Thursday, May 18, 2017

Mauno Koivisto - en stor nordist och statsman har gått ur tiden

Finlands nu i början av maj 2017 avlidna f d president och statsminister Mauno Koivisto går till historien som den som befäste den parlamentariska demokratin i vårt östra grannland. Han dog härom veckan, 93 år fyllda, och är för sin samlade gärning värd att minnas också i vårt land. “Manu” Koivisto – ofta i politiska sammanhang kallad för “den ensamme sheriffen” - växte upp i ett fattigt hem i hamnstaden Åbo, tidigt moderlös och fostrad av en religiös pappa, snickaren Juho Koivisto. Redan som tonåring blev han frivillig frontsoldat och deltog sedan i striderna i bl a Ilomants som medlem av den mest krigsdekorerade, legendariska Lauri Törnis jägarsoldatspatrull bakom de ryska linjerna. Om sina upplevelser som jägarsoldat har han skrivit i boken Ung soldat, en alldeles lysande liten bok. Efter krigen fortsatte han sina studier och skrev sin studentexamen parallellt med att han försörjde sig som hamnarbetare och förman i Åbo hamn. “Manu”, kallad av de sina, kom senare att doktorera i sociologi vid Åbo akademi år 1956 på en avhandling om just relationerna i arbetet i Åbo hamn. Något som tidigt grundlade en djup förståelse för arbetslivets villkor och även lade grunden till hans genuint stora populäritet bland arbetslivets fotfolk när han senare kom att väljas till olika politiska förtroendeuppdrag. I mycket därför att han bottnade och väl förstod vanliga löntagares dagliga slit för att få ihop livet under tuffa omständigheter. Det länge, delvis svenskspråkiga Åbo (Turku) lämnade han och hans fru Tellervo med dottern Assi (född 1957) när Mauno Koivisto blev utsedd till direktör i Helsingfors arbetarsparbank. Vid den tiden hade han inga politiska ambitioner för egen del men deltog ändå aktivt i den politiska diskussionen i finska socialdemokraterna, SDP, på 50- och 60-talet. Ett parti som då under långa perioder befann sig i den politiska kylan utanför regeringsmakten. Runt sig samlade “Manu” en grupp yngre ekonomer, den s k 0-gruppen, som starkt förordade en förnyelse av socialdemokratin och maktstriderna efter Vinter- och Fortsättningskrigen (1939-40 resp. 1941-45).Något som sedan på 1960-talet, när Åbo-politikern Rafael Paasio blivit ny SDP-ledare och statsminister i hans första “rödmylleregering” (koalition med centern), ledde till att Koivistos kompetens togs tillvara som finansminister efter riksdagsvalet 1966. Några år senare – 1968-70 – blev han så Finlands statsminister. Innan denna första statsministerperiod hade Koivisto både hunnit bli utsedd till chefdirektör för kooperativa Elanto men hann inte ta över det jobbet innan han år 1968 utsågs till chefdirektör för Finlands bank (Riksbanken). Men åter kom annat emellan då han under några år utsågs till statsminister. Därefter återgick han till chefskapet på Finlands bank. År 1972 blev han så på nytt finansminister i Rafael Paasios nya minoritetsregering. Därefter blev Koivisto på nytt statsminister en andra gång åren 1979-82.En post där han de sista åren i praktiken också var fungerande statschef när presidenten Urho Kekkonen allt mera gick in i “dimman” i en gradvis allt svårare demens. Sedan tog han också år 1982 över posten som nyvald - med brett folkligt stöd - landets nya president. Något som var särskilt tydligt hur brett folkligt stöd han åtnjöt när jag själv vid några tillfällen kom att prata med arbetarväljare i Åbo-trakten. Där rådde ingen som helst tvekan om att “Manu” Koivisto var en person att lita på. Han och ingen annan skulle bli landets nästa president efter Kekkonen. Mauno Koivisto hade en tydlig folklig appell, kunnig, ärlig, ekonomiskt lagd och med goda språkkunskaper i flytande svenska, engelska och tyska samt även i ryska. Var det rikssvenska politiker han mötte så talades det svenska och inte engelska, såsom ofta tyvärr sker idag. Den tidigare jägarsoldaten Koivisto hade i sitt politiska värv en stark ambition att lyfta fram och stärka Finlands internationella ställning genom en realpolitisk, utrikespolitik strategi. Hans år som jägarsoldat hade lärt honom att det måste finnas ett förnuftigare sätt att sköta relationerna mellan grannar än att kriga mot dem. Och då låg det nordiska samarbetet särskilt varmt om hjärtat för president Koivisto.Men redan under hans första statsministerperiod förhandlade de nordiska länderna om bildandet av en tullunion, Nordek, som skulle ha fört den nordiska integrationen ett långt steg framåt utöver det som redan de facto var ganska unikt i världen med passfrihet och fri rörlighet för arbetskraften över gränserna. Men Nordek blev aldrig av. Detta delvis beroende på att Danmark redan förberett sig för medlemskap i EEC (EU), och delvis för att planerna stoppades av president Urho Kekkonen,C, och hans tilltänkte men med tiden tämligen alkoholiserade efterträdare, utrikesminister Ahti Karjalainen (centern). Sovjetunionens negativa inställning till Nordek var då välkänd, och president Kekkonen ville inte ta en konflikt med stormakten i öst om den nordiska tullunionen. Nordek. Så en besviken statsminister Mauno Koivisto fick ge sig. Men drog senare nytta av sina erfarenhet i kommande maktstrider och när han till slut också vann striden om presidentskapet mot centerpartiets kandidat år 1982, Tre tre år efter debaclet med Nordek slöt Finland sitt första frihandelsavtal med EG, trots ryskt ogillande. Detta under Paasios socialdemokratiska minoritetsregering. Stegvis blev sedan Finlands väg den nordiska med en gradvis allt starkare välfärdsstat, såsom Koivisto ville och önskade. Egentligen ogillade president Kekkonens att Koivisto blev statsminister på nytt år 1979. Delvis för att det då kunde bädda för att Koivisto snarare än någon från Centern skulle bli hans efterträdare på presidentposten. Väl åter som statsminister visade det sig också rätt snart att han hade det klart starkaste stödet även inom SDP. Han ansågs därtill vara strategiskt ett bättre val än den då välkände Kalevi Sorsa, Därför blev han sedan 1982 s-partiets kandidat och även vald som Kekkonens efterträdare. Detta trots att inte minst Centerns ofta rätt oblygt makthungrige Paavo Väyrynen - utrikesminister i Koivistos regering - gjorde vad han kunde för att försöka underminera Koivistos position. Och särskilt så när han även kom att sköta den allt mera sjuklige Kekkonens presidentsysslor under 1981-82. Men manegen var i folkflertalets ögon redan krattat för Koivisto. Att han så år 1982 blev vald som Finlands nästa president med brett folkligt stöd var då ingen större överraskning. Och därmed inleddes Mauno Koivistos framgångsrika tolvåriga period som landets statschef. Som sådan var han starkt mån om att vara en samhällsbyggare, som trodde på samarbete mellan de olika samhällsgrupperna och att stärka demokratin och även minska presidentens inrikespolitiska makt samt att värna den nordiska modellen och rättsstatens principer. Kekkonens lite för många år som en ibland rätt självsvåldig president hade övertygat Koivisto om att författningsmässigt begränsa presidentens maktbefogenheter och att stärka riksdagens och regeringens befogenheter. En större grad av maktbalans var nödvändigt, menade Koivisto. Och så blev det också under hans sista mandatperiod – och gäller sedan dess för hans olika efterträdare. På det sättet går Koivisto till historien som den som med sina insatser befäste den parlamentariska demokratin i Finland. Något som den läggningsmässigt måttfulle och blygsamme Koivisto var bättre skickad just då än någon annan att hantera efter Kekkonens många år som Finlands president . För denna samhällsgärning i medborgarnas tjänst förtjänar nordisten och hedersmannen Mauno Koivisto, 93 år fyllda vid sin död, att hedras och minnas. En av Finlands stora politiska gestalter har därmed gått ur tiden. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Saturday, April 22, 2017

