och det är väl också vad världen – EU, Kina, Indien, Latinamerika etc – men troligen inte Putins Ryssland helst önskar sig just nu. Med den oberäkneliga Trump i Vita huset världssamfunden gå en lite mera osäker framtid till mötes än med den mera förutsägbara Clinton där i Ovala rummet. Och ökad risk för ekonomisk recession i den amerikanska ekonomin. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 2/11, Östra Småland 8/11, Hälsinglands tidningar m fl

Thursday, October 27, 2016

In Kant`s and Iskander-robots Kaliningrad

Impressions from a worthwhile trip to the former Prussian Königsberg, now Kaliningrad, Russia, begins to sink in. The small enclave between Poland and Lithuania, with one million inhabitants in the entire region, of which half a million in the Kaliningrad (760 celebrated as a city in 2015). Here, where Russian Iskander missiles for some time are deployed and could destroy half of Sweden if an accident should occur. A city the size of Gothenburg is much nicer and more open than its reputation and with an excellent Immanuel Kant museum, multicultural atmosphere and a good news that the new treatment plant, partly financed by Sweden and Denmark now since April 2016 is in full operation. This means that the drain from the half-million city of Kaliningrad now no longer goes untreated into the Baltic Sea. The same applies now also the corresponding treatment plant in St. Petersburg, who now also works and got a good lead. Positive news for everyone who wants to see a cleaner Baltic Sea. Immanuel Kant, the German philosopher 1700s, lived and worked all his life in Köningsberg until his death in 1804. Here he took his daily walks across the seven bridges punctually as a clock and never left the city throughout his life. Here he is also buried next to the cathedral, and where even a fine museum is housed in the cathedral's towers. He who among other things wrote: "Two things fill me with wonder, the starry sky above me and the moral law within me." Kant memory cherished - partly with German support - and is a major draw for the tourism industry in Kaliningrad. Otherwise there is not much left of the Franco-Prussian heritage of Köningsberg in today's Russian Kaliningrad. The same applies to its early history dating back to 1255 when a German word founded the city. In 1701 became so Köningsberg capital of the Kingdom of Prussia. But the city's great man is the philosopher of the categorical imperative, Immanuel Kant (1724-1804). And, of course, is our party the energetic guide Olga Danilovas invitation to climb all the way up in Kant museum tower to photograph the philosopher's death mask. Then we round it all off with a brilliant organ concert at the Cathedral Church. . Others that remain from the German time the grand but now right desolate and sparsely operate Bahnhof Süd, now Yuzhnly voksai which is the terminus for the train from Moscow and St. Petersburg. Moscow train runs only once a day and to St. Petersburg just a few times a week. And the trip requires both view and passports for even Russian, domestic travelers. Remote Trains depart incidentally, always according to Moscow time, while local trains is the time in Kaliningrad, which is the same as in Sweden. Köningsberg was severely bombed during the Second World War, the final phase so most - including the castle (which now excavations made by the cellar) - while, for example, Prussian coastal town of Rauschen, now Svetogorsk, one hours' bus ride from Kaliningrad remained undamaged. Here also is including amber mine Yantarnyy where annually 300 tons of amber extraction and 90 percent is exported. It is an important source of income for the Kaliningrad region, which is known as a financial free zone. Still others support themselves by working as subcontractors to the German BMW, South Korean Hynday and Kia, production and assembly of TVs for the Russian market, says Dimitrij at the Chamber of Commerce in Kaliningrad. The food industry is another important sector, with a particular boost in the wake of the EU's sanctions policy against the Putin regime's annexation of Crimea and shrunk among others the Finnish food exports to Russia. The average income of a worker in the Kaliningrad region is around 20 000 to 25 000 rubles (just over 4, 000) and in which one pays 13 percent of a straight, flat tax. This applies, for example, even those who process the amber jewelry of various kinds. Working hours are 40 hours and when they retire they get out about half his previous salary in retirement. Here, near the area where the amber is extracted is a memorial to the Nazi brutality, on January 31st 1945, when slightly fatigued thousands of Jewish men, women and children were driven in Palmniken into the sea and were gunned down by the Germans. A heartbreaking monument of outstretched arms and hands at the beach demonstrate. UNESCO World Heritage Site, the närkliga Curonian Spit, which is shared between Russian Kaliningrad region and Lithuania, is also frequently visited. Not least because of ornithologists and other nature lovers. So despite Iskander missiles and other's Kaliningrad enclave, where between Poland and Lithuania worth visiting. Robert Björkenwall, Stockholm

Monday, October 03, 2016

Storregioner – ett demokratiskt haveri?

