Thursday, September 07, 2017

Låt en särskild Cybermyndighet ta hand om våra viktiga register

Vad är det med statsförvaltningen och våra statliga myndigheter och deras generaldirektörer: har de ingen koll alls eller vill myndighetscheferna att staten ska lägga ut och outsourca så mycket som det bara går till externa aktörer? Detta oavsett risker för att känsliga personuppgifter och annat säkerhetsklassat i informationsväg i nästa led kan läckas eller säljas vidare till snart sagt vem det vara månde. Och hur ser det ut med direktiv och regleringsbrev till våra myndigheter? Är det bara att outsourca och lägga ut till vem som helst inom och utom landet bara det görs så billigt som möjligt? Haveriet på Transportstyrelsen med outsourcingen av IT-hanteringen till multinationella IBM utan någon som helst koll av säkerhetsklassning av tekniker som ska göra jobbet exploderade i media nu i sommar. Och nu Polismyndigheten och dess rikspolischef som nu också visat sig år 2015 ha lagt ut känslig, säkerhetsklassad registerinformation hos en extern, privat dataoperatör (kanadensiska CGI, samma som sköter BASUN). Finns det mer? Vill dessa uppenbarligen tämligen självständigt fungerande myndighetschefer inte att staten längre alls ska sköta statlig myndighetsutövning? Eller har de gått helt vilse i New public management-yrans tänkande och outsouringambitioner och omdömet löpt amok med våra statliga myndighetschefer? Finns det inget statligt ämbetsmannaansvar av den sort vi en gång var så vana vid och som fungerade med omdöme och oväld? Och hur är det egentligen ställt med rekryteringen till våra statliga myndigheter? Frågorna börjar bli många och under våra fötter gungar marken mer och mer. Mer och mer tyder på att det som nu skett och sker inte är några olycksfall i arbetet utan speglar en mera grundläggande förändring i hur statliga myndigheter styrs och tillåts styras enligt principer och styrsystem som rena lånegods från privata näringslivet. Och det utan några som helst hänsynstaganden till att statlig myndighetsutövning med dess komplexa krav på oväld, icke gynnande av någon part samt krav på rättssäker hantering av beslutsunderlag och genomförande inte är som att sälja gurka och tomater på en marknad. Uppenbart är att vi nu är i behov av en generaldiskussion om statens roll och uppgift, ämbetsmannaansvar, vilka krav som kan och ska ställas på lämpliga statliga myndighetschefer, tydligare direktiv om hur respektive myndighet som styras och skötas och när det exempelvis är klart olämpligt att externt lägga ut och outsourca arbetsuppgifter där säkerhetsklassning är ett absolut måste av personal som ska göra arbetsuppgifterna. En av flera lärdomar som nu måste dras av såväl outsouringhaveriet i Transportstyrelsen som nu senast i Polismyndighetens personregister är hur hanteringsslarv – systemfel? - med våra centrala, känsliga register ska stramas upp och göras säkrare i egen regi. Här finns en del som talar för att staten borde inrätta en särskilt, statlig Cybermyndighet med ansvaret att hantera landets centrala register. Lärdomarna från haveriet på Transportstyrelsen m fl visar att staten nu måste bygga upp ett system där sekretessbelagda och för rikets säkerhet samt försvar viktiga uppgifter kan säkras och risken för läckor minimeras. Den typ av outsourcing och utförsäljning av hanteringen till privata entreprenörer som gjordes vid Transportstyrelsens register i jakten på billigare lösningar måste fasas ut snarast från offentlig förvaltning. Bara risken för att hela register eller sekretessbelagda uppgifter ska kunna läcka ut borde vara skäl nog till att inte låta aktörer som drivs av kortsiktiga vinstintressen (inhemska och utländska) få tillgång till dessa. I det här sammanhanget finns det också skäl att påminna om det mindre välbetänkta av den i början av 1990-talet av Bildt-ledda regeringen tagna besluten att lämna över allt mer av det tidigare av stat och kommun skötta, skyddsvärda register och i stället överlåta dessa känsliga personregister i händerna på olika privata operatörer. Också detta var i grunden den från Storbritannien hämtad förvaltningsmodellen ”New Public Management” (NPM). En modell som går ut på att konkurrensutsätta och läggas ut på marknaden också säkerhets- och integritetskänslig registerinformation. I stället för att inom myndigheter och offentlig förvaltning utveckla verksamheten har jakten på billigast tänkbara lösning blivit ett helt överordnat mål. Verkscheferna i våra myndigheter fick redan då delvis lite för fria händer att agera, något som sedan följts upp i nya kompletterande direktiv från 20111 och 2014 om outsourcing av IT etc och som i fallet med Transportstyrelsen i jakten på billiga IT-lösningar ledde till rena lagöverträdelser och avgång för generaldirektören. Och sedan även till avgång för två statsråd under sommaren 2017 för att de saknade full koll och inte ingrep i tid. Det faktum att såväl SPAR (det svenska personregistret) som BASUN (företags- och fastighetsregistret) numera ligger i händerna på delvis utanför landet placerade privata företag borde förskräcka. Båda registren innehåller i förhållande till det från Transportstyrelsen outsourcade en betydligt större mängd integritetskänsligt och sekretessbelagt material. Detta sedan början av 1990-talet outsourcade personregistret har genom åren hanterats av ett stort antal olika utländska bolag. I dag ligger det i händerna på EVRY - ett i huvudsak av norskt riskkapital ägt företag. Också datahanteringen hos BASUN finns i händerna på företag utanför Sverige. Uppdraget att sköta registren har växlat. Företagen har varit allt från franska Sema Group till ATOS Orgin, Logica och kanadensiska CGI. De säkerhetsklassade registren har fått vandra runt mellan olika företag samtidigt som de kommersialiserats och marknadsförts som adress- och upplysningskälla för till exempel mängder av olika, nischade massutskick. Att säkerheten för register som SPAR och BASUN borde rimligen betraktas som viktigare än att jaga billigast möjliga driftkostnader för viktiga register borde vara självklart. Genom att inrätta och låta en statlig Cybermyndighet ta hand om driften, ansvaret och säkerheten borde minska risken att inte säkerhetskontrollerad personal och operatörer kan få tillgång till dessa integritetskänsliga uppgifter. Att kunna garantera detta är inte minst för rikets säkerhet och medborgarna här långt viktigare än att kanske spara någon eller några procent på IT-driftkostnaden. Mot bakgrund av erfarenheterna från bland annat haveriet i Transportstyrelsen borde det vara en prioriterad uppgift för regeringen att nu skapa en Cybermyndighet och se till att de offentliga register som finns i Sverige hamnar i säkert förvar. Att det sedan därutöver uppenbarligen nu finns behov också av en mera övergripande generaldiskussion om om våra statliga myndigheters roll och hur de bäst borde styras och ledas utan systemfel börjar bli allt mera uppenbart. Robert Björkenwall och Jaan Ungerson Lästips: Trump förebild för svenskt näringsliv? Knappast...och heller inte New Public Management. http://www.dn.se/debatt/skydda-det-offentliga-fran-affarsman-som-trump/ "Om man rensar bort hans grova främlingsfientlighet och manschauvinistiska tirader är Trump i mångt och mycket en idealtyp för hur även det svenska näringslivets ledare tänker och resonerar. Han vill 'få saker och ting gjorda', är misstänksam mot 'byråkrati och regler' och är mycket negativ till 'tjafs'; att åsikter stöts och blöts, i synnerhet om de inte överensstämmer med de egna." Skrev två professorer i företagsekonomi på DN debatt 22/8. Utmärkt bra och klargörande varför NPM borde utmönstras ur statliga myndigheter.

