Sunday, January 29, 2017

Ett bra försvar måste byggas upp stegvis

Det är inte storleken på försvarsanslagen som är avgörande utan förmågan att ta hand om resurserna på rätt sätt som avgör om vi får ett försvar av god kvalitet. Därför måste partierna först enas om att i samarbete med försvaret definiera försvarets uppgifter och vilka hot det ska kunna möta. Sedan kan uppbyggnaden börja och den måste ske stegvis, skriver Robert Björkenwall och Jaan Ungerson. Försvarsfrågan förtjänar att tas på större allvar än att tillåtas bli arena för meningslös populistisk plakat- och överbudspolitik. Att försvaret efter årtionden av nedmontering behöver nya resurser för att byggas upp igen är tveklöst. Och så långt råder det i stort sett politisk enighet i Sverige. Den skillnad som finns är snarast att regeringen till skillnad från den borgerliga alliansen har insikten att det inte är höjden på anslagen utan organisationens förmåga att ta hand om resurserna och sedan fullövade använda dem rätt. Det avgör kvalitén på vårt försvar. Meningslös tävling Med tanke på den hotbild som vuxit upp i vår omvärld borde det i stället för försök att skörda några politiska poäng genom tävling om höjden på försvarsanslagen vara mer konstruktivt att enas kring idén att i samverkan med försvaret ta fram en realistisk och väl genomarbetad plan för hur en stegvis och till varje del ekonomiskt effektiv uppbyggnad av ett modernt försvar ska förverkligas. Grunden för det arbetet kan aldrig vara annat än en tydlig nationell politisk enighet om vilka uppgifter det nya försvaret ska klara och vilka hot det ska vara berett att möta. Ett av grundproblemen för dagens försvar är bristen på personal. Systemet med frivilliga i en yrkesarmé har inte klarat av att förse ens det kraftigt nedbantade försvaret med soldater. Med återinförd värnplikt kan delar av den bristen börja täckas. Men det skapar samtidigt nya problem. Fler värnpliktiga ställer krav på fler befäl och utbildare. Redan i dag saknas det officerare. Med värnplikten måste utbildningen av officerare utökas. Till det kommer nya behov av utbildningsställen, lokaler och mer tillgång till nya militära övningsområden. Det ökade om än till en början sannolikt begränsade antalet inkallade ställer också nya krav på mer materiel, vapen, ammunition, uniformer och transportmedel som allt behöver anskaffas i rätt ordning för att få helheten att fungera. Rätt turordning viktig Den omställning försvaret står inför kräver, för att inte bli ett slöseri med resurser, en planering där utbyggnaden måste ske i genomtänkta steg och i en takt där den nya organisationen får möjlighet att växa och utvecklas till det försvar Sverige behöver. I det arbetet hör satsningar på överbud och extra miljarder inte hemma. Att till exempel få medel för att kunna satsa stort på nya vapensystem innan det finns personal som kan hantera dem eller att kalla in fler till värnplikten än det finns vapen, övningsmateriel och instruktörer till ökar inte vare sig försvarsförmågan eller tilltron till försvaret. Snarare tvärtom. Lika viktigt som det är att göra satsningarna på försvaret i rätt ordning är det att ha gjort tydligt vad det försvaret ska kunna klara. Att vi i takt med utbildningen och tillgången på soldater och befäl behöver göra framtida satsningar på vårt kustförsvar, artilleriet, flyget och marinens u-båtar för att förhindra en fiende från att kunna skapa ett brohuvud i Sverige är tveklöst. Civilförsvaret allt viktigare Och med vårt allt mer datoriserade samhälle och de hot som kan riktas mot infrastruktur som data- och kommunikationssystem blir också satsningar på civilförsvaret allt viktigare. Förmågan att kunna möta och att avslöja ett lågintensivt cyber- och propagandakrig ställer stora krav på försvarets IT-utbildningar. Ett för civilförsvaret första steg i uppbyggnaden av det framtida totalförsvaret borde bli en nationell inventering av våra ofta nedgångna skyddsrum. I riskbedömningen av framtida konflikter får inte faran för bruk av kärnvapen eller kemiska och biologiska stridsmedel underskattas. I likhet med behovet av en stegvis och väl genomarbetad plan för upprustningen av det militära försvaret behöver den civila delen av totalförsvaret en plan för stegvis upprustning och utveckling. Att det kommer att kräva nya resurser är tveklöst, men i likhet med resten av försvaret måste det komma i en takt där man klarar av att ta emot anslagen och bruka dem till att bygga upp ett modernt och effektivt folkskydd. Robert Björkenwall tillsammans med Jaan Ungerson Publicerad i Göteborgs-Posten 27 januari 2017,länk: http://www.gp.se/nyheter/debatt/ett-bra-f%C3%B6rsvar-m%C3%A5ste-byggas-upp-stegvis-1.4132870