Regeringspartierna backade och De gröna valvinnare i finska kommunvalet

Det nyligen genomförda kommunalvalet i Sveriges en gång östra rikshalva, 100-årsfirande Finland gick ungefär som opinionsmätningarna förutspådde men resulterade också i ett lägre valdeltagande än tidigare, Bara 58,8 procent i valdeltagande generellt men 3-4 procent lägre i norra Finland och i östra Finlands glesbygder. Det ska nog tolkas som en markering av missnöje och protest mot att den borgerliga Sipilä-ledda politiken inte levererar enligt medborgarnas önskemål och att ekonomins och jobbens tillväxt är fortsatt blygsam. Något som varit fallet i Finland nu under ett antal år. Det låga valdeltagandet och stora valskolket gynnade dock samlingspartiet (ingår i regeringen) som gick bäst i de befolkningsstarka,större städerna i södra och västra Finland,där också röstviljan är högst. Det gjorde partiet på nytt störst i hela landet med 20,7 procent av rösterna, ett tapp på 1,2 procent jämfört med förra kommunvalet. Särskilt bra gick partiet i huvudstaden Helsingfors där partiets borgmästarkandidat var den tidigare näringsministern och nuvarande Europeiska investeringsbankens vice chef , Jan Vapaavuori. Han drog som röstmagnet flest personröster i hela landet (29 547 personröster). Valresultatet nu gjorde partiet till landet största parti i kommunalvalet för tredje gången i rad med 28,4 procent. De två andra regeringspartierna Sannfinländarna med utrikesminister Timo Soini som ledare och Centern med statsminister Sipilä som ledare tappade klart i väljarstöd. Populistiska SannFin förlorade mest, 3,5 procent ner till 8,8 procent i väljarstöd. För statsministerpartiet Centern blev det också ett tapp på 1,1 procent och det ledde till att partiet nu gjorde sitt sämsta val på flera decennier med 17,5 procent av rösterna. För att hitta ett sämre resultat för Centern i ett kommunalval får man gå tillbaka till år 1953 då partiet fick 16 procent. De gröna blev valvinnare med en ökning på 3,9 procentenheter till nu 12,4 procent i väljarstöd. Och i ex.vis huvudstaden Helsingfors blev De gröna nu åter klart näst största parti med 24,1 procent av väljarstödet. I universitetsstaden Jyväskylä i mellersta Finland gick ännu bättre och där gick man fram med 8,8 procent och blev största parti där med 19,8 procent i stöd. Socialdemokraterna,SDP, som sitter i opposition på riksnivå, gjorde en svag valrörelse i Helsingfors men blev ändå i landet som helhet fortsatt näst största parti med 19,4 procent, men ett litet tapp på 0,2 procent mot förra kommunvalet. vilket dock är ett tapp på procentenheter. Före valet hade man dock haft förhoppningar om att göra ännu bättre ifrån sig men bland annat den svaga valrörelsen i Helsingfors bidrog till att det inte blev så. Något som också redan lett till en självkritisk debatt inom partiet. I Helsingforsregionen gick dock valet bra för SDP i Vanda kommun (där landets storflygplats ligger). Finland har personval, vilket innebär att man genom att rösta på en viss kandidat också röstar på ett parti. Populära politiker, som ofta fått en publik ställning genom rikspolitiken, får många individuella röster och kan på så sätt lyfta sina partier lokalt. Exempel på det för SDP i årets val var i Vanda, där socialdemokraternas, SDPs, riksdagsgrupps ledare Antti Lindtman tillsammans med partiets tidigare riksdagsman Kimmo Kiljunen lyckades göra SDP till största parti i Helsingfors förortskommun Vanda. Undantaget i huvudstadsregionen där Samlingspartiet annars dominerar. Förutom Socialdemokraterna så fick alla oppositionspartier ökat understöd i valet nu. Vänsterförbundet fick 8,8 procent av rösterna och ökade sin andel av rösterna med 0,8 procentenheter. Liberala Svenska folkpartiets andel av rösterna blev nu 4,9 procent, dvs. en ökning med 0,2 procent jömfört med förra kommunvalet. Partiet drogs fram bland annat av många personröster för den tidigare justitieministern Anna-Maja Henriksson för Svenska folkpartiet i Vasa, där väljarna röstade mot att göra en ny större, mera språkligt (med finsktalande) blandad social- och hälsovårdsregion, Sote. Det omstridda regeringsförslaget om att minska och slå samman sjukvården till färre regioner, Sote, var en stor stridsfråga i kommunvalet och förväntas i Vasa och Österbottens kustkommuner leda till en försämring av den svenskspråkiga jourtjänstgöringen vid Vasas lasarett En bidragande orsak till väljartappet för Centern i Vasa och Österbotten. Kristdemokraterna fick 4,1 procent av rösterna, en ökning på 0,4 procent. Övriga partier delade på 2,1 procent. Feministiska partiet lyckades i sitt första val ta en plats i Helsingfors stadsfullmäktige. Även Piratpartiet fick ett mandat i Helsingfors fullmäktige. Hade kommunvalet nu varit ett riksdagsval skulle de tre regeringspartierna – Saml, Centern och Sannfin – backat men ändå, tack vare att Samlingspartiet ändå höll ställningarna, ha fått 102 av finska riksdagens 200 mandat. Men något riktigt tydlig vägledning om hur nästa riksdagsval kan tänkas gå om två år gav inte årets kommunval. Undantaget då att populistiska Sannfinländarna är på kraftig tillbakagång. Särskilt nu när dess ledare Soini (en röstmagnet) inte kommer att ställa upp till omval i partiet. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Nyfiken Grå 24 april 2017 m fl)

Thursday, March 02, 2017

Vilka hot ska försvaret rustas för?