Thursday, August 24, 2017

Ta lärdom av Transportstyrelsens haveri

Haveriet på Transportstyrelsen kan nog fungera som politisk ögonöppnare för många beslutsfattare. Det som där nu uppdagats visar att det som passar på ett på en marknad agerande företag med effektivisering för vinst som främsta drivkraft inte är lämpligt att bruka på välfärdstjänster och offentlig förvaltning. Regeringen har nu möjlighet att göra klart att den gemensamma sektorn med demokratiskt styrda och av kravet på rättsäkerhet burna verksamheter måste styras av andra principer än kortsiktig ekonomi- och effektivitetsjakt. Såväl säkerhetsläckan på Transportstyrelsen som skandalerna kring det rekorddyra bygget av det Nya Karolinska Sjukhuset i Stockholm är i grunden resultatet av det marknadstänkande som sedan början av 1990-talet fått fotfäste inom såväl statlig som kommunal verksamhet. I samma takt som det som tidigare sköttes inom verk och myndigheter lagts ut på entreprenader och dyra konsulter – allt i jakten på billigare lösningar - har skadat tilliten och kvalitén på verksamheterna. Med den från i första hand Storbritannien och av den brittiska högern sedan Margret Thatchers dagar utformade nya styrmodellen för offentlig förvaltning - kallad ”New Public Management”, NPM - har haft företagsvärlden som modell för hur allt från myndigheter till välfärdssektorn kärna av skola, vård och omsorg ska organiseras och ledas. Kodorden är privatisering och konkurrensutsättning. I till exempel de svenska moderaternas politiska program uttrycks det med orden att allt som kan bedrivas av någon annan än det offentliga ska också privatiseras. Förändringen drevs även på från föregångaren till Svenskt Näringsliv - Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) – och en rad till det kopplade lobbyorganisationer. All offentlig verksamhet som kunde läggas ut på entreprenörer skulle outsourcas och överlämnas till marknaden. Kostnaden för den gemensamma sektorn skulle bantas. Jakten på ”vinst” blev då det primära målet. Att det sedan i praktiken oftast blev dyrare och sämre var man tystare om. För många av de statliga myndigheterna har det blivit ett självändamål att kunna visa att de genom bruk av anbudsförfarande och entreprenörer kunde pressa priser och bedriva verksamhet billigare. Följderna av det har synts tydligt inom järnvägstrafiken. Transportstyrelsens agerande nu följer samma mönster. När Transportstyrelsen i april 2015 sålde ut hela sin IT-hantering till multinationella IBM sade vara m en bra och för myndigheten utmärkt affär. Det avgörande för outsourcingen var jakten på minskade kostnader. Omkring 150 på myndigheten anställda IT tekniker avskedades och billigare utländska på balkan etc fick ta över. Att miljardkontraktet saknade viktiga detaljer som krav på beprövad och säkerhetsklassad personal att hantera det delvis hemligstämplade och för rikets säkerhet grundläggande materialet fick passera i den jakten. Att det finns en lagstiftning som reglerar hur sekretessbelagda uppgifter får spridas och hanteras ”rundades” som oviktigt i förhållande till möjligheten att kunna visa fram en billigare och mer kostnadseffektiv IT-lösning. Och nu är haveriet med upphandlingen med rätta föremål för utredningar och debatt. Viktigast nu är att tillfredställande nu reda ut och så långt möjligt täppa igen säkerhetshålen efter haveriet på Transportstyrelsen. Därutöver behöver bredare lärdomar nu dras vad gäller utformningen och förvaltningen av våra gemensamma skattefinansierade statliga och kommunala verksamheter. Inte minst då att privatiseringar och marknadslösningar passar illa som modell för såväl drift som för finansiering investeringar. Samma marknadstänkandets logik som format NPM har också drivit på idén om ”Offentlig-Privat Samverkan” (OPS-lösningar) för större byggprojekt och investeringar i offentlig infrastruktur. I stället för att använda skattemedel eller göra offentliga upplåningar lämnas projekten över till dyrare upplånat privat kapital som för själva byggandet sedan får betalt för detta i ett för skattebetalarna ofta svindyrt avtal för att även sköta driften i kanske 40 år. Att de lösningarna blir svindyra vittar Nya Karolinska Sjukhuset om. Ett projekt som skulle kosta 14 miljarder men just i en sådan driftform färdigbetalt år 2040 har en rekordnota på 60 miljarder kr. Skattebetalarna står för fiolerna medan vinsten lågbeskattad och till hälften i skatteparadis går rakt i fickorna på privata kapitalägare. Så det finns goda skäl att ta lärdom av både Nya Karolinska, haveriet i Transportstyrelsen m fl och börja städa upp i olika regelverk och marknadstänkandet med dess dyra efterräkningar. Robert Björkenwall tillsammans med Jaan Ungerson Anm: Publicerad i bl a Göteborgs-Posten 26/7,Västerbottens-Kuriren,Västerbottens Folkblad och Östra Småland 26/7, Gotlands tidningar, Värmlands folkblad och Sundsvalls tidning 27/7,Norran 12/8 m fl. Om behovet av att inrätta en Cybermyndighet införd i bl a Gotlands tidningar 2/8, Västerbottens Kuriren 1/8, Nerikes allehanda 5/8,Östra Småland 1/8, Länstidningen i Jämtland 5/8, Sundsvalls tidning 6/8, Värmlands Folkblad 15/8, Borås tidning 17/8 m fl...se bl a länk: http://www.vk.se/2061331/skapa-en-cybermyndighet-for-svenska-register