Redan grundläggande demokratiska skäl borde vara nog för en socialdemokratisk regering att säga nej till Indelningskommitténs förslag att i stället för dagens 21 län och landsting dela in Sverige i sex nya storregioner, skriver Robert Björkenwall och Jaan Ungerson. Tvärt emot det som tidigare varit mål för Socialdemokraterna, att öka antalet politiskt förtroendevalda och därmed minska avståndet mellan medborgarna och deras politiska företrädare, hotar storregionerna att vidga avståndet och göra politik och politiker ännu mer anonyma för väljarna. Att det ur administrativ och ekonomisk synpunkt kan kännas lockande att skapa större regioner är fullt begripligt. Såväl befolkningsutvecklingen i Sverige där glesbygderna blir fler som behovet av för drift och nya investeringar ekonomiskt starka enheter kan tala för det. Samtidigt finns det tunga argument och erfarenheter som talar mot. Den demokratiska kostnaden är för hög. Erfarenheterna från 1960- och 70-talens kommunsammanslagningar vittnar om det. Med en allt mer centraliserad ledning och allt färre politiskt förtroendevalda som reformen förde med sig tappade man viktiga delar av kontakten med medborgarna. Förändringen fick följder också för de politiska partierna, det politiska samtalet och för partiernas förankring i samhället. Allt färre kände någon politiker. I dag vet allt färre vilka som sitter i kommunernas nämnder och fullmäktige. Med sex regioner, sex landsting och sex residensstäder i stället för dagens 21 är risken uppenbar för att gapet mellan medborgare och politiker vidgas än mer. För civilminister Ardalan Shekarabi borde den första frågan vara om den magert utredda nya regionindelningen alls går att genomföra om man vill att demokratin och medborgarnas känsla för närhet till politik och politiker stärks och inte försvagas. I en rapport från Demokratiutredningen noteras att av landets över sju miljoner röstberättigade är bara omkring 100 000 idag så pass partiaktiva att de någon gång går på ett möte och att den svenska demokratiska modellen med ett folkstyre byggt på partier och partidemokrati är i påtaglig fara. En förklaring är att avståndet mellan medborgare och politiker vuxit samtidigt som känslan av att de frågor man vill ta upp oftast bara försvinner i den oåtkomliga organisationens processkvarn. Att en på demokratiska grunder och politisk förankring byggd organisation med uppgift att tjäna och ge service till landets medborgare måste ha andra mål och måttstockar än ekonomi borde inte behöva diskuteras. I stället för att låna idéer från bolagsvärlden om vinstmaximering, sammanslagningar och skalfördelar måste den demokratiskt verkande politiska organisationen sätta tillgänglighet och medborgarens möjlighet att vara med att styra och påverka i centrum. Förslaget att ersätta dagens län och landsting med sex storregioner uppfyller alls icke de kraven. Det har med tanke på de reaktioner som redan framkommit heller ingen förankring hos medborgarmajoriteten i berörda regioner. För civilministern borde det vara av största vikt att i stället för storregioner hitta nya vägar för en bra medborgardialog och nyskapad närhet mellan medborgare och lokalt välförankrade förtroendevalda. Systemet med stads- och kommundelsnämnder bör kunna utvecklas till bra plattformar för aktiva politiska kontakter. Det ställer givetvis krav på att dem som tar på sig de uppdragen också ges rätten att ta lokala beslut och möjlighet att i olika sammanhang fungera som medborgarnas valda företrädare. Motiveringen att vården inför framtiden kräver de nya storregionerna är heller inget argument som bär. I stället för att skapa de nya och av ännu mer anonyma politiker styrda jättarna kan kommuner och landsting tillåtas samarbeta och fritt bilda förbund kring olika former av verksamhet. Vinsten med det skulle vara inte bara att fler kunde engageras i politiken. Dessutom ge en ökad flexibilitet där gränser får mindre betydelse och servicen till medborgarna större. Det skulle vara en demokratisk vinst i ett modernt samhälle med hela folkets bästa för ögonen. Gör om och gör rätt i denna viktiga fråga. Robert Björkenwall tillsammans med Jaan Ungerson (Publicerad i bl a Hälsinglands tidningar (HT,S-K,Lj-P,Lj) 28/9, Gefle Dagblad 29/9, ÖstraSmåland 2/10, Västerbottens Folkblad 1/10,Sundsvalls tidning 11/10, Värmlands Folkblad 19/10 m fl)