Vad innebär den kraftiga upprustningen och moderniseringen av såväl konventionella stridsmedel som kärnvapen intill våra gränser för säkerheten i vår del av världen. Tämligen ostridigt i nuläget är att det svenska försvaret stegvis behöver byggas upp. Bred politisk enighet råder därom. Men hur ser den hotbild ut som försvaret ska hantera? I den politiska debatten har frågan om nästa budget och hur mycket pengar som ska skjutas till åt försvaret tagit mer plats än kärnfrågan om vilket hot de satsade pengarna ska kunna möta och avvärja. Även om det bedöms som osannolikt att den växande arsenalen av vapen som idag finns samlade kring Östersjön och på Nordkalottens skulle komma till bruk i ett direkt anfall mot Sverige kan en konflikt i vår del av världen heller inte uteslutas. Den tilltro som efter Sovjetunionens fall fanns till en i Europa fortsatt stabil, fredlig och demokratisk utveckling har brutits. Det ryska anfallet på först Georgien och senare annekteringen av Krim och agerandet vid ockupationen av Donetskområdet i Ukraina har visat att man från rysk sida är beredd att bryta mot folkrätten och bruka vapenmakt för att nå politiska mål som egen kontroll över nationellt viktiga rysktalande områden. Även de brutala bombinsatserna i Syrien och kriget mot IS-terrorn visar på den ryska viljan och förmågan att som militär stormakt bruka vapenmakt. Den snabba och på bara några få år genomförda upprustningen som skett i Ryssland har i huvudsak koncentrerats till de västra delarna av landet. Idag står med både materiel och personal väl rustade förband placerade i såväl gränslandet mot Finland som utmed gränsen till såväl de baltiska staterna som Polen. Hit har också NATO flyttat fram sina positioner genom att placera ut såväl mer trupp som fler missiler i Polen och trupper i Baltikum. I den ryska enklaven Kaliningrad finns både kryssningsrobotar och andra typer av nya missiler uppställda med räckvidd nog att nå långt in i de södra delarna av Sverige och är möjliga att ladda med taktiska kärnspetsar. Vid gränsen mot Estland ligger en av de ryska flygbaserna för kärnvapenbärande bombflyg. I norr finns idag moderna strategiska kärnvapen på långdistansrobotar placerade vid gränsen mot Finland och Norge och där också de konventionella förbanden – såväl ryska- som natoförband - fått kraftiga förstärkningar. Att Sverige i ett läge där de internationella spänningarna kan gå över i öppet krig måste förbereda sig för möjligheten att bli utsatt för anfall med inte bara konventionella vapen utan också kärnvapen är uppenbart. Från Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) konstateras att Ryssland på ett påtagligt vis intensifierat kärnvapenretoriken. Den ryska politiska ledningen har tydligt förklarat att man är beredd att använda sådana och att de ingår idag som en viktig del i den nya ryska militära doktrinen. Detta inte minst som ett medel att snabbt sättas in för att stoppa motanfall mot egna militära operationer. USA och Donald Trump har signalerat att också USAs kärnvapen ska rustas upp till att bli världsledande. Trump har därtill också förklarat att det så kallade ”icke spridningsavtalet” som kom till för att stoppa fler länder från att få kärnvapen inte längre är aktuellt. Knappast ett lugnande besked. För Sveriges del innebär de nya hoten att såväl det militära som det civila försvaret måste stärkas rejält. Samtidigt måste svensk militär också ha förmågan att med vapenmakt hindra en fiende från att ta svenskt territorium samt att vara förberedd för att möta ett modernt hybridkrig där inte bara vapen utan också propaganda med falska nyheter, infiltratörer, störningar i infrastruktur som datatrafik och elförsörjning. Ingrepp i landets ekonomi finns också med på listan sida vid sida med kärnvapenhotet och hotet från moderna elektronikstörande vapen. Oberoende av varifrån ett anfall mot Sverige kan komma behöver vi för att kunna värna landet så snabbt som möjligt bygga upp försvaret. Detta genom värnplikten utbildade soldater och befäl, förstärka luftförsvaret med såväl mer flyg som luftvärnsrobotar, marinen med nya sjövärnsrobotar och u-båtar samt armén förses med modernt artilleri. Civilförsvaret måste också få resurstillskott för att för hela befolkningen kunna säkra tillgången till mot moderna vapen effektiva skyddsrum. Det psykologiska försvaret och försvaret mot angrepp mot landets infrastruktur behöver stärkas samtidigt som våra civila myndigheter och för ekonomin viktiga verksamheter måste löpande övas för att klara sina uppgifter också utan datorstöd. Önskvärt är då att denna uppbyggnad kan ske i så bred politisk enighet som möjligt. Robert Björkenwall tillsammans med Jaan Ungerson (Publicerad i bl a Skånska Dagbladet 28/2,Värmlands Folkblad 1 mars,Östra Småland 2/3,Hälsinglands tidningar (H-T,S-K,Lj-P och Ljusnan) 14/3, Nerikes Allehanda m fl)