Thursday, June 01, 2017

Finland firar 100 stolta år som självständig nation

Finlands geopolitiska läge har historiskt inte varit avundsvärt och det har satt sin prägel på vårt mesta grannland Finlands politik som nu självständighetsfirande 100-åring. Finlands 1900-talshistoria är både dramatisk och blodig. Först ett brutalt inbördeskrig 1917-18 och sedan två hårda, självständighetsbevarande krig mot Sovjetunionen 1939-40 (Vinterkriget) och 1941-44 (Fortsättningskriget). Att Finland ändå alls klarade att överleva som självständig nation var nära nog lika osannolik som en lottovinst. Men för att inte onödigtvis provocera den stora grannen i öster följde efter krigen många år av försiktigt balanserande och realpolitiska anpassningar – Paasikivi-Kekkonen-linjen – visavi den stora grannen i öster. Men sedan Sovjetunionens kollaps 1991 ökade Finlands spelutrymme under den skicklige Mauno Koivisto (president 1982 – 1994). Sedan 1995 är Finland en EU-medlem, men till skillnad från Sverige och Danmark även en del av euroområdet. På den senare punkten gjorde Finland ett i backspegeln strategiskt felval. Finsk industri och konkurrenskraft har fått betala dyrt för sitt byte av marken mot EU-Euron. Åren efter finanskrisen 2008 gick Finland igenom ett stålbad. Många tunga industriföretag slogs ut och mobiljätten Nokia tvingades till stora neddragningar. Och det fick Finland svårare att parera genom sin låsning av valutan och anslutningen till valutaunionen EMU. Handlingsutrymmet för inhemska, ekonomiska stimulanser var därmed begränsat. Hade landet däremot haft samma läge som Sverige utan låsning till EMU så hade Finland haft lite lättare att motverka en växande arbetslöshet och kunnat före en lite mildare krispolitik. I Finland liksom många andra europeiska länder tappade socialdemokraterna i regeringsställning många röster i kölvattnet av finans- och arbetslöshetskrisen. Det raset höll i sig också över och efter riksdagsvalet 2015 då populistiska Sannfinländarna passerade Socialdemokraterna och blev landets näst största parti efter Centern som efter valet också tog över statsministerposten (Juha Sipilä). Tillsammans med Sannfin och Samlingspartiet bildade man då en rent borgerlig regering. Den regeringen föreslog sedan stora nedskärningar av välfärden, sämre a-kassa, färre semesterdagar och sänkta löner. Protesterna kom då som brev på posten. Många och stora demonstrationer och strejkande fackliga medlemmar följde. Regeringen tvingades backa något och förhandlingar följde också mellan arbetsmarknadens parter. 2016 kom så en uppgörelse mellan arbetsgivarna och olika fackförbund om ett “konkurrensavtal” och med innebörden att löntagarna skulle arbeta 24 timmar mer per år utan lönekompensation (= inre devalvering). Uppgörelsen stöttades och kompletterades sedan av Sipiläs regering med bl a en mindre justering av skatterna. Uppgörelsen med denna “interna devalvering” – ökad arbetstid utan ersättning – ansågs dock även inom arbetarrörelsen vara ett pris värt att betala för att förhindra ännu större försämringar av löntagarnas villkor. Men i spåren av uppgörelsen fick särskilt populistiska SannFin se hur deras stöd bland finska folket nära nog halverades. Och särskilt så bland de tidigare arbetarväljare som i bl a Kymmedalen (lite av en S-vagga) gått över till SannFin men nu i besvikelse började återvända till S (SDP ledd av fackmannen Antti Rinne) och delvis också Vänsterförbundet. SannFin-ledaren, utrikesminister Timo Soini – en slug politisk strateg – började se om sitt hus och bestämde så under början av 2017 att avgå till sommaren Två SannFin-politiker konkurrerar om uppdraget. Den ena är kulturministern (stöttas av Soini själv) Sampo Terho, knapp favorit före den mera oborstade Europaparlamentarikern Jussi Halla-aho. Skulle Terho förlora mot Halla-aho så skulle innebära att det krympande Sannfinländarna tar ett rejält steg i en mer rå högerpopulistisk och klarare främlingsfientlig riktning. Halla-aho tillhör nämligen den patriotiska organisationen Suomen Sisu, som i sitt principprogram anser att ”olika folkslag inte avsiktligt får blandas”. Nuvarande SannFin-ledaren, utrikesminister Soini tillhör inte alls den sidan av partiet och så heller inte kulturminister Terho. Oavsett hur det går, lär SannFin inte återkomma i nästa regering efter riksdagsvalet i april 2019. Kanske blir det en s k rödmylleregering – koalition mellan socialdemokraterna och centern plus något mindre parti- då? Eller någon annan typ av blocköverskridande regering som Finland oftast brukar ha. I takt med Sannfinländarnas sjunkit ihop har de rödgröna partierna vuxit i stöd. gått framåt, Socialdemokraterna har – efter en skakig början - stegvis tagit sin upp ur tidigare svacka och är nu ikapp Centern och skulle möjligen också kunna bli landets största parti vid nästa riksdagsval 2019. Men också De gröna (starkt framåt i kommunvalet 2017) och i mindre grad även Vänsterförbundet har på senare tid fått ett ökat stöd i opinionen. Samtidigt har arbetslösheten börjat sjunka från en hög nivå och den ekonomiska tillväxten äntligen börjat ta fart. Det 100-årsfirande Finland – formellt den 6 december – kan fira med stolthet och förtjänar få ett grattis av grannen Sverige. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Östra Småland 9/6, Hälsinglands fyra tidningar - S-K,HT,Lj-Posten och Ljusnan - 7/6 m fl)