Wednesday, January 25, 2017

Nya Karolinska - ett sjukt hus och en hisnande dyr lärdomsnota

Tanken med byggandet av svensk sjukvårds flaggskepp Nya Karolinska var att det skulle bli ett universitetssjukhus i världsklass. Blev det så? Det vet vi inte ännu på minst ett par år. Efter några års förseningar tas nu NKS-sjukhuset stegvist intrimmat i bruk under fortsatta födslovåndor, fortsatta fördyringar, tekniska problem och skandaler som den om den sparkade “stjärnkirurgen” Macchiarini . Men redan nu vet vi att notan för NKS har blivit hisnande stor och gjort det till världens dyraste sjukhusbygge i sitt slag. Så dyrt att man med ett mera klok hantering av projektet skulle ha kunnat bygga tre moderna sjukhus för samma summa som Nya Karolinska till slut kommer att kosta. Stockholms-regionen har med andra ord fått ett sjukt hus i stället för ett sjukt bra hus, menar de två grävande journalisterna Henrik Ennart och Fredrik Mellgren. Sedan våren 2015 har de båda SvD-journalisterna djupgrävt i projektet, skrivit en serie av artiklar och sedan även samlat ihop all sin dokumentation i en bok med titeln Sjukt hus. för artiklarna har de förtjänstfullt fått Guldspaden, Publicistklubbens stora pris. Drömmen blev en mardröm Hur allt det här med det skandaldyra sjuka huset Nya Karolinska tog sin början och sedan landade i den mångdubbelt för dyra miljardnotan för bygget berättade de två journalisterna på ett seminarium för ett gäng seniora journalister den 19 januari i ABF-huset i Stockholm. Prestigebygget NKS tog sin början år 2001 när Stockholms-landstingets dåvarande finanslandstingsrådet Ralph Lédel, M,(dog 2015) och rektorn för Karolinska Institutet Hans Wigzells luftade sina drömmar om ett sjukhus i världsklass och med förhoppningar om forskning i Nobelprisklass. Ledel ville dessutom att Nya Karolinska skulle vara privat, inte offentligt byggt och drivet. Den drömmen förvaltade sedan andra m-politiker efter Ledel på så sätt att hela prestigebygget rätt snart förvandlades till en mardröm för beställaren Stockholms läns landsting och ytterst länets skattebetalare. Ursprungligen fanns även, berättade journalisterna Ennart och Mellgren, ett ”lappa och laga alternativ” på det befintliga KS-sjukhuset, alltså möjligheten att renovera och modernisera de gamla byggnaderna för runt 4-5 miljarder kr. Men det skulle, enligt då preliminära glädjekalkyler, bara kosta en styv miljard kronor mer att bygga ett nytt sjukhus i världsklass. Ett högspecialiserat universitetssjukhus med forskning också på sällsynta sjukdomar och högsta kvalitet på vården – men med färre sjukhusbäddar än i gamla KS. Vad som på planeringsstadiet år 2002 var kostnadsberäknat till 6,8 miljarder kronor svällde steg för steg till 14,5 miljarder år 2010 och så till 22,8 miljarder år 2015. Och det lär inte sluta ens där om ett par år. Den notan motsvarar 1,7 gånger kostnaden för världens högsta byggnad Burj Khalifa i Dubai och är flera gånger dyrare än motsvarande toppsjukhus i t ex Hamburg. Men,som sagt, så stannar den inte ens där utan blir ännu några miljarder dyrare med de avtal som Stockholms läns landsting tecknat med Swedish Hospital Partners (SHP) och andra servicebolag. Så en slutlig nota för Nya Karolinska lär till slut landa på runt 25 miljarder kr, rätt långt från de ursprungliga 6,8 miljarder som den år 2002 sades kosta att bygga helt nytt sjukhus. Bara ett OPS-bud Hur kunde det då gå så här illa? En avgörande orsak är att hela projektet med privat upplåning skapade rekordstor fördyring i stället för det bra mycket billigare lånevillkor som landstinget själv alltid kan låna upp för. Lägg så till detta det faktum att Ledel och hans senare efterföljare till beslutsfattare hade bestämt att bygget skulle byggas och drivas i privat regi genom så kallade Offentligt Privat Samverkans-avtal. Men det här projektet var så stort att Stockholms läns landsting bara fick in ett enda anbud i den OPS-tävlan som utlystes år 2007. Landstingsfullmäktige hade dock ställt krav på att NKS-sjukhuset skulle upphandlas i konkurrens med minst 3-5 anbudsgivare. Fick man inte in flera bud så skulle ingen sådan OPS-upphandling göras. Men trots att man bara fick in ett enda anbud så beslöt landstingets ledande politiker (borgerlig majoritet) att gå vidare i stället för att backa tillbaka och i stället driva projektet i egen regi. Andra möjliga intressenter såsom NCC, Peab och utländska företag ansåg sig inte ha kapacitet klara hela projektet. Däremot hade de velat vara med om uppdraget delats upp på flera intressenter, enligt Ennart och Mellgren. Men trots villkoret med flera anbudsgivare för OPS-avtal så avbröt inte de ledande beslutsfattarna och tjänstemännen processen utan inledde i stället förhandlingar med SHP. Detta projektföretag var bildat som ett 50-50-ägande mellan Skanska och riskkapitalisten Innisfree (med säte i två brevlådeföretag i Luxemburg). Utåt förespeglade beställarna dock både medborgarna och medierna att landstingsledningen förhandlade med flera anbudsgivare. Politikerna i