Sunday, January 29, 2017

Ett bra försvar måste byggas upp stegvis

Det är inte storleken på försvarsanslagen som är avgörande utan förmågan att ta hand om resurserna på rätt sätt som avgör om vi får ett försvar av god kvalitet. Därför måste partierna först enas om att i samarbete med försvaret definiera försvarets uppgifter och vilka hot det ska kunna möta. Sedan kan uppbyggnaden börja och den måste ske stegvis, skriver Robert Björkenwall och Jaan Ungerson. Försvarsfrågan förtjänar att tas på större allvar än att tillåtas bli arena för meningslös populistisk plakat- och överbudspolitik. Att försvaret efter årtionden av nedmontering behöver nya resurser för att byggas upp igen är tveklöst. Och så långt råder det i stort sett politisk enighet i Sverige. Den skillnad som finns är snarast att regeringen till skillnad från den borgerliga alliansen har insikten att det inte är höjden på anslagen utan organisationens förmåga att ta hand om resurserna och sedan fullövade använda dem rätt. Det avgör kvalitén på vårt försvar. Meningslös tävling Med tanke på den hotbild som vuxit upp i vår omvärld borde det i stället för försök att skörda några politiska poäng genom tävling om höjden på försvarsanslagen vara mer konstruktivt att enas kring idén att i samverkan med försvaret ta fram en realistisk och väl genomarbetad plan för hur en stegvis och till varje del ekonomiskt effektiv uppbyggnad av ett modernt försvar ska förverkligas. Grunden för det arbetet kan aldrig vara annat än en tydlig nationell politisk enighet om vilka uppgifter det nya försvaret ska klara och vilka hot det ska vara berett att möta. Ett av grundproblemen för dagens försvar är bristen på personal. Systemet med frivilliga i en yrkesarmé har inte klarat av att förse ens det kraftigt nedbantade försvaret med soldater. Med återinförd värnplikt kan delar av den bristen börja täckas. Men det skapar samtidigt nya problem. Fler värnpliktiga ställer krav på fler befäl och utbildare. Redan i dag saknas det officerare. Med värnplikten måste utbildningen av officerare utökas. Till det kommer nya behov av utbildningsställen, lokaler och mer tillgång till nya militära övningsområden. Det ökade om än till en början sannolikt begränsade antalet inkallade ställer också nya krav på mer materiel, vapen, ammunition, uniformer och transportmedel som allt behöver anskaffas i rätt ordning för att få helheten att fungera. Rätt turordning viktig Den omställning försvaret står inför kräver, för att inte bli ett slöseri med resurser, en planering där utbyggnaden måste ske i genomtänkta steg och i en takt där den nya organisationen får möjlighet att växa och utvecklas till det försvar Sverige behöver. I det arbetet hör satsningar på överbud och extra miljarder inte hemma. Att till exempel få medel för att kunna satsa stort på nya vapensystem innan det finns personal som kan hantera dem eller att kalla in fler till värnplikten än det finns vapen, övningsmateriel och instruktörer till ökar inte vare sig försvarsförmågan eller tilltron till försvaret. Snarare tvärtom. Lika viktigt som det är att göra satsningarna på försvaret i rätt ordning är det att ha gjort tydligt vad det försvaret ska kunna klara. Att vi i takt med utbildningen och tillgången på soldater och befäl behöver göra framtida satsningar på vårt kustförsvar, artilleriet, flyget och marinens u-båtar för att förhindra en fiende från att kunna skapa ett brohuvud i Sverige är tveklöst. Civilförsvaret allt viktigare Och med vårt allt mer datoriserade samhälle och de hot som kan riktas mot infrastruktur som data- och kommunikationssystem blir också satsningar på civilförsvaret allt viktigare. Förmågan att kunna möta och att avslöja ett lågintensivt cyber- och propagandakrig ställer stora krav på försvarets IT-utbildningar. Ett för civilförsvaret första steg i uppbyggnaden av det framtida totalförsvaret borde bli en nationell inventering av våra ofta nedgångna skyddsrum. I riskbedömningen av framtida konflikter får inte faran för bruk av kärnvapen eller kemiska och biologiska stridsmedel underskattas. I likhet med behovet av en stegvis och väl genomarbetad plan för upprustningen av det militära försvaret behöver den civila delen av totalförsvaret en plan för stegvis upprustning och utveckling. Att det kommer att kräva nya resurser är tveklöst, men i likhet med resten av försvaret måste det komma i en takt där man klarar av att ta emot anslagen och bruka dem till att bygga upp ett modernt och effektivt folkskydd. Robert Björkenwall tillsammans med Jaan Ungerson Publicerad i Göteborgs-Posten 27 januari 2017,länk: http://www.gp.se/nyheter/debatt/ett-bra-f%C3%B6rsvar-m%C3%A5ste-byggas-upp-stegvis-1.4132870