Thursday, May 18, 2017

Mauno Koivisto - en stor nordist och statsman har gått ur tiden

Finlands nu i början av maj 2017 avlidna f d president och statsminister Mauno Koivisto går till historien som den som befäste den parlamentariska demokratin i vårt östra grannland. Han dog härom veckan, 93 år fyllda, och är för sin samlade gärning värd att minnas också i vårt land. “Manu” Koivisto – ofta i politiska sammanhang kallad för “den ensamme sheriffen” - växte upp i ett fattigt hem i hamnstaden Åbo, tidigt moderlös och fostrad av en religiös pappa, snickaren Juho Koivisto. Redan som tonåring blev han frivillig frontsoldat och deltog sedan i striderna i bl a Ilomants som medlem av den mest krigsdekorerade, legendariska Lauri Törnis jägarsoldatspatrull bakom de ryska linjerna. Om sina upplevelser som jägarsoldat har han skrivit i boken Ung soldat, en alldeles lysande liten bok. Efter krigen fortsatte han sina studier och skrev sin studentexamen parallellt med att han försörjde sig som hamnarbetare och förman i Åbo hamn. “Manu”, kallad av de sina, kom senare att doktorera i sociologi vid Åbo akademi år 1956 på en avhandling om just relationerna i arbetet i Åbo hamn. Något som tidigt grundlade en djup förståelse för arbetslivets villkor och även lade grunden till hans genuint stora populäritet bland arbetslivets fotfolk när han senare kom att väljas till olika politiska förtroendeuppdrag. I mycket därför att han bottnade och väl förstod vanliga löntagares dagliga slit för att få ihop livet under tuffa omständigheter. Det länge, delvis svenskspråkiga Åbo (Turku) lämnade han och hans fru Tellervo med dottern Assi (född 1957) när Mauno Koivisto blev utsedd till direktör i Helsingfors arbetarsparbank. Vid den tiden hade han inga politiska ambitioner för egen del men deltog ändå aktivt i den politiska diskussionen i finska socialdemokraterna, SDP, på 50- och 60-talet. Ett parti som då under långa perioder befann sig i den politiska kylan utanför regeringsmakten. Runt sig samlade “Manu” en grupp yngre ekonomer, den s k 0-gruppen, som starkt förordade en förnyelse av socialdemokratin och maktstriderna efter Vinter- och Fortsättningskrigen (1939-40 resp. 1941-45).Något som sedan på 1960-talet, när Åbo-politikern Rafael Paasio blivit ny SDP-ledare och statsminister i hans första “rödmylleregering” (koalition med centern), ledde till att Koivistos kompetens togs tillvara som finansminister efter riksdagsvalet 1966. Några år senare – 1968-70 – blev han så Finlands statsminister. Innan denna första statsministerperiod hade Koivisto både hunnit bli utsedd till chefdirektör för kooperativa Elanto men hann inte ta över det jobbet innan han år 1968 utsågs till chefdirektör för Finlands bank (Riksbanken). Men åter kom annat emellan då han under några år utsågs till statsminister. Därefter återgick han till chefskapet på Finlands bank. År 1972 blev han så på nytt finansminister i Rafael Paasios nya minoritetsregering. Därefter blev Koivisto på nytt statsminister en andra gång åren 1979-82.En post där han de sista åren i praktiken också var fungerande statschef när presidenten Urho Kekkonen allt mera gick in i “dimman” i en gradvis allt svårare demens. Sedan tog han också år 1982 över posten som nyvald - med brett folkligt stöd - landets nya president. Något som var särskilt tydligt hur brett folkligt stöd han åtnjöt när jag själv vid några tillfällen kom att prata med arbetarväljare i Åbo-trakten. Där rådde ingen som helst tvekan om att “Manu” Koivisto var en person att lita på. Han och ingen annan skulle bli landets nästa president efter Kekkonen. Mauno Koivisto hade en tydlig folklig appell, kunnig, ärlig, ekonomiskt lagd och med goda språkkunskaper i flytande svenska, engelska och tyska samt även i ryska. Var det rikssvenska politiker han mötte så talades det svenska och inte engelska, såsom ofta tyvärr sker idag. Den tidigare jägarsoldaten Koivisto hade i sitt politiska värv en stark ambition att lyfta fram och stärka