Tuesday, September 06, 2016

Högerpopulismen vinner nya segrar i Tyskland

Högerpopulisterna går kraftigt framåt i Tysklands delstatsval just nu. Häromdagen kom ännu ett exempel på detta när en delstat med blygsamma 1,6 miljoner invånare i den nordöstra delstaten Mecklenburg-Vorpommern gick till val. Igen jätteviktig aktör i Tyskland men ändå gav valresultatet den 4 september ett starkt eko inte bara i Berlin utan även utanför Tysklands gränser. Efter de senaste månadernas dåliga opinionssiffror firar främst de tyska socialdemokraterna ett utfall på 30,6 procent som en oväntad valseger. Trots ett tapp på fem procent kommer SPD ändå att stå i spetsen för en koalition i forna svenskstaden Schwerins delstatsparlament. Förbundskansler Merkels CDU-parti fick med blott 19 procent av delstatens röster ett av sina sämsta valresultatet någonsin i Mecklenburg-Vorpommern. En tillbakagång på fyra procent innebär ändå en trolig SPD-CDU- (röd-svart) regeringsallians i delstaten. Merkels CDU kommer nu för första gången bli tredje störst i en tysk lantdag. Andra platsen bakom SPD tog nu den 4 september av det högerpopulistiska och starkt främlingsfientliga partiet Alternative für Deutschland (AfD). Partiet lyckades med att leva upp till de gynnsamma prognoserna och tog hem hela 20,9 procent (+ 20,9 %) av väljarkåren i delstaten. AfD är därmed för närvarande en ny stabil faktor i den tyska parlamentarismen. Den nynazistiska högerkonkurrenten NPD med endast tre procent av rösterna (- 3 %) misslyckades att nå över femprocentsribban. Samma öde drabbade även De gröna/Die Grünen i delstaten. Efter en minskning med nästan fyra procent stannade partiet vid svaga 4,8 procent av rösterna och hamnade utanför lantdagen i Schwerin. Även vänsterpartiet Die Linke – starka främst i östra Tyskland - noteras för en stor förlust på 5,2 procent. I analyserna noteras främst AfD:s dramatiska framgång. Också mot bakgrund av att delstaten Mecklenburg-Vorpommern bara har 23.030 registrerade flyktingar så lyckades AfD ändå framgångsrikt förstärka rädslan för islamska migranter. Ett av de budskap som AfD:s talesman Leif-Erik Holm förde fram var varningar för ett möjligt ”kalifat“(!) i Tyskland. Det budskapet kompletterades dessutom med skrämselpropaganda om en ”kanslerdiktatur“ (Merkel) samt smaklöst förtal om förbundsdagen som en ”politisk swingerklubb“. Ett budskap som tyvärr gick hem hos över 20 procent av väljarna. Resultatet måste tolkas som en protest mot som förbundskansler Angela Merkels flyktingpolitik. Trots att sedan september 2015 delvis bytt fot och driver både en välkomstkultur men parat med ett ökande misstroende mot landets förmåga att alls klara att ta hand om över en miljon asylsökande migranter. Missnöjet växer med Merkels politik. Enligt en väljaranalys röstade omkring 23.000 förre detta CDU-anhängare nu på högerpopulistiska AfD. Sannolikheten för att det AfD också i 2016 års nationella val kommer in i förbundsdagen med god marginal är i nuläget mycket stor. En annan viktig faktor i senaste delstatsvalet är att högerpopulisterna får många väljare som tidigare varit soffliggare (61.000). Även SPD är drabbat och förlorade 13.000 tidigare sympatisörer till AfD. Väljarundersökningar visar också att 54 procent av AfD:s väljare lockas av deras flyktingpolitik. Samtidigt uppger AfD-väljarna att bara 24 procent gör det av politisk övertygelse medan hela 67 procent anger ”besvikelse med de andra partierna” som främsta orsak till varför de röstar som de gör. Faktorer som är värda en djupare analys inför kommande delstats- och nästa års förbundsdagsval. Särskilt så för Siggi Gabriels SPD och Merkels CDU. Också i efterföljande delstatsval gick AfD så bra att man med råge även där tog sig in i huvudstaden Berlins delstatsparlamentval. Oaktat sedan att framgången var mindre eftersom vänstern och de gröna i Berlin är starkare och AfD då har det tuffare än i Merkels egen hemmaprovins Mecklenburg-Vorpommern. Robert Björkenwall (Publicerad i Skånska Dagbladet 1/10, Östra Småland och Västerbottens Folkblad)