Wednesday, January 25, 2017

Nya Karolinska - ett sjukt hus och en hisnande dyr lärdomsnota

Tanken med byggandet av svensk sjukvårds flaggskepp Nya Karolinska var att det skulle bli ett universitetssjukhus i världsklass. Blev det så? Det vet vi inte ännu på minst ett par år. Efter några års förseningar tas nu NKS-sjukhuset stegvist intrimmat i bruk under fortsatta födslovåndor, fortsatta fördyringar, tekniska problem och skandaler som den om den sparkade “stjärnkirurgen” Macchiarini . Men redan nu vet vi att notan för NKS har blivit hisnande stor och gjort det till världens dyraste sjukhusbygge i sitt slag. Så dyrt att man med ett mera klok hantering av projektet skulle ha kunnat bygga tre moderna sjukhus för samma summa som Nya Karolinska till slut kommer att kosta. Stockholms-regionen har med andra ord fått ett sjukt hus i stället för ett sjukt bra hus, menar de två grävande journalisterna Henrik Ennart och Fredrik Mellgren. Sedan våren 2015 har de båda SvD-journalisterna djupgrävt i projektet, skrivit en serie av artiklar och sedan även samlat ihop all sin dokumentation i en bok med titeln Sjukt hus. för artiklarna har de förtjänstfullt fått Guldspaden, Publicistklubbens stora pris. Drömmen blev en mardröm Hur allt det här med det skandaldyra sjuka huset Nya Karolinska tog sin början och sedan landade i den mångdubbelt för dyra miljardnotan för bygget berättade de två journalisterna på ett seminarium för ett gäng seniora journalister den 19 januari i ABF-huset i Stockholm. Prestigebygget NKS tog sin början år 2001 när Stockholms-landstingets dåvarande finanslandstingsrådet Ralph Lédel, M,(dog 2015) och rektorn för Karolinska Institutet Hans Wigzells luftade sina drömmar om ett sjukhus i världsklass och med förhoppningar om forskning i Nobelprisklass. Ledel ville dessutom att Nya Karolinska skulle vara privat, inte offentligt byggt och drivet. Den drömmen förvaltade sedan andra m-politiker efter Ledel på så sätt att hela prestigebygget rätt snart förvandlades till en mardröm för beställaren Stockholms läns landsting och ytterst länets skattebetalare. Ursprungligen fanns även, berättade journalisterna Ennart och Mellgren, ett ”lappa och laga alternativ” på det befintliga KS-sjukhuset, alltså möjligheten att renovera och modernisera de gamla byggnaderna för runt 4-5 miljarder kr. Men det skulle, enligt då preliminära glädjekalkyler, bara kosta en styv miljard kronor mer att bygga ett nytt sjukhus i världsklass. Ett högspecialiserat universitetssjukhus med forskning också på sällsynta sjukdomar och högsta kvalitet på vården – men med färre sjukhusbäddar än i gamla KS. Vad som på planeringsstadiet år 2002 var kostnadsberäknat till 6,8 miljarder kronor svällde steg för steg till 14,5 miljarder år 2010 och så till 22,8 miljarder år 2015. Och det lär inte sluta ens där om ett par år. Den notan motsvarar 1,7 gånger kostnaden för världens högsta byggnad Burj Khalifa i Dubai och är flera gånger dyrare än motsvarande toppsjukhus i t ex Hamburg. Men,som sagt, så stannar den inte ens där utan blir ännu några miljarder dyrare med de avtal som Stockholms läns landsting tecknat med Swedish Hospital Partners (SHP) och andra servicebolag. Så en slutlig nota för Nya Karolinska lär till slut landa på runt 25 miljarder kr, rätt långt från de ursprungliga 6,8 miljarder som den år 2002 sades kosta att bygga helt nytt sjukhus. Bara ett OPS-bud Hur kunde det då gå så här illa? En avgörande orsak är att hela projektet med privat upplåning skapade rekordstor fördyring i stället för det bra mycket billigare lånevillkor som landstinget själv alltid kan låna upp för. Lägg så till detta det faktum att Ledel och hans senare efterföljare till beslutsfattare hade bestämt att bygget skulle byggas och drivas i privat regi genom så kallade Offentligt Privat Samverkans-avtal. Men det här projektet var så stort att Stockholms läns landsting bara fick in ett enda anbud i den OPS-tävlan som utlystes år 2007. Landstingsfullmäktige hade dock ställt krav på att NKS-sjukhuset skulle upphandlas i konkurrens med minst 3-5 anbudsgivare. Fick man inte in flera bud så skulle ingen sådan OPS-upphandling göras. Men trots att man bara fick in ett enda anbud så beslöt landstingets ledande politiker (borgerlig majoritet) att gå vidare i stället för att backa tillbaka och i stället driva projektet i egen regi. Andra möjliga intressenter såsom NCC, Peab och utländska företag ansåg sig inte ha kapacitet klara hela projektet. Däremot hade de velat vara med om uppdraget delats upp på flera intressenter, enligt Ennart och Mellgren. Men trots villkoret med flera anbudsgivare för OPS-avtal så avbröt inte de ledande beslutsfattarna och tjänstemännen processen utan inledde i stället förhandlingar med SHP. Detta projektföretag var bildat som ett 50-50-ägande mellan Skanska och riskkapitalisten Innisfree (med säte i två brevlådeföretag i Luxemburg). Utåt förespeglade beställarna dock både medborgarna och medierna att landstingsledningen förhandlade med flera anbudsgivare. Politikerna i