Finlands internationella ställning genom en realpolitisk, utrikespolitik strategi. Hans år som jägarsoldat hade lärt honom att det måste finnas ett förnuftigare sätt att sköta relationerna mellan grannar än att kriga mot dem. Och då låg det nordiska samarbetet särskilt varmt om hjärtat för president Koivisto.Men redan under hans första statsministerperiod förhandlade de nordiska länderna om bildandet av en tullunion, Nordek, som skulle ha fört den nordiska integrationen ett långt steg framåt utöver det som redan de facto var ganska unikt i världen med passfrihet och fri rörlighet för arbetskraften över gränserna. Men Nordek blev aldrig av. Detta delvis beroende på att Danmark redan förberett sig för medlemskap i EEC (EU), och delvis för att planerna stoppades av president Urho Kekkonen,C, och hans tilltänkte men med tiden tämligen alkoholiserade efterträdare, utrikesminister Ahti Karjalainen (centern). Sovjetunionens negativa inställning till Nordek var då välkänd, och president Kekkonen ville inte ta en konflikt med stormakten i öst om den nordiska tullunionen. Nordek. Så en besviken statsminister Mauno Koivisto fick ge sig. Men drog senare nytta av sina erfarenhet i kommande maktstrider och när han till slut också vann striden om presidentskapet mot centerpartiets kandidat år 1982, Tre tre år efter debaclet med Nordek slöt Finland sitt första frihandelsavtal med EG, trots ryskt ogillande. Detta under Paasios socialdemokratiska minoritetsregering. Stegvis blev sedan Finlands väg den nordiska med en gradvis allt starkare välfärdsstat, såsom Koivisto ville och önskade. Egentligen ogillade president Kekkonens att Koivisto blev statsminister på nytt år 1979. Delvis för att det då kunde bädda för att Koivisto snarare än någon från Centern skulle bli hans efterträdare på presidentposten. Väl åter som statsminister visade det sig också rätt snart att han hade det klart starkaste stödet även inom SDP. Han ansågs därtill vara strategiskt ett bättre val än den då välkände Kalevi Sorsa, Därför blev han sedan 1982 s-partiets kandidat och även vald som Kekkonens efterträdare. Detta trots att inte minst Centerns ofta rätt oblygt makthungrige Paavo Väyrynen - utrikesminister i Koivistos regering - gjorde vad han kunde för att försöka underminera Koivistos position. Och särskilt så när han även kom att sköta den allt mera sjuklige Kekkonens presidentsysslor under 1981-82. Men manegen var i folkflertalets ögon redan krattat för Koivisto. Att han så år 1982 blev vald som Finlands nästa president med brett folkligt stöd var då ingen större överraskning. Och därmed inleddes Mauno Koivistos framgångsrika tolvåriga period som landets statschef. Som sådan var han starkt mån om att vara en samhällsbyggare, som trodde på samarbete mellan de olika samhällsgrupperna och att stärka demokratin och även minska presidentens inrikespolitiska makt samt att värna den nordiska modellen och rättsstatens principer. Kekkonens lite för många år som en ibland rätt självsvåldig president hade övertygat Koivisto om att författningsmässigt begränsa presidentens maktbefogenheter och att stärka riksdagens och regeringens befogenheter. En större grad av maktbalans var nödvändigt, menade Koivisto. Och så blev det också under hans sista mandatperiod – och gäller sedan dess för hans olika efterträdare. På det sättet går Koivisto till historien som den som med sina insatser befäste den parlamentariska demokratin i Finland. Något som den läggningsmässigt måttfulle och blygsamme Koivisto var bättre skickad just då än någon annan att hantera efter Kekkonens många år som Finlands president . För denna samhällsgärning i medborgarnas tjänst förtjänar nordisten och hedersmannen Mauno Koivisto, 93 år fyllda vid sin död, att hedras och minnas. En av Finlands stora politiska gestalter har därmed gått ur tiden. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Se även länk: http://www.nyfikengra.se/en-stor-nordist-och-statsman-har-gatt-ur-tiden/ )