ledningen för det borgerligt majoritetsstyrda landstinget gav sken av att inte ens Skanskas ledning visste att deras bolag var ensamma anbudsgivare till NKS-bygget, enligt Ennart och Mellgren. Inför kontraktsskrivningen år 2010 hade landstinget projektram ökat till 14,5 miljarder kronor i 2007 år priser för byggande, projektering och lånekreditkostnader. Men Skanskas anbud låg de facto redan då på 16,2 miljarder. För att ändå klara den fastställda ramen dribblades överdraget bort genom "knapring", dvs parterna enades om att kostnaden för flera miljarder för IT- och annan utrusning, labb och liknande lades utanför den klubbade budgetramen. Men när så NKS är i full drift någon gång under 2018 så har dock notan stigit ytterligare till 25 miljarder, minst. I spelet kring projektnotan hävdades det först att det gick använda gamla Karolinskas utrustning. Det gick naturligtvis inte. Så de “bortknaprade” kostnaderna tillkom senare som olika ”tilläggsbeställningar” utanför avtalet. Straffspark utan vakt Ennart och Mellgren har med sitt journalistiska grävjobb på ett förtjänstfullt och pedagogiskt sätt lyft fram hur detta skandalprojekt – “det var som straffspark utan målvakt”, sagt av en rutinerad projekterare apropå NKS – kunde bli så vansinnigt dyrt. Och blir än mera så om man också beaktar hela driftperioden till 2040. När alla räntor, lån och och 30 års löpande underhåll är betalda räknar man med att skattebetalarna i Stockholms län har pungat ut med omkring 70 miljarder kronor för detta rekorddyra OPS-avtal med Skanska och partnern Innisfee. Dessa båda kommer däremot att tjäna åtskilliga miljarder i vinst, vinster som inte ens kommer att vara beskattade i Sverige. Och förlorarna är skattebetalarna/medborgarna, patienterna (särskilt de multisjuka) eftersom färre kommer att kunna få vård i Nya Karolinska, fleråriga förseningar i andra nödvändiga utbyggnader av akutsjukvården och skattemiljarder som redan ätits upp av det svindyra NKS-bygget. Ytterligare en förlorare är demokratin som i OPS-byggda och drivna NKS trängts undan av sekretesskrav som nära nog omöjliggjort insyn av oppositionella landstingspolitiker och oberoende granskning av projektet. Det enda raka, menar Ennart och Mellgren, vore att nu ta tjuren vid hornen,genast bryta avtalat och ta smällen med en omförhandling av hela projektet Inte fullfölja det hela driftstiden ut till 2040, som avtalet säger. Slutligen så borde det här skandalprojektet och hur snett det kan gå med vanskötta OPS-avtal bli ett lärdomscase för politiska beslutsfattare,upphandlande tjänstemän och revisorer för att undvika liknande misstag i framtiden. Sekretesslagstiftningen vid offentliga upphandlingar måste också ses över, visselblåsarnas roll stärkas och revisorerna ges en starkare roll för att mera effektivt i tid kunna utöva sin granskande roll. Vaksamheten och uppstädningen bland dyra och långtifrån pålitliga konsulter, lobbyister och liknande måste också bli bättre så att de i framtiden inte lika lätt kan lura på politiska beslutsfattare och upphandlande chefstjänstemän projektupplägg som ohemult mjölkar miljardvinster på skattebetalarnas bekostnad. Den OPS-avtalslobbyist,Paul Arita, som starkt pådrivande lurade på "godtrogna",ideologistyrda och på privata lösningar starkt inriktade, borgerliga (M, KD ect) beslutsfattare i Sthlms läns landstings majoritetsledning upplägget med det sjukt dyra NKS-bygget och driftlösningen är numera anlitad av Världsbanken. Och där är hans uppgift kränga motsvarande OPS-avtal på fattiga länder som Lesotho m fl - det lilla landet sitter nu med ett dyrt OPS-avtalat för ett nytt sjukhus som äter upp landets halva hälsovårdsbudget. Följden av detta är att Lesotho nu knappt längre har råd med bassjukvård för vanligt folk, än mindre att ta hand om sina många hiv-sjuka. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com Fotnot 1: Ralph Ledel,m, som drev igenom Nya Karolinska-projektet 2010 och dog 2015, var allmänt känd för att han "brydde sig aldrig om att hålla någon budget, oavsett var han var verksam" och att han gillade privata lösningar. Så förvånar då inte alls att han släppte igenom NKSs vindyra projekt och OPS-riggade, privata bygge och driftmodell som vid avtalsperiodens slut år 2040 kommer att ha kostat 70 miljarder kr och genererat en ohemult stor övervinst för Skanska och partner Innisfree. Läser man Läkartidningen så finns där också en minst sagt saftig kritik från Karolinska universitetssjukhusets läkarförenings ordförande Dellmark. Hon kritiserar ampert NKSs radikala omorganisation av vården som "mycket kostsam" och "utan att man visat något som förbättrar eller förbilligar vårdprocessen". Se vidare, apropå denna nya och helt oprövade verksamhetsmodellen på NKS, länk: http://lakartidningen.se/Aktuellt/Nyheter/2017/01/Omstridd-metod-pa-frammarsch/... Fotnot 2: OPS står för Offentlig Privat Samverkan, men som en sa i bastun på mitt gym så är det väl snarare en förskönande omskrivning för att det offentliga betalar dyrt medan det privata tar hem vinsterna