ledningen för det borgerligt majoritetsstyrda landstinget gav sken av att inte ens Skanskas ledning visste att deras bolag var ensamma anbudsgivare till NKS-bygget, enligt Ennart och Mellgren. Inför kontraktsskrivningen år 2010 hade landstinget projektram ökat till 14,5 miljarder kronor i 2007 år priser för byggande, projektering och lånekreditkostnader. Men Skanskas anbud låg de facto redan då på 16,2 miljarder. För att ändå klara den fastställda ramen dribblades överdraget bort genom "knapring", dvs parterna enades om att kostnaden för flera miljarder för IT- och annan utrusning, labb och liknande lades utanför den klubbade budgetramen. Men när så NKS är i full drift någon gång under 2018 så har dock notan stigit ytterligare till 25 miljarder, minst. I spelet kring projektnotan hävdades det först att det gick använda gamla Karolinskas utrustning. Det gick naturligtvis inte. Så de “bortknaprade” kostnaderna tillkom senare som olika ”tilläggsbeställningar” utanför avtalet. Straffspark utan vakt Ennart och Mellgren har med sitt journalistiska grävjobb på ett förtjänstfullt och pedagogiskt sätt lyft fram hur detta skandalprojekt – “det var som straffspark utan målvakt”, sagt av en rutinerad projekterare apropå NKS – kunde bli så vansinnigt dyrt. Och blir än mera så om man också beaktar hela driftperioden till 2040. När alla räntor, lån och och 30 års löpande underhåll är betalda räknar man med att skattebetalarna i Stockholms län har pungat ut med omkring 70 miljarder kronor för detta rekorddyra OPS-avtal med Skanska och partnern Innisfee. Dessa båda kommer däremot att tjäna åtskilliga miljarder i vinst, vinster som inte ens kommer att vara beskattade i Sverige. Och förlorarna är skattebetalarna/medborgarna, patienterna (särskilt de multisjuka) eftersom färre kommer att kunna få vård i Nya Karolinska, fleråriga förseningar i andra nödvändiga utbyggnader av akutsjukvården och skattemiljarder som redan ätits upp av det svindyra NKS-bygget. Ytterligare en förlorare är demokratin som i OPS-byggda och drivna NKS trängts undan av sekretesskrav som nära nog omöjliggjort insyn av oppositionella landstingspolitiker och oberoende granskning av projektet. Det enda raka, menar Ennart och Mellgren, vore att nu ta tjuren vid hornen,genast bryta avtalat och ta smällen med en omförhandling av hela projektet Inte fullfölja det hela driftstiden ut till 2040, som avtalet säger. Slutligen så borde det här skandalprojektet och hur snett det kan gå med vanskötta OPS-avtal bli ett lärdomscase för politiska beslutsfattare,upphandlande tjänstemän och revisorer för att undvika liknande misstag i framtiden. Sekretesslagstiftningen vid offentliga upphandlingar måste också ses över, visselblåsarnas roll stärkas och revisorerna ges en starkare roll för att mera effektivt i tid kunna utöva sin granskande roll. Vaksamheten och uppstädningen bland dyra och långtifrån pålitliga konsulter, lobbyister och liknande måste också bli bättre så att de i framtiden inte lika lätt kan lura på politiska beslutsfattare och upphandlande chefstjänstemän projektupplägg som ohemult mjölkar miljardvinster på skattebetalarnas bekostnad. Den OPS-avtalslobbyist,Paul Arita, som starkt pådrivande lurade på "godtrogna",ideologistyrda och på privata lösningar starkt inriktade, borgerliga (M, KD ect) beslutsfattare i Sthlms läns landstings majoritetsledning upplägget med det sjukt dyra NKS-bygget och driftlösningen är numera anlitad av Världsbanken. Och där är hans uppgift kränga motsvarande OPS-avtal på fattiga länder som Lesotho m fl - det lilla landet sitter nu med ett dyrt OPS-avtalat för ett nytt sjukhus som äter upp landets halva hälsovårdsbudget. Följden av detta är att Lesotho nu knappt längre har råd med bassjukvård för vanligt folk, än mindre att ta hand om sina många hiv-sjuka. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com Fotnot 1: Ralph Ledel,m, som drev igenom Nya Karolinska-projektet 2010 och dog 2015, var allmänt känd för att han "brydde sig aldrig om att hålla någon budget, oavsett var han var verksam" och att han gillade privata lösningar. Så förvånar då inte alls att han släppte igenom NKSs vindyra projekt och OPS-riggade, privata bygge och driftmodell som vid avtalsperiodens slut år 2040 kommer att ha kostat 70 miljarder kr och genererat en ohemult stor övervinst för Skanska och partner Innisfree. Läser man Läkartidningen så finns där också en minst sagt saftig kritik från Karolinska universitetssjukhusets läkarförenings ordförande Dellmark. Hon kritiserar ampert NKSs radikala omorganisation av vården som "mycket kostsam" och "utan att man visat något som förbättrar eller förbilligar vårdprocessen". Se vidare, apropå denna nya och helt oprövade verksamhetsmodellen på NKS, länk: http://lakartidningen.se/Aktuellt/Nyheter/2017/01/Omstridd-metod-pa-frammarsch/... Fotnot 2: OPS står för Offentlig Privat Samverkan, men som en sa i bastun på mitt gym så är det väl snarare en förskönande omskrivning för att det offentliga betalar dyrt medan det privata tar hem vinsterna