Saturday, April 22, 2017

Regeringspartierna backade och De gröna valvinnare i finska kommunvalet

Det nyligen genomförda kommunalvalet i Sveriges en gång östra rikshalva, 100-årsfirande Finland gick ungefär som opinionsmätningarna förutspådde men resulterade också i ett lägre valdeltagande än tidigare, Bara 58,8 procent i valdeltagande generellt men 3-4 procent lägre i norra Finland och i östra Finlands glesbygder. Det ska nog tolkas som en markering av missnöje och protest mot att den borgerliga Sipilä-ledda politiken inte levererar enligt medborgarnas önskemål och att ekonomins och jobbens tillväxt är fortsatt blygsam. Något som varit fallet i Finland nu under ett antal år. Det låga valdeltagandet och stora valskolket gynnade dock samlingspartiet (ingår i regeringen) som gick bäst i de befolkningsstarka,större städerna i södra och västra Finland,där också röstviljan är högst. Det gjorde partiet på nytt störst i hela landet med 20,7 procent av rösterna, ett tapp på 1,2 procent jämfört med förra kommunvalet. Särskilt bra gick partiet i huvudstaden Helsingfors där partiets borgmästarkandidat var den tidigare näringsministern och nuvarande Europeiska investeringsbankens vice chef , Jan Vapaavuori. Han drog som röstmagnet flest personröster i hela landet (29 547 personröster). Valresultatet nu gjorde partiet till landet största parti i kommunalvalet för tredje gången i rad med 28,4 procent. De två andra regeringspartierna Sannfinländarna med utrikesminister Timo Soini som ledare och Centern med statsminister Sipilä som ledare tappade klart i väljarstöd. Populistiska SannFin förlorade mest, 3,5 procent ner till 8,8 procent i väljarstöd. För statsministerpartiet Centern blev det också ett tapp på 1,1 procent och det ledde till att partiet nu gjorde sitt sämsta val på flera decennier med 17,5 procent av rösterna. För att hitta ett sämre resultat för Centern i ett kommunalval får man gå tillbaka till år 1953 då partiet fick 16 procent. De gröna blev valvinnare med en ökning på 3,9 procentenheter till nu 12,4 procent i väljarstöd. Och i ex.vis huvudstaden Helsingfors blev De gröna nu åter klart näst största parti med 24,1 procent av väljarstödet. I universitetsstaden Jyväskylä i mellersta Finland gick ännu bättre och där gick man fram med 8,8 procent och blev största parti där med 19,8 procent i stöd. Socialdemokraterna,SDP, som sitter i opposition på riksnivå, gjorde en svag valrörelse i Helsingfors men blev ändå i landet som helhet fortsatt näst största parti med 19,4 procent, men ett litet tapp på 0,2 procent mot förra kommunvalet. vilket dock är ett tapp på procentenheter. Före valet hade man dock haft förhoppningar om att göra ännu bättre ifrån sig men bland annat den svaga valrörelsen i Helsingfors bidrog till att det inte blev så. Något som också redan lett till en självkritisk debatt inom partiet. I Helsingforsregionen gick dock valet bra för SDP i Vanda kommun (där landets storflygplats ligger). Finland har personval, vilket innebär att man genom att rösta på en viss kandidat också röstar på ett parti. Populära politiker, som ofta fått en publik ställning genom rikspolitiken, får många individuella röster och kan på så sätt lyfta sina partier lokalt. Exempel på det för SDP i årets val var i Vanda, där socialdemokraternas, SDPs, riksdagsgrupps ledare Antti Lindtman tillsammans med partiets tidigare riksdagsman Kimmo Kiljunen lyckades göra SDP till största parti i Helsingfors förortskommun Vanda. Undantaget i huvudstadsregionen där Samlingspartiet annars dominerar. Förutom Socialdemokraterna så fick alla oppositionspartier ökat understöd i valet nu. Vänsterförbundet fick 8,8 procent av rösterna och ökade sin andel av rösterna med 0,8 procentenheter. Liberala Svenska folkpartiets andel av rösterna blev nu 4,9 procent, dvs. en ökning med 0,2 procent jömfört med förra kommunvalet. Partiet drogs fram bland annat av många personröster för den tidigare justitieministern Anna-Maja Henriksson för Svenska folkpartiet i Vasa, där väljarna röstade mot att göra en ny större, mera språkligt (med finsktalande) blandad social- och hälsovårdsregion, Sote. Det omstridda regeringsförslaget om att minska och slå samman sjukvården till färre regioner, Sote, var en stor stridsfråga i kommunvalet och förväntas i Vasa och Österbottens kustkommuner leda till en försämring av den svenskspråkiga jourtjänstgöringen vid Vasas lasarett En bidragande orsak till väljartappet för Centern i Vasa och Österbotten. Kristdemokraterna fick 4,1 procent av rösterna, en ökning på 0,4 procent. Övriga partier delade på 2,1 procent. Feministiska partiet lyckades i sitt första val ta en plats i Helsingfors stadsfullmäktige. Även Piratpartiet fick ett mandat i Helsingfors fullmäktige. Hade kommunvalet nu varit ett riksdagsval skulle de tre regeringspartierna – Saml, Centern och Sannfin – backat men ändå, tack vare att Samlingspartiet ändå höll ställningarna, ha fått 102 av finska riksdagens 200 mandat. Men något riktigt tydlig vägledning om hur nästa riksdagsval kan tänkas gå om två år gav inte årets kommunval. Undantaget då att populistiska Sannfinländarna är på kraftig tillbakagång. Särskilt nu när dess ledare Soini (en röstmagnet) inte kommer att ställa upp till omval i partiet. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Nyfiken Grå 24 april 2017 m fl)