Thursday, August 25, 2016

Försvarssatsningen måste synas i statsbudgeten

Det kraftigt förhöjda ryska intresset för Sverige med militära övningar riktade mot såväl Gotland som Sydsverige och Stockholmsområdet kräver omtänkande på finansdepartementet. Den avlövning och nedmontering som regering efter regering gjort av svenskt försvar måste med den nya hotbild som vuxit fram i Östersjöområdet snabbt bytas mot en omfattande och modern upprustning. Det gäller både militär- och civilförsvaret. Viljan att förverkliga det löfte om god återtagningsförmåga vid ökat hot som brukades vid bantningen av allt försvar måste synas i statsbudgeten som prioriterad utgiftspost. Att det försvar Sverige har i dag är otillräckligt för att klara ett bra skydd mot angrepp är uppenbart. Den styrka på 50 000 man som ska finnas räcker inte för att värna landet. Situationen förvärras av att av de 50 000 som ska finnas i organisationen saknas många. Möjligheterna att få in de frivilliga krafter man hoppades på har visat sig mindre än förespråkarna för svenska yrkessoldater beräknade. Men problemet för det bantade försvaret är inte bara brist på soldater och sjömän utan också en minskad vilja hos ungdomar att söka sig till officersutbildningen med en hotande brist på befäl som följd. Det som behövs i Sverige i dag är en ordentlig och övergripande försvars- och säkerhetspolitisk samordning präglad av helhets- och systemtänkande. Ett första steg på vägen är en återinförd värn- och tjänsteplikt för både män och kvinnor. Att den nya organisationen skulle innebära kostnader i form av utbildning, utrustning och återkommande övningar är en självklarhet. Lika självklart är att försvarets behov av tyngre materiel skull kräva nya resurser. En väg att finansiera det är en återinförd fastighetsskatt som öronmärkt kunde brukas till att värna Sverige som land. Med återinförd värnplikt och god planering kan försvaret på ett effektivt sätt dra nytta av den civila kompetens som finns i landet. Den svenska utbildningsnivån gör att försvaret utan större svårigheter bör kunna hitta värnpliktiga att skolas in på såväl försvar mot cyberhot som på andra moderna och tekniskt avancerade både förband och vapensystem. Bemanningen skulle dessutom räcka till både reserver och till att kunna täcka hela landet. I den nya hotbild som vuxit fram har risken för att kärnvapen ska komma till bruk ökat. Några av de militära övningar Ryssland riktat mot Sverige har från svensk sida betraktats som övningar för bruk av kärnladdningar. Till det kommer att Ryssland till skillnad från andra kärnvapenländer beslutat satsa på utveckling och förnyelse av sina kärnvapen och att vapnen finns nära Sverige – i Kalliningrad på andra sida Östersjön. Med kärnvapenhotet har också behovet av att satsa rejält på civilförsvaret och skydd för befolkningen blivit allt viktigare. Bristen på kärnvapensäkra skyddsrum är lika påtaglig som bristen på kunskaper om hur man ska agera i ett av kärnvapenanfall drabbat område. Behovet av bred utbildning, övningar och satsningar på såväl sjukvård som från tryckvåg och strålning skyddade skyddsrum är lika skriande som behovet av att satsa på från kärnvapeneffekter skyddade kommunikationer, elförsörjning, telefoni och annan infrastruktur. Med ett välplanerat, bra utbyggt och välövat civilförsvar behöver effekterna av ett kärnvapenanfall inte bli förödande. Till det viktigare i helhetstänkandet kring försvars- och säkerhetsfrågorna hör förmågan att kunna skilja ut vad som är verkliga hot och vad som är vapenskrammel. Det psykologiska försvaret med förmåga att möta krigsförberedande hot och propaganda är lika viktig som de beslut som fattas av regeringen kring både handel, investeringar och samarbete – såväl civilt som militärt. Målet för den svenska säkerhetspolitiken om militär alliansfrihet ligger fast. Att uppehålla det kräver satsningar, satsningar som märks och gör avtryck. Robert Björkenwall och Jaan Ungerson (Publicradi bl a Östra Småland/Nyheterna 15/7, Norra Västerbotten 17/7, Arbetarbladet 14/7, Sundsvalls Tidning 8/8, Piteå-tidningen 1/8, Skånska Dagbladet 10/8 m fl)