Tuesday, November 22, 2016

Skolbolagsmarknaden skadar Sverige

Sverige är unikt. Inget annat land i den industrialiserade världen har en skattefinansierad skola där barn, elever och lärare förvandlats från elever till handelsvara åt privata skolföretag vars mål är att generera största möjliga vinst. Inget annat land tillåter att skattepengar avsedda för skola och undervisning hamnar i fickan på skolbolags aktieägare. Kraftigt fallande skolresultat (Pisa) har skett parallellt med att skolan blivit en marknad. Motsvarande har inte skett i Finland. Att sätta stopp för skattefinansierade vinster och kräva att varje på skolan satsad skattekrona också används till den borde för en socialdemokratisk regering vara en prioriterad skolreform. Förutom att den enligt alla opinionsmätningar skulle ha kraftigt stöd från en majoritet av landets väljare skulle det bidra till att vi i Sverige kunde få tillbaks en skola där förmedlingen av kunskaper och förberedelse av barn och ungdomar inför vuxenlivet är viktigare än börsintroduktion, aktieutdelning och svarta siffror i nästa bokslut. Medan det tidigare kommunalrådet i Malmö Ilmar Reepalu i sin utredning om vinster i välfärden nu talar om möjligheten att begränsa vinstnivån i de privata välfärdsföretagen och det orimliga i att somliga privata skolföretag kunnat ta ut 30 till 50 procentiga vinster finns det ännu mer som talar för ett totalt förbud mot skolor drivna som aktiebolag. Lika självklart som det är för styrelsen i ett aktiebolag att följa aktiebolagslagen och se till att vidta allt som går för att öka vinsterna och utdelningen till aktieägarna lika självklart måste det vara för en skola att satsa alla resurser man har för att ge alla elever bästa möjliga utbildning. För en bolagsstyrelse i ett skattefinansierat skolföretag går vägen till ökad vinst via minskade kostnader (personallöner) och genom att locka till sig fler av just de elever som kräver minst stöd och insatser och därmed ger mest i vinst. Utredning efter utredning visar att lärartätheten i de privata skolorna är lägre än i de kommunala och att fler av lärarna är obehöriga. Och skolbibliotek, bra skolmat etc finns oftast inte heller. Att marknadsanpassning med upphandling och konkurrens mellan olika företag kan vara ett utmärkt sätt för såväl staten som kommuner och landsting att så länge man har kvar en beställarkompetens vid byggen och inköp av varor men behovsstyrda verksamheter som skolor och andra välfärdstjänster passar inte för det.Också fritänkande borgerliga personer som ekonomen Anne-Marie Pålsson i Lund anser att det är klart olämpligt att låta aktiebolag som enbart har vinsten som mål att driva friskolor. De har, enligt aktiebolagslagen, “som mål att enbart bereda ägaren vinst” och vill därför bara ha högpresterande och icke kostsamma problemelever i sina skolor. Och det går helt på tvärs med samhällets intresse att skolan ska finnas för alla på lika villkor. Ty skolan – precis som vården och omsorgen – ska vara behovsstyrd och är en del av ett samhälles sociala infrastruktur. Den är lika lite som polisen, försvaret och domstolarna en marknad.Ty de är en del av ett samhälles sociala infrastruktur och är lika lite som polisen, försvaret och domstolarna en marknad. Förutom de problem med utebliven utbildning som skolbolag som John Bauerkoncernen och andra vållat elever i samband med konkurser har betygsinflationen ökat i privatskolorna. I jakten på fler elever har ryktet om att vara en skola med elever som har höga betyg fungerat som lockmedel. Betygsinflation öka risken för att fel elever med bristfälliga förkunskaper kommer in på universitet och kvalificerade yrkesutbildningar.Överlåtelsen av myndighetsutövningen ”att sätta betyg” till vinstmaximerande skolföretag behöver brytas och skolan återföras till att vara en av behov styrd välfärdstjänst med uppgift att ge alla att på rättvisa villkor kunna få växa och utvecklas. I den verksamheten har vinster och aktiebolag ingen plats att fylla. Så bort med månglarna från skolan. Det förvånar inte heller att nu även OECD uppmanar Sverige att göra sig av med det fria skolvalet. Den enskilda elevens klassbakgrund påverkar numera skolresultaten mer i Sverige än i OECD-länderna i genomsnitt, och betydligt mer än exempelvis i USA. Robert Björkenwall och Jaan Ungerson (Publicerad i bl a Värmlands Folkblad 22/11-16,Gefle Dagblad 23/11,Östra Småland 30/11, Arbetarbladet 30/11, Dala-Demokraten 2/12, Sundsvalls tidning 2/12, Hälsinglands tidningar 13/12 m fl införanden)