Tuesday, November 22, 2016

Skolbolagsmarknaden skadar Sverige

Sverige är unikt. Inget annat land i den industrialiserade världen har en skattefinansierad skola där barn, elever och lärare förvandlats från elever till handelsvara åt privata skolföretag vars mål är att generera största möjliga vinst. Inget annat land tillåter att skattepengar avsedda för skola och undervisning hamnar i fickan på skolbolags aktieägare. Kraftigt fallande skolresultat (Pisa) har skett parallellt med att skolan blivit en marknad. Motsvarande har inte skett i Finland. Att sätta stopp för skattefinansierade vinster och kräva att varje på skolan satsad skattekrona också används till den borde för en socialdemokratisk regering vara en prioriterad skolreform. Förutom att den enligt alla opinionsmätningar skulle ha kraftigt stöd från en majoritet av landets väljare skulle det bidra till att vi i Sverige kunde få tillbaks en skola där förmedlingen av kunskaper och förberedelse av barn och ungdomar inför vuxenlivet är viktigare än börsintroduktion, aktieutdelning och svarta siffror i nästa bokslut. Medan det tidigare kommunalrådet i Malmö Ilmar Reepalu i sin utredning om vinster i välfärden nu talar om möjligheten att begränsa vinstnivån i de privata välfärdsföretagen och det orimliga i att somliga privata skolföretag kunnat ta ut 30 till 50 procentiga vinster finns det ännu mer som talar för ett totalt förbud mot skolor drivna som aktiebolag. Lika självklart som det är för styrelsen i ett aktiebolag att följa aktiebolagslagen och se till att vidta allt som går för att öka vinsterna och utdelningen till aktieägarna lika självklart måste det vara för en skola att satsa alla resurser man har för att ge alla elever bästa möjliga utbildning. För en bolagsstyrelse i ett skattefinansierat skolföretag går vägen till ökad vinst via minskade kostnader (personallöner) och genom att locka till sig fler av just de elever som kräver minst stöd och insatser och därmed ger mest i vinst. Utredning efter utredning visar att lärartätheten i de privata skolorna är lägre än i de kommunala och att fler av lärarna är obehöriga. Och skolbibliotek, bra skolmat etc finns oftast inte heller. Att marknadsanpassning med upphandling och konkurrens mellan olika företag kan vara ett utmärkt sätt för såväl staten som kommuner och landsting att så länge man har kvar en beställarkompetens vid byggen och inköp av varor men behovsstyrda verksamheter som skolor och andra välfärdstjänster passar inte för det.Också fritänkande borgerliga personer som ekonomen Anne-Marie Pålsson i Lund anser att det är klart olämpligt att låta aktiebolag som enbart har vinsten som mål att driva friskolor. De har, enligt aktiebolagslagen, “som mål att enbart bereda ägaren vinst” och vill därför bara ha högpresterande och icke kostsamma problemelever i sina skolor. Och det går helt på tvärs med samhällets intresse att skolan ska finnas för alla på lika villkor. Ty skolan – precis som vården och omsorgen – ska vara behovsstyrd och är en del av ett samhälles sociala infrastruktur. Den är lika lite som polisen, försvaret och domstolarna en marknad.Ty de är en del av ett samhälles sociala infrastruktur och är lika lite som polisen, försvaret och domstolarna en marknad. Förutom de problem med utebliven utbildning som skolbolag som John Bauerkoncernen och andra vållat elever i samband med konkurser har betygsinflationen ökat i privatskolorna. I jakten på fler elever har ryktet om att vara en skola med elever som har höga betyg fungerat som lockmedel. Betygsinflation öka risken för att fel elever med bristfälliga förkunskaper kommer in på universitet och kvalificerade yrkesutbildningar.Överlåtelsen av myndighetsutövningen ”att sätta betyg” till vinstmaximerande skolföretag behöver brytas och skolan återföras till att vara en av behov styrd välfärdstjänst med uppgift att ge alla att på rättvisa villkor kunna få växa och utvecklas. I den verksamheten har vinster och aktiebolag ingen plats att fylla. Så bort med månglarna från skolan. Det förvånar inte heller att nu även OECD uppmanar Sverige att göra sig av med det fria skolvalet. Den enskilda elevens klassbakgrund påverkar numera skolresultaten mer i Sverige än i OECD-länderna i genomsnitt, och betydligt mer än exempelvis i USA. Robert Björkenwall och Jaan Ungerson (Publicerad i bl a Värmlands Folkblad 22/11-16,Gefle Dagblad 23/11,Östra Småland 30/11, Arbetarbladet 30/11, Dala-Demokraten 2/12, Sundsvalls tidning 2/12, Hälsinglands tidningar 13/12 m fl införanden)