Thursday, March 02, 2017

Vilka hot ska försvaret rustas för?

Vad innebär den kraftiga upprustningen och moderniseringen av såväl konventionella stridsmedel som kärnvapen intill våra gränser för säkerheten i vår del av världen. Tämligen ostridigt i nuläget är att det svenska försvaret stegvis behöver byggas upp. Bred politisk enighet råder därom. Men hur ser den hotbild ut som försvaret ska hantera? I den politiska debatten har frågan om nästa budget och hur mycket pengar som ska skjutas till åt försvaret tagit mer plats än kärnfrågan om vilket hot de satsade pengarna ska kunna möta och avvärja. Även om det bedöms som osannolikt att den växande arsenalen av vapen som idag finns samlade kring Östersjön och på Nordkalottens skulle komma till bruk i ett direkt anfall mot Sverige kan en konflikt i vår del av världen heller inte uteslutas. Den tilltro som efter Sovjetunionens fall fanns till en i Europa fortsatt stabil, fredlig och demokratisk utveckling har brutits. Det ryska anfallet på först Georgien och senare annekteringen av Krim och agerandet vid ockupationen av Donetskområdet i Ukraina har visat att man från rysk sida är beredd att bryta mot folkrätten och bruka vapenmakt för att nå politiska mål som egen kontroll över nationellt viktiga rysktalande områden. Även de brutala bombinsatserna i Syrien och kriget mot IS-terrorn visar på den ryska viljan och förmågan att som militär stormakt bruka vapenmakt. Den snabba och på bara några få år genomförda upprustningen som skett i Ryssland har i huvudsak koncentrerats till de västra delarna av landet. Idag står med både materiel och personal väl rustade förband placerade i såväl gränslandet mot Finland som utmed gränsen till såväl de baltiska staterna som Polen. Hit har också NATO flyttat fram sina positioner genom att placera ut såväl mer trupp som fler missiler i Polen och trupper i Baltikum. I den ryska enklaven Kaliningrad finns både kryssningsrobotar och andra typer av nya missiler uppställda med räckvidd nog att nå långt in i de södra delarna av Sverige och är möjliga att ladda med taktiska kärnspetsar. Vid gränsen mot Estland ligger en av de ryska flygbaserna för kärnvapenbärande bombflyg. I norr finns idag moderna strategiska kärnvapen på långdistansrobotar placerade vid gränsen mot Finland och Norge och där också de konventionella förbanden – såväl ryska- som natoförband - fått kraftiga förstärkningar. Att Sverige i ett läge där de internationella spänningarna kan gå över i öppet krig måste förbereda sig för möjligheten att bli utsatt för anfall med inte bara konventionella vapen utan också kärnvapen är uppenbart. Från Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) konstateras att Ryssland på ett påtagligt vis intensifierat kärnvapenretoriken. Den ryska politiska ledningen har tydligt förklarat att man är beredd att använda sådana och att de ingår idag som en viktig del i den nya ryska militära doktrinen. Detta inte minst som ett medel att snabbt sättas in för att stoppa motanfall mot egna militära operationer. USA och Donald Trump har signalerat att också USAs kärnvapen ska rustas upp till att bli världsledande. Trump har därtill också förklarat att det så kallade ”icke spridningsavtalet” som kom till för att stoppa fler länder från att få kärnvapen inte längre är aktuellt. Knappast ett lugnande besked. För Sveriges del innebär de nya hoten att såväl det militära som det civila försvaret måste stärkas rejält. Samtidigt måste svensk militär också ha förmågan att med vapenmakt hindra en fiende från att ta svenskt territorium samt att vara förberedd för att möta ett modernt hybridkrig där inte bara vapen utan också propaganda med falska nyheter, infiltratörer, störningar i infrastruktur som datatrafik och elförsörjning. Ingrepp i landets ekonomi finns också med på listan sida vid sida med kärnvapenhotet och hotet från moderna elektronikstörande vapen. Oberoende av varifrån ett anfall mot Sverige kan komma behöver vi för att kunna värna landet så snabbt som möjligt bygga upp försvaret. Detta genom värnplikten utbildade soldater och befäl, förstärka luftförsvaret med såväl mer flyg som luftvärnsrobotar, marinen med nya sjövärnsrobotar och u-båtar samt armén förses med modernt artilleri. Civilförsvaret måste också få resurstillskott för att för hela befolkningen kunna säkra tillgången till mot moderna vapen effektiva skyddsrum. Det psykologiska försvaret och försvaret mot angrepp mot landets infrastruktur behöver stärkas samtidigt som våra civila myndigheter och för ekonomin viktiga verksamheter måste löpande övas för att klara sina uppgifter också utan datorstöd. Önskvärt är då att denna uppbyggnad kan ske i så bred politisk enighet som möjligt. Robert Björkenwall tillsammans med Jaan Ungerson (Publicerad i bl a Skånska Dagbladet 28/2,Värmlands Folkblad 1 mars,Östra Småland 2/3,Hälsinglands tidningar (H-T,S-K,Lj-P och Ljusnan) 14/3, Nerikes Allehanda m fl)