Thursday, November 10, 2016

Trump - a populist take power in the White House

So then return all who have been on study visits to Trump Mainland USA with their experiences of an unusually dirty and political issues devoid of substance election campaign. An election campaign that has appointed a reality show star and a billionaire who has never been politically active in any context to the president the next four years in the world's most powerful nation. And elected that was his, even though he got about one percent fewer votes than the Democrats, Hillary Clinton, as Democrat Al Gore did when he lost to Iraq Warring Bush's son George from Texas in the election of 2000. Why, yes it is indirect US electoral system with choice of electors in each state makes the most most electors (at least 270) from the USA all the states together also win if the other taken together had more of the total votes cast in the entire country. In countries with direct Hillary Clinton had become president and not Trump.   The cumbersome registration procedure before being allowed to go and vote also makes turnout in presidential elections tend to be on the low 55 percent, and an elected president only has 25 percent of the electorate support. As is the case now for Donald Trump. This considering that voter turnout was now 55.6 percent compared to 58.6 percent when Obama was re-elected in 2012.   Hilliary Clinton also had a lower voter support than Obama. She was not able to really mobilize as many of the Democrats' core voters, an important factor behind the loss of traditionally Democratic states like Pennsylvania, Wisconsin (lost Clinton by only 0.3 perc against Trump who took the state's 10 electors), Michigan and even Ohio and major Florida with its 29 electors. And there was also her expected election victory is lost.   Trump managed to better mobilize their core voters (white men but also many white women and the elderly over 65 years), and he also came away with 29 percent of the Latino American voters. Clinton was strongest among young people under 30 years (54 perc), among women (54 perc), voters between 30-44 years (50 perc) and African Americans (88 proc.), Latino voters (65 perc) and voters with higher education than college .   Trump succeeded - so he is a billionaire - capturing large voter groups' frustration and anger against greed (Wall Street), politicians class nonsense spirit of the common people have it and make the choice to clear anti-establishment cool. This without actually having some good solutions to the problems, just a burst of promise. Moreover, he did it with a campaign strategy that built on hatretorik and female bullying. And there went home especially strong among globalization's losers (the unemployed who lost their manufacturing jobs), rural people, gun lovers and all those who wanted a change in Washington. With that message, he managed to mobilize better than Hillary Clinton and win nyckeldelstater like Florida, Pennsylvania, Wisconsin, Ohio, etc., and get over the necessary 270 electoral college needed to win in an American presidential election.   Had the Democrats independent candidate BERIE Sanders - more of an outsider and anti-establishment than Clinton - managed Trump better? Perhaps, not excluded. Ahead of an anxious time before we know what he intends to do in the economy, eliminate health insurance ObamaCare (leading to 20 million more uninsured), appoint conservative judges to HD, etc. Famous economists like Paul Krugman track economic "recession without end" of Trump's airy valbudskap translated into concrete policies. In foreign policy - Trump considered as the most unqualified selected - no one knows what he is doing, in addition to build a wall against Mexico. So the future looks uncertain out. And he manages more than four years in the White House? Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com