Thursday, November 10, 2016

Trump - a populist take power in the White House

So then return all who have been on study visits to Trump Mainland USA with their experiences of an unusually dirty and political issues devoid of substance election campaign. An election campaign that has appointed a reality show star and a billionaire who has never been politically active in any context to the president the next four years in the world's most powerful nation. And elected that was his, even though he got about one percent fewer votes than the Democrats, Hillary Clinton, as Democrat Al Gore did when he lost to Iraq Warring Bush's son George from Texas in the election of 2000. Why, yes it is indirect US electoral system with choice of electors in each state makes the most most electors (at least 270) from the USA all the states together also win if the other taken together had more of the total votes cast in the entire country. In countries with direct Hillary Clinton had become president and not Trump.   The cumbersome registration procedure before being allowed to go and vote also makes turnout in presidential elections tend to be on the low 55 percent, and an elected president only has 25 percent of the electorate support. As is the case now for Donald Trump. This considering that voter turnout was now 55.6 percent compared to 58.6 percent when Obama was re-elected in 2012.   Hilliary Clinton also had a lower voter support than Obama. She was not able to really mobilize as many of the Democrats' core voters, an important factor behind the loss of traditionally Democratic states like Pennsylvania, Wisconsin (lost Clinton by only 0.3 perc against Trump who took the state's 10 electors), Michigan and even Ohio and major Florida with its 29 electors. And there was also her expected election victory is lost.   Trump managed to better mobilize their core voters (white men but also many white women and the elderly over 65 years), and he also came away with 29 percent of the Latino American voters. Clinton was strongest among young people under 30 years (54 perc), among women (54 perc), voters between 30-44 years (50 perc) and African Americans (88 proc.), Latino voters (65 perc) and voters with higher education than college .   Trump succeeded - so he is a billionaire - capturing large voter groups' frustration and anger against greed (Wall Street), politicians class nonsense spirit of the common people have it and make the choice to clear anti-establishment cool. This without actually having some good solutions to the problems, just a burst of promise. Moreover, he did it with a campaign strategy that built on hatretorik and female bullying. And there went home especially strong among globalization's losers (the unemployed who lost their manufacturing jobs), rural people, gun lovers and all those who wanted a change in Washington. With that message, he managed to mobilize better than Hillary Clinton and win nyckeldelstater like Florida, Pennsylvania, Wisconsin, Ohio, etc., and get over the necessary 270 electoral college needed to win in an American presidential election.   Had the Democrats independent candidate BERIE Sanders - more of an outsider and anti-establishment than Clinton - managed Trump better? Perhaps, not excluded. Ahead of an anxious time before we know what he intends to do in the economy, eliminate health insurance ObamaCare (leading to 20 million more uninsured), appoint conservative judges to HD, etc. Famous economists like Paul Krugman track economic "recession without end" of Trump's airy valbudskap translated into concrete policies. In foreign policy - Trump considered as the most unqualified selected - no one knows what he is doing, in addition to build a wall against Mexico. So the future looks uncertain out. And he manages more than four years in the White House? Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Sunday, November 06, 2016