Sunday, January 29, 2017

Ett bra försvar måste byggas upp stegvis

Det är inte storleken på försvarsanslagen som är avgörande utan förmågan att ta hand om resurserna på rätt sätt som avgör om vi får ett försvar av god kvalitet. Därför måste partierna först enas om att i samarbete med försvaret definiera försvarets uppgifter och vilka hot det ska kunna möta. Sedan kan uppbyggnaden börja och den måste ske stegvis, skriver Robert Björkenwall och Jaan Ungerson. Försvarsfrågan förtjänar att tas på större allvar än att tillåtas bli arena för meningslös populistisk plakat- och överbudspolitik. Att försvaret efter årtionden av nedmontering behöver nya resurser för att byggas upp igen är tveklöst. Och så långt råder det i stort sett politisk enighet i Sverige. Den skillnad som finns är snarast att regeringen till skillnad från den borgerliga alliansen har insikten att det inte är höjden på anslagen utan organisationens förmåga att ta hand om resurserna och sedan fullövade använda dem rätt. Det avgör kvalitén på vårt försvar. Meningslös tävling Med tanke på den hotbild som vuxit upp i vår omvärld borde det i stället för försök att skörda några politiska poäng genom tävling om höjden på försvarsanslagen vara mer konstruktivt att enas kring idén att i samverkan med försvaret ta fram en realistisk och väl genomarbetad plan för hur en stegvis och till varje del ekonomiskt effektiv uppbyggnad av ett modernt försvar ska förverkligas. Grunden för det arbetet kan aldrig vara annat än en tydlig nationell politisk enighet om vilka uppgifter det nya försvaret ska klara och vilka hot det ska vara berett att möta. Ett av grundproblemen för dagens försvar är bristen på personal. Systemet med frivilliga i en yrkesarmé har inte klarat av att förse ens det kraftigt nedbantade försvaret med soldater. Med återinförd värnplikt kan delar av den bristen börja täckas. Men det skapar samtidigt nya problem. Fler värnpliktiga ställer krav på fler befäl och utbildare. Redan i dag saknas det officerare. Med värnplikten måste utbildningen av officerare utökas. Till det kommer nya behov av utbildningsställen, lokaler och mer tillgång till nya militära övningsområden. Det ökade om än till en början sannolikt begränsade antalet inkallade ställer också nya krav på mer materiel, vapen, ammunition, uniformer och transportmedel som allt behöver anskaffas i rätt ordning för att få helheten att fungera. Rätt turordning viktig Den omställning försvaret står inför kräver, för att inte bli ett slöseri med resurser, en planering där utbyggnaden måste ske i genomtänkta steg och i en takt där den nya organisationen får möjlighet att växa och utvecklas till det försvar Sverige behöver. I det arbetet hör satsningar på överbud och extra miljarder inte hemma. Att till exempel få medel för att kunna satsa stort på nya vapensystem innan det finns personal som kan hantera dem eller att kalla in fler till värnplikten än det finns vapen, övningsmateriel och instruktörer till ökar inte vare sig försvarsförmågan eller tilltron till försvaret. Snarare tvärtom. Lika viktigt som det är att göra satsningarna på försvaret i rätt ordning är det att ha gjort tydligt vad det försvaret ska kunna klara. Att vi i takt med utbildningen och tillgången på soldater och befäl behöver göra framtida satsningar på vårt kustförsvar, artilleriet, flyget och marinens u-båtar för att förhindra en fiende från att kunna skapa ett brohuvud i Sverige är tveklöst. Civilförsvaret allt viktigare Och med vårt allt mer datoriserade samhälle och de hot som kan riktas mot infrastruktur som data- och kommunikationssystem blir också satsningar på civilförsvaret allt viktigare. Förmågan att kunna möta och att avslöja ett lågintensivt cyber- och propagandakrig ställer stora krav på försvarets IT-utbildningar. Ett för civilförsvaret första steg i uppbyggnaden av det framtida totalförsvaret borde bli en nationell inventering av våra ofta nedgångna skyddsrum. I riskbedömningen av framtida konflikter får inte faran för bruk av kärnvapen eller kemiska och biologiska stridsmedel underskattas. I likhet med behovet av en stegvis och väl genomarbetad plan för upprustningen av det militära försvaret behöver den civila delen av totalförsvaret en plan för stegvis upprustning och utveckling. Att det kommer att kräva nya resurser är tveklöst, men i likhet med resten av försvaret måste det komma i en takt där man klarar av att ta emot anslagen och bruka dem till att bygga upp ett modernt och effektivt folkskydd. Robert Björkenwall tillsammans med Jaan Ungerson Publicerad i Göteborgs-Posten 27 januari 2017,länk: http://www.gp.se/nyheter/debatt/ett-bra-f%C3%B6rsvar-m%C3%A5ste-byggas-upp-stegvis-1.4132870