Världen håller andan och hoppas att det blir Clinton och inte Trump i Vita huset 2017

Hillary Clinton har aldrig stuckit under stol med sina ambitioner. Hon vill verkligen bli USA:s president, och har så velat under många år.Har arbetat målmedvetet för det ända sedan hon 2008 förlorade mot den karismatiske Barack Obama som nu haft sina två mandatperioder i Vita huset. Och visst har hon chansen, förutsatt att hon nu i slutspurten i kampen mot den oberäknelige sluggerpolitikern Donald Trump förmår få sina trogna väljargrupper kvinnorna (college-utbildade vita kvinnor), afroamerikanska män och kvinnor samt den allt större gruppen latinoväljare. De sistnämna särskilt viktiga i stora vågmästardelstater som Florida (med 39 elektorsröster på spel), Arizona och liknande. Får Clinton-lägret – trots den senaste tidens trubbel med e-postservern med mängder av privata Clinton-mejl som FBI åter utreder – verkligen dessa väljargrupper att också gå och rösta, så är chansen att hon kan ta hem kanske runt 300 elektorsröster och vinna med marginal mot Trump. Men då gäller det verkligen att de står fast vid att Clinton också på valdagen och i tillräckligt antal i olika förhandsröstningar tar hennes och inte Trumps valsedel. Ett för amerikanska presidentval hyfsat högt valdeltagande på minst 56-57 procent eller helst ännu något mer är då också en viktig faktor som borde gynna Clinton. Lägre valdeltagande och chanserna för att den populistiskt hårt slående Trump i stället vinner Vita huset åt republikanska partiet blir ett mera troligt utfall den 8 november. För Trump är hans viktigaste väljarbas arga vita män men utan tillskott att kvinnliga väljare och åtminstone en del lationväljare lär Trump, trots Clinton-lägrets akuta problem åter med hennes privata e-postserver (ny utredning av FBI), få svårt att besegra Hillary Clinton. Men visst har hon blivit skadeskjuten och fått nya problem med att hantera Trump-lägrets högljudda ifrågasättande av hennes trovärdighet genom e-posthärvan (kommit tillbaka flera gånger under valrörelsen), vilket gynnat Trumps chanser och krympt opinionsgapet mellan de två. Hon har också återkommande haft lite problem i sin valkampanj – dock bättre organiserade och resursstarkare än Trumps – med att skapa tillräcklig entusiasm och aktivistisk glöd i en gräsrotsrörelse som Obama gjorde 2008 och som hennes sege utmanare, den radikale senatorn Sanders från Vermont, förmådde göra fram till avgörandet på demokraternas partikonvent tidigare i höst. Men med stöd av Sanders, den synnerligen populära presidentfrun Michelle Obama och president Obama själv nu i slutspurten så kanske tillräcklig entusiasm för en valvinst med viss marginal (minst 270 elektorsröster krävs för att vinna) ändå går uppbåda till 8 november. Helst också så att det räcker för att demokraterna ska kunna återta majoriteten i senaten (1/3 av mandaten står där nu också på spel) och något krympa underläget i representanthuset (kongressens underhus). Det faktum att kvinnorna röstar i högre grad än män och att latinoväljarna stadigt blir allt fler i många nyckeldelstater borde vara faktorer som gynnar demokraterna. Och en återtagen demokratisk majoritet i senaten vore också vad en vald Hillary Clinton skulle behöva för att kunna få något bestående gjort de närmaste åren i ett just nu allt mera polariserat och på många sätt frustrerat amerikanskt folk. Och det är väl också vad världen – EU, Kina, Indien, Latinamerika etc – men troligen inte Putins Ryssland helst önskar sig just nu. Med den oberäkneliga Trump i Vita huset världssamfunden gå en lite mera osäker framtid till mötes än med den mera förutsägbara Clinton där i Ovala rummet. Och ökad risk för ekonomisk recession i den amerikanska ekonomin. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 2/11, Östra Småland 8/11, Hälsinglands tidningar m fl

Thursday, October 27, 2016

In Kant`s and Iskander-robots Kaliningrad

Impressions from a worthwhile trip to the former Prussian Königsberg, now Kaliningrad, Russia, begins to sink in. The small enclave between Poland and Lithuania, with one million inhabitants in the entire region, of which half a million in the Kaliningrad (760 celebrated as a city in 2015). Here, where Russian Iskander missiles for some time are deployed and could destroy half of Sweden if an accident should occur. A city the size of Gothenburg is much nicer and more open than its reputation and with an excellent Immanuel Kant museum, multicultural atmosphere and a good news that the new treatment plant, partly financed by Sweden and Denmark now since April 2016 is in full operation. This means that the drain from the half-million city of Kaliningrad now no longer goes untreated into the Baltic Sea. The same applies now also the corresponding treatment plant in St. Petersburg, who now also works and got a good lead. Positive news for everyone who wants to see a cleaner Baltic Sea. Immanuel Kant, the German philosopher 1700s, lived and worked all his life in Köningsberg until his death in 1804. Here he took his daily walks across the seven bridges punctually as a clock and never left the city throughout his life. Here he is also buried next to the cathedral, and where even a fine museum is housed in the cathedral's towers. He who among other things wrote: "Two things fill me with wonder, the starry sky above me and the moral law within me." Kant memory cherished - partly with German support - and is a major draw for the tourism industry in Kaliningrad. Otherwise there is not much left of the Franco-Prussian heritage of Köningsberg in today's Russian Kaliningrad. The same applies to its early history dating back to 1255 when a German word founded the city. In 1701 became so Köningsberg capital of the Kingdom of Prussia. But the city's great man is the philosopher of the categorical imperative, Immanuel Kant (1724-1804). And, of course, is our party the energetic guide Olga Danilovas invitation to climb all the way up in Kant museum tower to photograph the philosopher's death mask. Then we round it all off with a brilliant organ concert at the Cathedral Church. . Others that remain from the German time the grand but now right desolate and sparsely operate Bahnhof Süd, now Yuzhnly voksai which is the terminus for the train from Moscow and St. Petersburg. Moscow train runs only once a day and to St. Petersburg just a few times a week. And the trip requires both view and passports for even Russian, domestic travelers. Remote Trains depart incidentally, always according to Moscow time, while local trains is the time in Kaliningrad, which is the same as in Sweden. Köningsberg was severely bombed during the Second World War, the final phase so most - including the castle (which now excavations made by the cellar) - while, for example, Prussian coastal town of Rauschen, now Svetogorsk, one hours' bus ride from Kaliningrad remained undamaged. Here also is including amber mine Yantarnyy where annually 300 tons of amber extraction and 90 percent is exported. It is an important source of income for the Kaliningrad region, which is known as a financial free zone. Still others support themselves by working as subcontractors to the German BMW, South Korean Hynday and Kia, production and assembly of TVs for the Russian market, says Dimitrij at the Chamber of Commerce in Kaliningrad. The food industry is another important sector, with a particular boost in the wake of the EU's sanctions policy against the Putin regime's annexation of Crimea and shrunk among others the Finnish food exports to Russia. The average income of a worker in the Kaliningrad region is around 20 000 to 25 000 rubles (just over 4, 000) and in which one pays 13 percent of a straight, flat tax. This applies, for example, even those who process the amber jewelry of various kinds. Working hours are 40 hours and when they retire they get out about half his previous salary in retirement. Here, near the area where the amber is extracted is a memorial to the Nazi brutality, on January 31st 1945, when slightly fatigued thousands of Jewish men, women and children were driven in Palmniken into the sea and were gunned down by the Germans. A heartbreaking monument of outstretched arms and hands at the beach demonstrate. UNESCO World Heritage Site, the närkliga Curonian Spit, which is shared between Russian Kaliningrad region and Lithuania, is also frequently visited. Not least because of ornithologists and other nature lovers. So despite Iskander missiles and other's Kaliningrad enclave, where between Poland and Lithuania worth visiting. Robert Björkenwall, Stockholm

Monday, October 03, 2016

Storregioner – ett demokratiskt haveri?

Redan grundläggande demokratiska skäl borde vara nog för en socialdemokratisk regering att säga nej till Indelningskommitténs förslag att i stället för dagens 21 län och landsting dela in Sverige i sex nya storregioner, skriver Robert Björkenwall och Jaan Ungerson. Tvärt emot det som tidigare varit mål för Socialdemokraterna, att öka antalet politiskt förtroendevalda och därmed minska avståndet mellan medborgarna och deras politiska företrädare, hotar storregionerna att vidga avståndet och göra politik och politiker ännu mer anonyma för väljarna. Att det ur administrativ och ekonomisk synpunkt kan kännas lockande att skapa större regioner är fullt begripligt. Såväl befolkningsutvecklingen i Sverige där glesbygderna blir fler som behovet av för drift och nya investeringar ekonomiskt starka enheter kan tala för det. Samtidigt finns det tunga argument och erfarenheter som talar mot. Den demokratiska kostnaden är för hög. Erfarenheterna från 1960- och 70-talens kommunsammanslagningar vittnar om det. Med en allt mer centraliserad ledning och allt färre politiskt förtroendevalda som reformen förde med sig tappade man viktiga delar av kontakten med medborgarna. Förändringen fick följder också för de politiska partierna, det politiska samtalet och för partiernas förankring i samhället. Allt färre kände någon politiker. I dag vet allt färre vilka som sitter i kommunernas nämnder och fullmäktige. Med sex regioner, sex landsting och sex residensstäder i stället för dagens 21 är risken uppenbar för att gapet mellan medborgare och politiker vidgas än mer. För civilminister Ardalan Shekarabi borde den första frågan vara om den magert utredda nya regionindelningen alls går att genomföra om man vill att demokratin och medborgarnas känsla för närhet till politik och politiker stärks och inte försvagas. I en rapport från Demokratiutredningen noteras att av landets över sju miljoner röstberättigade är bara omkring 100 000 idag så pass partiaktiva att de någon gång går på ett möte och att den svenska demokratiska modellen med ett folkstyre byggt på partier och partidemokrati är i påtaglig fara. En förklaring är att avståndet mellan medborgare och politiker vuxit samtidigt som känslan av att de frågor man vill ta upp oftast bara försvinner i den oåtkomliga organisationens processkvarn. Att en på demokratiska grunder och politisk förankring byggd organisation med uppgift att tjäna och ge service till landets medborgare måste ha andra mål och måttstockar än ekonomi borde inte behöva diskuteras. I stället för att låna idéer från bolagsvärlden om vinstmaximering, sammanslagningar och skalfördelar måste den demokratiskt verkande politiska organisationen sätta tillgänglighet och medborgarens möjlighet att vara med att styra och påverka i centrum. Förslaget att ersätta dagens län och landsting med sex storregioner uppfyller alls icke de kraven. Det har med tanke på de reaktioner som redan framkommit heller ingen förankring hos medborgarmajoriteten i berörda regioner. För civilministern borde det vara av största vikt att i stället för storregioner hitta nya vägar för en bra medborgardialog och nyskapad närhet mellan medborgare och lokalt välförankrade förtroendevalda. Systemet med stads- och kommundelsnämnder bör kunna utvecklas till bra plattformar för aktiva politiska kontakter. Det ställer givetvis krav på att dem som tar på sig de uppdragen också ges rätten att ta lokala beslut och möjlighet att i olika sammanhang fungera som medborgarnas valda företrädare. Motiveringen att vården inför framtiden kräver de nya storregionerna är heller inget argument som bär. I stället för att skapa de nya och av ännu mer anonyma politiker styrda jättarna kan kommuner och landsting tillåtas samarbeta och fritt bilda förbund kring olika former av verksamhet. Vinsten med det skulle vara inte bara att fler kunde engageras i politiken. Dessutom ge en ökad flexibilitet där gränser får mindre betydelse och servicen till medborgarna större. Det skulle vara en demokratisk vinst i ett modernt samhälle med hela folkets bästa för ögonen. Gör om och gör rätt i denna viktiga fråga. Robert Björkenwall tillsammans med Jaan Ungerson (Publicerad i bl a Hälsinglands tidningar (HT,S-K,Lj-P,Lj) 28/9, Gefle Dagblad 29/9, ÖstraSmåland 2/10, Västerbottens Folkblad 1/10,Sundsvalls tidning 11/10, Värmlands Folkblad 19/10 m fl)